Men det var väl pappan som man trodde var utbränd och mamman som hade en depression?
Om man nu ska hålla sig till sakfrågan.....
Angående vad mamman har för sjukdom/symtom/funktionshinder är egentligen ganska ointressant. Jag hade nog tyckt samma oavsett sjukdom så länge det går ut över barnet på det sätt som det gör nu.
Oavsett vad det är som gör att mamman är sängliggande så är ju inte mammans agerande särskilt sunt för barnet. Dels att hon skriker och svär och sen att dörren är stängd väldigt mycket.
Man kan vara en bra mamma även om man är sängliggande, så det är väl egentligen inte det som är störst problem.
Jag delade med mig av mina tankar bara. Helt fel tydligen, ser jag nu i efterhand.
För er med osynliga sjukdomar; jag är absolut inte ute efter att ifrågasätta några symtom eller om sjukdomen finns. Det är inte det saken handlar om.
Jag är dessutom övertygad om att era barn har det jättebra och att ni är bra föräldrar.
Man är inte en dålig förälder automatiskt för att man har ett funktionshinder eller en sjukdom.
Det är ju bara larvigt att tro att jag tycker det.
När det gäller denna tråd så, för mig, är barnperspektivet det intressanta.
Här finns det ett barn som far illa. Föräldrarna sviktar ju uppenbart i sin förmåga att tillgodose barnets behov. Ts är oroad och har dessutom gjort en socanmälan.
Det är väl klart som sjutton att det inte ska fortgå som det är nu.
Att inte göra något är att svika barnet och det är ju därför Ts gjort anmälan som jag förstår det och det tycker jag är jättebra.
