- Svar: 6
- Visningar: 1 368
Det är morgon, och jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Jag har för länge sen slutat bry mig om klockan. Ingen på jobbet bryr sig ändå om när jag kommer och går. Det finns mycket som jag vantrivs med på det jobb jag blev omplacerad till vid årsskiftet, men just det här med att jag kan komma och gå när jag vill är faktiskt något jag har acklimatiserat mig till väldigt väl… 
Jag har börjat tycka att det är riktigt skönt. Nu har jag bara ett par veckor kvar på jobbet innan jag ska börja på mitt nya, och just det här med att behöva passa tider och räkna timmar undrar jag i mitt stilla sinne om det inte kommer att kännas lite jobbigt att behöva börja med igen?... Men jag antar att det förhoppningsvis kommer att övervägas av känslan av att få vara en del av något, ha en meningsfull sysselsättning och faktiskt göra nytta. För det saknar jag något enormt.
Jag har kört i kanske 5 minuter när jag lägger märke till att det är något som inte stämmer. Är det inte något som känns lite skumt? Det känns som att vissa saker jag tittar på ser konstiga ut. Jag försöker fokusera på mötande bils nummerplåt, men ser den inte. Saker liksom försvinner när jag tittar på dem. Åh nej… Det kan inte vara sant. Jag suckar inombords. Kör en stund till, men inser att jo, det är sant. Jag håller på att få synbortfall. Eller ett anfall av ögonmigrän, som läkaren sa att det kallades. Jag har som tur är inte långt kvar till en parkeringsplats. Kör dit, parkerar, stänger av bilen, lutar mig tillbaks, blundar och väntar… Här kommer jag få sitta en stund nu. Trots att ögonen är slutna så börjar det blixtra och snurra en massa intensiva randiga mönster hit och dit framför ögonen. Men det är ingen idé att öppna ögonen, för då ser jag bara världen som ett konturlöst mjölkblask, och det känns jobbigare.
När jag var 13-14 år gammal utreddes jag för migrän. Jag konstaterades då ha klassisk migrän. När jag var 15-16 år gammal amalgamsanerades jag, och efter det så har jag aldrig haft ett enda anfall av klassisk migrän igen. Däremot började jag efter några år förlora synen istället. Ungefär på samma sätt som jag tidigare hade gjort i migränauran, bara det att synbortfallet blev själva huvudakten. Då går jag utan syn i ca 45-60 min, och sen kommer den tillbaks igen. Efteråt känner jag ofta en lätt “migränbakis” - låg, groggy, seg, tömd på energi och lätt illamående, och det kan sitta i i upp till ett dygn.
När jag tappar synen så börjar det med att vissa detaljer försvinner. Om jag t ex tittar någon i ansiktet, så ser jag det som att personen har en mun, en näsa, två öron men bara ett öga. Hur jag än tittar så finns det bara ett öga. Sen sprider det sig, och allt fler detaljer försvinner. Ibland kan jag få overklighetskänslor också, som att saker jag ser inte är på riktigt, t ex att mina händer inte är mina. Sen kommer mönstrena fram, det är som ränder och prickar som hoppar och snurrar och spinner och blixtrar, mestadels i ögonvrån. Och då har alla detaljer i synfältet försvunnit. Det enda jag ser är ett sudd av färger som går i varandra. Jag har visserligen så pass ledsyn att jag inte behöver gå in i saker, men som sagt alla detaljer är borta. Efter ungefär en timme är synen normal igen.
En gång för ganska längesen fick jag ett anfall just när jag skulle åka tunnelbana in till Stockholm. Det var knepigt att gå nerför trappan till perrongen, för jag såg inte trappstegen utan fick känna mig fram. Jag kunde kliva på tunnelbanevagnen, men sen kom nästa problem. Utropen av stationerna fungerade inte, och jag kunde inte läsa några skyltar. Det enda jag såg var färgerna på väggarna i stationerna, så jag fick försöka hålla reda på antalet stationer vi hade passerat och fundera över vilken färg det var på väggarna på stationen jag skulle gå av vid…
Den här morgonen behövde jag “bara” sitta på parkeringsplatsen i ca 40 minuter innan jag återfick synen och kunde starta bilen och köra vidare till jobbet. Men sen var jag rejält seg resten av dan.
Jag fick faktiskt ett synbortfallsanfall senast i april i år. Innan dess var det kanske 5-10 år sedan sist. Jag trodde att de hade försvunnit. Under en period när jag var runt kanske 25-30 år gammal, så hade jag ofta synbortfall. Fick till och med några specialtabletter från läkaren (nån slags migräntabletter tror jag), men jag tyckte aldrig att de hjälpte. Kanske kortade de ner anfallet något och lindrade bakiskänslan lite, men det var marginellt. Jag försökte då att föra journal på när anfallen inträffade - om det var något jag hade ätit eller gjort innan som kunde sättas i samband med ett anfall. Men nej. Jag har aldrig lyckats se något samband eller kunnat förstå varför de har dykt upp. Nu har jag alltså haft två anfall på två månader igen. Varför kommer de nu? Snälla kroppen - kan du inte vara lite tydligare med att tala om för mig vad det är som felas dig?!.....
Jag har börjat tycka att det är riktigt skönt. Nu har jag bara ett par veckor kvar på jobbet innan jag ska börja på mitt nya, och just det här med att behöva passa tider och räkna timmar undrar jag i mitt stilla sinne om det inte kommer att kännas lite jobbigt att behöva börja med igen?... Men jag antar att det förhoppningsvis kommer att övervägas av känslan av att få vara en del av något, ha en meningsfull sysselsättning och faktiskt göra nytta. För det saknar jag något enormt. Jag har kört i kanske 5 minuter när jag lägger märke till att det är något som inte stämmer. Är det inte något som känns lite skumt? Det känns som att vissa saker jag tittar på ser konstiga ut. Jag försöker fokusera på mötande bils nummerplåt, men ser den inte. Saker liksom försvinner när jag tittar på dem. Åh nej… Det kan inte vara sant. Jag suckar inombords. Kör en stund till, men inser att jo, det är sant. Jag håller på att få synbortfall. Eller ett anfall av ögonmigrän, som läkaren sa att det kallades. Jag har som tur är inte långt kvar till en parkeringsplats. Kör dit, parkerar, stänger av bilen, lutar mig tillbaks, blundar och väntar… Här kommer jag få sitta en stund nu. Trots att ögonen är slutna så börjar det blixtra och snurra en massa intensiva randiga mönster hit och dit framför ögonen. Men det är ingen idé att öppna ögonen, för då ser jag bara världen som ett konturlöst mjölkblask, och det känns jobbigare.
När jag var 13-14 år gammal utreddes jag för migrän. Jag konstaterades då ha klassisk migrän. När jag var 15-16 år gammal amalgamsanerades jag, och efter det så har jag aldrig haft ett enda anfall av klassisk migrän igen. Däremot började jag efter några år förlora synen istället. Ungefär på samma sätt som jag tidigare hade gjort i migränauran, bara det att synbortfallet blev själva huvudakten. Då går jag utan syn i ca 45-60 min, och sen kommer den tillbaks igen. Efteråt känner jag ofta en lätt “migränbakis” - låg, groggy, seg, tömd på energi och lätt illamående, och det kan sitta i i upp till ett dygn.
När jag tappar synen så börjar det med att vissa detaljer försvinner. Om jag t ex tittar någon i ansiktet, så ser jag det som att personen har en mun, en näsa, två öron men bara ett öga. Hur jag än tittar så finns det bara ett öga. Sen sprider det sig, och allt fler detaljer försvinner. Ibland kan jag få overklighetskänslor också, som att saker jag ser inte är på riktigt, t ex att mina händer inte är mina. Sen kommer mönstrena fram, det är som ränder och prickar som hoppar och snurrar och spinner och blixtrar, mestadels i ögonvrån. Och då har alla detaljer i synfältet försvunnit. Det enda jag ser är ett sudd av färger som går i varandra. Jag har visserligen så pass ledsyn att jag inte behöver gå in i saker, men som sagt alla detaljer är borta. Efter ungefär en timme är synen normal igen.
En gång för ganska längesen fick jag ett anfall just när jag skulle åka tunnelbana in till Stockholm. Det var knepigt att gå nerför trappan till perrongen, för jag såg inte trappstegen utan fick känna mig fram. Jag kunde kliva på tunnelbanevagnen, men sen kom nästa problem. Utropen av stationerna fungerade inte, och jag kunde inte läsa några skyltar. Det enda jag såg var färgerna på väggarna i stationerna, så jag fick försöka hålla reda på antalet stationer vi hade passerat och fundera över vilken färg det var på väggarna på stationen jag skulle gå av vid…
Den här morgonen behövde jag “bara” sitta på parkeringsplatsen i ca 40 minuter innan jag återfick synen och kunde starta bilen och köra vidare till jobbet. Men sen var jag rejält seg resten av dan.
Jag fick faktiskt ett synbortfallsanfall senast i april i år. Innan dess var det kanske 5-10 år sedan sist. Jag trodde att de hade försvunnit. Under en period när jag var runt kanske 25-30 år gammal, så hade jag ofta synbortfall. Fick till och med några specialtabletter från läkaren (nån slags migräntabletter tror jag), men jag tyckte aldrig att de hjälpte. Kanske kortade de ner anfallet något och lindrade bakiskänslan lite, men det var marginellt. Jag försökte då att föra journal på när anfallen inträffade - om det var något jag hade ätit eller gjort innan som kunde sättas i samband med ett anfall. Men nej. Jag har aldrig lyckats se något samband eller kunnat förstå varför de har dykt upp. Nu har jag alltså haft två anfall på två månader igen. Varför kommer de nu? Snälla kroppen - kan du inte vara lite tydligare med att tala om för mig vad det är som felas dig?!.....
