Vi dejtar vidare - del 14

[monster1]

Hur ställer ni er till en eventuell partners ekonomi? Hur viktigt är det på det stora hela?
Jag träffar en kille nu som är jättetrevlig på alla sätt och vis men som har ett lågkvalificerat yrke med dåligt betalt och dåliga möjligheter att avancera. Jag tycker om honom som person men inser samtidigt att jag inte kommer kunna ha det livet jag vill ha med honom på grund av hans ekonomiska förutsättningar. Jag får ut nästan dubbelt så mycket i månaden och har mycket större frihet, men jag vill inte hamna i ett förhållande där jag står för merparten av kostnaderna bara för att han annars inte skulle ha råd att hänga med på resan/middagen/shoppingturen eller vad det nu kan vara.

Min sambo är sjukpensionär och har därmed låg inkomst och inga möjligheter att öka dom, jag ser det som en icke fråga. Men jag har heller inte planer på ett liv där stor inkomst behövs.

 

[athena_arabians]

Hur ställer ni er till en eventuell partners ekonomi? Hur viktigt är det på det stora hela?
Jag träffar en kille nu som är jättetrevlig på alla sätt och vis men som har ett lågkvalificerat yrke med dåligt betalt och dåliga möjligheter att avancera. Jag tycker om honom som person men inser samtidigt att jag inte kommer kunna ha det livet jag vill ha med honom på grund av hans ekonomiska förutsättningar. Jag får ut nästan dubbelt så mycket i månaden och har mycket större frihet, men jag vill inte hamna i ett förhållande där jag står för merparten av kostnaderna bara för att han annars inte skulle ha råd att hänga med på resan/middagen/shoppingturen eller vad det nu kan vara.

Skulle särbon resonerat så hade jag inte haft något förhållande. Visst, jag är högt utbildad men jobbar som konsult i en bransch som är extremt konjunkturberoende, dvs min inkomst varierar mycket och utslagen på ett år är den rätt låg.

Jag klarar mig men guldkanten står särbon för. Det är inget jag förväntar mig, det är hans val. Hade det varit tvärtom hade jag inte tvekat en sekund att göra som han.

 

[Zinfernia]

Så länge en eventuell partner kan sköta sin egna ekonomi så struntar jag fullständigt i den. Jag vill varken vara beroende av någon annans ekonomi eller att någon ska vara beroende av min.

Att resa runt, äta på fina ställen osv har aldrig intresserat mig, så vill en partner göra det så får hen göra det antingen ensam, med vänner eller bjuda mig. Någon som inte klarar sig själv utan måste ha med mig på allt har jag inget som helst intresse av. Så det där att någon skulle stå för merparten av kostnaderna, det ser jag inte som en nödvändighet och därmed ser jag inte heller inkomstskillnader som ett problem.

Jag känner inte att jag behöver ha med en partner på allt jag gör men jag vill också kunna ha möjligheten att faktiskt boka en resa för två och dra iväg på något spontant utan att min partner ska behöva antingen leva på mina pengar eller själv spara ihop till det under längre tid.

Ju mer jag tänker på det desto mer viktigt känns det med ekonomisk jämställdhet för mig. Jag har all förståelse för att andra inte resonerar likadant men för mig är det viktigt med det materiella också. Jag behöver inte få diamanter varje gång vi ses men jag är van vid att kunna unna mig det jag vill ha, jag är van vid att kunna resa när lusten faller på och det är nu jag insett att jag har svårt att se mig själv med någon som inte har samma möjligheter.

 

[stjarnhimmel]

Jag känner inte att jag behöver ha med en partner på allt jag gör men jag vill också kunna ha möjligheten att faktiskt boka en resa för två och dra iväg på något spontant utan att min partner ska behöva antingen leva på mina pengar eller själv spara ihop till det under längre tid.

Ju mer jag tänker på det desto mer viktigt känns det med ekonomisk jämställdhet för mig. Jag har all förståelse för att andra inte resonerar likadant men för mig är det viktigt med det materiella också. Jag behöver inte få diamanter varje gång vi ses men jag är van vid att kunna unna mig det jag vill ha, jag är van vid att kunna resa när lusten faller på och det är nu jag insett att jag har svårt att se mig själv med någon som inte har samma möjligheter.

Om det var någon jag gillade och ville vara med hade jag inte backat pga ekonomin. Dvs jag vill att personen har lite koll på ekonomin och inte skiter att betala räkningarna och hamnar hos kronofogden.

Men idag skulle jag absolut inte backa pga att partnern har låg inkomst. Om jag träffar min kreativa person där jag får den där känslan jag pratat om; gärna med skägg, någon tatuering på armarna och med snälla ögon och feministiska värderingar och lite nördig, Ja hittar jag honom så släpper jag honom inte pga låg inkomst.
Jag tänker att vi kan nog ändå ordna det så vi får ett hus, med massa plats för musik och kreativitet och en unge i hörnet.

Jag har tidigare dejtat en person med betydligt lägre inkomst då han var sjukpensionär.. Och visst jag fick betala en stor del av det som vi gjorde... Men jag skulle ta det om jag ville vara med personen. Jag tänker att vissa saker skulle jag vilja ha som kostar mkt pengar såsom hus, häst, familj. Hästen får jag ju betala själv då. Men sen beror det ju också på vad personen själv vill leva för liv. Det är ju inte säkert heller att den som tjänar minst vill bli bjuden. Han kanske vill leva ett billigare liv och inte vill bli bjuden av mig.

 

[Petruska]

Jag känner inte att jag behöver ha med en partner på allt jag gör men jag vill också kunna ha möjligheten att faktiskt boka en resa för två och dra iväg på något spontant utan att min partner ska behöva antingen leva på mina pengar eller själv spara ihop till det under längre tid.

Ju mer jag tänker på det desto mer viktigt känns det med ekonomisk jämställdhet för mig. Jag har all förståelse för att andra inte resonerar likadant men för mig är det viktigt med det materiella också. Jag behöver inte få diamanter varje gång vi ses men jag är van vid att kunna unna mig det jag vill ha, jag är van vid att kunna resa när lusten faller på och det är nu jag insett att jag har svårt att se mig själv med någon som inte har samma möjligheter.

Att du fick diamanter varje gång ni ses, skulle jag inte direkt se som ett tecken på ekonomisk jämställdhet. Då talar du ju snarare om någon form av uppvaktning som en välbärgad man kan ägna sig (även om exemplet var avsiktligt extremt).

Alltså, jag har verkligen aldrig ens tänkt på inkomster som en faktor vid partnerval, förutom att jag ibland tänker på att det finns många fler attraktiva som är typ socionomer, lärare och sådant, än civilingenjörer och -ekonomer. Jag är hänvisad till de som tjänar lite halvtaskigt, tror jag.

 

[athena_arabians]

Om det var någon jag gillade och ville vara med hade jag inte backat pga ekonomin. Dvs jag vill att personen har lite koll på ekonomin och inte skiter att betala räkningarna och hamnar hos kronofogden.

Men idag skulle jag absolut inte backa pga att partnern har låg inkomst. Om jag träffar min kreativa person där jag får den där känslan jag pratat om; gärna med skägg, någon tatuering på armarna och med snälla ögon och feministiska värderingar och lite nördig, Ja hittar jag honom så släpper jag honom inte pga låg inkomst.
Jag tänker att vi kan nog ändå ordna det så vi får ett hus, med massa plats för musik och kreativitet och en unge i hörnet.

Jag har tidigare dejtat en person med betydligt lägre inkomst då han var sjukpensionär.. Och visst jag fick betala en stor del av det som vi gjorde... Men jag skulle ta det om jag ville vara med personen. Jag tänker att vissa saker skulle jag vilja ha som kostar mkt pengar såsom hus, häst, familj. Hästen får jag ju betala själv då. Men sen beror det ju också på vad personen själv vill leva för liv. Det är ju inte säkert heller att den som tjänar minst vill bli bjuden. Han kanske vill leva ett billigare liv och inte vill bli bjuden av mig.

Ja, det är ju stor skillnad på att ha dålig ekonomi och att missköta den... det är inte bara låginkomsttagare som hamnar hos kronofogden. Titta bara på Lyxfällan, jag skulle verkligen inte säga att den består enbart av låginkomsttagare.

 

[stjarnhimmel]

Att du fick diamanter varje gång ni ses, skulle jag inte direkt se som ett tecken på ekonomisk jämställdhet. Då talar du ju snarare om någon form av uppvaktning som en välbärgad man kan ägna sig (även om exemplet var avsiktligt extremt).

Alltså, jag har verkligen aldrig ens tänkt på inkomster som en faktor vid partnerval, förutom att jag ibland tänker på att det finns många fler attraktiva som är typ socionomer, lärare och sådant, än civilingenjörer och -ekonomer. Jag är hänvisad till de som tjänar lite halvtaskigt, tror jag.

Ja själv skulle jag bara tycka att det kändes enklare om jag inte blev direkt uppvaktad på det sättet. Det där spelet har jag lite svårt för.
Sen är det klart att jag gillar att man visar omtänksamhet men det är ju lika gärna att jag bjuder en vän på middag eller att jag fick en blomma av en vän då hon ville ge det till mig då jag haft det tufft en period.

 

[Red_Chili]

Jag är så fånigt löjlig att det är skrattretande åt det.
Mötte idag en man som bor någonstans i närheten. Vi umgicks lite för många(!) år sedan, men bröt kontakten delvis för att han hade rutten kvinnosyn och var allmänt skum. Vi möts lite då och då. Och varje jävla gång så tappar jag hjärnan totalt. Helt enkelt för att den där mannen råkar vara så löjligt snygg att det inte borde vara möjligt. Dessutom vet jag ju att han kan (eller åtminstone har kunnat) vara otroligt trevlig, rolig, attraktiv och han har fått mig att tänka mycket bättre kring allt möjligt. Men de dåliga sidorna överskuggar de bra sidorna och ja, jag borde alltså inte bry mig ett smack om honom. Och så tappar jag alla tankar, glömmer nästan bort att andas och kan inte bete mig vettigt ens för en sekund om jag ser honom. Hamnar han i samma kö i mataffären glömmer jag bort hur man betalar, möts vi ute på gatan så glömmer jag bort vart jag är på väg osv.

Det är så fruktansvärt jävla tokirriterande!!! Han är inte någon jag vill ha kontakt med och jag vill inte påverkas en sekund av honom. Men nädå. Inte fan går det att ignorera honom.

Jag behöver glass nu. Och kanske sällskap av någon man som får mig att bete mig ordentligt istället som för en totalfjant.

 

[stjarnhimmel]

Jag är så fånigt löjlig att det är skrattretande åt det.
Mötte idag en man som bor någonstans i närheten. Vi umgicks lite för många(!) år sedan, men bröt kontakten delvis för att han hade rutten kvinnosyn och var allmänt skum. Vi möts lite då och då. Och varje jävla gång så tappar jag hjärnan totalt. Helt enkelt för att den där mannen råkar vara så löjligt snygg att det inte borde vara möjligt. Dessutom vet jag ju att han kan (eller åtminstone har kunnat) vara otroligt trevlig, rolig, attraktiv och han har fått mig att tänka mycket bättre kring allt möjligt. Men de dåliga sidorna överskuggar de bra sidorna och ja, jag borde alltså inte bry mig ett smack om honom. Och så tappar jag alla tankar, glömmer nästan bort att andas och kan inte bete mig vettigt ens för en sekund om jag ser honom. Hamnar han i samma kö i mataffären glömmer jag bort hur man betalar, möts vi ute på gatan så glömmer jag bort vart jag är på väg osv.

Det är så fruktansvärt jävla tokirriterande!!! Han är inte någon jag vill ha kontakt med och jag vill inte påverkas en sekund av honom. Men nädå. Inte fan går det att ignorera honom.

Jag behöver glass nu. Och kanske sällskap av någon man som får mig att bete mig ordentligt istället som för en totalfjant.

Det låter farligt... Känner igen det där...
Jag tror man får stålsätta sig om man vet att det där är en person som jag inte ska vara med.

 

[Mia_R]

Instämmer med övriga, det är inte inkomsten som är avgörande för mig utan hur han sköter sin ekonomi. Numera så skulle jag kunna tänka mig att faktiskt göra en kreditupplysning då jag träffat på för många lögnare.

 

[Bison]

Instämmer med övriga, det är inte inkomsten som är avgörande för mig utan hur han sköter sin ekonomi. Numera så skulle jag kunna tänka mig att faktiskt göra en kreditupplysning då jag träffat på för många lögnare.

Det skriver jag under på!
Bara han är ordningsam så behöver han inte tjäna en massa.
Jag lägger alla mina pengar på hästarna ändå och har inget behov av resor och fancy middagar

 

[Viva]

Samma här. Jag bryr mig inte om hans inkomst bara han har koll på ekonomin. Sen får jag väl erkänna att jag har lite svårt för det jag ser som rent slöseri, men egentligen är det väl upp till var och en.

 

[parellikusken]

Jag är inte ordningsam med min ekonomi, typexempel av adhd-ekonomisinne. Är dessutom rejält fattig då jag har ett dåligt betalt brödjobb och en häst som äter upp mina pengar. Har dock inga skulder och sånt.
Jag kan inte riktigt ha några krav på ekonomiskt sinne alltså, vore lite konstigt att begära att den andra har bra koll och högavlönad medan jag själv är tvärtom.

Haha, får nog bara hoppas att den andra inte har så mycket krav på sånt.

 

[stjarnhimmel]

Ja, det är ju stor skillnad på att ha dålig ekonomi och att missköta den... det är inte bara låginkomsttagare som hamnar hos kronofogden. Titta bara på Lyxfällan, jag skulle verkligen inte säga att den består enbart av låginkomsttagare.

Ja precis.
Jag skulle ha svårt att leva med någon som struntade att betala räkningar eller levde på sms-lån. Men däremot en person som har en låg inkomst och som har anpassat sin livsstil till det så han kan leva på det- det är inga problem.

 

[Mia_R]

Jag är inte ordningsam med min ekonomi, typexempel av adhd-ekonomisinne. Är dessutom rejält fattig då jag har ett dåligt betalt brödjobb och en häst som äter upp mina pengar. Har dock inga skulder och sånt.
Jag kan inte riktigt ha några krav på ekonomiskt sinne alltså, vore lite konstigt att begära att den andra har bra koll och högavlönad medan jag själv är tvärtom.

Haha, får nog bara hoppas att den andra inte har så mycket krav på sånt.

Har man löneutmätning så har även sambon problem när man ljuger om utmätningar.

 

[Singoalla]

Jag är så fånigt löjlig att det är skrattretande åt det.
Mötte idag en man som bor någonstans i närheten. Vi umgicks lite för många(!) år sedan, men bröt kontakten delvis för att han hade rutten kvinnosyn och var allmänt skum. Vi möts lite då och då. Och varje jävla gång så tappar jag hjärnan totalt. Helt enkelt för att den där mannen råkar vara så löjligt snygg att det inte borde vara möjligt. Dessutom vet jag ju att han kan (eller åtminstone har kunnat) vara otroligt trevlig, rolig, attraktiv och han har fått mig att tänka mycket bättre kring allt möjligt. Men de dåliga sidorna överskuggar de bra sidorna och ja, jag borde alltså inte bry mig ett smack om honom. Och så tappar jag alla tankar, glömmer nästan bort att andas och kan inte bete mig vettigt ens för en sekund om jag ser honom. Hamnar han i samma kö i mataffären glömmer jag bort hur man betalar, möts vi ute på gatan så glömmer jag bort vart jag är på väg osv.

Det är så fruktansvärt jävla tokirriterande!!! Han är inte någon jag vill ha kontakt med och jag vill inte påverkas en sekund av honom. Men nädå. Inte fan går det att ignorera honom.

Jag behöver glass nu. Och kanske sällskap av någon man som får mig att bete mig ordentligt istället som för en totalfjant.

Låter precis som M. Som jag skrev i den här tråden tidigare så går hans röst in i ena örat så går vettet ur det andra. Han slutar inte höra av sig förresten. Försökte både i mellandagarna, för några dagar sedan och idag. Jag stålsätter mig, för hur medveten jag än är om hur dålig han är för mig så vet jag om att jag kommer smälta som smör om jag lyfter luren. Så jag svarar inte när han ringer, utan har sagt att han får skriva om han vill något. Jag har svarat hittills, främst bett honom att sluta höra av sig. Men eftersom det inte verkar fungera så bra så får det bli till att sluta svara på meddelanden nu med.

 

[gul_zebra]

Jag skiter i vad en snubbe har för ekonomi. Så länge han inte sitter och typ super bort pengarna med kronkalle hack i häl eller är arbetslös utan att försöka ändra på det så skiter jag i vilket, han kan gott leva på existensminimum utan att jag bryr mig.
Jag är sjukpensionär själv med garantipension och på ett plan kan jag tänka mig att det vore enklare med en snubbe med kass ekonomi för att vi ska vara på typ samma nivå. Har rätt karl mycket pengar får jag väl vänja mig, tänker inte dissa för något så pass trivialt, men jag har svårt för att ta emot om jag blir bjuden och vill gärna betala själv.

 

[Hero]

Ordnad ekonomi är en fördel. Mkt av det jag vill göra kostar pengar. Hon behöver inte vara högavlönad bara ordnad ekonomi.

 

[strawberrysylt]

@Red_Chili Jag har också en sån! Min bor dock i ett helt annat land, som tur är! Men, det är verkligen samma sak, han är den snyggaste människa jag sett och jag blir så sjukt påverkad av honom. Tyvärr betedde han sig helt scizofrent (stavn?).. ^^

//r

 

[stjarnhimmel]

Ja själv skulle jag bara tycka att det kändes enklare om jag inte blev direkt uppvaktad på det sättet. Det där spelet har jag lite svårt för.
Sen är det klart att jag gillar att man visar omtänksamhet men det är ju lika gärna att jag bjuder en vän på middag eller att jag fick en blomma av en vän då hon ville ge det till mig då jag haft det tufft en period.

Inte riktat till någon speciell;

Jag älskar tex blommor. Men - jag vill inte att en man ska ge mig blommor för att han tänker att det är så man ska göra och att det är ett krav när man dejtar. Eller att det är ett krav för att anses vara en romantisk man.
Utan om någon ger mig blommor så vill jag att personen gör det för att han vill det. Och inte för att det är ett måste eller med förhoppning om att ligga.