Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Det jobbiga med att inte ha överlämning utan byta efter en skoldag (så gör vi för det passar pappans tider bäst) är att man aldrig kommer ihåg allt som kan behöva hänga med barnet tidigt en måndagmorgon
Även om man har dubbla uppsättningar av allt samlas lätt saker på det andra stället

Här kan problemet uppstå kan jag tänka mig.

För oss handlar det inte om barnet utan om barnen, till och med tre stycken! Hur ska vi hålla koll på alla grejor när vi knappt klarar det nu?


Det går inte att ha dubbla uppsättningar av fotbollsskor till tre fobollsspelande barn och två ridande barn och alla andra grejor som de har.

Jag tyckte det var mysigare överlämningar när man träffades allihop och smartast är att barnet hämtas (inte lämnas) och man kan gå igenom allt h*n behöver ha under veckan och stämma av kalasinbjudningar, läkartider osv. (som jag alltså inte kommer ihåg )

Från början såg jag framför mig att alla träffades på söndagkvällen hos den som skulle ta emot barnen och att man åt middag där tex. Det kändes som en naturlig överlämning och då kunde man komma med alla grejor och stämma av veckan.

Det är exet som vill att överlämningarna sker på en skoldag. Vi har pratat om det på familjerätten (fö ett SKÄMT, och den enda instans där exet och jag talar med varandra). Vi har inte skrivit något sk samarbetsavtal och inte heller pratat med barnen om hur det ska se ut i höst ännu. Jag vill få lite andra åsikter och efarenheter innan jag pratar med barnen.

 

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Vi har tre barn att lyssna på. och jag håller med dig helt och hållet att det är barnens ord om är lag. Vi vuxna får rätta oss efter vad de tycker. Än har bara pappan och jag diskuterat barnens boende på familjerätten och har ett förslag men tänker lyssna på dem, såklart, hur de vill ha det. Vi är flexibla utifrån deras önkemål.

Jag är så förvånad, Petruska, att mina barn verkar ha tagit skilsmässan med sån ro. Att de funnit sig till rätta med att pappa flyttat och att de nu bara träffar honom då och då. Att de nästan tycker det är spännande att få ett till hus, nära skolan nere i byn, som de ska få bo i en vecka i taget.

SÅ djupt det satt inne för mig att ta det här steget!!!!! Att skilja mig. Mina barn skulle bli stackars skilsmässobarn. SOM jag grinade och grät i timmar, dagar inför mina vänner innan det var dags. Och så var det inte värre än så för mina barn. De mår ju bra. Om inte bättre än förut! Det var inte bra att se sin mamma ha det så som jag hade det.

Att vara skilsmässobarn nu, 2008, är kanske inte lika traumatiskt som då när jag blev skilsmässobarn själv, 1979. VARFÖR heter det skilsmässa för? Det låter så ödesmättat och skuldtyngt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Vi har tre barn att lyssna på.

Jag hade för mig att du hade 4 barn.
Minns jag fel?

 

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Jag hade för mig att du hade 4 barn.
Minns jag fel?

Vi har fyra, men den äldsta går på internat och kommer bara hem varannan-var tredje helg, så han berörs inte av det växelvisa boendet. Han rår sig själv.

 

[Basilika]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Jag är så förvånad, Petruska, att mina barn verkar ha tagit skilsmässan med sån ro.

Jag vill inte måla f-n på väggen men mina barn tog det också med gott mod. I början. Ett halvår efteråt började äldsta sonen sörja. Han ville inte gå till skolan och mådde jättedåligt. Ytterligare ett par månader senare började yngsta sonen kissa ner sig igen, på både dagar och ännu mer på nätterna. Pojkarna var då 7 och 10 år.
Jag vill bara att du ska vara beredd ifall dina barns sorg kommer i efterhand.

 

[Inte_Ung]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Ja reaktionen kommer när det nya och spännande blir till vardag och någon älskad pryl är på fel ställe.
Min dotter blev deprimerad och apatisk och min son blev aggressiv.

Man måste ge dem mycket uppmärksamhet i det läget.

 

[Petruska]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Jag är så förvånad, Petruska, att mina barn verkar ha tagit skilsmässan med sån ro. Att de funnit sig till rätta med att pappa flyttat och att de nu bara träffar honom då och då. Att de nästan tycker det är spännande att få ett till hus, nära skolan nere i byn, som de ska få bo i en vecka i taget.

SÅ djupt det satt inne för mig att ta det här steget!!!!! Att skilja mig. Mina barn skulle bli stackars skilsmässobarn. SOM jag grinade och grät i timmar, dagar inför mina vänner innan det var dags. Och så var det inte värre än så för mina barn. De mår ju bra. Om inte bättre än förut! Det var inte bra att se sin mamma ha det så som jag hade det.

Som flera andra skriver: det kan komma reaktioner senare. Så ägna dem mycket tid och uppmärksamhet trots att de inte akut verkar behöva det (förutom att barn alltid och allt det där).

Jag var helt fri från föreställningen att det var så hemskt med skilsmässa. Jag har alltid varit skräckslagen för dåliga förhållanden istället. Fattar inte varför folk stannar kvar i sådana. (Inget av detta har med min barndom att göra på något enkelt sätt, mina föräldrar är av allt att döma lyckligt gifta sedan 45 år tillbaka.)

Men sonens far hade lite samma skräckbild som du, och då har man kunnat se att sonen i samtal med fadern förklarat en del jobbigheter med att vi inte lever ihop, medan i princip samma jobbigheter förklarats på andra sätt när han pratat med mig. Hur detta sammantaget ska tolkas har jag ingen entydig åsikt om, tänkte bara att det kunde vara lite intressant.

Jag tror mycket på att de vuxna ska ha en idé som de tror på, och sen presentera den för barnen och då vara lyhörda för vad de tycker. Kanske vill en av ungarna bo mer hos en av er, tex.

Men om man går så långt i "demokrati" att man säger till - de i ditt fall trots allt ganska stora barnen - "nu ska vi skiljas, hur vill ni bo?", så tror jag att man lämnar över föräldraansvaret lite för mycket till barnen att hantera.

Har du tänkt på att det kan bli så att en bor hos dig, en hos pappan och en flyttar emellan? Är det okej för din del i så fall

Det verkar vara vanligt att barnen kanaliserar sin ilska gentemot den förälder som flyttar, även när de är så stora att de "borde" kunna inse att flyttandet inte alls betyder att den föräldern lämnar dem och den andra föräldern egentligen. Flytten kan ju vara en praktisk grej, och det kan vara den kvarboende föräldern som är "boven i dramat" egentligen, men det verkar inte dessa barn komma på.

 

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Som flera andra skriver: det kan komma reaktioner senare. Så ägna dem mycket tid och uppmärksamhet trots att de inte akut verkar behöva det (förutom att barn alltid och allt det där).

Jag har turen och förmånen att alltid ha tillbringat mycket tid med barnen, allihop, och gör det fortfarande. Inte med den sonen som går på internat, med med alla andra. Internatsonen och jag har en bra relation ändå. Hörs på telefon och msn.

Vi har en naturlig samvaro, jag och barnen. Både genom våra intressen, och genom hur vi lever tillsammans i huset. Jag får ensamtid med tonårsgrabben när jag skjutsar (ganska långt) till träningar. Det är viktigt tid för oss ensamma.

Jag var helt fri från föreställningen att det var så hemskt med skilsmässa. Jag har alltid varit skräckslagen för dåliga förhållanden istället. Fattar inte varför folk stannar kvar i sådana. (Inget av detta har med min barndom att göra på något enkelt sätt, mina föräldrar är av allt att döma lyckligt gifta sedan 45 år tillbaka.)

Men sonens far hade lite samma skräckbild som du, och då har man kunnat se att sonen i samtal med fadern förklarat en del jobbigheter med att vi inte lever ihop, medan i princip samma jobbigheter förklarats på andra sätt när han pratat med mig. Hur detta sammantaget ska tolkas har jag ingen entydig åsikt om, tänkte bara att det kunde vara lite intressant.

Tänk att det är så olika. Jag har bitit mig fast vid den här relationen som en iller. SKILSMÄSSA her verkligen varit stora paniken. Verkligen. Du och alla andra minns väl från otrohets-tråden hur jag bet mig fast.

Jag VET att det alltid handlar om hur man presenterar saker och lägger fram det hela för barnmen. Det är jag bra på.

Kruxet just nu är att barnens pappa och jag inte kommunicerarar särskilt bra. Vi har pratat på familjerätten som är som jag skrev ett stort skämt. Rent av löjligt. Ingen hjälp alls.

Det är jag som har pratat med barnen om skilsmässan och sagt varför vi ska skilja oss. Pappan har bangat helt. Jag har lagt fram det som nogot nödvändigt och positivt för oss alla. Klart alla blev ledsna, men de förstår. Och klarar läget.

Har du tänkt på att det kan bli så att en bor hos dig, en hos pappan och en flyttar emellan? Är det okej för din del i så fall

För mig OK, men det går nog inte för pappan eftersom hab ska bo i Stockholm de veckor han inte ska bo här på landet.

Det verkar vara vanligt att barnen kanaliserar sin ilska gentemot den förälder som flyttar, även när de är så stora att de "borde" kunna inse att flyttandet inte alls betyder att den föräldern lämnar dem och den andra föräldern egentligen. Flytten kan ju vara en praktisk grej, och det kan vara den kvarboende föräldern som är "boven i dramat" egentligen, men det verkar inte dessa barn komma på.

Finns mycket att prata om hinner inte nu.

Ett barn har varit mycket arg på mig eftersom jag "slängt ut pappa," med det har gått över och hon är hellugn nu. Jag har otroligt bra stöd av omgivningen, likaså barnen som har bra vuxenstöd. De pratar. Och förstår.

 

[Fossing]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Varför är du förvånad att dina barn tar det så bra?
Jag är skilsmässobarn, var 12 år när de skildes. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag var ledsen för det. Vad finns det att vara ledsen för? Folk gör slut, saker förändras, så är livet. Bättre att må bra på varsitt håll än dåligt tillsammans. Kan inte förstå varför det skulle vara något negativt för era barn? Eller var jag bara ett ovanligt klarsynt och realistiskt barn?

 

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Varför är du förvånad att dina barn tar det så bra?

Därför att mina föräldrars skilsmässa var ett sånt trauma för mig. Mina föräldrar bråkade aldrig, vare sig före eller efter skilsmässan. Pappa pratade heller aldrig med mamma efter skilsmässan och det var HEMSKT! Han skötte det på sitt vis, genom att inte säga ETT ORD. Så mina föräldrars skilsmässa var jättejobbig för mig. Jag var tretton och min syrra tre, så jag hade inget syskon att ty mig till heller. (Min pappa och jag har pratat om det här nu, i samband med min skilsmässa. Han är toppen, min pappa. Han trodde att han gjorde det bästa då, och det gjorde han, efter sin förmåga. Han vet att jag tycker att KOMMUNIKATION är det som gäller men att jag inte skuldtynger honom på något vis. Jag vet att han som förälder gjorde det han förmådde och tyckte var bäst. Min pappa är den bästa pappan i hela världen! )

Mina barn har en jättefin relation med varandra och kommer alltid ha varandra. Det är bra.

Och ja, jag blev förvånad att de inte dog över beskedet att vi skulle skiljas. Att livet fortsatte. Att de ser ut att må bra (Jag tror att de mår bra också, jag är så nära dem.) Att de är så coola. Mina barn är stabila och har alltid varit.

Det betyder inte att jag är blåögd och naiv och inte tror att reaktioner inte kan komma efteråt som det alltid kan. Självklart kan det det! Allt är inte i hamn nu. Alla är inne i en process fortfarande. Vårt nya boende har ju inte ens börjat än.

 

[Sissa]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Det här med ilska mot föräldern som flyttar. I vårt fall är det jag som fått ta all ilska som kommit, och det är från barnen som inte nått tonåren. Tonårskillarna förstår eftersom det handlar om otrohet. Han hade alltså en relation på G vid sidan om länge. Igen. När jag slumpartat fick reda på den var det stopp. Finito. Ajöss. PÅ DAGEN fick han flytta. Vilket han inte gjorde frivilligt. (Någon som är förvånad?) Jag har varit hellugn hela tiden (men har skrikit, spottat, fräst, grinat och svurit hos mina vänner) inför barnen och sagt att jag accepterar att han har en ny, vilket jag gör. Det är OK eftersom jag VET nu. Det är en stor lättnad för mig. Barnen har tagit det bra, som jag skrivit, MEN vissa aggressioner kom en period från särskilt en av flickorna mot mig som "kastat ut pappa". Ingen särskilt konstig reaktion, snarare helt naturlig. (Särskilt eftersom pappan utger sig själv för att vara ett offer i det hela. Synd.) Men båda flickorna har en bra utomstående vuxen att prata med, och de har coolat ner totalt gällande den saken. De ser det inte så längre. Tonårskillarna bara fattar läget. Han KAN inte bo här när han har en ny.

 

[escodobe]

Sv: Växelvis boende varannan vecka, hur gör ni?

Varför är du förvånad att dina barn tar det så bra?
Jag är skilsmässobarn, var 12 år när de skildes. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag var ledsen för det. Vad finns det att vara ledsen för? Folk gör slut, saker förändras, så är livet. Bättre att må bra på varsitt håll än dåligt tillsammans. Kan inte förstå varför det skulle vara något negativt för era barn? Eller var jag bara ett ovanligt klarsynt och realistiskt barn?

Nej, jag kände likdant. I vårt fall så var det dessutom ganska uppenbart för oss barn varför det tog slut även om vi var ganska små. Jag tror en hel del beror på hur föräldrarna hanterar det och hur umgänget fungerar. I vårt fall kunde alla vuxna umgås och allt fungerade smidigt - i alla fall så har jag alltid uppfattat det som så...