- Svar: 29
- Visningar: 3 801
På något sätt så får jag alltid en relation med en väg jag måste åka ofta. Det är som att jag lär känna vägen på ett mer personligt plan. Jag har under de senaste fem åren kört bil till och från jobbet på en väg som kallas för slingerbulten. För ett tag sedan så räknade jag ut att jag åkt den vägen nånstans omkring 2000 gånger vid det här laget… Inte utan att jag börjar kunna den utan och innan. Men i och med att jag byter jobb är det nu alltså dags för mig och slingerbulten att gå skilda vägar.
Slingerbulten är en speciell väg. Jag har alltid älskat att köra bil och har kört ganska mycket i mitt liv. Men slingerbulten är ganska olik många andra vägar jag kört.
Jag brukar säga att om man gör en riskbedömning av att åka på slingerbulten så blinkar alla varningslampor argt röda, och man bör helst vända om och välja en annan väg innan man ens kör in på slingerbulten... Dels är vägen smal och, som man kanske förstår på namnet, väldigt kurvig. Man får verkligen använda ratten. Av naturliga skäl blir det då också mycket skymd sikt. På grund av vägens utformning så lockar den hojåkare och andra fartdårar som vill utmana sina gränser. Hastighetsbegränsningen på vägen var tidigare 70 km/h, nu är det blandat 60/70. Ibland kan man möta motorcyklar som blåser fram i mellan 100 och 200 km/h (finns t o m filmer på youtube). Som motvikt så har även en del långtradare fått för sig att vägen är en jättebra “genväg”. Problemet är att vägen egentligen är på tok för smal och kurvig för långtradare, så de kommer ofta inte upp i mer än 40 km/h. Jag har, efter en snäv kurva med skymd sikt, även mötts av en långtradare som BACKAR på vägen i min fil - för att den inte lyckades ta en kurva.
Jag ser relativt ofta bilar/motorcyklar/långtradare i diket längs med vägen. Och det lyser gravlyktor lite här och där. Det är alltså tyvärr ingen sällsynthet att köra åt helvete på den vägen.
På vintern är vägen ganska obehandlad. Plogas gör den, men saltas är sällsynt. Svarthalka är därför vanligt förekommande, särskilt fläckvis. Mer än en gång har jag känt hur min bil plötsligt tappat kontakten med underlaget, trots att jag kört långsamt. Under andra årstider så är det en del sand- och grusbilar som går på vägen från anslutande lervällingsvägar, och den lera de tar med sig ut på vägen blir som ren och skär såpa. Särskilt vid en specifik grustagsutfart ligger det ofta flera bilar i samma dike, när vädret är rätt för “såp-lera”. På vintern blir långtradarna ofta stående för att de inte kommer upp för någon kurvig backe. Nån gång om året så häller de dessutom ut rullgrus på hela slingerbulten, så att man också förlorar väggreppet (de fyller tydligen ut vägrenarna med rullgrus, men eftersom folk ofta åker lite utanför asfalten så skvätter rullgruset upp över hela vägen och ligger där, redo att skicka ner bilar i diket...
).
Sen är det även som att köra i drive-in parken på Kolmården (på den tiden den fanns). Det är djur överallt, hela tiden. Älgar och rådjur är vanligast, men framför min bil har det även klivit ekorre, räv, grävling, hare, vildsvin, hjort och mård. Vissa tider på året ser jag älg minst en gång i veckan. Det gäller verkligen att vara alert i ögonvrån. När jag ska åka till jobbet så säkrar jag alltid lasten innan jag startar. Av erfarenhet har jag lärt mig att det INTE går att ha handväskan ståendes halvöppen på sätet brevid mig - såvida jag inte vill behöva plocka upp hela handväskans innehåll från golvet framför sätet efter en tvärnit...
Jag minns första gången jag körde slingerbulten. Jag tyckte att jag ändå var en hyfsat bra bilförare, men hur snabbt jag än tyckte att jag försökte pressa mig själv att köra så kom jag max upp i 60 km/h, om ens det… Sen dess har jag fått möjlighet att öva, och har förmodligen utvecklats en del som bilförare. När jag förstod betydelsen av att lägga bilen rätt på vägen och hålla rätt linjer genom kurvorna så gick det mycket bättre, och under en period så var jag på väg att gripas av “slingerbults-djävulen” jag också (det är något med den vägen som gör att det väldigt lätt växer ut horn ur pannan), men jag lyckades sansa mig.
Ett problem med slingerbulten är att det inte finns några vettiga omkörningssträckor. Så hamnar man bakom någon som inte kör snabbare än 40 så får man vackert ligga där i 1,5 mil. Och det finns ju folk som inte klarar av sånt, utan kör om ändå. Vilket man också får vara beredd på alltså - att bakom en kurva få möte i sin egen fil av nån som håller på att köra om, trots skymd sikt. Själv släpper jag förbi folk bakom som verkar ha bråttom. Nu kör jag visserligen inte så långsamt utan håller hastighetsbegränsningen, men jag kör ändå hellre in på nån liten lucka brevid vägen för att släppa förbi superstressarna, än att ha dem liggandes upptryckta i aktern och kanske utsätta mötande trafik för fara genom att försöka göra tokomkörningar...
Den första vintern jag skulle köra fram och tillbaks på slingerbulten dagligen så fick jag en dag ett sammanbrott på “den jävla vägen”. Det var så halt att det varken gick att gasa eller bromsa eller svänga. Jag hade börjat åka på slingerbulten men inte kommit så långt, så jag hade fortfarande långt kvar hem, men hade kommit tillräckligt långt in på vägen för att det inte skulle hjälpa att vända. Jag kände plötsligt att jag bara inte kunde stå ut med väghelvetet längre - all samlad anspänning från alla djur och olyckor jag sett och konstiga omkörningar och dårar på vägen och halka och svårigheter - allting bara blev för mycket, så jag körde in på en liten lucka brevid vägen och stannade, och bara vrålade rakt ut. “Jag vägrar köra en enda meter till på den här jävla vägen!!!!”
Jag ringde min man och berättade hysteriskt att jag kommer att sitta här och dö i skogen, för jag kör inte en meter till! Jag vägrar! Han sa nåt klokt om att jag ju inte kunde sitta kvar där hur länge som helst, och efter ett tag hade jag lugnat och samlat mig så pass mycket att jag bestämde mig för att köra vidare. Det var på nåt sätt min uppgörelse med slingerbulten. Efter det har jag liksom resignerat och accepterat att det är en galen väg, och kört där i över 4 år till. Men nu är det alltså snart slut. Och det känns tveeggat. På ett sätt är jag tacksam över att slippa den helt livsfarliga vägen, men på ett annat sätt så kommer jag ändå att sakna den...
Slingerbulten är en speciell väg. Jag har alltid älskat att köra bil och har kört ganska mycket i mitt liv. Men slingerbulten är ganska olik många andra vägar jag kört.
Jag brukar säga att om man gör en riskbedömning av att åka på slingerbulten så blinkar alla varningslampor argt röda, och man bör helst vända om och välja en annan väg innan man ens kör in på slingerbulten... Dels är vägen smal och, som man kanske förstår på namnet, väldigt kurvig. Man får verkligen använda ratten. Av naturliga skäl blir det då också mycket skymd sikt. På grund av vägens utformning så lockar den hojåkare och andra fartdårar som vill utmana sina gränser. Hastighetsbegränsningen på vägen var tidigare 70 km/h, nu är det blandat 60/70. Ibland kan man möta motorcyklar som blåser fram i mellan 100 och 200 km/h (finns t o m filmer på youtube). Som motvikt så har även en del långtradare fått för sig att vägen är en jättebra “genväg”. Problemet är att vägen egentligen är på tok för smal och kurvig för långtradare, så de kommer ofta inte upp i mer än 40 km/h. Jag har, efter en snäv kurva med skymd sikt, även mötts av en långtradare som BACKAR på vägen i min fil - för att den inte lyckades ta en kurva.
Jag ser relativt ofta bilar/motorcyklar/långtradare i diket längs med vägen. Och det lyser gravlyktor lite här och där. Det är alltså tyvärr ingen sällsynthet att köra åt helvete på den vägen.
På vintern är vägen ganska obehandlad. Plogas gör den, men saltas är sällsynt. Svarthalka är därför vanligt förekommande, särskilt fläckvis. Mer än en gång har jag känt hur min bil plötsligt tappat kontakten med underlaget, trots att jag kört långsamt. Under andra årstider så är det en del sand- och grusbilar som går på vägen från anslutande lervällingsvägar, och den lera de tar med sig ut på vägen blir som ren och skär såpa. Särskilt vid en specifik grustagsutfart ligger det ofta flera bilar i samma dike, när vädret är rätt för “såp-lera”. På vintern blir långtradarna ofta stående för att de inte kommer upp för någon kurvig backe. Nån gång om året så häller de dessutom ut rullgrus på hela slingerbulten, så att man också förlorar väggreppet (de fyller tydligen ut vägrenarna med rullgrus, men eftersom folk ofta åker lite utanför asfalten så skvätter rullgruset upp över hela vägen och ligger där, redo att skicka ner bilar i diket...
).Sen är det även som att köra i drive-in parken på Kolmården (på den tiden den fanns). Det är djur överallt, hela tiden. Älgar och rådjur är vanligast, men framför min bil har det även klivit ekorre, räv, grävling, hare, vildsvin, hjort och mård. Vissa tider på året ser jag älg minst en gång i veckan. Det gäller verkligen att vara alert i ögonvrån. När jag ska åka till jobbet så säkrar jag alltid lasten innan jag startar. Av erfarenhet har jag lärt mig att det INTE går att ha handväskan ståendes halvöppen på sätet brevid mig - såvida jag inte vill behöva plocka upp hela handväskans innehåll från golvet framför sätet efter en tvärnit...
Jag minns första gången jag körde slingerbulten. Jag tyckte att jag ändå var en hyfsat bra bilförare, men hur snabbt jag än tyckte att jag försökte pressa mig själv att köra så kom jag max upp i 60 km/h, om ens det…
Sen dess har jag fått möjlighet att öva, och har förmodligen utvecklats en del som bilförare. När jag förstod betydelsen av att lägga bilen rätt på vägen och hålla rätt linjer genom kurvorna så gick det mycket bättre, och under en period så var jag på väg att gripas av “slingerbults-djävulen” jag också (det är något med den vägen som gör att det väldigt lätt växer ut horn ur pannan), men jag lyckades sansa mig. Ett problem med slingerbulten är att det inte finns några vettiga omkörningssträckor. Så hamnar man bakom någon som inte kör snabbare än 40 så får man vackert ligga där i 1,5 mil. Och det finns ju folk som inte klarar av sånt, utan kör om ändå. Vilket man också får vara beredd på alltså - att bakom en kurva få möte i sin egen fil av nån som håller på att köra om, trots skymd sikt. Själv släpper jag förbi folk bakom som verkar ha bråttom. Nu kör jag visserligen inte så långsamt utan håller hastighetsbegränsningen, men jag kör ändå hellre in på nån liten lucka brevid vägen för att släppa förbi superstressarna, än att ha dem liggandes upptryckta i aktern och kanske utsätta mötande trafik för fara genom att försöka göra tokomkörningar...
Den första vintern jag skulle köra fram och tillbaks på slingerbulten dagligen så fick jag en dag ett sammanbrott på “den jävla vägen”. Det var så halt att det varken gick att gasa eller bromsa eller svänga. Jag hade börjat åka på slingerbulten men inte kommit så långt, så jag hade fortfarande långt kvar hem, men hade kommit tillräckligt långt in på vägen för att det inte skulle hjälpa att vända. Jag kände plötsligt att jag bara inte kunde stå ut med väghelvetet längre - all samlad anspänning från alla djur och olyckor jag sett och konstiga omkörningar och dårar på vägen och halka och svårigheter - allting bara blev för mycket, så jag körde in på en liten lucka brevid vägen och stannade, och bara vrålade rakt ut. “Jag vägrar köra en enda meter till på den här jävla vägen!!!!”
Jag ringde min man och berättade hysteriskt att jag kommer att sitta här och dö i skogen, för jag kör inte en meter till! Jag vägrar! Han sa nåt klokt om att jag ju inte kunde sitta kvar där hur länge som helst, och efter ett tag hade jag lugnat och samlat mig så pass mycket att jag bestämde mig för att köra vidare. Det var på nåt sätt min uppgörelse med slingerbulten. Efter det har jag liksom resignerat och accepterat att det är en galen väg, och kört där i över 4 år till. Men nu är det alltså snart slut. Och det känns tveeggat. På ett sätt är jag tacksam över att slippa den helt livsfarliga vägen, men på ett annat sätt så kommer jag ändå att sakna den...
Det finns ju faktiskt en hel del sådana runt om i Sverige 
