gulakatten
Trådstartare
Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.
Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.
Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa
.
Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.
Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.
Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.
Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.
Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa
.Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.
Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.
Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.
) så går det ju faktiskt ingen nöd på henne. Hon har sin pappa och du är ju där även om du inte orkar göra allt du brukar. Jag tänker att hon är så liten att detta inte ens är något hon kommer minnas när hon blir äldre. 
