Var går gränsen för fysisk misshandel

Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Har ni trådaktiva aldrig gjort något där ni hade kunnat acceptera ex en örfil för att ni kände att ni gjort något så dumt att ni hade haft överseende med att bli utsatta för en handling som i vanliga fall aldrig skulle vara acceptabel?

Finns det ingen situation där ni kan se att ert agerande hade kunnat bemötas av ex en örfil utan att ni hade känt att ni självklart skulle göra en anmälan?

Jag har nog aldrig gjort något så elakt eller korkat att det skulle vara på sin plats med en örfil, nej. Jag kan inte riktigt tänka mig vad jag skulle göra, för att det skulle vara på sin plats.

Däremot kan jag kanske förstå känslan av att man ibland skulle kunna tänka sig att lappa till någon. För någon vecka sedan fick jag för första gången i mitt liv lust att kasta något hårt rätt i huvudet på en person, som var uppriktigt vidrig på alla sätt & vis.

Meeen, det spelar ju ingen roll tänker jag. Man får inte slåss ändå. Hade det varit i mitt privatliv hade jag bara snällt fått gå därifrån, och nu när det var i jobbet fick jag svälja den där ilskan och uppföra mig som vanligt. Självkontroll, helt enkelt.

Dessutom är jag så långt i från arg och våldsam det bara går i vanliga fall, så jag hade ändå inte kastat något - även om det nu var fullt tillåtet på alla vis att dänga till folk man var arg på.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Jag kan inte heller säga att jag tycker jag gjort något dumt och förtjänat stryk någon gång. Och då är jag långt ifrån perfekt!

Jag försöker handla så gott jag kan i alla situationer, utifrån min förmåga och kunskap. Ibland blir jag stressad, arg, trött eller annat som bidrar till att jag är ouppmärksam eller tar ett dåligt beslut. Säger något sårande, tappar något värdefullt, har sönder något. Efteråt vet jag att jag gjort fel. Att min partner är ledsen på mig eller att jag måste köpa en ny dyr sak känns för mig som ett straff. Och visst kan jag förtjäna en utskällning, men har jag gjort något tillräckligt dumt så skäller jag ofta ut mig själv ordentligt. Jag behöver inte en örfil för att jag ska veta att jag gjort fel.

För mig handlar våld mot någon annan mer om vanmakt än om bestraffning. När man är i underläge och tappar kontrollen över situationen kommer impulsen att ta till våld. De flesta (hoppas jag) har förmågan att stå emot impulsen. Om man inte har det bör man ta tag i sin situation. Söka hjälp och/eller undvika provocerande situationer. Varför lär man inte ut det mer i skolorna? Om du inte kan stå emot impulsen att slå någon när du blir provocerad, undvik att umgås med människor som provocerar dig. Blir du våldsam på fyllan - var nykter, alltid! Kan du inte stå emot impulsen att våldta - se till att ha sällskap och undvik miljöer där du har svårast att stå emot som t.ex. krogmiljöer där tjejer har korta kjolar. Och så vidare.

Det är ALLTID den som begår en brottslig handling som bär skulden. Den som utsätts är offer. Allt annat är bortförklaringar.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel


Jag har nog aldrig gjort något så elakt eller korkat att det skulle vara på sin plats med en örfil, nej. Jag kan inte riktigt tänka mig vad jag skulle göra, för att det skulle vara på sin plats.
.

Aldrig hänt och aldrig varit i närheten. Dvs nej jag har inte gjort ngt där jag tyckte en örfil varit motiverad och nej ingen annan har tyckt det heller. )

Nej, inte i vuxen ålder. Jag orkar liksom inte lägga energi på att bråka så. Jag ser inte hur det skulle vara sunt.

Mjo, men då ber man ju om det ;):o

.


Om jag är först med att bruka våld eller ge hot om våld, så skulle jag ta en örfil. Detsamma gäller om jag skulle våldföra mig på eller frihetsberöva personen, helt klart rätt åt mig om jag åker på en smäll då.
.

Nej, aldrig. Vad skulle man kunna göra, menar du, som rättfärdigar en örfil? Vuxna slåss inte.



Nej.

Jag kan faktiskt inte se att jag förtjänat en örfil oavsett hur mycket dumt jag gjort.



Jag var mest nyfiken då detta är ett forum med mest kvinnor och kvinnor slår troligen män i lika stor utsträckning som vice versa.
Jag har dock personligen bara sett kvinnor slå män irl.

Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag i krogmiljö/krogkö/efter stängning sett upprörda kvinnor slå män med knuten näve i rygg, bröst, axlar samt örfila. Även om männen i regel stått oberörda så räknas det för mig lika mycket som om en man slår en kvinna.


Jag har i krogmiljö sett att örfilar delats ut från både manligt och kvinnligt håll när partnern varit intim med annan person än partnern.

Jag vet, enligt utsago, att flickvänner/pojkvänner delat ut en örfil när en oenighet gått överstyr och den ene dragit tillmälskortet.

Jag vet att flickvänner/pojkvänner delat ut örfil (och mer än så) när de kommit på sin partner med att ha varit otrogen.


Jag tar inte hårt på ovanstående exempel och reaktionen blir max en axelryckning från min sida.





Jag har själv delat ut en örfil på krogen, till en kille som nöp mig i rumpan. Det kändes fantastiskt bra och med tanke på friheten han tog sig i min privata zon var det nog bra att jag inte bar pistol.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Att nypa någon i rumpan är våld, och då får man oxå svara med våld. Svårare än så är det inte, tycker inte jag. Jag hade dock sagt till ordningsvakterna, och på de flesta ställena så hade de löst problemet åt mig ;)
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Jag örfilade min pojkvän när jag var i mitten av tonåren ungefär, klassisk otrohets melodram. Men som vuxen har jag aldrig slagit eller örfilat någon och har svårt att tänka mig att det skulle hända.

Om någon handgripligen gjorde mig illa skulle jag förvisso mycket väl kunna slå tillbaka, hos mig kommer det reflexmässigt. Men det är om jag känner mig hotad eller att någon gör mig väldigt illa fysiskt.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Jag kanske uttalade mig lite hastigt.

Jag skulle absolut försvara mig i nödvärn. Om jag inte kan gå och någon attackerar mig hade jag försökt försvara mig.

Jag kan inte heller säga helt hundra att jag inte i ren reflex skulle försvara mig om någon ger mig bara en smäll. Jag jobbar som problemlösare bla med hästar. Så jag är väldigt snabb i reaktionerna och agerar på instinkt, inte tanke alltid.
Dock hinner man ju tänka under rörelsen sas för det mesta.

Dock har jag inte befunnit mig en sådan situation sen jag blev vuxen i princip.

Jag har dock örfilat en kille som efter upprepade tydliga tillsägelser inte slutade kladda på mig på krogen. Jag vet att han var både full och påtänd. Och det gick inte att prata med honom normalt.
Han slutade då. Det hade dock kunnat gå åt andra hållet. Han hade lika gärna kunnat tända till och ge sig på mig.
Tyvärr gick han typ igång på att jag örfilade och så tydligt visade ointresse. Så jag fick be om hjälp av vakt.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Har ni trådaktiva aldrig gjort något där ni hade kunnat acceptera ex en örfil för att ni kände att ni gjort något så dumt att ni hade haft överseende med att bli utsatta för en handling som i vanliga fall aldrig skulle vara acceptabel?

Finns det ingen situation där ni kan se att ert agerande hade kunnat bemötas av ex en örfil utan att ni hade känt att ni självklart skulle göra en anmälan?

Nu är jag inte trådaktiv än, men jag är tillräckligt självmedveten för att svara ärligt på den frågan.
Jag har definitivt gjort saker som förtjänar en örfil och jag skulle aldrig göra en anmälan om jag gjort något så illa att jag förtjänat en sån.
(Lite småtjaffs/att vara oense räknar jag inte in här!)

Och jag har sett mängder med tjejer bete sig så extremt illa mot (sina) killar att jag tycker det är ett under att de inte fått sig en rejäl smäll.
Jag är ingen våldsam människa men men hade någon av dessa tjejer betett sig så mot mig hade jag definitivt gett dem en smäll :o


Att killar slår sina tjejer gula och blå är givetvis aldrig [/B ]okej, speciellt inte iom att det faktiskt oftast handlar om att killen VILL göra det och provocerar fram ett bråk.

Men JAG tycker inte att det är värre att ge någon EN smäll (som vissa killar gör), än att trycka ner dem totalt psykiskt (som många tjejer gör).
Det är oftast svårare att återhämta sig från psykisk misshandel, faktiskt.

Sen tycker jag såklart inte att något av det är OKEJ, det säger jag inte.



Systematisk kvinnomisshandel är dock en helt annan diskussion och jag tycker nog ts bekant borde vara singel tills han lär sig självbehärskning. :mad:
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Det låter rätt märkligt!

Det är ju en rätt sträng koll på de flesta ställen för att få adhd-medicin.
Jag fick gå på lång undersökning(trots att jag redan innan är undersökt, terapiad, medicinerad etc så mkt det bara går och allt journalfört som nuvarande läkare/etc hade tillgång till).
Jag fick också göra drogtest och har följts upp noga efter medicinen börjat sättas in. Jag har alltså inte haft drogproblematik. De har aldrig misstänkt det utan sa att så gjorde man alltid.
Man har pratat med mina anhöriga både innan och efter.



Man kan ha fått stryk, man kan ha adhd, man kan ha en helvetes massa problem utan att ta ut det på andra. Been there, done that liksom..
Det går att hantera sina prolem på så många olika sätt.
Och framför allt så kan man antingen vilja ha hjälp, försöka och jobba för att bli frisk eller så kan man anse att alla andra ska anpassa sig.
Snubben är ju i mina ögon en solklar sån som tycker allt är andras fel.


Ja stället verkar inte sådär jätteseriösa. Jag föreslog att kanske han skulle hitta en annan klinik men då sa han "såhär ser det ut överallt". Han hade pratat med en av hyrläkarna där som sa att det fungerar lika dåligt överallt. Men uppenbarligen inte.

Ja så tycker jag med. Istället för att ta ut det över den man lever med kan man ju istället söka stöd hos den personen. Man väljer ju inte sina "problem" alltid men hur man hanterar dom väljer man ju alltid!

Jo så är det, inget är hans fel. Och han projicerar något sjukt på ffa sin tjej. En del andra som också känner dom har nästan börjat skratta när han sagt något han tycker tjejen gör fel för det är så tydligt att det är han som gör sakerna själv.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Aldrig hänt och aldrig varit i närheten. Dvs nej jag har inte gjort ngt där jag tyckte en örfil varit motiverad och nej ingen annan har tyckt det heller. Dvs ingen har varit nära att ge mig en örfil någon gång. Jag har aldrig sett en väninna, eller vän, bete sig så heller.

Nej så har min värld också sett ut till nu...
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

För mig handlar våld mot någon annan mer om vanmakt än om bestraffning. När man är i underläge och tappar kontrollen över situationen kommer impulsen att ta till våld. De flesta (hoppas jag) har förmågan att stå emot impulsen. Om man inte har det bör man ta tag i sin situation. Söka hjälp och/eller undvika provocerande situationer. Varför lär man inte ut det mer i skolorna? Om du inte kan stå emot impulsen att slå någon när du blir provocerad, undvik att umgås med människor som provocerar dig. Blir du våldsam på fyllan - var nykter, alltid! Kan du inte stå emot impulsen att våldta - se till att ha sällskap och undvik miljöer där du har svårast att stå emot som t.ex. krogmiljöer där tjejer har korta kjolar. Och så vidare.

Det är ALLTID den som begår en brottslig handling som bär skulden. Den som utsätts är offer. Allt annat är bortförklaringar.

Det här tror jag mycket det handlar om för honom.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Har ni trådaktiva aldrig gjort något där ni hade kunnat acceptera ex en örfil för att ni kände att ni gjort något så dumt att ni hade haft överseende med att bli utsatta för en handling som i vanliga fall aldrig skulle vara acceptabel?

Finns det ingen situation där ni kan se att ert agerande hade kunnat bemötas av ex en örfil utan att ni hade känt att ni självklart skulle göra en anmälan?

Jag är mycket hetlevrad och kan bli fruktansvärt arg även om jag där emellan är en rätt timid varelse. Ms Hulken. Jag slår i dörrar, kastar saker jag har i händerna i golvet/väggen, rivstartar med bilen, slår knytnäven i väggen och alla de där fåniga klassiska grejerna. Men den enda gång jag tagit till våld mot en människa var i nödvärn, och till och med då tog det emot väldigt mycket (mer än vad jag önskar egentligen, det hade varit bättre om jag agerat tidigare).

Men skulle någon lappa till mig så har jag förmodligen inte större impulskontroll än att jag svarar. Mitt liv har konstant uppfostrat mig att nödvändigtvis måste "stand my ground" (kom tyvärr bara på ett engelskt uttryck), så jag tycker att det är svårt att backa av när det börjar hetta om öronen och jag på något vis känner mig trängd. Det är ju skillnad på om ett litet barn lappar till mig ordentligt och om en stor stark vuxen gör det, även om det skulle göra lika ont. Men där förståndet tar slut tar våldet vid...



Nah. Så här långt har jag inte gjort något som jag borde få stryk för, inte ens de gånger jag fått stryk har jag gjort något jag borde fått stryk för. Jag kan säkert tänka mig att det finns flera situationer där jag inte skulle vara större människa än att jag skulle kunna ta till nävarna. Men det handlar ju inte om att utdela straff, det handlar om ren och skär frustration. Våld blir inte mer nobelt för det, men det är skillnad på att slå på grund av emotionell kortslutning och att slå fullt medvetet med målet att fostra och dana. För den som blir slagen känns det likadant.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Hade en diskussion med en person idag. Hen anser att om en kille t ex trycker upp sin tjej mot en vägg, frågar om han ska slå henne och håller fast henne så spelar det roll vad hon har gjort innan. Att vem som helst kan bli så galen bara man blir retad tillräckligt (verbalt alltså, tjejen har inte rört killen).

Vad ska tjejen ha gjort för att "få skylla sig själv"? För enligt den här personen så får minst hälften av alla tjejer som blir slagna skylla sig själva för dom gjorde något innan som retade upp killen...

Många av tjejerna måste ha slagit killen först och då måste han ju få slå tillbaka. Jämlikhet ska det vara! Resten har retat den stackars oskyldiga killen tills han inte kunde hjälpa det. Allt enligt samma person som ovan.

..i ovan beskriven situation far killen skylla sig sjalv om han far nasblod och ett omt skrev. Och darefter blir singel.

Killarna far skylla sig sjalva nar/om det ges svar pa hot.

Nej men, tempertantrums aside. INTE ACCEPTABELT! Aldrig! Oavsett kon pa forovaren och offret for det.

----------------
Ja, jag har sett folk bete sig som AS mot sina respektive. Da och da kan jag kanna att "Ah ja, jag hade forstatt om de lusat till X". Daremot kan jag -inte- forsta varfor man stannar i en relation med en manniska som provocerar en normalt fungerande vuxen till den gransen att de kanner impulsen att klippa till.

Ja, jag har lusat till folk. Framlingar som tagit tag i mig och hallit mig kvar, jag har Hotat for att fa Ex ut ur mitt hem.

Vald, eller hot om vald, ar -bara- forstaeligt fullt ut om det ar i forsvar.

Hade jag varit tjejen hade jag varit fullt upptagen med att packa mina pinaler och hitta annat boende. ASAP.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Man kan ta en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka. Killen har problem och är inte intresserad av att hjälpa till att lösa dem. Varför skulle han? Vad har han att förlora respektive vinna på att lägga energin och tiden på att ta tag i dem ordentligt? Förmodligen är det både enklare och skönare att ducka och peka ut andra och annat som syndabockar för hans beteende.

Hjälp tjejen istället för killen. Vill inte tjejen heller få hjälp så är det bara att backa av och försöka finnas OM tjejen vill ut eller OM killen vill rätta till sig.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

men det är skillnad på att slå på grund av emotionell kortslutning och att slå fullt medvetet med målet att fostra och dana. För den som blir slagen känns det likadant.

Han har använt sig av ord som "lära en läxa". Och hon har upplevelsen av att hon ibland är en hund som ska fostras i hans ögon, inte en person som också har känslor och tankar.

Men sen så har han ju massa positiva sidor också. Det är det som gör det hela så komplicerat så klart för tjejen.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Hjälp tjejen istället för killen. Vill inte tjejen heller få hjälp så är det bara att backa av och försöka finnas OM tjejen vill ut eller OM killen vill rätta till sig.

Tjejen vill ut. Nu mer än någonsin för han har bara visat sig mer och mer barnslig i denna konflikten. Och inte alls villig att ta något ansvar. Men han kommer inte göra det lätt för henne.

Hon vill inte flytta. Hon vill ta över lån och huset. Han vill inte heller flytta. Hon har bäst förutsättningar för att ha kvar huset men vet inte om banken kommer gå med på att hon har det själv. Hon har ett helt gäng djur inkl två hästar och att hyra lägenhet + stallplatser skulle kosta mer än vad hon betalar för sitt boende idag. Kan banken ta hänsyn till att det finns garage med kontor och ett rum som hon kan hyra ut om han inte längre bor där? Hon hyr även ut några stallplatser och får in lite extra pengar där.

Hon funderar på att begära besittningsrätt på huset till bodelningen. Hur lång tid tar det att ev få det? Hur går man tillväga isåfall?

Några andra tips?
 
Senast ändrad:
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Däremot har dessa personer ett ansvar i att inte sätta sig i dessa situationer. Dvs om jag har problem med att slå någon som provocerar mig har jag ett ansvar att inte sätta mig i situationer där någon kan provocera mig.

Det resonemanget låter ju lite konstigt endå.
Om det är några som retar (mobbning i skolan tex) en person, som blir provocerad att slå, är det då offrets ansvar att inte hamna i situationen... Inte kan man väl sitta hemma hela tiden för att man ska undvika att bli trakasserad, det är väl ändå de som utsätter personen som har ansvaret att inte göra det... :cautious:
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Det är aldrig någonsin offrets fel. Att slå, hålla fast, vara hotfull eller fälla hotfulla kommentarer eller liknande är alltid fel. Det spelar ingen roll vad någon säger, att slå är aldrig någonsin försvarbart om det inte är för att freda sig själv eller någon annan som man försöker skydda ifrån förövaren.

Jag hade en mycket intressant diskussion idag med en ganska ung person och fallet vi diskuterade var en polis som hade misshandlat sin fru och även sina barn under många år. Hen jag pratade med berättade att polisen ansågs vara så otroligt snäll och att han jobbade extra som taxichaufför för att kunna ge sin familj allt de ville ha och att många ansåg att frun måste ju ha gjort något och att hon var si och så och var så krävande att hon hade drivit honom till det. Jag sa då just detta att det är aldrig aldrig aldrig någonsin offrets fel. Det spelar ingen som helst roll vad offret säger innan slaget för det är alltid förövaren som gör fel. Hen fick sig en tankeställare och insåg ju att jag har rätt. Jag hoppas att hen kommer sprida detta i sin bekantskapskrets också så att kvinnan och barnen får det stöd de behöver istället för skitprat bakom deras ryggar och att framtida offer inte behöver tänka tanken att det var deras fel utan att de vet att det är förövaren som gör fel så att de inte anklagar sig själva utan istället anmäler och söker hjälp. Vi pratade också om normaliseringsprocessen och vad mycket som händer innan första slaget faller. Många tror ju tyvärr fortfarande att förövaren en dag bara kommer hem och slår sin partner och de förstår då inte varför hen inte går och det är så enormt viktigt att sprida kunskapen om normaliseringsprocessen så att människor känner igen tecknen om deras partner påbörjar den.
 
Sv: Var går gränsen för fysisk misshandel

Har ni trådaktiva aldrig gjort något där ni hade kunnat acceptera ex en örfil för att ni kände att ni gjort något så dumt att ni hade haft överseende med att bli utsatta för en handling som i vanliga fall aldrig skulle vara acceptabel?

Finns det ingen situation där ni kan se att ert agerande hade kunnat bemötas av ex en örfil utan att ni hade känt att ni självklart skulle göra en anmälan?

Nej aldrig någonsin. Mina barn har heller aldrig gjort något som skulle kunna generera en örfil. Jag blev svårt misshandlad som barn och det har inte fört något endaste gott med sig.
Att ge någon en örfil är att sätta sig till doms över en människa. Vilken människa har rätten att göra det?
På vilket sätt blir det bättre av att ge någon en örfil? Blir handlingen som genererade örfilen ogjord då? Känns det bättre för den som gav örfilen? Varför skulle någon ge någon en örfil?
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 789
Senast: lundsbo
·
  • Artikel
Dagbok Solen lyste säkert på dig Soljävel Och jag skakar sönder Allt jag rör vid Du rör och går Rörochgårutanattfällaentår När du...
Svar
2
· Visningar
1 612
Senast: Tofs
·
Samhälle Har jag tid (vilket jag har nu) vill jag gärna förstå in i minsta detalj innan jag tar nya beslut. Nu så ska jag flytta och för första...
Svar
15
· Visningar
2 112
Övr. Hund Min tollare fyller 2 år i slutet av mars. Han är en underbar hund med mycket energi och glädje. Vårt (eller egentligen mitt) problem är...
2 3
Svar
50
· Visningar
8 504
Senast: AlmostEasy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #9
  • Lösa hundar
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp