Vän som inte tycker om (mitt) barn.

[Energi]

Jag har läst alla svar även om jag inte svarat på allt.

Jag känner ju tyvärr att mina känslor för vår vänskap har svalnat väldigt mycket, det känns inte kul att träffas längre. Jag har bara så otroligt svårt att veta hur jag ska lägga fram det i och med att hon fortfarande hör av sig och vill ses. Hade varit så mycket lättare att låta det rinna ut i sanden.

 

[ako]

Det här är en ganska känslig tråd för mig så tänk gärna på det i era svar.

Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.

Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.

För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.

Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.

Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.

När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).

Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.

Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.

Alltså, diagnos eller ej, det där låter ju som en rätt osympatisk person. Snål, ogin och otrevlig är min bild av det du skriver. Jag hade markerat tydligt och antingen brutit kontakten eller se till att barnet aldrig behöver träffa henne. Är hon en helt annan och du uppskattar henne på många andra sätt så kan ni ju umgås helt barnfritt. Jag hade även i det fallet talat om varför jag valde så och i all välmening tipsat henne om att tänka ett varv till innan hon själv försöker skaffa barn. Hårda ord kanske men det är min reaktion på det hela. Lycka till!

 

[Unafraid]

Jag gillar inte barn. Men då skulle jag säga "kan vi umgås utan barn?" Eller alternativt bjuda in till "vuxen-aktiviteter". Tycker din bekant är väldigt osmidig i hur hon beter sig.

 

[ako]

...och dessutom- hur kan man försöka tvinga någon att äta något hen inte vill ha? Superkonstigt beteende tycker jag!

 

[tuaphua]

Jag har själv inga barn. Och jag förstår att en del andra kan tycka barn är jobbiga etc. Men för den sakens skull behöver man inte vara otrevlig mot en annan människa. Då kan hon istället undvika umgås med barn om hon nu inte kan uppföra sig så de inte mår dåligt. Det är ju ingen rättighet att göra folk illa för att man inte tycker om alla.

Jag tycker det är så snålt, så elakt och så egocentrerat hur hon behandlat barnet. Och varför ska man göra sin vän så ledsen att den gråter? Helmärkligt!

 

[mandalaki]

Jag har läst alla svar även om jag inte svarat på allt.

Jag känner ju tyvärr att mina känslor för vår vänskap har svalnat väldigt mycket, det känns inte kul att träffas längre. Jag har bara så otroligt svårt att veta hur jag ska lägga fram det i och med att hon fortfarande hör av sig och vill ses. Hade varit så mycket lättare att låta det rinna ut i sanden.

OM du vill fortsätta umgås så kan du väl säga Javisst, men då måste jag försöka fixa barnvakt.
Om det sedan inte går tycker jag att du kan säga Tyvärr, det gick inte - och sedan släppa henne. Jag står bara inte ut med folk som inte står ut med barn, för mig är det snudd på ett karaktärsfel.

(Och nu vågar jag väl inte öppna den här tråden igen )

 

[Energi]

...och dessutom- hur kan man försöka tvinga någon att äta något hen inte vill ha? Superkonstigt beteende tycker jag!

Det har jag mer reflekterat över i efterhand, just där och då var jag mer ledsen över hur hon var mot barnet.

Det var någon form av cheesecake som hon ville att jag skulle smaka. Jag sa nej för att jag inte tycker om det. Hon fortsatte insistera och jag fortsatte säga nej. Till slut höll hon fram kakan mot min mun och jag tryckte undan hennes hand gång på gång. Till slut så började mitt barn gråta högljutt och jag gick dit för att trösta hen och då slutade hon.

Idag när jag tänker på det så känns det verkligen som ett övertramp, en kränkning, men där och då var jag som sagt så fokuserad på barnet.

 

[Energi]

OM du vill fortsätta umgås så kan du väl säga Javisst, men då måste jag försöka fixa barnvakt.
Om det sedan inte går tycker jag att du kan säga Tyvärr, det gick inte - och sedan släppa henne. Jag står bara inte ut med folk som inte står ut med barn, för mig är det snudd på ett karaktärsfel.

(Och nu vågar jag väl inte öppna den här tråden igen )

Jag har nog faktiskt börjat släppa henne. Jag är nog lite långsint också, så det satte sig djupt i mig.

Jag kan förstå att man inte "gillar" barn pga deras ljud och rättframhet men då får man se till att dölja det väl om man ändå är i sammanhang där barn ingår.

 

[mandalaki]

Jag har nog faktiskt börjat släppa henne. Jag är nog lite långsint också, så det satte sig djupt i mig.

Jag kan förstå att man inte "gillar" barn pga deras ljud och rättframhet men då får man se till att dölja det väl om man ändå är i sammanhang där barn ingår.

Ja, hennes beteende låter inte trevligt alls. Jag har inga barn så jag har alltid sett mina vänners barn som en tillgång. Vilket inte hindrat att vänner och jag ibland träffats barnfritt för att alla inblandade velat det just då.

 

[Raderad medlem 19815]

@Energi jag tycker att @mandalaki s förslag var bra. Säg att du inte tycker att det fungerar något bra att ses när barnet är med och att du behöver ha barnvakt om ni ska ses.
Sen var det visst väldigt svårt att skaffa barnvakt och det blir aldrig ett bra tillfälle att ses.

 

[Görel]

Jag har full förståelse för att man kan tycka att det är jobbigt med barn, jag har tinnitus och har svårt för höga, gälla, vassa ljud och ibland kan ljusa barnröster skära i mina öron. Men givetvis beter man sig inte som din kompis gjorde. Man ser till att situationen inte uppstår och undviker att träffa vänner ihop med deras små barn.

Att hon ovanpå det försökte trycka in något i munnen på dig ger intryck av att hon inte har någon koll alls på hur man ska bete sig. Hade jag varit du skulle jag tänkt efter om umgänget med henne ger dig någonting? Gör det det så skulle jag se till att träffa henne utan att några barn är med. Inser du att du kan vara utan hennes sällskap så gör som @mandalaki föreslagit.

 

[Kattennizze]

jag tycker det låter som att det vore på sin plats att dumpa den kompisen.

 

[lilleknodd2]

Oj, jag hade absolut slutat umgås med personen när mitt barn var med. Mitt barn ska inte behöva träffa någon som beter sig så illa mot henne. Jag hade faktiskt slutat att överhuvudtaget umgås med någon som beter sig så illa.

Men om jag ville fortsätta umgås med personen hade jag enbart gått med på att träffas när barnet inte behöver vara med. Jag hade helt enkelt svarat ärligt och sagt att "nä, det går inte för jag har ingen barnvakt idag." Och sen försökt planera in umgängestid när jag har barnvakt. Men mest troligt hade jag slutat umgås med en person som beter sig så.

Skriver under på det här jag med.

 

[Heulwen]

Hade inte umgåtts mer med henne, oavsett diagnos eller ej. Skulle få sådana känslor av avog mot henne efter detta att jag inte skulle tycka det var värt det.

 

[cirkus]

Jag tycker att hon begick så många övertramp.
Hur kan man vara så taskig och oförstående mot en liten 4-åring som hon var i kola-episoden? För mig fullkomligt vidrigt beteende. Det hade räckt för att be henne gå därifrån där och då.

Som alla andra säger - ditt barn ska inte behöva utsättas för henne någon mer gång

 

[westernsuzie]

Det här är en ganska känslig tråd för mig så tänk gärna på det i era svar.

Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.

Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.

För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.

Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.

Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.

När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).

Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.

Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.

Jag har tre små barn och har några bekanta som inte vill ha barn själv och som jag vet sedan innan att de inte är superförtjusta i barn. Med de personerna försöker jag om möjligt umgås utan barn och när barnen behöver vara med säger jag det i förväg. Jag har inga problem med att alla inte älskar barn, men däremot kan jag inte träffa de kompisarna lika ofta numera, helt enkelt för att jag inte vill lämna bort barnen hur mycket som helst och det blir enklare att umgås med folk som gillar barn och kanske har egna barn så alla barnen kan leka tillsammans medan vi vuxna umgås.

Däremot förväntar jag mig att alla uppför sig trevligt mot mina barn och visar dem respekt. Jag skulle inte acceptera att någon pratar illa vare sig till eller om barnet och skulle någon bete sig som du beskriver skulle den vänskapen upphöra direkt.

 

[karamelldrottningen]

Det här är en ganska känslig tråd för mig så tänk gärna på det i era svar.

Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.

Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.

För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.

Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.

Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.

När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).

Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.

Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.

Jag har inga barn och ingen större erfarenhet av barn under fem år. Tycker däremot om barn men kan ibland känna mig lite ego och vilja ha mina vänner själva utan deras barn med jämt. Men givetvis skulle jag aldrig bete mig sådär respektlöst. Tänker också att mina vänner är viktiga och barn växer ju så de blir ju större såsmåningom. Så om någon skriker eller stökar ner så tycker jag inte att det är hela världen. Och din dotter verkar dessutom väldigt lugn på din beskrivning så det låter som att din vän helt enkelt inte klarar av barn. Och detta med kolorna var snarare mer barnsligt av henne än att din dotter tog en.

 

[Petruska]

Jag upplever nog att rätt många som säger sig gilla barn, som har barn, säger sig vilja ha barn och/eller arbetar med barn, inte alls verkar gilla barn. Eller iaf inte står ut med att barn ÄR barn. Hon är väl en sån.

Om du vill vara vän med henner verkar det ju genomförbart att umgås utan barn, om det här var bara andra gången barnet var med?

 

[Viva]

Jag är väl en av dessa som säger sig inte gilla barn, eller ofta känner mig obekväm i barns sällskap. Om jag inte vill umgås med mina vänners barn ser jag det som mitt ansvar att säga något eller undvika det. Ännu mer om jag vet att jag inte skulle kunna dröja min irritation, det är inget jag skulle vilja utsätta varken min vän eller hens barn för.

Nu har jag inga problem med barn i min närhet, men om jag skulle ha det tycker jag alltså inte att det är en ursäkt att bete sig hur som helst. Så jag tycker inte att du överreagerar och förstår att du blev ledsen.

 

[Jenka]

Oavsett hur barnet beter sig och vad man tycker om barn så förväntar jag mig att de ska bli bemötta mer respekt.

Sen har vänner som inte varit särskilt intresserade av mina barn snarare runnit ut i sanden om vi inte har särskilda intressen gemensamt.