Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[escodobe]

Nu vet jag att Sverige är ett av de mest singelhushållstätaste länderna, men frågan är varför det ändå är så populärt att vara sambo?

Jag var särbo i mellan 2004 och 2015, med två olika partners (inte samtidigt) och tycker egentligen att det är den optimala relationsformen. 2015 fick jag säga upp min lägenhet, jag kunde inte motivera att ha kvar den när jag bytte jobb och det hade blivit för mycket meck med att bo på två ställen, ha hundvakt på ett tredje och arbeta på ett fjärde ställe. Det var helt enkelt för opraktiskt. Sen panikinköpte vi en lägenhet, som vi visserligen älskar båda två så vi fortsatte att vara sambos även när jag bytte jobb igen.

Nuvarande sambon är trots allt den MINST påfrestande människan jag delat boende med men nu i helgen är han bortrest och det är så himla skönt! Inte för att vi grälar eller så, tvärtom, men bara det att slippa behöva relatera till någon annan är ren avkoppling för mig.
Jag är ju väl medveten om att det finns både praktiska och inte minst ekonomiska fördelar med att bo ihop, men när man hör många människor och vad de grälar om så tänker jag att mycket kanske hade varit vunnet om fler flyttade isär? Jag vet att mina förhållande när jag var särbos ibland av andra betraktades som "mindre seriösa" än när jag varit sambo, vilket provocerar mig en del.

 

[the_connemara]

Billigare (delar fasta kostnader), tidssparande (map tid under samma tak), omvärden tar ev en paus för tjat (innan giftermål/barn). Man kan förhoppningsvis ha en katt (med mer tid av någon hemma).

Jag håller alltså helt med dig och undrar det samma!

 

[Raderad medlem 6459]

Jamen normer.

 

[Sassy]

Jag är särbo i nuvarande relation, av många anledningar. Vi har det i dagsläget snudd på idealiskt; bor 100 meter ifrån varandra men har ju varsitt eget.

Det är löjligt störande att vi i många sammanhang inte "räknas", tex får vi ingen ersättning på försäkringen i gemensamma händelser m.m.

 

[starcraft]

Jag är helt med dig! Det är yttrat få relationer som verkar fungera bra enligt mig som sambo, så mycket tjafs och gräl som kan undvikas genom att vara särbo. Jag ser två fördelar med att vara sammanboende - den ekonomiska och om man har barn - den praktiska omvårdnaden av barn (men det förutsätter två föräldrar som delar ansvaret aktivt, vilket knappt verkar existera)

Skulle jag ha en relation igen så vill jag absolut vara särbo. Det är trist och konstigt att väljer man att vara särbo så anses man inte seriös i sin relation som om boendeformen har något med hur seriös man är.

 

[stjarnhimmel]

Jag hoppas ju att det är för att folk trivs med att bo ihop. Men jag tror det också kan handla om att folk gillar att någon finns där när de kommer hem, att det gör dem mindre ensamna eller kanske "det är nästa steg i relationen".

 

[Bulldoozer]

Skulle inte hinna se mycket av maken i perioder om vi inte bodde under samma tak. Sen är det såklart rent praktiskt med kostnader, försäkring osv. Vi kommer bra överens och ser inte överdrivet mycket av varann även om vi gör mycket saker ihop. Jag har svårt att se att jag skulle hitta nån annan person jag skulle trivas att bo ihop med under samma tak.
Rent krasst så är nog dels bostadsbrist och boende kostnader varför folk flyttar ihop. Mina yngre syskon bor i kollektiv tillsammans, vet att det sjukt svårt att få lån som ensam låntagare även om man har kontantinsats då det så dyrt med bostad här i sthlm om man inte har superbra inkomst. Hyresbostäder går knappt att få tag på alls, det är lång kötid överallt.

 

[LadyCovergirl]

När jag tänker på det där med sambo så tänker jag på att dela kostnader med någon samt bara behöva städa och rensa ogräs hälften av gångerna.
Sen tänker jag på att jag då måste kompromissa med mat, TV-program, inomhustemperaturen och annat. Då går det över.

Jag hade alltså gärna varit särbo med en eventuell partner.

 

[kakan89]

Jag har under nästan hela tiden jag bott hemifrån bott ihop med någon. Antingen vänner eller kärleksrelationer. Jag mår bra av att dela hem med någon och känner mig ensam om jag inte gör det. Så för min del handlar det om trivsel. Även innan jag flyttade ihop med nuvarande sambo officiellt så pendlade jag hellre 8 mil enkel resa till jobb än att bo i min egna tomma lägenhet. Alla är olika men jag tror de flesta gillar att bo tillsammans med andra människor. Vi har ju levt i grupp sen urminnes tider. Sen så tycker jag normen med man, kvinna och 2.5 barn är förlegad.

 

[tuaphua]

Jag tycker också det är mysigt att bo med någon jag tycker om. Jag har större delen av mitt vuxna liv bott med pojkvänner eller kompisar. Jag är dock noga med vem jag bor med. Och villinte bo med vem som helst bara för att.
Och jag vill ha mitt eget space i vårt boende. Jag tycker också det r skönt att vara själv ibland. Så att sambon åker iväg på jobb några dagar kan vara mysigt. Det är för mig också mysigt att längta efter att han ska komma hem. Det är ingen sorg-längtan utan en mys-längtan.
I tidigare förhållanden har vi ibland haft olika tider och jobb och skulle fått svårare att hinna ses i perioder om vi inte levt ihop.
Nuvarande sambo och jag arbetar också mycket ihop. Så vi måste ju verkligen vilja umgås mycket.

 

[Lingon]

För att man trivs så bra med sin partner att man vill bo ihop. Förutom de rent praktiska och ekonomiska fördelarna. De få kompromisser jag behövt göra övervägs av allt det positiva! Men det underlättar såklart om man faktiskt passar ihop på riktigt och har samma värderingar och syn på hemmet och skötseln. Det underlättar även att man har samma behov av tid för sig själv.

 

[em-pirre]

Jag kanske borde vara särbo. Men samtidigt är det jobbigt med två hus och så. Jag vet inte.

Men absolut borde särboskap uppskattas mer

 

[karamelldrottningen]

Nu vet jag att Sverige är ett av de mest singelhushållstätaste länderna, men frågan är varför det ändå är så populärt att vara sambo?

Jag var särbo i mellan 2004 och 2015, med två olika partners (inte samtidigt) och tycker egentligen att det är den optimala relationsformen. 2015 fick jag säga upp min lägenhet, jag kunde inte motivera att ha kvar den när jag bytte jobb och det hade blivit för mycket meck med att bo på två ställen, ha hundvakt på ett tredje och arbeta på ett fjärde ställe. Det var helt enkelt för opraktiskt. Sen panikinköpte vi en lägenhet, som vi visserligen älskar båda två så vi fortsatte att vara sambos även när jag bytte jobb igen.

Nuvarande sambon är trots allt den MINST påfrestande människan jag delat boende med men nu i helgen är han bortrest och det är så himla skönt! Inte för att vi grälar eller så, tvärtom, men bara det att slippa behöva relatera till någon annan är ren avkoppling för mig.
Jag är ju väl medveten om att det finns både praktiska och inte minst ekonomiska fördelar med att bo ihop, men när man hör många människor och vad de grälar om så tänker jag att mycket kanske hade varit vunnet om fler flyttade isär? Jag vet att mina förhållande när jag var särbos ibland av andra betraktades som "mindre seriösa" än när jag varit sambo, vilket provocerar mig en del.

Framförallt är det att folk inte har råd om de inte delar på kostnaderna.
Många skulle förmodligen må mycket bättre som särbos än sambos.

 

[_Taggis_]

Jag tolkar det främst som norm, och att en anses mindre "seriös i sin relation" om en inte vill bo ihop - ett argument jag inte köper alls. Detta är diskussioner jag haft i alla mina relationer, frågan varför jag inte vill flytta ihop. Nu lever jag i en distansrelation så (tackolov) är frågan inte aktuell.

Jag har varit sambo en gång, och vad jag minns från det var ffa ångesten i att tvingas bo ihop i flera månader efter uppbrottet. Jag hade ingenstans att ta vägen och han vägrade av princip att lösa sitt boende på annat håll då det var nåt sorts sätt att jäklas med mig, trots att han hade möjlighet att lösa det.
Därefter har jag haft seriösa relationer och även om vi varit under samma tak 80% av tiden har det varit en trygghet för mig att ha en egen lgh som reträttväg. Och i perioder när en varit på mindre gott humör har det varit skönt att kunna pausa lite från varann.

Jag förstår ju den ekonomiska aspekten men jag tänker mer på allt tjafs vid ev uppbrott så för mig har jag hellre betalt en hel hyra och känt mig fri.
Och i nuvarande fall räcker det gott och väl med att vi bor ihop under längre ledigheter, semester osv. Skulle inte stå ut som heltidssambo i dagsläget, bortsett från att jag inte vill bo på den orten han bor så vill jag inte dela liv med hans hund. I den bästa av världar hade jag gärna sett en önskan från min sida om att bo ihop, men jag känner i dagsläget mest att jag känner mig trängd om jag inte få ha ett eget utrymme såsom i en egen bostad och så har det varit i alla mina relationer.

 

[Oh_really]

Jag är 38 år och har bott sambo i omgångar, nu har jag dock bott ensam i min lilla etta i sex år, och haft särbos i stället. Livet blev mycket bättre känslomässigt eftersom jag känner mig tryggare. Har också, precis som någon annan nämnt, hamnat i en situation då jag velat separera men sambon vägrat, och jag höll på att klappa ihop av den utdragna konflikten.

Nackdelen är väl att ekonomin är tuffare, men egentligen har jag ju ekonomiskt allt jag behöver för att trivas med livet: En dator, en häst, en bil, en hästtransport...

 

[Petruska]

Det måste ju vara kärnfamiljsidealet som är anledningen.

En massa annat, som att bostäder är så dyra att två inkomster behövs, hade ju sett annorlunda ut om folk vanligen köpte bostad på egen hand (plånbok).

 

[Unafraid]

Anledningen till att jag är sambo: jag trivs bra och VILL dela boende med min sambo. Fördelarna är såklart ekonomiska, jag skulle aldrig ha råd att bo själv på gård. Nackdelarna är få om man jämför - för mig.

 

[tanten]

Jag är kluven. Har kansek med ålder att göra och att jag skapat ett ensamliv nu.

Mer parten av mitt liv har jag bott ensam. De 20 åren tillsammans med exet - min enda relation - var det enda förutom barnaåren.

Det jag främst vill ha med att bo samman är att sova ihop. Jag är beroende av hudkontakt.

Jag inser att mycket av det som är otrevligt med att bo ensam mest handlar om att inte ha någon att dela upplevelser, samtalsämnen och bekymmer med. Det kunde jag få även som särbo.
Men detta att sova hud mot hud är det absolut primära.

Jag flyttade ihop med honom för att vi saknade varann så mycket när vi inte levde ihop. Det fortsatte så tills de åren kom när jag var rädd för honom.

 

[MiniLi]

Det är väl normer.

Sen tycker jag personligen att det främst finns positiva aspekter med att bo tillsammans. För min egen del alltså. Jag hade inte velat vara tillsammans med någon som jag inte kan bo med.

 

[Ja88]

För egen del var den mest drivande punkten att vi ville. Vi bodde långt från varandra och att bara kunna ses vissa helger blev väldigt snabbt skittråkigt. Så vi flyttade ihop efter typ 2 månader, låter säkert jättenaivt men det är nu 10 år sen och snart 4 barn senare och vi har inte ledsnat.

Sen så är det ju både praktiskt och ekonomiskt och mycket riktigt en stark norm men för mig handlar det helt klart primärt om att jag vill ha det så - dela bo och vardag mer intensivt än vad det blir om man har sitt eget på har sitt håll. Hade inte varit intresserad av ett särboförhållande alls.