Det ar nu en vecka (och en dag

) sedan Maken opererades. 3 "diskar" petades in i ryggraden dar de han var fodd med hade suttit innan de forsvann (formodligen var det cellgift behandling for cancer som helt tog kal pa dem). I alla handelser har han inte kunnat ga ordentligt sedan cellgiftsbehandlingen och det har blivit samre och samre tills han nu knappt kunde ga alls da nerverna till hans hogra ben lag i klam och inte ville vara med alls.
Operationen tog 9 timmar, men nu har han i alla fall 3 plastdiskar som avlastar och ger rum for nerverna. Han ar over 5 cm langre,

precis sa lang som han var forr, har ett tiotal STORA skruvar genom kotorna och 4 sar dar de gatt in for att fixa diskar och skruvar.
Han kan GA igen.

trots att han maste anvanda rullator ett tag tills han arbetat upp styrkan igen ar skilnaden avsevard. Han har ont, men pa ett annat satt och kan nu lyfta bada benen utan smarta. Nerverna som "vaknar till" igen skriker, men det kommer att ga over. De vanjer sig. Vi kan redan se att balansen ar oandligt mycket battre nar han kanner benet ordentligt och har ser mycket ljust pa framtiden ... och golfen.
Sedan var det det har med "stubborn old men".

Eller griniga gubbar.

Jag djupandas minst en gang i timman och ser till att aka ut flera ganger om dagen (en fysiotherapeut kommer varje dag och da drar jag!) for att utfora "viktiga arenden"

Det kommer att bli tre langa manader innan han ar okay att borja leva mer normalt ... mest for att jag kanner mig grinig

och vill ha mer tid for MIG.
Sa, nu tanker jag krypa ner under min sten igen och vara snall och forstaende.
