Vad ska jag säga?

[OutOfService]

Vet inte egentligen vad som hänt, men jag har verkligen känt dom senaste veckorna att jag dalar neråt igen, i den mörka tunneln där jag var i höstas/vintras. Och efter i söndags när en av mina absolut bästa vänner sårade mig så vart det inte direkt bättre.

Motivationen är återigen som bortblåst. Jag har ingen lust att göra nånting, får återigen tvinga mig själv att göra dom mest vardagliga saker som att duscha, laga mat, borsta tänderna, vattna blommorna, städa osv. Känns jätte löjligt, men jag kan verkligen inte motivera mig själv, helst har jag lust att gömma mig under sängen och göra ingenting.

Jag har sjukskrivit mig själv nu i 2 dagar och lär göra i 2 dagar till, sen är jag ledig över helgen. Men sen har jag två helvetes veckor framför mig på jobbet med 7 pass/veckan och bara tanken på det får mig att gråta och ger mig panik. Jag orkar inte jobba, jag orkar liksom inte engagera mig och jag känner själv att jag låter otrevlig fastän att det inte är meningen, tålamodet existerar inte.

Sömnen har även börjat strula igen, svårare att somna och vaknar efter alldeles för få timmar.


Vet att jag borde tagit samtalskontakt i höstas när jag träffade väggen pga allt som hände, men jag gjorde inte det, dum som jag var.

Tor att enda sättet att ta mig ur det här är professionell hjälp med samtalskontakt och kanske delvis sjukskriven ett tag. För när jag jobbar så gör jag ingenting annat varken före eller efter, jag sitter här i min soffa. Vilket bara det gör mig olycklig.

Kan inte ens få mig själv att berätta för mina nära att jag är på väg neråt igen, för det känns så löjligt! Jag vet ju inte ens varför jag mår dåligt igen, sista jobbiga saken som hände var ju när morfar dog och det var veckan innan jul. Det är ju längesen, jag borde inte vara på väg neråt nu igen..tycker inte jag. Och därför skäms jag.

Men vad ska jag säga när jag ringer till VC!? Jag hatar att ringa och tycker det är pinsamt. Känns fjantigt att ringa dit och be om läkartid för att jag mår dåligt och skulle dom protestera så skulle jag inte säga emot

 

[Asko]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag vet hur det känns att inte orka någonting, kände ju så häromdagen, så du är inte ensam om det iallafall

Glöm inte att ge dig själv en klapp på axeln när du gör något av de vardagliga sakerna! Det är ju lätt att vara negativ mot sig själv och tänka "jaja, det var ju inget" eller något värre, men jag tycker att du är värd att tänka "Braaaa!" (som man säger när något husdjur gör något duktigt ) om dig själv (och LE åt hur löjligt det låter ) när du gör något när du mår såhär.

När jag mått dåligt så brukar jag ibland gå ut, speciellt om det är fint väder, hur mycket klyscha det än är så mår man lite bättre av frisk luft och man behöver inte heller känna något tvång om hur länge eller långt man ska gå, utan bara göra det man känner för.

Och angående din morfars bortgång (vilket jag såklart beklagar), såna saker kan dyka upp efter flera månader sådär plötsligt. När en vän till min familj gick bort så tyckte jag att det var såklart beklagligt och blev rätt chockad, men det var inte förrän flera månader efteråt som saknaden plötsligt slog till och jag blev ledsen. Så sånt händer, det är inget konstigt.

Hoppas att du känner att du kan berätta eller prata med någon snart.

Styrkekramar!

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Du säger som det är att du mår så fruktansvärt dåligt och behöver hjälp. Du behöver inte gå in på vad som får dig att må dåligt eller vad som har hänt utan du behöver bara säga att du behöver hjälp. Skulle de stå på sig och vara "nyfikna" över varför du mår dåligt så säg något av allt du har varit med om det senaste året. Det viktiga är ju att du får hjälp nu! Sedan får du ju i lugn och ro berätta för läkaren om allt som har hänt under det senaste året när du väl kommer dit.

Det kan vara bra att veta att för väldigt många finns det liksom inget de kan sätta fingret på att just därför mår jag dåligt nu utan de mår dåligt iallafall. Det är ju varken mer eller mindre rätt att må dåligt med eller utan en orsak som man kan se själv utan mår man dåligt så gör man. I ditt fall så finns det ju massor med saker som skulle knäcka vem som helst var och en för sig så det är inte alls underligt att du mår dåligt. Vi människor har en tendens till att förminska det vi har varit med om och får vi ingen tid eller hjälp att bearbeta det så stoppar vi det i våran ryggsäck grej efter grej och när ryggsäcken är full så svämmar det över. Det behöver inte ens ha hänt något det senaste eller så kan det vara en yttepytte grej som man hade tagit med en klackspark annars men som nu får ryggsäcken att svämma över. Då måste man ha hjälp omgående.

Det är inte alls ovanligt heller att det kommer efteråt och nu har du försökt på alla vis att reda ut allting själv och det går inte utan så fort du har kommit upp lite så dalar du neråt igen. Du har verkligen försökt och nu är det dags att ta emot professionell hjälp.

Du ska absolut inte känna dig dum eller som att du stör för du har exakt lika stor rätt till att få hjälp som vem som helst annars. Hade du brutit foten så hade du varit i lika stort behov av hjälp som nu. Det är lika viktigt att du söker hjälp nu som om du hade brutit foten. Det är precis lika viktigt att få hjälp för båda sakerna kan ge problem i framtiden om du inte får hjälp nu.

Så ring nu i morgonbitti och vänta inte längre.

Kramar

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag vet hur det känns att inte orka någonting, kände ju så häromdagen, så du är inte ensam om det iallafall

Glöm inte att ge dig själv en klapp på axeln när du gör något av de vardagliga sakerna! Det är ju lätt att vara negativ mot sig själv och tänka "jaja, det var ju inget" eller något värre, men jag tycker att du är värd att tänka "Braaaa!" (som man säger när något husdjur gör något duktigt ) om dig själv (och LE åt hur löjligt det låter ) när du gör något när du mår såhär.

När jag mått dåligt så brukar jag ibland gå ut, speciellt om det är fint väder, hur mycket klyscha det än är så mår man lite bättre av frisk luft och man behöver inte heller känna något tvång om hur länge eller långt man ska gå, utan bara göra det man känner för.

Och angående din morfars bortgång (vilket jag såklart beklagar), såna saker kan dyka upp efter flera månader sådär plötsligt. När en vän till min familj gick bort så tyckte jag att det var såklart beklagligt och blev rätt chockad, men det var inte förrän flera månader efteråt som saknaden plötsligt slog till och jag blev ledsen. Så sånt händer, det är inget konstigt.

Hoppas att du känner att du kan berätta eller prata med någon snart.

Styrkekramar!

Ja det hade nog funkat om det hade varit ibland, men det är varje dag.
Och visst mår man bättre av frisk luft, men jag tar ju mig inte ut. Jag kastar mig iväg i panik 10 minuter före affären på kvällen för att hinna köpa cigg, trots att jag haft hela dagen och kvällen på mig.


Men tack för försök till peppning

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Du säger som det är att du mår så fruktansvärt dåligt och behöver hjälp. Du behöver inte gå in på vad som får dig att må dåligt eller vad som har hänt utan du behöver bara säga att du behöver hjälp. Skulle de stå på sig och vara "nyfikna" över varför du mår dåligt så säg något av allt du har varit med om det senaste året. Det viktiga är ju att du får hjälp nu! Sedan får du ju i lugn och ro berätta för läkaren om allt som har hänt under det senaste året när du väl kommer dit.

Det kan vara bra att veta att för väldigt många finns det liksom inget de kan sätta fingret på att just därför mår jag dåligt nu utan de mår dåligt iallafall. Det är ju varken mer eller mindre rätt att må dåligt med eller utan en orsak som man kan se själv utan mår man dåligt så gör man. I ditt fall så finns det ju massor med saker som skulle knäcka vem som helst var och en för sig så det är inte alls underligt att du mår dåligt. Vi människor har en tendens till att förminska det vi har varit med om och får vi ingen tid eller hjälp att bearbeta det så stoppar vi det i våran ryggsäck grej efter grej och när ryggsäcken är full så svämmar det över. Det behöver inte ens ha hänt något det senaste eller så kan det vara en yttepytte grej som man hade tagit med en klackspark annars men som nu får ryggsäcken att svämma över. Då måste man ha hjälp omgående.

Det är inte alls ovanligt heller att det kommer efteråt och nu har du försökt på alla vis att reda ut allting själv och det går inte utan så fort du har kommit upp lite så dalar du neråt igen. Du har verkligen försökt och nu är det dags att ta emot professionell hjälp.

Du ska absolut inte känna dig dum eller som att du stör för du har exakt lika stor rätt till att få hjälp som vem som helst annars. Hade du brutit foten så hade du varit i lika stort behov av hjälp som nu. Det är lika viktigt att du söker hjälp nu som om du hade brutit foten. Det är precis lika viktigt att få hjälp för båda sakerna kan ge problem i framtiden om du inte får hjälp nu.

Så ring nu i morgonbitti och vänta inte längre.

Kramar

Du är som vanligt så klok

Men om dom säger att jag får en tid typ nästa vecka, eller ännu värre för att det inte är akut?

Allting du skriver stämmer så bra och låter så logiskt.

En positiv sak är iallafall att jag gråter när jag läser det du skriver och jag tror inte jag gråtit sen morfars begravning. Vilket gör ännu mer att det känns som att jag ska söka hjälp nu, medans jag uppenbarligen känner även jobbiga känslor igen.


Hur dumt det än är så tror jag att en anledning till att jag är rädd för att ta hjälp är för att jag är rädd att D ska försvinna om han får reda på hur trasig jag verkligen är.
Och jag vet ju att om det skulle få honom att försvinna så är han inte rätt för mig, men ändå.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Du är som vanligt så klok

Men om dom säger att jag får en tid typ nästa vecka, eller ännu värre för att det inte är akut?

Allting du skriver stämmer så bra och låter så logiskt.

En positiv sak är iallafall att jag gråter när jag läser det du skriver och jag tror inte jag gråtit sen morfars begravning. Vilket gör ännu mer att det känns som att jag ska söka hjälp nu, medans jag uppenbarligen känner även jobbiga känslor igen.


Hur dumt det än är så tror jag att en anledning till att jag är rädd för att ta hjälp är för att jag är rädd att D ska försvinna om han får reda på hur trasig jag verkligen är.
Och jag vet ju att om det skulle få honom att försvinna så är han inte rätt för mig, men ändå.

Vännen Jag blir så ledsen för din skull. Om de skulle säga att du får en tid i nästa vecka så säger du att du behöver en tid idag. Att du faktiskt inte kan vänta utan tvärtom har väntat alldeles för länge med att söka hjälp. Det är akut. Du hade behövt hjälpen för längesedan men med en envishet som jag vet inte vad så har du på något vis hankat dig fram. Nu går det inte längre och nu måste du ha hjälp. Omgående.

Det är bra att du gråter. Du behöver det. Släppa lite på trycket liksom. Då kanske du förhoppningsvis orkar ta tag i att ringa i morgon. I värsta fall så får du höra av dig så ringer jag åt dig för nu går det inte längre. Det bästa är självklart om du kan ringa själv eftersom du vet hela historien och kan sätta mer tyngd bakom men vill du så ringer jag självklart. Hellre det än att du inte ringer alls.

Du behöver inte berätta för honom mer än exakt det du vill att han ska veta. Är han något att ha så finns han där för dig istället och är han inget att ha så går han. Ingen kan ju veta hur han reagerar men det är ju inte alls konstigt att du mår dåligt så om han lämnar dig för den sakens skull så är han verkligen inget att ha. Att du är rädd är inte alls konstigt för självklart vill du ha honom kvar. Något annat vore ju mycket märkligt men på samma gång så är det som det är nu. Det kan du inte ändra på om du inte söker hjälp. Det du kan göra är att ge dig själv en ärlig chans att läka och för att kunna det behöver du ett proffs som hjälper dig. Du behöver ju inte berätta att du har en samtalskontakt om du inte vill för han har ju egentligen inte med det att göra. Eller hur! Men om du och han ska ha en ärlig chans så måste du läka för du kan ju inte fortsätta såhär hela livet. Hanka dig fram hjälpligt ett tag för att sedan rasa igen. Då om någon gång förstår jag att ena parten inte orkar längre om den som mår dåligt inte gör något för att få må bättre igen. Det fungerar ju inte. Ingen blir lycklig utav det. Du mår ju inte bättre för att du inte söker hjälp. Det är ju snarare tvärtom att då har du en chans att bli dig själv igen och må bra. Det är ju igen precis som om du hade brutit foten men struntade i att gå till läkaren och sedan var förvånad över att du aldrig mer kan springa. Du måste få hjälpen och det nu.

Kramar

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Fan, jag önskar jag kunde ringa nu. För om jag ringde och bölade kanske det skulle vara lättare. Men jag vet ju att det kommer ha gått över tills dom ringer upp mig och då kommer jag backa. Jag är så dum!! Kunde ju ringt idag(igår), men gjorde jag det? Nej, jag fegade ur..visste inte vad jag skulle säga så då struntade i det, tänkte återigen att jag tar det imorgon. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få bort imorgon och göra det idag.

Jag blir så arg på mig själv för att jag känner som jag gör. För första gången på länge har jag ju saker att vara tacksam och glad över! Jag har träffat D och prinsen mår bra igen, han gör verkligen enorma förbättringar för varje gång jag ser honom och jag känner att jag litar på fv så mycket som jag kan göra. Men vad gör jag, jo jag bryter ihop igen.

Men ja, att jag gråter är bra. Det vt jag själv också, för det är när jag är likgiltig det är som värst, för då erkänner jag inte ens att jag behöver hjälp.

Nä än så länge vet han ju inte att jag mår dåligt nu. Han tror jag vart sjukskriven för ryggen bara. Han vet ju allt som hänt innan och har verkligen tagit det jätte bra. Jag trodde ju han skulle försvinna redan innan vi träffats när jag berättade allt, men det gjorde han inte.
Och jag förstår ju att våran relation inte har någon framtid om inte jag tar tag i mig själv, kan inte tycka om någon annan när jag inte ens tycker om mig själv.


Kan inte med ord beskriva hur mycket dina ord betyder

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Fan, jag önskar jag kunde ringa nu. För om jag ringde och bölade kanske det skulle vara lättare. Men jag vet ju att det kommer ha gått över tills dom ringer upp mig och då kommer jag backa. Jag är så dum!! Kunde ju ringt idag(igår), men gjorde jag det? Nej, jag fegade ur..visste inte vad jag skulle säga så då struntade i det, tänkte återigen att jag tar det imorgon. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få bort imorgon och göra det idag.

Jag blir så arg på mig själv för att jag känner som jag gör. För första gången på länge har jag ju saker att vara tacksam och glad över! Jag har träffat D och prinsen mår bra igen, han gör verkligen enorma förbättringar för varje gång jag ser honom och jag känner att jag litar på fv så mycket som jag kan göra. Men vad gör jag, jo jag bryter ihop igen.

Men ja, att jag gråter är bra. Det vt jag själv också, för det är när jag är likgiltig det är som värst, för då erkänner jag inte ens att jag behöver hjälp.

Nä än så länge vet han ju inte att jag mår dåligt nu. Han tror jag vart sjukskriven för ryggen bara. Han vet ju allt som hänt innan och har verkligen tagit det jätte bra. Jag trodde ju han skulle försvinna redan innan vi träffats när jag berättade allt, men det gjorde han inte.
Och jag förstår ju att våran relation inte har någon framtid om inte jag tar tag i mig själv, kan inte tycka om någon annan när jag inte ens tycker om mig själv.


Kan inte med ord beskriva hur mycket dina ord betyder

Men du, man brukar ju få veta ungefär när de ringer upp. Då läser du mitt inlägg som fick dig att gråta eller något annat som får dig att gråta strax innan så att du faktiskt har väldigt nära till tårarna när de ringer upp dig. Bara att höra en vänlig röst i telefonen kan ju göra att man börjar gråta vid vissa tillfällen i livet.
Jag kom precis på att till min vårdcentral kan man ringa efter midnatt och då ringer de upp genast på morgonen. Kanske fungerar det så på din vårdcentral med? Prova och ring nu på en gång!

Du ska inte vara arg på dig själv för att du inte ringde igår. Att be om hjälp är för många bland det svåraste som finns. Du är verkligen inte dum. Du är mänsklig.

Det är inte alls konstigt att du bryter ihop nu. Först nu kan du och vågar du känna hur du faktiskt mår och dina känslor har väckts igen i och med att du blev kär. Det är inget ovanligt alls att man bryter ihop när man får någon att älska. Det är ju super att det går bra med vissa saker i ditt liv men nu måste du ta tag i de bitarna som inte alls är bra.

Jag håller helt med dig om att likgiltigheten är värst då man varken kan känna eller egentligen ens tänker utan bara gör. Även om det är jobbigt att gråta så är det bättre för genom tårarna går vägen till att läkas.

Jag tror visst att man kan tycka om någon annan även om man inte tycker om sig själv för tillfället. Kärleken till mina barn har räddat mig vid många tillfällen i livet då jag har avskytt mig själv mer eller mindre och av olika orsaker. Låt kärleken till honom bli drivkraften till att söka den hjälpen du så väl behöver!

Kramar

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Har du ringt ännu?

Peppkram!

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Nej.. :/


10101010

 

[Sasse]

Sv: Vad ska jag säga?

Har du någon som kan ringa till dig? Om du berättar eller skriver ner, om du tycker det är enklare, saker du vill att kontakten ska ta upp i samtalet. Jag fick själv hjälp med första samtalet och tyckte det underlättade enormt.

Skickar en stor kram till dig!

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Gråtandet tycks inte vara några problem, för det räckte att D sa att vi inte kan ses i helgen heller så var det kört. Men nu har jag ringt, dom ska ringa upp mig vid 12.30, så nu hoppas jag bara att jag fixar att svara då.

Nej det kanske inte är konstigt, men det känns så fel att må dåligt när livet är bättre än vad det vart på typ 2 år. Är säkert en vidragande faktor att jag inte träffat min nyfunna energikälla på 2 veckor och eventuellt inte får träffa honom på 3 veckor till. Vilket är värdelöst, men samtidigt bra. För jag måste ju kunna må bra själv också, kan ju inte leva på att D får mig att må bra.

Precis som med hunden i höstas, så var det nog vännens svek som verkligen fick det att rinna över nu igen. För det gör så jävla ont, jag önskar att hen fortsatt ignorera mig istället, för då hade det inte gjort så ont nu.

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Har du någon som kan ringa till dig? Om du berättar eller skriver ner, om du tycker det är enklare, saker du vill att kontakten ska ta upp i samtalet. Jag fick själv hjälp med första samtalet och tyckte det underlättade enormt.

Skickar en stor kram till dig!

Nej, ingen jag vill lasta med det här igen. Och nu ska dom ju ringa om 1 timme och det är ingen här som kan ta samtalet åt mig

Skönt att läsa att du fått hjälp, hoppas du mår bättre snart!

Kram

 

[tott]

Sv: Vad ska jag säga?

Men nu har jag ringt, dom ska ringa upp mig vid 12.30, så nu hoppas jag bara att jag fixar att svara då.

Bra! Duktigt! Klart du fixar att svara! Tänk så mycket skönare det är sedan då den första kontakten är tagen.

Gick i väggen för ett antal år sedan. Ringde till arbetsplatshälsovården och störttjöt och sade att jag nog inte mår så bra. ...och vips var jag på samtalsterapi och sjukskriven.

Lycka till nu!

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Tack för peppningen!

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Gråtandet tycks inte vara några problem, för det räckte att D sa att vi inte kan ses i helgen heller så var det kört. Men nu har jag ringt, dom ska ringa upp mig vid 12.30, så nu hoppas jag bara att jag fixar att svara då.

Nej det kanske inte är konstigt, men det känns så fel att må dåligt när livet är bättre än vad det vart på typ 2 år. Är säkert en vidragande faktor att jag inte träffat min nyfunna energikälla på 2 veckor och eventuellt inte får träffa honom på 3 veckor till. Vilket är värdelöst, men samtidigt bra. För jag måste ju kunna må bra själv också, kan ju inte leva på att D får mig att må bra.

Precis som med hunden i höstas, så var det nog vännens svek som verkligen fick det att rinna över nu igen. För det gör så jävla ont, jag önskar att hen fortsatt ignorera mig istället, för då hade det inte gjort så ont nu.

Men vad tråkigt att ni inte kan ses i helgen Visst att du inte kan hänga upp ditt mående på honom på ett vis men det är ju faktiskt så att man mår dåligt bara av att inte kunna ses. Nu mår ju du dåligt för så mycket annat också och då är det väl inte konstigt att det blir jättejobbigt när ni inte kan ses i helgen som du hade hoppats på. Min sambo har varit iväg på jobb i två veckor nu och kommer förhoppningsvis hem idag och jag tyckte att det var jobbigt när han åkte. Jag tyckte också att det var jättejobbigt när min dotter åkte till Indien som volontär i tio veckor i söndags för jag vet att det kommer dröja jättelänge innan vi kan ses igen. Självklart vill man ju vara nära sina nära och kära. Det är inget konstigt alls. Det tycker inte jag är att hänga upp sitt mående på andra. Du får inte vara så hård mot dig själv.

Sveket ifrån din vän är säkert det som fick det hela att svämma över. Det tror jag också. Så fruktansvärt onödigt att det skulle behöva hända men tyvärr så hade det ju kommit något ändå förr eller senare som hade gjort att det inte gick längre men det är ju lika jobbigt när det än kommer.

Önskar att jag kunde krama om dig på riktigt. Det känns som att du hade behövt det

Hoppas att de ringer nu snart och att det är en vettig människa som ringer upp (för självklart fixar du att svara! Pepp pepp) så att du slipper förklara så mycket utan istället får en tid direkt.

Kramar

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag svarade och tackar någon högre makt för att det var en jätte söt ssk som ringde upp, för det räckte att jag hörde hennes röst så bröt jag ihop. Så hon fixade en läkartid kl 16 i eftermiddag, så nu hoppas jag bara på en lika förstående och bra läkare...

Nu ska jag bara hitta energi att åka till Falköping och besiktiga bilen kl 14.

 

[OutOfService]

Sv: Vad ska jag säga?

Men vad tråkigt att ni inte kan ses i helgen Visst att du inte kan hänga upp ditt mående på honom på ett vis men det är ju faktiskt så att man mår dåligt bara av att inte kunna ses. Nu mår ju du dåligt för så mycket annat också och då är det väl inte konstigt att det blir jättejobbigt när ni inte kan ses i helgen som du hade hoppats på. Min sambo har varit iväg på jobb i två veckor nu och kommer förhoppningsvis hem idag och jag tyckte att det var jobbigt när han åkte. Jag tyckte också att det var jättejobbigt när min dotter åkte till Indien som volontär i tio veckor i söndags för jag vet att det kommer dröja jättelänge innan vi kan ses igen. Självklart vill man ju vara nära sina nära och kära. Det är inget konstigt alls. Det tycker inte jag är att hänga upp sitt mående på andra. Du får inte vara så hård mot dig själv.

Sveket ifrån din vän är säkert det som fick det hela att svämma över. Det tror jag också. Så fruktansvärt onödigt att det skulle behöva hända men tyvärr så hade det ju kommit något ändå förr eller senare som hade gjort att det inte gick längre men det är ju lika jobbigt när det än kommer.

Önskar att jag kunde krama om dig på riktigt. Det känns som att du hade behövt det

Hoppas att de ringer nu snart och att det är en vettig människa som ringer upp (för självklart fixar du att svara! Pepp pepp) så att du slipper förklara så mycket utan istället får en tid direkt.

Kramar

Återigen, TACK för att du får mig lite mindre arg på mig och gång på gång förklarar att det inte är fel/konstigt att jag känner som jag gör.
Ja man vill ju vara nära dom ännu mer när man mår dåligt.
Hoppas verkligen din sambo kommer hem idag, så du åtminstone får ha honom nära nu när dottern är iväg så långt bort!

Ja det är väl så, precis som med hunden. Då var jag ju nästan tacksam för att jag fick ta beslutet att avliva hunden just då, för att hade jag inte gjort det så hade jag inte brutit ihop och det hade kommit längre fram. Så egentligen kanske jag borde tacka vännen för att hen gjorde såhär nu, annars hade väl min envishet och dumhet gjort att jag fortsatt halvdant.

Åh jösses, en kram nu hade fått mig att trilla ihop i en liten hög och gråtit tills jag var uttorkad.

Tack du också för peppningen, eran peppning funkade!

 

[Asko]

Sv: Vad ska jag säga?

Du klarar det, lycka till!

Styrkekramar!

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Vad bra att du fick prata med någon som förstod. Jag ska hålla tummarna hela eftermiddagen för att du får en läkare som också förstår.

Men finns det ingen annan som kan besiktiga bilen åt dig? Jag vill ju verkligen inte att det ska hända något och att köra bil så långt när man är så ledsen är verkligen ingen bra ide. Inte är jag hemma i eftermiddag heller så du kan inte mellanlanda här heller om du inte bara vill prata med hästarna en stund förstås.

Ta hand om dig. Kolla upp om någon annan kan fixa bilen. Snälla.

Kramar