Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Petruska]

För egen del var den mest drivande punkten att vi ville. Vi bodde långt från varandra och att bara kunna ses vissa helger blev väldigt snabbt skittråkigt. Så vi flyttade ihop efter typ 2 månader, låter säkert jättenaivt men det är nu 10 år sen och snart 4 barn senare och vi har inte ledsnat.

Sen så är det ju både praktiskt och ekonomiskt och mycket riktigt en stark norm men för mig handlar det helt klart primärt om att jag vill ha det så - dela bo och vardag mer intensivt än vad det blir om man har sitt eget på har sitt håll. Hade inte varit intresserad av ett särboförhållande alls.

Det finns ingen motsättning mellan att vilja bo ihop och att ingå i normer om att bo ihop. Du kan inte "friskriva" dig från normer genom att säga att du vill själv. Normer funkar ju så att vi själva vill just det som normen föreskriver.

 

[Ja88]

Det finns ingen motsättning mellan att vilja bo ihop och att ingå i normer om att bo ihop. Du kan inte "friskriva" dig från normer genom att säga att du vill själv. Normer funkar ju så att vi själva vill just det som normen föreskriver.

Ja jag ingår i normen men på vissa i tråden låter det som att folk vill för att det är norm vilket är vad jag motsäger mig.

 

[Gnist]

Människan är ju ett flockdjur, så det är väl egentligen inte speciellt konstigt att de flesta vill bo med någon.

 

[Lingon]

Jag tolkar det främst som norm, och att en anses mindre "seriös i sin relation" om en inte vill bo ihop - ett argument jag inte köper alls. Detta är diskussioner jag haft i alla mina relationer, frågan varför jag inte vill flytta ihop. Nu lever jag i en distansrelation så (tackolov) är frågan inte aktuell.

Jag har varit sambo en gång, och vad jag minns från det var ffa ångesten i att tvingas bo ihop i flera månader efter uppbrottet. Jag hade ingenstans att ta vägen och han vägrade av princip att lösa sitt boende på annat håll då det var nåt sorts sätt att jäklas med mig, trots att han hade möjlighet att lösa det.
Därefter har jag haft seriösa relationer och även om vi varit under samma tak 80% av tiden har det varit en trygghet för mig att ha en egen lgh som reträttväg. Och i perioder när en varit på mindre gott humör har det varit skönt att kunna pausa lite från varann.

Jag förstår ju den ekonomiska aspekten men jag tänker mer på allt tjafs vid ev uppbrott så för mig har jag hellre betalt en hel hyra och känt mig fri.
Och i nuvarande fall räcker det gott och väl med att vi bor ihop under längre ledigheter, semester osv. Skulle inte stå ut som heltidssambo i dagsläget, bortsett från att jag inte vill bo på den orten han bor så vill jag inte dela liv med hans hund. I den bästa av världar hade jag gärna sett en önskan från min sida om att bo ihop, men jag känner i dagsläget mest att jag känner mig trängd om jag inte få ha ett eget utrymme såsom i en egen bostad och så har det varit i alla mina relationer.

Det beror ju på hur man ser på sin relation och relationer i allmänhet också. Jag har haft en seriös relation (min man). För mig är det för resten av mitt liv. Men jag förstår om man är mer skeptisk till relationers hållbarhet om man haft flera stycken som inte hållt.

 

[Reville]

Är det någon skillnad på att vara i ett förhållande och att vara särbo?

 

[_Taggis_]

Det beror ju på hur man ser på sin relation och relationer i allmänhet också. Jag har haft en seriös relation (min man). För mig är det för resten av mitt liv. Men jag förstår om man är mer skeptisk till relationers hållbarhet om man haft flera stycken som inte hållt.

Fast rent krasst kan du inte veta om det är resten av ditt liv förrän du har levt hela ditt liv, dvs ligger på dödsbädden. Jag säger dock inte att det är fel att ha den ambitionen

Jag går inte runt och tänker att min relation ska ta slut, eller har gjort det innan heller. Men jag är heller inte den som tar för givet att det håller, jag är skeptiskt lagd av naturen. Finns säkert mer djupgående psykologiska förklaringar än så, men jag är en ganska rationell människa och jag tycker om att ha mitt på det torra även om det tar slut.

Jag tror att min inställning till att inte vilja bilda familj är en stor bidragande faktor till att jag inte ser nåt självändamål i att bo ihop och leva hela vardagen ihop. Har man som ambition att bilda familj är det såklart väldigt praktiskt att bo ihop, både tidsmässigt, ekonomiskt och känslomässigt. Men jag har aldrig haft det behovet.

 

[Voeux]

Nu vet jag att Sverige är ett av de mest singelhushållstätaste länderna, men frågan är varför det ändå är så populärt att vara sambo?

Jag var särbo i mellan 2004 och 2015, med två olika partners (inte samtidigt) och tycker egentligen att det är den optimala relationsformen. 2015 fick jag säga upp min lägenhet, jag kunde inte motivera att ha kvar den när jag bytte jobb och det hade blivit för mycket meck med att bo på två ställen, ha hundvakt på ett tredje och arbeta på ett fjärde ställe. Det var helt enkelt för opraktiskt. Sen panikinköpte vi en lägenhet, som vi visserligen älskar båda två så vi fortsatte att vara sambos även när jag bytte jobb igen.

Nuvarande sambon är trots allt den MINST påfrestande människan jag delat boende med men nu i helgen är han bortrest och det är så himla skönt! Inte för att vi grälar eller så, tvärtom, men bara det att slippa behöva relatera till någon annan är ren avkoppling för mig.
Jag är ju väl medveten om att det finns både praktiska och inte minst ekonomiska fördelar med att bo ihop, men när man hör många människor och vad de grälar om så tänker jag att mycket kanske hade varit vunnet om fler flyttade isär? Jag vet att mina förhållande när jag var särbos ibland av andra betraktades som "mindre seriösa" än när jag varit sambo, vilket provocerar mig en del.

Innan jag och sambon flyttade ihop så sov han hos mig varje natt. Han hade en egen lägenhet som kostade 12 000:- i månaden, jag kallade det för hans dyra garderob som ha då och då besökte för att byta kläder och ställa in sina golfklubbor i. Jag gissar, om vi skulle flytta isär, att vi skulle hamna i samma läge igen. Vi vill helt enkelt sova ihop nästintill varje natt och ses varje dag. Vilket nog är ganska vanligt hos par.

Sen att man ibland mår sjukt bra av att vara isär ser jag nog som sunt. Att tycka att det är skönt att få en helg ensam då och då och enbart behöva förhålla sig till sig själv. Men tror att många inte upplever det behovet starkt nog att ha dubbla boenden, utan lägger hellre ihop sin ekonomi för att kunna få ett större/finare boende tillsammans.

 

[Migo]

Min upplevelse av samboskap är att det mesta blir dyrare och av nån anledning MER hushållsarbete...

Jag har extremt svårt att tro att jag kommer välja att leva ihop med någon igen. Att inte särbos ges samma juridiska rättigheter som sambos är galet!

 

[Umbria]

Jag tror det handlar mycket om normer och ekeonomi i många fall.

Min sambo och jag var särbo i 7 år innan vi flyttade ihop. Vi bodde ganska nära varandra så det var inga problem med avståndet. Eftersom vi bodde så mycket hos varandra ändå så bestämde vi oss för att kapa en del utgifter genom att ha gemensam bostad. Vi har dock alltid haft varsitt sovrum vilket jag tycker är en förutsättning för att det ska funka, båda har stort behov av egen space och vi har olika sovtider.

Jag leker dock med tanken på att ha något eget igen, som bara är mitt och där jag kan styra och ställa helt efter eget huvud. Idealet för mig skulle vara om vi hade varsin lägenhet bredvid varandra så vi bara kunde springa emellan.

 

[Lingon]

Fast rent krasst kan du inte veta om det är resten av ditt liv förrän du har levt hela ditt liv, dvs ligger på dödsbädden. Jag säger dock inte att det är fel att ha den ambitionen

Jag går inte runt och tänker att min relation ska ta slut, eller har gjort det innan heller. Men jag är heller inte den som tar för givet att det håller, jag är skeptiskt lagd av naturen. Finns säkert mer djupgående psykologiska förklaringar än så, men jag är en ganska rationell människa och jag tycker om att ha mitt på det torra även om det tar slut.

Jag tror att min inställning till att inte vilja bilda familj är en stor bidragande faktor till att jag inte ser nåt självändamål i att bo ihop och leva hela vardagen ihop. Har man som ambition att bilda familj är det såklart väldigt praktiskt att bo ihop, både tidsmässigt, ekonomiskt och känslomässigt. Men jag har aldrig haft det behovet.

Det är den inställningen jag menar. Självklart kan vad som helst hända. Det inser jag ju om jag tänker logiskt och på statistiken. Men jag tar för givet att det kommer hålla resten av våra liv. Det är liksom bara så det är.

 

[Lingon]

Min upplevelse av samboskap är att det mesta blir dyrare och av nån anledning MER hushållsarbete...

Jag har extremt svårt att tro att jag kommer välja att leva ihop med någon igen. Att inte särbos ges samma juridiska rättigheter som sambos är galet!

Jag blir nyfiken på vad det är för typ du varit sambo med om det blev dyrare och mer hushållsarbete av att bo ihop.

 

[_Taggis_]

Jag blir nyfiken på vad det är för typ du varit sambo med om det blev dyrare och mer hushållsarbete av att bo ihop.

Svarar för egen räkning men jag har lite samma upplevelse som Migo. Det bygger givetvis på att jag inte haft nåt dyrt boende som ensamboende, men sambo har för mig varit = större bostad (= dyrare), dyrare matkostnader då mina pojkvänner haft dyrare matvanor samt mer hushållsarbete då 2 pers skitar ner mer inomhus (jag har även ett högre behov av ordning då det är fler under samma tak så att avstå städning och ha mer stök är inget jag mår bra av).

 

[Voeux]

Svarar för egen räkning men jag har lite samma upplevelse som Migo. Det bygger givetvis på att jag inte haft nåt dyrt boende som ensamboende, men sambo har för mig varit = större bostad (= dyrare), dyrare matkostnader då mina pojkvänner haft dyrare matvanor samt mer hushållsarbete då 2 pers skitar ner mer inomhus (jag har även ett högre behov av ordning då det är fler under samma tak så att avstå städning och ha mer stök är inget jag mår bra av).

Kan skriva under på att jag har dyrare matkostnader nu, sambon har dyrare matsmak och äter mycket. Dock halverades bostadskostnaden så allt som allt billigare nu.

 

[Petruska]

Ja jag ingår i normen men på vissa i tråden låter det som att folk vill för att det är norm vilket är vad jag motsäger mig.

Vilken menar du att skillnaden är?

 

[Migo]

Svarar för egen räkning men jag har lite samma upplevelse som Migo. Det bygger givetvis på att jag inte haft nåt dyrt boende som ensamboende, men sambo har för mig varit = större bostad (= dyrare), dyrare matkostnader då mina pojkvänner haft dyrare matvanor samt mer hushållsarbete då 2 pers skitar ner mer inomhus (jag har även ett högre behov av ordning då det är fler under samma tak så att avstå städning och ha mer stök är inget jag mår bra av).

Precis. Jag är van att leva svinsnålt och tänker igenom inköp noga.

 

[starcraft]

Min upplevelse av samboskap är att det mesta blir dyrare och av nån anledning MER hushållsarbete...

Jag har extremt svårt att tro att jag kommer välja att leva ihop med någon igen. Att inte särbos ges samma juridiska rättigheter som sambos är galet!

Det är min erfarenhet också! En sambo var iofs städpedant, så han tog mycket av städningen. Men resten av hushållsarbetet och framförallt planeringen föll på mig. Det blev dyrare i form av dyrare mat (jag är spordadiskt med kött tex), dyrare vanor som stora tv-paket tex som jag aldrig nyttjar själv. Visserligen blir boendet billigare, men eftersom jag redan bor ganska billigt, så det jag får där äts upp av andra kostnader. Kanske är jag för snäll och är med och betalar saker jag inte nyttjar, men orkar inte ha en relation med någon millimeter rättvisa på ekonomin. Och på sikt vill man oftast bo större = dyrare boendekostnad än jag har när jag bor själv.

 

[Petruska]

Människan är ju ett flockdjur, så det är väl egentligen inte speciellt konstigt att de flesta vill bo med någon.

I så fall är det ju konstigt att så får bor i någon form av kollektiv. 2 personer är ju inte mycket till flock.

 

[Lingon]

Svarar för egen räkning men jag har lite samma upplevelse som Migo. Det bygger givetvis på att jag inte haft nåt dyrt boende som ensamboende, men sambo har för mig varit = större bostad (= dyrare), dyrare matkostnader då mina pojkvänner haft dyrare matvanor samt mer hushållsarbete då 2 pers skitar ner mer inomhus (jag har även ett högre behov av ordning då det är fler under samma tak så att avstå städning och ha mer stök är inget jag mår bra av).

Så märkligt... om jag ta den kostnad jag betalar för vårt boende nu (halva hyran) och ser vad jag kan få för den kostnaden eller mindre så hittar jag bara 1r och 2r i betydligt sämre område än jag bor i nu och definitivt sämre områden än jag vill bo i. Nu bor jag i en 4:a med trädgård i ett trevligt område. Hade jag bott själv hade jag för den kostnaden haft en 1:a/2:a i ett trist område jag inte vågat gå ut i ensam när det blivit mörkt.

Jag har definitivt mindre hushållsarbete nu än jag hade haft om jag bodde själv. Då hade jag ju varit tvungen att tvätta mina kläder varje gång. Nu delar vi rätt lika på det. Nu kommer jag hem till lagad middag de flesta dagarna. Han har mer tid på vardagarna än jag så han sköter middagarna oftast i veckorna medan jag lagar på helgen. Nä, definitivt mindre hushållsarbete nu. Den stora ökningen i hushållsarbete står barnet för, inte min man. Han gör definitivt sitt på det området.

 

[Voeux]

Så märkligt... om jag ta den kostnad jag betalar för vårt boende nu (halva hyran) och ser vad jag kan få för den kostnaden eller mindre så hittar jag bara 1r och 2r i betydligt sämre område än jag bor i nu och definitivt sämre områden än jag vill bo i. Nu bor jag i en 4:a med trädgård i ett trevligt område. Hade jag bott själv hade jag för den kostnaden haft en 1:a/2:a i ett trist område jag inte vågat gå ut i ensam när det blivit mörkt.

Jag har definitivt mindre hushållsarbete nu än jag hade haft om jag bodde själv. Då hade jag ju varit tvungen att tvätta mina kläder varje gång. Nu delar vi rätt lika på det. Nu kommer jag hem till lagad middag de flesta dagarna. Han har mer tid på vardagarna än jag så han sköter middagarna oftast i veckorna medan jag lagar på helgen. Nä, definitivt mindre hushållsarbete nu. Den stora ökningen i hushållsarbete står barnet för, inte min man. Han gör definitivt sitt på det området.

Jag tror inte att boenden för halva vår bostadskostnad (3000:-) ens existerar

 

[Migo]

Det är min erfarenhet också! En sambo var iofs städpedant, så han tog mycket av städningen. Men resten av hushållsarbetet och framförallt planeringen föll på mig. Det blev dyrare i form av dyrare mat (jag är spordadiskt med kött tex), dyrare vanor som stora tv-paket tex som jag aldrig nyttjar själv. Visserligen blir boendet billigare, men eftersom jag redan bor ganska billigt, så det jag får där äts upp av andra kostnader. Kanske är jag för snäll och är med och betalar saker jag inte nyttjar, men orkar inte ha en relation med någon millimeter rättvisa på ekonomin. Och på sikt vill man oftast bo större = dyrare boendekostnad än jag har när jag bor själv.

Ja precis. Att hyran halveras handlar ju sällan om några jättesummor. (Speciellt inte om man som jag äger mitt boende och lånet är avbetalat...)