Sv: Varför sover jag så mycket?
*kl*
Saeta, jag förstår att du tycker att det är jobbigt att inte klara av din vardag som du skulle vilja ha den. Att vilja leva ett "vanligt" liv men inte lyckas nå fram dit skulle nog ge dem flesta ångest. Vem vill leva på sin mamma och sin pojkväns pengar och goda vilja. Och vad gör man när de inte vill eller orkar ställa upp längre. Nej, att kunna ta hand om sig själv är förstås det tryggaste och det som får en att må bra.
Jag har som jag nog skrivit tidigare en god vän med npf-diagnos och jag har pratat lite med henom efter att ha varit inblandad i dina trådar tidigare. Hen hade lite samma problem som du, just att komma igång med saker och ting. Hen beskrev det också just som en "spärr" som bara är där (då blir ingenting gjort), men också att det ibland är som två magneter med samma sida mot varandra, dvs som stöter ifrån varandra. Att om hen ska laga mat så gör hen allt annat än just att laga mat. Så fort hen går mot kylskåpet för att se vad som finns så dyker det upp något annat som fångar hens uppmärksamhet. Som hen gör istället. Och när hen börjat med det så dyker det upp en tredje sak som fångar hens uppmärksamhet och som hen gör istället. Och en timme senare upptäcker hen att det blev ingen mat, och då är all energi till att göra något
verkligen borta. Lösningen i båda fallen är enligt min kompis
rutiner, rutiner och
rutiner. Samt att alltid ligga steget före, och vara uppmärksam på sina egna signaler och sitt beteende. Att lära sig att se mönstret i sitt eget beteende och kunna bryta innan det är för sent. (lite som att hantera ett barn, eller varför inte en häst eller en hund

) För ett par år sedan gick ingenting i min kompis liv på autopilot, allt krävdes en enorm ansträngning och fokusering på att "nu ska jag göra det här" och oftast blev hälften inte gjort. Med intränade rutiner (framför allt morgon och kväll tror jag hen började med) så behövs inte lika mycket ansträngning i form av "vad ska jag göra nu? jo, jag ska göra det här" utan mycket går på automatik. Så rutiner
går att träna in, även för personer med nfp-problematik. Efter att ha pratat med min kompis så känns det som att det är svårt för någon utan npf att verkligen förstå hur den här "spärren" fungerar. Lite som att säga till en deprimerad "äsch det är väl bara att må bra istället, det väljer du ju själv" om man själv mår bra. Jag kände dock inte den här kompisen på den tiden, men efter att ha pratat med henom nu så har jag fått det intrycket att hen nu fattar själv hur stor skillnad det är på hens liv idag och då. Som hen beksriver det så är rutinerna en nödvändighet för att ha det liv som hen har idag, med jobb, vänner m.m. Det har dock inneburit väldigt mycket arbete för hen, enlig hens egna ord "mycket mer än någon "normalstörd" person kan fatta", och hen levde i flera år på snälla föräldrar, inksriven på strökurser för att få studiemedel etc och liksom "väntade" på att det skulle kännas bättre, på den där dagen när allt skulle lösa sig, på den "rätta tidpunkten". Men den rätta tidpunkten kom aldrig, insåg hen till slut. Inte förrän hen bestämde sig för att hen var trött på att vänta att den skulle komma. Alla personer är ju olika och jag känner ju bara min kompis och inte dig, men vissa likheter ser jag ändå utifrån vad du skriver och vad hen har sagt. Och den bistra sanningen är att du nog måste börja i änden med rutinerna i ditt liv, att börja försöka bygga upp den där autopiloten som är så viktig. Det kommer aldrig att komma den rätta tidpunkten, när du "känner dig redo", utan du måste bestämma dig för när det är dags oavsett hur det "känns".
Det är jättebra att du börjat på Hikkomori (?), det är nog bra att ta hjälp av dem för att bygga upp rutinerna. Vet de om att du väntar på utredning för npf? Vet du om de är vana vid sådana funktionshinder? När ska du dit nästa gång?
Min kompis nämnde också något om att kommunen kunde hjälpa till med boendestöd och hjälpmedel i vardagen. Enligt hen skulle man inte behöva en diagnos, utan det räcker med att stå i kör för utredning. Kanske kan du ringa till kommunens växel och fråga vart du ska vända dig? (verkar vara uppdelat på olika avdelningar beroende på var man bor, fattade inte riktigt

)
Hen tipsade också om att det finns internetforum där man kan utbyta erfarenheter och få råd från personer som har samma problematik (kan ju bli lite annorlunda råd än från de som inte har samma problem...)