Känner igen mig i mycket av det
@Vira skriver.
Jag är också uppfödd som lakto-ovovegetarian och ser det inte heller som något problem. Jag minns att jag redan som väldigt liten kände mig mycket nöjd med att inte äta djur, trots att mina föräldrar inte snackade så mycket om det, de var vegetarianer främst av hälsoskäl. Det som jag däremot kan minnas som jobbigt är en del av omgivningens reaktioner, och då framförallt från vuxna - andra barn var för det mesta coola med vår mat.
Skolmaten jag och brorsan fick (skolans enda vegetarianer) var fullständigt bedrövlig, ingen lagad mat där inte utan vi fick sallad, kokt potatis och keso. Varje dag. Och mattanterna ojade sig ständigt "Stackars barn, inte kan du leva på det där! inte konstigt att du är mager som en sticka!"
Sen var det kompisars föräldrar och andra vuxna som ofta uttryckte hur synd det var om oss pga allt gott vi inte fick äta och hur smala (underförstått:undernärda) vi var. Jag tyckte alltid det kändes så jobbigt, för jag upplevde det inte alls som att jag inte fick, utan att jag själv inte ville...hade inte den minsta lust att äta kött. De var också nyfikna och frågade mycket om vad vi egentligen åt hemma, vad vi åt till jul osv, vilket jag också minns som jobbigt och pinsamt att behöva redogöra för. Som barn så ser man ju det som serveras hemma som 'vanlig mat' bara, det kändes obekvämt att förklara och berätta för kritiska vuxna.
Vi var alltid helt fria att smaka kött när vi ville, jag gjorde det vid några tillfällen men tyckte det var äckligt. Både jag och brorsan fortsatte vara vegetarianer som vuxna, jag blev dessutom vegan som 20åring.
När mitt första barn föddes i slutet på 90-talet var jag vegan och såg det som självklart att barnet också skulle bli det. (ingen pappa med i bilden) Hade full koll på näringslära och lagade all barnmat själv från grunden, men hade väldigt jobbigt med BVC som i stort sett anklagade mig för att bedriva barnmisshandel, trots att barnet var fullt friskt och följde alla kurvor.
Vid varje besök tjatade de att jag MÅSTE ge animalier ("men kyckling då? DET kan hen väl åtminstone få? Du kunde iallafall ha köttbuljong i soppan!"), de skickade oss vidare till "experter" som i själva verket var betydligt mindre pålästa än jag själv, barnet fick ta en massa extra prover och de varnade ständigt för hur illa det skulle kunna gå, att barnet kunde få hjärnskador och bli i princip utvecklingsstört osv osv.
Det var en stor lättnad att få lämna dem när barnet växte upp (fortfarande frisk och normal) och när nästa barn kom valde jag att besöka ett annat BVC i en större stad, vilka inte alls var lika dömande. Fick även kontakt med en intresserad läkare som bad att få följa mina barn i studiesyfte eftersom det inte fanns så jättemycket dokumentation om veganbarn, och det gjorde vi gärna.
När de blev lite större började det bli besvärligt rent socialt med ren vegankost, så då gick vi över till mer lakto-ovo. Jag ville inte att de skulle behöva känna sig alltför "konstiga" när de lekte hos kompisar, i skolan osv.
Minsta barnet, som bara är 4, är således uppväxt som lakto-ovoveg. Hennes pappa äter också vegetariskt.
Alla mina barn får prova kött om de vill, men vi lagar det inte hemma...precis som flera andra skrivit så äcklas jag av kött och vill inte hantera det. Äldsta barnet har testat diverse kött och fisk hemma hos kompisar, men hittills inte gillat det nåt vidare. Mellanbarnet vill absolut inte testa, blir upprörd vid bara tanken. Yngsta är för liten än för att ha någon särskild åsikt.
Jag är glad för att utvecklingen går framåt och att man idag utgår från nya rekommendationer där vegetarisk kost till barn inte fördöms, samt att den vegetariska skol- och dagismaten idag är fullt ätbar och näringsriktig.
Fast dumma frågor och påståenden från vuxna får tyvärr mina barn lika många som jag fick, speciellt den av dem som mest ärvt min långa och smala kroppsbyggnad.
