Bukefalos 28 år!

Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Vi har levt med barnlöshet och jag kan med ärlighet säga att jag både uppskattat att vara gravid men också haft samma känslor som ts vad gäller ex. släkt och vänner. Mina graviditeter var inget jag ville dela med mig av till andra. Många ansåg mig nog vara ett surkart. När jag nu ser tillbaka på det så tror jag det har att göra med att jag inte förväntade mig att vi skulle ha sådan tur att det verkligen resulterade i en bäbis. Jag kunde inte glädja mig fullt ut förrän vi låg på BB. Kan säga att det var ingen större skillnad oavsett om det var första eller sista barnet och vi har förärats fyra härliga ungar. -ingen som trodde under barnlöshetsutredningen, allra minst läkaren.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag borde aldrig ha postat det sista... En stund av "det känns bättre" innan man faller igen. Typiskt :/
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast ärligt talat så är det extremt vanligt, det är faktiskt vanligt att inte känna en direkt kärlek till sitt barn första tiden, man har genomgått en graviditet som tär på kroppen, en tuff förlossning och sen ett barn som skriker, man lyckas inte direkt med amningen, känner sig värdelös och allt det där. Så i såna fall har de flesta en depression första tiden efter födseln. DET ÄR NORMALT!

Hallå, läste du inte inlägget jag svarade på? DET som hon skrev är INTE normalt. Tack och lov verkar det ha blivit bra tillslut.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast det hon skrev ÄR faktiskt jättevanligt. Det är jättemånga som har det sådär och att beskriva spädbarnstiden som en dans på rosor där man omedelbart förälskar sig och avgudar sin avkomma är inte rättvist, för så är det oftast inte. Det tar tid, olika lång för alla. 6 månader är inte särskilt konstigt alls.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast det hon skrev ÄR faktiskt jättevanligt. Det är jättemånga som har det sådär och att beskriva spädbarnstiden som en dans på rosor där man omedelbart förälskar sig och avgudar sin avkomma är inte rättvist, för så är det oftast inte. Det tar tid, olika lång för alla. 6 månader är inte särskilt konstigt alls.

Jag har ju inga barn men alla andra relationer tycker jag är på det viset (både med djur och människor), ju mer man lär känna individen desto mer "kär" blir man så det verkar inte alls konstigt att det samma gäller för barn. Att man känner av någon slags instinkt från första början känns självklart men den enorma kärleken direkt känns inte lika självklart.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Det är väl skillnad mellan att säga att spädbarnstiden är en dans på rosor och att känna sig värdelös.

Jag skulle säga varken eller. Det är inte bara en dans på rosor, man ska ju återhämta sig från graviditet och förlossning etc, men det innebär ju inte alls att man inte kan känna sig lycklig och glad ändå. Inte behöver man känna sig värdelös och deppig.

Det blir ju som att om inte livet är änglatrumpeter och rosenblad, då är det genast becksvart och deppigt. Att ha barn är väl som livet är mest - roligt ibland, jobbigt ibland. Och på det hela taget definitivt värt besväret.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

håller med.

livet är sig ju likt, fast samtidigt helt annorlunda.

skogstroll och lillamyggan; jag mådde väldigt dåligt efter Matildas förlossning, dels för att jag inte klarade amma och dels för att vi hamnade på sjukhus med operation av henne när hon var 8 dagar gammal.
var redan lite instabi innanl, nyligen uppsagt från jobb, hästlös och lite vilsen.

allt som allt blev det för mycket och jag har inställningen att "låtsas man inte om att problemet existerar, så kanske det försvinner" och ignorerade mina signaler stenhårt.

så ja, det är vanligt att känna sig urusel och önska sig bort, men inte så vanligt att det blir så långdraget och svårt som i mitt fall.

man SKA inte känna så, det är inte bra, det är jätteviktigt att man tillåter sig att känna alla känslor och lyssna på vad kroppen signalerar.
och tillåta sig att be om hjälp....
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Hej! Känner ju inte dig men...jag tycker ofta att det psykologiseras för mycket kring detta. Det kan också bero väldigt mycket på den hormonella överdosen. Man kan bli både gråtig, överkänslig och helt avstängd. Rejält personlighetsförändrad altså. Jag har en kompis som fastnade i något som likande PMS nästan hela grav. Hon blev aggressiv och slog sönder saker, var i upplösningstillstånd...men nu när bebin kommit är hon helt normal igen. Vanligen lugnar sig detta efter v 12. Vilken v är du i?
Själv har jag jättesvår PMS och just när jag blir gravid tror jag att jag håller på att bli galen, sen när progesteronet stiger blir jag jätte trött och osocial men lugn. Det kan kännas väldigt olika från gång till gång också.
Jag är i v 8 men har haft massa trassel så jag försöker att inte gå in i det så mycket och altså inte vara glad. Knäppt men så är det. Om du inte känner igen dig själv så är det nog just så, du är inte riktigt dig själv.
MVH Silla
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

*Kl*

Ååå.. sitter här o börja gråta när ja läste allt ni skrivit.. Fler som är lite som jag!:grin:
Så jobbigt fysiskt är inte min graviditet, men mår oftast rätt piss av allt annat.

Sambon tycker bara ja e sur o tvär o han surar tillbaka. Går inte riktigt att prata med honom, han tycker bara att jag borde vara glad o pigg jämt. jag går ju bara hemma nu..:confused:
Hatar att alla ska prata om magen.
Vill bara att alla ska skita i min mage.
Vill inte klaga på något, ont får d göra, bara att härda ut, o att jag mår kass e inget jag har samvete att berätta för någon (första gången nu)
Det e ju värt alla krämpor att få ett friskt barn!
Har dåligt samvete jämt, tänk om det händer något med barnet, alla har så stora förhoppningar o är så förväntansfulla.

Sambon har inte varit speciellt (alls) engagerad i graviditeten. Han har knappt koll på när det e BF.
Nu, när d börjar närma sig, har han ibland velat han se magen, eller känna på den, o jag känner mig så besvärad då. Vill inte visa o vill inte att nån ska knyta band till den som ligger där inne, ifall den inte klarar sig.

Blev gravid förra året, men på UL i v 21 upptäcktes att det var en ofostergraviditet, va många som kom med rena anklagelser på vad jag gjort för att det skulle gå så illa. Allt från jobbekompisa till min mamma.
"du skulle ju inte va ute o cykla så mycke" "jag visste d skulle gå illa eftersom du inte kan ta d lugnt" mm mm.
Har nog inte släppt d där än. Hur F#n gör ja d?
Denna gången berättade vi inte frn efter Ul, o då fick ja så klart höra att jag inte skulle göra samma misstag som sist så denna inte hlr klara sig.

Jag vet ju att det inte var något jag gjorde fel, där var inget barn, o hade aldrig varit.
Hela denna graviditeten har jag hållt igång. Mest cyklat, men oxå gått i skogen o sånt.
Ingen överdriven motion. Men dom flesta tycker på. Får höra dagligen,mest av av min mor att jag inte har mig själv att tänka på längre, ja kan bli attakerad av ett vildsvin i skogen (!?) halka på en sten, överanstränga mig bla bla bla.

Blir så arg när folk kommenterar vad jag inte får göra, men samtidigt dålit samvete. Men jag vet ju innerst inne att jag inte överanstränger mig. jag har i alla år ridit flera mil i veckan, sprungit 5km-1 mil om dagen o gått mycket.
att jag nu cyklar lite eller går en timme kan väl knappast vara att överanstränga sig?

Längtar så tills bebis är ute. Blir bara nojigare o nojigare för var dag nu. är i v 36+6 idag, o hade gladeligen sett att den lille vill komma ut snart!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Graviditet är ett j-kla skit.
Men man överlever.
Barnen är däremot underbara.

Jag har 3 barn och hatade varje minut av mina tre graviditeter.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Håller helt med dig. Jag hatar varje minut av graviditeten. Och jag hade aldrig blivit gravid igen om jag kommit ihåg hur jävligt det var första gången. Varför kan inte barnen tillverkas i behållare i stället....Detta är bara ett enda långt förfall.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

nej, det är inte ditt fel, nej du har inte och kommer inte anstränga dig till den grad att du förlorar barnet.
och det vet du ju. :)

du behöver kanske lite hjälp med att reda ut dina tankar om det som händer och det som hänt?
det låter som att du förtränger att du faktiskt ska ha barn, genom att inte tillåta dig att erkänna det?
bry dig inte om vad de andra säger, vad de tycker och om de knyter band eller inte, för det ligger utanför din kontroll och det som sker, det sker, aovsett vad du tycker om det elelr inte, så försök slappna av och tillåt dig längta efter barnet och ogravidmagen.

min kurator har förbjudit mig att tänka på allt som kan ske, för min hjärna arbetar på högvarv för att lösa problem som bara finns i min hjärna. och den arbetar dygnet runt.
det tar upp såmycket tid för mig att jag blir stressad bara av att leva nu och bara tanken på att sitta still och slappna av ger mig nästan panik.....
nu är det ju ionte så i ditt fall.

jag tror att du klandrar dig själv för det som hänt mer än du tror.
som en ren skyddsåtgärd släpper du inte ner gardet mot denna graviditet, utan håller avstånd, för att slippa bli beskiven och känna skuld igen.
släpp den!
du är så långt gången nu, så låt hjärnan vila lite från oro, det kommer att gå bra det här. :)
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Men dom flesta tycker på. Får höra dagligen,mest av av min mor att jag inte har mig själv att tänka på längre, ja kan bli attakerad av ett vildsvin i skogen (!?) halka på en sten, överanstränga mig bla bla bla.

Ja, och man kan också halka på trappan när man ska ut ur huset.....
Livet stannar inte för att man är gravid. Jag höll också igång hela min graviditet. Cyklade, promenerade, dansade, skötte hästarna och jobbade ända fram till vecka 36+2 trots att jag har ett ganska krävande jobb.
Men min lilla dotter mår alldeles utmärkt.
Så man ska inte lyssna för mycket på olyckskorparna. Man känner själv vad man orkar och inte.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Graviditet är ett j-kla skit.
Men man överlever.
Barnen är däremot underbara.

Jag har 3 barn och hatade varje minut av mina tre graviditeter.

Håller inte med. Hade det bara varit att vara gravid hade jag kunnat ha hur många barn som helst. Nu blev det fyra, man ska ju ta hand om dem i 20 år till sen;)

Men visst kan hormoner ställa till med mycket elände. Lägg då till som en del får rejäl trötthet, illamående, foglossning så är det inte så enkelt. Men det är olika för oss.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast det är samtidigt farligt att med enkelhet fastslå att det är vanligt och normalt. Skillnaden mellan vanlig/normal känsla och depression kan vara hårfin och det är bra att fånga upp depressioner i tid.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag mådde ju bra rent fysiskt och hade inga problem med hormonerna.
Men jag hade problem med att min kropp inte bara var min.
Graviditet störde mina aktiviteter och det var oerhört psykiskt påfrestande.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Invaderat av en alien? Kunde man få barn levererade på något annat sätt skulle jag haft fler, men tre fick räcka ;)
Jag gillade inte att vara gravid alls, mådde konstant dåligt gick ner i vikt istället för upp, fick aldrig spy vilket varit en befrielse för det var hela tiden på gränsen, foglossningar, kramper, nä fy f-n.

Att som ts dessutom ha en omgivning som gnäller och lägger sig i och skuldbelägger kan inte vara lätt.
Kvinnor har varit gravida i alla tider, min mormor tillhörde generationen som fick klara allt själv, lagård, barn, hushållsarbete och vedhantering det funkade det också.
Min dotter red till två dagar innan förlossningen, hon gjorde klart i stallet på morgonen innan hon åkte in till BB.
Man är inte sjuk och om man inte har speciella order eller mår dåligt av något kan man göra precis vad man vill!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag tyckte också att det var mest pina hela tiden. Först illamående och sen kunde jag inte gå utan att det gjorde fruktansvärt ont. Tjock och ful var jag också hela tiden. Usch usch usch.

Får dock erkänna att nu 5-6 år senare kommer jag nästan bara ihåg hur min gulleplutt sprang med fötterna i magen mot slutet av graviditeten och lyckoruset av det.

Fascinerande är det och jag tror att där har du en del av anledningen. Vi blockerar bort pinan och kommer ihåg det underbara (även om det inte ens ar en promille av tillvaron ;)).
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Åh vilka rysningar jag får av vad kvinnor i alla tider klarat av :devil:.

Är det något som triggar min ilska är det detta :).
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 183
Senast: gulakatten
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
1 007
Senast: Praefatio
·
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 008
Senast: lilstar
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2 3
Svar
53
· Visningar
3 460
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Köpa ponny med pålagringar SI-led?
  • WE-tråden
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp