Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

[julgrisen]

Nu när symptomen börjar utkristallisera sig efter några dagar börjar jag misstänka magsjuka. Har haft hjärtklappning, blivit andfådd av ingenting, varit illamående och haft ont i kroppen som en början men idag har de klassiska symptomen på magsjuka gjort en härlig entré. Besparar er detaljerna. Känns som en omvänd ordning på hur det brukar te sig men känns ändå mest sannolikt just nu. Ska nog ändå kolla med bm.

Nej hörni, fy fan vilket lågvattenmärke det är just nu Bortsett från operationerna hoppas jag på att kunna klassa den här veckan som sämst hälsa i (det unga) livet.

Men gud vad hemskt med magsjuka som höggravid

 

[FeatherCloud]

@Nordthor det är så himla mycket tyckande med napp. Jag har haft ett nappbarn (stora) och ett som inte haft behov alls (lilla). Jag testade i ett svagt ögonblick/utvecklingssprång på lilla när hon var osedvanligt gnällig, och visst sög hon på den och kom till ro, men så fort den ploppade ut var ju lugnet förbi. Då påminde jag mig själv om hur jobbigt det varit med stora som vaknade så fort nappen tappades och all nattlig stress med att leta, och slängde alla nappar. Vi har inte saknat dem sen dess!

Med första "tränade" vi med napp i början, fick hålla fast den för att han inte klarade att suga, och testade massor av sorter, och sen kom stressen med att vänja av innan han blev för stor. Nä, hellre utan napp om det går!

 

[hemlig]

Jag funderar på varför så många verkar vara helt besatta av att vår pojk ska ha napp. Han gillar det inte, och så jäkla ofta ammar han inte så att man skulle kunna misstänka att han använder mig som napp... De gånger vi testat har han bara blivit surare av nappen och nog kan man väl få vara ledsen lite då och då utan att det ska behöva betyda att det är en napp man saknar?

Ingen av mina har använt napp. Storebror fann själv tummen tidigt och vägrade sen napp. Var rädd det skulle vara svårt få honom att sluta men gick förvånansvärt bra runt 3.

Lillasyster har använt napp en handfull gånger som bebis. Nu, som 2.5-åring, har hon ingen. Hon har dock gärna sin docka (och ibland gosedjur) i sängen. Storebror har aldrig velat ha nåt i sängen.

Men de använder inte bröstet som napp, de använder nappen som bröst.

Exakt!

 

[Skrottiskrott]

Aah. Båda barnen sover så jäkla dåligt. Nu hann jag näästan sova en timma innan äldsta vaknade skrikande, otröstlig. Jag blir sååå frustrerad när jag försöker trösta och allt jag får är bara mer skrik och jätte, jätteilskna sparkar i ansiktet från honom. Alltså det triggar mig enormt, jag blir så arg att jag kokar på insidan men försöker förstås göra mitt yttersta för att inte visa det. Tror dock att han känner det ändå, och inatt misslyckades jag totalt och svor rakt ut. Inte på honom men på situationen liksom. Jag lät jättearg och skäms så enormt mycket nu. Jag kan inte låta bli att undra varför jag blir så extremt arg inombords av detta. Är det bara sömnbristen eller är det något i samband med sömn som jag själv var med om som litet barn, jag vet inte. Eftersom mamma brukar fråga dumt: "Låter du dem aldrig ligga och gråta själva i sängen en stund?" så misstänker jag att det har körts någon fem minutersmetod eller liknande. Intressant att tänka på även om det inte hjälper nu precis.

Ja, när storebror lugnat sig vaknade förstås bebis och nu när båda sover i kanske 45 minuter är jag alldeles för uppjagad för att själv somna. Jisses hur är det tänkt att jag ska orka, tänker jag på nätterna. Sedan går det konstigt nog bra på dagarna ändå.

Dumt nog gick jag in på instagram och vad är det första jag får se där... Jo en jag följer hade lagt upp bild på hela familjen vid läggning och skrivit att deras barn alltid sover hela nätter och har gjort så sedan tre månaders ålder. "Vi har bra nattningsrutiner"... Aaahah OM det vore så enkelt! Nej jag får nog sluta följa allt sånt. Vet så väl att allting handlar om att acceptera att det är såhär nu, våra barn sover dåligt och det är okej, acceptera acceptera... Det är det som har hjälpt mig i fyra år snart men inatt blev det bara ett känslomässigt bakslag. Puh.

 

[rosapantern]

Aah. Båda barnen sover så jäkla dåligt. Nu hann jag näästan sova en timma innan äldsta vaknade skrikande, otröstlig. Jag blir sååå frustrerad när jag försöker trösta och allt jag får är bara mer skrik och jätte, jätteilskna sparkar i ansiktet från honom. Alltså det triggar mig enormt, jag blir så arg att jag kokar på insidan men försöker förstås göra mitt yttersta för att inte visa det. Tror dock att han känner det ändå, och inatt misslyckades jag totalt och svor rakt ut. Inte på honom men på situationen liksom. Jag lät jättearg och skäms så enormt mycket nu. Jag kan inte låta bli att undra varför jag blir så extremt arg inombords av detta. Är det bara sömnbristen eller är det något i samband med sömn som jag själv var med om som litet barn, jag vet inte. Eftersom mamma brukar fråga dumt: "Låter du dem aldrig ligga och gråta själva i sängen en stund?" så misstänker jag att det har körts någon fem minutersmetod eller liknande. Intressant att tänka på även om det inte hjälper nu precis.

Ja, när storebror lugnat sig vaknade förstås bebis och nu när båda sover i kanske 45 minuter är jag alldeles för uppjagad för att själv somna. Jisses hur är det tänkt att jag ska orka, tänker jag på nätterna. Sedan går det konstigt nog bra på dagarna ändå.

Dumt nog gick jag in på instagram och vad är det första jag får se där... Jo en jag följer hade lagt upp bild på hela familjen vid läggning och skrivit att deras barn alltid sover hela nätter och har gjort så sedan tre månaders ålder. "Vi har bra nattningsrutiner"... Aaahah OM det vore så enkelt! Nej jag får nog sluta följa allt sånt. Vet så väl att allting handlar om att acceptera att det är såhär nu, våra barn sover dåligt och det är okej, acceptera acceptera... Det är det som har hjälpt mig i fyra år snart men inatt blev det bara ett känslomässigt bakslag. Puh.

Du är inte ensam. jag kom i säng runt 00, och har varit uppe sedan 03.30 och fixa tvätt och disk osv med ett hostande barn i släptåg.
3 sjuka ungar, och antal veckor vi alla varit friska det här året går att räkna på en hand. (Har också köriga nätter emellanåt även när de är friska).

Jag har också funderat på om ens egna barndom spelar in där. Min sambo blir också otroligt triggad i samma situation, och han blev tidigt "tvingad" att sova i egen säng på eget rum, med opedagogiska metoder. Jag samsov med föräldrar och syskon tills nån gång runt skolåldern skulle jag tippa på, och blir väldigt sällan irriterad på nätterna, förutom när jag inte fått sova ordentligt på flera veckor eller så.

 

[zassoo]

Aah. Båda barnen sover så jäkla dåligt. Nu hann jag näästan sova en timma innan äldsta vaknade skrikande, otröstlig. Jag blir sååå frustrerad när jag försöker trösta och allt jag får är bara mer skrik och jätte, jätteilskna sparkar i ansiktet från honom. Alltså det triggar mig enormt, jag blir så arg att jag kokar på insidan men försöker förstås göra mitt yttersta för att inte visa det. Tror dock att han känner det ändå, och inatt misslyckades jag totalt och svor rakt ut. Inte på honom men på situationen liksom. Jag lät jättearg och skäms så enormt mycket nu. Jag kan inte låta bli att undra varför jag blir så extremt arg inombords av detta. Är det bara sömnbristen eller är det något i samband med sömn som jag själv var med om som litet barn, jag vet inte. Eftersom mamma brukar fråga dumt: "Låter du dem aldrig ligga och gråta själva i sängen en stund?" så misstänker jag att det har körts någon fem minutersmetod eller liknande. Intressant att tänka på även om det inte hjälper nu precis.

Sånt här har jag tänkt på så mycket. Att man får med sig sånt som ens föräldrar gjort när man var liten, även om man inte minns det. För jag blir själv enormt triggad av vissa saker jag inte riktigt förstår när det gäller barnen men jag tror att det är ett mönster som upprepar sig.

 

[zassoo]

Sånt här har jag tänkt på så mycket. Att man får med sig sånt som ens föräldrar gjort när man var liten, även om man inte minns det. För jag blir själv enormt triggad av vissa saker jag inte riktigt förstår när det gäller barnen men jag tror att det är ett mönster som upprepar sig.

Oj, nu undrar jag om jag råkade posta för tidigt, jag raderade en lång utläggning om annat @Skrottiskrott som blev lite utöver det jag ville svara på i citatet. Hoppas det inte blev dumt.

 

[Skrottiskrott]

I "Boken du önskar att dina föräldrar hade läst" tar de upp det här, att sådant man blir väldigt triggad av när ens barn gör nästan helt säkert har med ens egen barndom att göra. Även Louise Hallin tar ofta upp detta. Jätteintressant tycker jag, och jag känner att det bara måste vara så för jag känner inte igen mig själv överhuvudtaget när jag blir så provocerad.

Det är så skönt att bli påmind om att man inte är ensam. Det vet jag ju mycket väl men jag tänker så extremt ologiskt när jag är mitt i det och tänker bara om och om igen att alla andras barn sover okej, och då blir jag ännu mer provocerad och arg.

 

[Nordthor]

@Skrottiskrott jag triggas också av slag/sparkar/riv kombinerat med gallskrik i synnerhet nattetid. Jag har själv fått gå iväg och skrika rakt ut alternativt skrikit in i en kudde. Låter kanske obehagligt och jag skäms också direkt efteråt. Men sen går det bra att fortsätta att trösta bebis med nytt tålamod. För mig är det nog att det sätter igång en känsla av otillräcklighet som är nästintill ohanterbar.

 

[FeatherCloud]

Aah. Båda barnen sover så jäkla dåligt. Nu hann jag näästan sova en timma innan äldsta vaknade skrikande, otröstlig. Jag blir sååå frustrerad när jag försöker trösta och allt jag får är bara mer skrik och jätte, jätteilskna sparkar i ansiktet från honom. Alltså det triggar mig enormt, jag blir så arg att jag kokar på insidan men försöker förstås göra mitt yttersta för att inte visa det. Tror dock att han känner det ändå, och inatt misslyckades jag totalt och svor rakt ut. Inte på honom men på situationen liksom. Jag lät jättearg och skäms så enormt mycket nu. Jag kan inte låta bli att undra varför jag blir så extremt arg inombords av detta. Är det bara sömnbristen eller är det något i samband med sömn som jag själv var med om som litet barn, jag vet inte. Eftersom mamma brukar fråga dumt: "Låter du dem aldrig ligga och gråta själva i sängen en stund?" så misstänker jag att det har körts någon fem minutersmetod eller liknande. Intressant att tänka på även om det inte hjälper nu precis.

Jag har tänkt jättemycket på samma sak på sistone. Min mamma har berättat att jag sov i eget rum från 6 månader, att jag innan det sov jättedåligt pga att dom störde mig med snarkningar, men därefter blev det bättre. Jag har funderat på om det inte var så att de helt enkelt lät mig skrika i mitt eget rum. Jag har såklart inga belägg, men jag minns att jag aldrig (!) gick och la mig hos mina föräldrar som liten. Jag kunde vakna och vara rädd men låg ändå kvar i mitt eget rum. Sen har min mamma också kommenterat på att vi ligger kvar hos barnen tills de somnar och tar upp dem om vi gråter, så sammantaget har jag funderat på vad det kan betyda.

I övrigt intressant diskussion. Jag kämpar jättemycket med att jag tex blir triggad när stora barnet "spelar apa", dvs hoppar omkring och låter och klänger. Jag fick aldrig göra så inomhus som barn och jag inser att när jag blir arg är det antagligen för att jag fick skäll för samma beteende. Märkligt hur mycket man tar med sig från barndomen...

 

[miumiu]

I "Boken du önskar att dina föräldrar hade läst" tar de upp det här, att sådant man blir väldigt triggad av när ens barn gör nästan helt säkert har med ens egen barndom att göra. Även Louise Hallin tar ofta upp detta. Jätteintressant tycker jag, och jag känner att det bara måste vara så för jag känner inte igen mig själv överhuvudtaget när jag blir så provocerad.

Det är så skönt att bli påmind om att man inte är ensam. Det vet jag ju mycket väl men jag tänker så extremt ologiskt när jag är mitt i det och tänker bara om och om igen att alla andras barn sover okej, och då blir jag ännu mer provocerad och arg.

Väldigt intressant! Min egen stora trigger är gnällighet. Tar 100 gånger av 100 ett riktigt ordentligt känsloutbrott (ilska/sorg) än detta gnäll. Vi har massa gamla VHS:er från min egen barndom som vittnar om att jag var ett ganska gnälligt barn själv

Gnäll får mig att hamna i någon slags krystad pepp-personlighet som jag egentligen inte har. Alltså jag måste skådespela någon jag inte är. Och jag i min tur är ju en produkt av mina föräldrar och deras uppväxt, som i sin tur osv, osv. Ett litet sidospår utan att bli alltför ”flummig” nu, men under en buddhistisk meditation som jag deltog i presenterades idén om att vara våra tankar som vi tänker nu kommer att påverka generationer framåt i tiden, och jag tror det ligger någon slags sanning i det.

 

[Waco]

Här är det jag som inte fick sova hos mamma och pappa som liten medan mannen var välkommen att samsova när han ville. Dock tål jag betydligt mycket mer stök på nätterna än vad han gör. Han har svårt för samsovning och behöver ofta gå och lägga sig i annat rum när dottern kommer. Skriks det eller stökas tappar han humöret direkt. Här verkar jag dock ha en ängels tålamod i jämförelse, fåtal gånger jag behövt gå undan och ta ett djupt andetag. Har faktiskt reflekterat över det tidigare, att jag verkar kunna hålla huvudet kallt (hyffsat iaf) vid skrik, gnäll och stök trots att jag vet att det inte var populärt när jag var liten. Mannen får extremt kort stubin i de tillfällena fasten hans mor var/är mycket förlåtande/lugn/pedagogisk i dessa situationer. Misstänker dock att hans far och farmor inte var det och att det kommer där ifrån.

 

[Voeux]

Men gud vad hemskt med magsjuka som höggravid

Nej en har onekligen mått bättre

 

[clusia]

Hat varit på yoump-kalas. Herregud vad kul det var. Föräldrarna skulle egentligen inte vara med men det såg så kul ut så jag och barnets pappa var med och studsade.

 

[hemlig]

Vaknade i morse av ljudet av kräkningar...
Yngsta kräktes ganska många gånger under ett par timmar. Nu rinner det bara bakåt i alla fall, så förhoppningsvis på väg över. Aptiten var ok nu ikväll i alla fall.
Nu återstår bara att vänta ut om nån mer av oss ska få det eller ej.

 

[FeatherCloud]

Försöker natta liten E. Hittills ingen framgång, hon är för pigg och busig. På vardagarna är hon trött och ilsken efter förskolan och somnar inom två minuter. Nu ligger jag här och sover räv bredvid medan hon växlar mellan att vifta mig på huvudet och försöka bita mig i knäna

 

[FeatherCloud]

Försöker natta liten E. Hittills ingen framgång, hon är för pigg och busig. På vardagarna är hon trött och ilsken efter förskolan och somnar inom två minuter. Nu ligger jag här och sover räv bredvid medan hon växlar mellan att vifta mig på huvudet och försöka bita mig i knäna

Och nu insåg jag plötsligt att det där konstiga ljudet hon gjorde för en stund sen var att hon tog av sig pyjamasen mycket nöjd och vaken nakenfis

 

[Martenix]

Vaknade i morse av ljudet av kräkningar...
Yngsta kräktes ganska många gånger under ett par timmar. Nu rinner det bara bakåt i alla fall, så förhoppningsvis på väg över. Aptiten var ok nu ikväll i alla fall.
Nu återstår bara att vänta ut om nån mer av oss ska få det eller ej.

Precis samma ljud vaknade vi av i natt. Inte riktigt vad man vill vakna till

 

[hemlig]

Precis samma ljud vaknade vi av i natt. Inte riktigt vad man vill vakna till

Nej fy sjutton. Hoppas det blir lindrigt.
Dottern åt riktig mat igår kväll och nu på morgonen har hon sagt "jag är hungrig" så blir strax frukost.


Jag har dock ont i magen .

 

[turbofling]

Antagligen magsjuka hos oss ocksa. 12 aringen vaknade med magont, bara kräktes en gang pa förmiddagen men har legat i sängen hela dagen. Men det är lite enklare med en magsjuk 12aring än ett litet barn.
5aringen var dalig i magen i torsdags eftermiddag men var pigg och hade stor aptit. Sa jag vet inte om det kommer därifran.
Jag har haft ont i magen, dalig aptit och matt illa mer eller mindre sen i onsdags men det är en vanlig biverkning av min medicin.

Med 5 barn är magsjuka det sista man vill ha i huset sa jag hoppas att vi andra klarar oss.