Aah. Båda barnen sover så jäkla dåligt. Nu hann jag näästan sova en timma innan äldsta vaknade skrikande, otröstlig. Jag blir sååå frustrerad när jag försöker trösta och allt jag får är bara mer skrik och jätte, jätteilskna sparkar i ansiktet från honom. Alltså det triggar mig enormt, jag blir så arg att jag kokar på insidan men försöker förstås göra mitt yttersta för att inte visa det. Tror dock att han känner det ändå, och inatt misslyckades jag totalt och svor rakt ut. Inte på honom men på situationen liksom. Jag lät jättearg och skäms så enormt mycket nu. Jag kan inte låta bli att undra varför jag blir så extremt arg inombords av detta. Är det bara sömnbristen eller är det något i samband med sömn som jag själv var med om som litet barn, jag vet inte. Eftersom mamma brukar fråga dumt: "Låter du dem aldrig ligga och gråta själva i sängen en stund?" så misstänker jag att det har körts någon fem minutersmetod eller liknande. Intressant att tänka på även om det inte hjälper nu precis.
Ja, när storebror lugnat sig vaknade förstås bebis och nu när båda sover i kanske 45 minuter är jag alldeles för uppjagad för att själv somna. Jisses hur är det tänkt att jag ska orka, tänker jag på nätterna. Sedan går det konstigt nog bra på dagarna ändå.
Dumt nog gick jag in på instagram och vad är det första jag får se där... Jo en jag följer hade lagt upp bild på hela familjen vid läggning och skrivit att deras barn alltid sover hela nätter och har gjort så sedan tre månaders ålder. "Vi har bra nattningsrutiner"... Aaahah OM det vore så enkelt! Nej jag får nog sluta följa allt sånt. Vet så väl att allting handlar om att acceptera att det är såhär nu, våra barn sover dåligt och det är okej, acceptera acceptera... Det är det som har hjälpt mig i fyra år snart men inatt blev det bara ett känslomässigt bakslag. Puh.