Vad ska min son betala?

[Enya]

Jag tänker en tanke; vill man verkligen ens barn skall växa upp utan omtanke, medkänsla och empati för andra än dom själva? Tyvärr verkar han extremt ego-centrerad och oskön attityd. Visst att han är 18 år, det va jag också en gång i tiden, men hade aldrig någonsin kunnat sätta en familjmedlem i den sitsen att se min ensamstående mamma äta annan mat, så jag och min partner kan äta "god mat" och ha "lyx" på tillvaron. Alltså Även som ung skulle jag aldrig någonsin kunnat ha mage och bete mig så. Sen när han får veta du är arbetslös då dra igång med en sån tråkig attityd? nä usch.

Det påverkar verkligen bli ändring på det beteendet. Att fortsätta vara "snäll" och låta detta pågå, då blir det ju verkligen ingen bra empatiskt vuxen människa utav det i framtiden heller. För vart skall dom lära sig att ha empati om man inte ens har det mot sin mamma? Men attityden är "jag skall ha".

Jag hade heller aldrig kunnat sätta min mamma i en sådan sits men min omtänksamma och varma och kärleksfulla son gjorde just det. Han var allt det och så klev han in i tonårsbubblan och blev egoistisk och otrevlig. När han dessutom slutade skolan efter han var 18 år och sa att han skulle ligga i sängen och spela tvspel hela dagarna och handla kakor, energidricka och godis för alla pengarna (samma som TS sons summa) så slängde jag ut honom. Försörjningsskyldigheten varar bara tills de är 18 om de inte går i skolan. Han visste det men trodde aldrig jag skulle göra det. Han bodde lite här och där och fick betala sig innan han fick sin första lägenhet själv och började ringa mig och berätta hur han handlade mat och liknande, på ett ekonomiskt sätt. Han jobbar, har barn och bor med flickvän i en lägenhet nu och det funkar fint även om det var en väg dit, det hade gått fortare om folk i vår närhet inte hade tyckt synd om honom och varit "snäll" mot honom för han utnyttjade bara de personerna- han kunde ju. Nu står han på egna ben. Han är empatisk, omtänksam, smart, rar, vänlig osv, allt som han var innan tonårsbubblan.

Alla tonåringar är inte sådär perfekta och genomsnälla, utan att det egentligen är något fel på dem

 

[Jamtland]

Tack för att så många engagerar sig, jag behöver verkligen stöd i hur jag ska tänka. Som person och mamma försöker jag väl ofta ge honom allt och tänker att min tid kommer senare. Antagligen är jag nog lite för snäll..

Försöker svara så många som möjligt:
Flickvännen har tyvärr inga föräldrar. Jag har endast stått för husrum och mat hittills. Hon försöker att bidra med mat.

Jag vet att jag är försörjningsskyldig, och hans pengar har tidigare gått till sparande, "finare kläder", utemat osv. Det var tajt med pengar redan innan jag blev arbetslös, men ville inte att någon av dem skulle oroa sig.
Jag har inga pengar kvar när allt är betalt och äter just nu annan mat än vad barnen gör.
Sonen har blivit van vid att ha så mycket "lekpengar" varje månad och kan unna sig mycket mer än vad jag kan.
Jag har förklarat att detta är en tillfällig situation, men att vi just nu måste hjälpas åt som en familj.
Att bo hos sin pappa är inget alternativ, han är inte lämplig som förälder.

Underhållet betalas ju ut till sonen. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna kräva att han hjälper till?

Nej, jag är ledsen men du är inte "snäll" som låter sonen få pengar när ni inte har några och det är inte snällt att tänka att din tid kommer senare. Hur attraktiv kommer en sådan inställning vara för nuvarande och/ eller framtida partners?! Vem vill vara ihop med någon som så tydligt prioriterar sig själv?

Jag tycker givetvis att samtal är första steget, men funkar inte det så skulle jag ha sett till att sonens underhållsbidrag går direkt till dig, varför har du någonsin låtit honom få hela den summan då ni inte haft det jättefett tidigare heller? Vad har han vunnit på att ha en massa pengar att "slösa" bort? Det är inte så livet kommer att se ut.

Jag kan tycka att redan när flickvännen flyttade in skulle du ha sett till att hon och sonen uppmärksammade att kostnaderna ökat och kommit överens om hur ni skulle lösa det.

Det är skitlätt för mig att sitta på avstånd och tycka saker och kanske du tycker jag är för hård, men jag tror att även din son är vettig, han måste bara få chansen att ta ansvaret och visa det?

Prata med honom, öppet och ärligt. Ibland får jag som förälder erkänna att "Sorry, nu blev det lite galet, nu måste vi backa och göra om, det här funkar inte".

 

[QueenLilith]

Jag hade heller aldrig kunnat sätta min mamma i en sådan sits men min omtänksamma och varma och kärleksfulla son gjorde just det. Han var allt det och så klev han in i tonårsbubblan och blev egoistisk och otrevlig. När han dessutom slutade skolan efter han var 18 år och sa att han skulle ligga i sängen och spela tvspel hela dagarna och handla kakor, energidricka och godis för alla pengarna (samma som TS sons summa) så slängde jag ut honom. Försörjningsskyldigheten varar bara tills de är 18 om de inte går i skolan. Han visste det men trodde aldrig jag skulle göra det. Han bodde lite här och där och fick betala sig innan han fick sin första lägenhet själv och började ringa mig och berätta hur han handlade mat och liknande, på ett ekonomiskt sätt. Han jobbar, har barn och bor med flickvän i en lägenhet nu och det funkar fint även om det var en väg dit, det hade gått fortare om folk i vår närhet inte hade tyckt synd om honom och varit "snäll" mot honom för han utnyttjade bara de personerna- han kunde ju. Nu står han på egna ben. Han är empatisk, omtänksam, smart, rar, vänlig osv, allt som han var innan tonårsbubblan.

Alla tonåringar är inte sådär perfekta och genomsnälla, utan att det egentligen är något fel på dem

Tyckte du gjorde rätt som slängde ut honom, tror absolut på det gör skillnad att sätta ner foten.

 

[Görel]

Tack för att så många engagerar sig, jag behöver verkligen stöd i hur jag ska tänka. Som person och mamma försöker jag väl ofta ge honom allt och tänker att min tid kommer senare. Antagligen är jag nog lite för snäll..

Försöker svara så många som möjligt:
Flickvännen har tyvärr inga föräldrar. Jag har endast stått för husrum och mat hittills. Hon försöker att bidra med mat.

Jag vet att jag är försörjningsskyldig, och hans pengar har tidigare gått till sparande, "finare kläder", utemat osv. Det var tajt med pengar redan innan jag blev arbetslös, men ville inte att någon av dem skulle oroa sig.
Jag har inga pengar kvar när allt är betalt och äter just nu annan mat än vad barnen gör.
Sonen har blivit van vid att ha så mycket "lekpengar" varje månad och kan unna sig mycket mer än vad jag kan.
Jag har förklarat att detta är en tillfällig situation, men att vi just nu måste hjälpas åt som en familj.
Att bo hos sin pappa är inget alternativ, han är inte lämplig som förälder.

Underhållet betalas ju ut till sonen. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna kräva att han hjälper till?

Att ha ett stort hjärta är en fin egenskap, men ibland kan det leda en lite snett.

Förutom det som många skrivit att underhållet är det som den andra föräldern ska betala för försörjningen och alltså ska gå till dig, så undrar jag över flickvännen. Om hon är föräldralös så borde hon få barnpension om hon fortfarande går i gymnasiet. Går hon inte i gymnasiet måste hon arbeta och betala dig åtminstone för mat, hygienartiklar etc. Har hon inget arbete behöver hon kontakta socialtjänsten och ansöka om försörjningsstöd.