Stor kram, ta hand om dig och lillenLille Angelo är nu 15 dagar gammal, och mår toppen. Han har lagt på sig över 200g från födselvikten, och alla värden och kurvor ser bra ut.
Han är verkligen hur gullig som helst!
Jag själv mår däremot inte toppen. Skriver resten i en spoiler, så kan man välja att läsa om man vill.
För mig var själva förlossningen av olika anledningar oerhört ångestladdad, och att helt plötsligt få det lille barnet på mitt bröst mitt i allt kaos... Det var en så blandad känsla! Just nu blev det nämligen av olika anledningar väldigt, väldigt opassande med ett barn. Så samtidigt som jag kände att jag måste ta hand om det lilla knytet, så innebar det också en väldigt jobbig uppgift.
De två efterföljande veckorna har tyvärr inte varit bättre. Hur mysigt det än är med den lille, så tar all ångest över. Ångest över alla förlorade drömmar, alla planer som vi haft för denna tiden. Jag kan tyvärr inte skriva vad som hänt, men både mitt och sambons liv är för tillfället vänt upp och ner. Och det är så jävla jobbigt! Denna tiden som skulle vara så mysig med vårt första barn, är istället enbart fylld med ångest och oro. Och jag tycker att det är så jobbigt med alla vänner och familjen som insinuerar att jag måste känna på ett visat sätt inför mammalivet, när allt jag känner är helt tvärt om. Jag känner mig som i ett fängelse just nu, helt fast vid detta lilla livet. Och jag tycker att det är så jobbigt! Självklart kommer det att bli bättre när han är större, men just nu känns allt rätt pissigt faktiskt. Få vänner vet vad jag känner och vad som har hänt. Familjen vet.
Jag vet inte ens vad jag ville med detta inlägget, mer än att kanske påvisa att allt inte alltid känns som på rosa moln, även fast det är lätt att tro att det är så det måste kännas. Och sedan kanske jag ska avsluta med att skriva att allt inte alltid blir som man planerar, men jag tror ändå att det i slutändan blir bra ändå.