Sv: Var går gränsen?
Jag håller med dig. Jag tycker att praktikant/elev kan vara både på hel- och deltid. Men heltid är ju dock något annat i hästvärlden än i övriga, så ja, kanske skulle vara lämpligt att ha en fast tid då man slutar isåfall.. För är det inte så att en elev/praktikant är där som en extra person som får ett tillfälle att lära, verksamheten ska väl gå runt lika bra utan en sådan person egentligen med deras anställda personal?
Men hur mycket har man att säga till om när man ska ta en praktik/elev"tjänst"? Det finns ju alltid andra som vill ha ens plats om man själv lägger fram "krav" som praktikant/elev, vilket gör det svårt att våga ställa knappt några.. så när går man med på för mycket liksom? Handlar det däremot om att man ska anställas så känns det som man kan ha lite mer villkor själv också. Som jag känner alltså.
Någon med egna erfarenheter?
Precis! Men som det är idag utnyttjas många unga att gå som praktikant med någon tusenlapp i månaden till "lön". Sedan förväntas de jobba 12-14 timmar om dagen.
Jag har själv jobbat i 2 olika stall. Ett där villkoren inte var roliga. Där gick jag med praktikantbidrag från kommunen(ca 1500kr i månaden). Fick boende, träning och boxplats från arbetsplatsen. Där slet jag som ett djur, massor med ansvar för stallets alla hästar, hemska arbetstider, ingen lön, inga lediga dagar, inga raster. 1500 kr är inte mycket att leva på i månaden. Trots att min enda utgift var mat till mig själv och bensin till bilen gick jag minus.
I stall 2 var det betydligt bättre! Det var fler som jobbade i förhållande till antalet hästar. Vi fick ordentligt lagad mat en gång om dagen. Hade både praktikbidrag och fick några tusenlappar i lön. I detta stall kände man sig delaktig i arbetet med hästarna, inte som en slav. Trivdes jättebra. Här ingick boende, boxplats, bil och träning. En dag ledigt i veckan.
När jag började på första stället var jag helt inställd på att jobba stenhårt. "Det är tufft att jobba med hästar", "man måste slita några år och jobba sig upp" sa folk. Till sist sa kroppen ifrån och jag insåg att det går inte att ha det så här. När jag började i stall 2 var det rena himmelriket! Man kom in i hyffsad tid på kvällarna, man fick lagad mat och en timmes (!!!) lunch rast, en dag ledig varje vecka, dessutom var vi fler som jobbade där. I det första stallet var jag helt ensam.
Trots att jag då tyckte det var underbart (jag kan fortfarande tänka mig att åka tillbaka) så är det långt ifrån rimliga arbetsvillkor ens i det bättre stallet. Nu har jag haft "vanliga" jobb och även om det inte är några toppjobb så är det ju en helt annan värld.
Som det ser ut i dagsläget så tror jag det är mycket svårt att ställa några krav på de olika stallen. Efterfrågan att få jobba hos en "toppryttare" är så otroligt stor. De kan praktiskt taget välja och vraka. Det är mycket få som har anställd, "vit" personal. Det känns som att det är vanligare på tex. ridskolor. Det har kanske blivit liiiite bättre de sista åren men det rä långt ifrån bra!
Dock är detta något som ofta ses som en självklarhet i hästvärlden. De som lever utanför vår "hästbubbla" har ingen aning om hur det är. De skulle nog aldrig kunna tänka sig ens.