Jag är så fånigt löjlig att det är skrattretande åt det.
Mötte idag en man som bor någonstans i närheten. Vi umgicks lite för många(!) år sedan, men bröt kontakten delvis för att han hade rutten kvinnosyn och var allmänt skum. Vi möts lite då och då. Och
varje jävla gång så tappar jag hjärnan totalt. Helt enkelt för att den där mannen råkar vara så löjligt snygg att det inte borde vara möjligt. Dessutom vet jag ju att han kan (eller åtminstone har kunnat) vara otroligt trevlig, rolig, attraktiv och han har fått mig att tänka mycket bättre kring allt möjligt. Men de dåliga sidorna överskuggar de bra sidorna och ja, jag borde alltså inte bry mig ett smack om honom. Och så tappar jag alla tankar, glömmer nästan bort att andas och kan inte bete mig vettigt ens för en sekund om jag ser honom. Hamnar han i samma kö i mataffären glömmer jag bort hur man betalar, möts vi ute på gatan så glömmer jag bort vart jag är på väg osv.
Det är så fruktansvärt jävla tokirriterande!!!

Han är inte någon jag vill ha kontakt med och jag vill inte påverkas en sekund av honom. Men nädå. Inte fan går det att ignorera honom.
Jag behöver glass nu. Och kanske sällskap av någon man som får mig att bete mig ordentligt istället som för en totalfjant.