Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Cilla

Trådstartare
Innan ni läser, mitt tangetbrd är krångligt, så det finns en hel del stavfel!!!

so, here we go.....

Fredag 20/11:
Sammandragningar börjar vid 21.30, kommer ganska regelbundet, men ganska sällan. Går och lägger ss vid 23.00, kan somna.

Lördag 21/11:
Vaknar vid 02.00, har onda sammandragningar. Ca 10 minuter mellan, ligger och halvslumrar.
Går upp vid 03.00, tar en Alvedon, hjälper inte. Kan inte somna om.
Ringer förlossningen vid 05.00, har då ca 10-30 minuter mellan, gör ont, men inte värre än att jag klarar av det. Får besked m att vi ska komma in när jag vill ha smärtlindring. Börjar klocka värkarna.

Väcker Andreas vid 08.00, äter frukost. Lägger mig på soffan, försöker vila, men SD gör mycket ondare när jag ligger ner, så jag får bara sova någon halvtimme.
Ringer förlossningen igen vid 11.30, värme, alvedon och en dusch blir rådet, vilket jag redan prövat och fått lite lindring av. Bestämmer att vi ska åka in nr jag har mindre än 5 minuter mellan SD.
Äter middag vid 15.00, lägger mig sedan och vilar igen.
Vid 16.30 har jag haft regelbundna värkar i mer än 1 timme, de håller i sig i 1-2 minuter, men kommer bara med 10-13 minuters mellanrum. Jag vill vänta längre, men Andreas övertalar mig att åtminstånde ringa till BB igen och fråga. Vi får besked m att komma till dom. Packar det sista i väskorna och åker de 8 milen till Karlstad!

Kommer in vid 18.00, blir undersökt, livmodertapen är utplånad och jag är, till min stora förvåning öppen 4 cm! De kollar värkarna med CTG, har nu gått ner till 7 minuter. Får en rock att ha på mig och en rullator att luta mig mot, eftersom jag klarar smärtan mycket bättre när jag kan slå och luta mig framåt!

Vid 19.00 går vi och kollar på TV, intensiteten i värkarna ökar, jag blir rastlös, Andreas stöttar och masserar ryggen och vid 20.00 jag vill lägga mig i badet. Tyvärr hann en annan mamma före mig, så jag fick ta duschen, det funka precis lika bra. En timme i duschen, ömsom sittande, ömsom lutad mot väggen fick mig att slappna av och fokusera.
Vid 21.00 går jag in till rummet och börjar diskutera smärtlindring med sköterskan. Värkarna gör nu rejält ont och de kopplar på lustgas till mig (vilken lycka!!!). halvsittande på sängen, lutad mot min älskade rullator börjar jag må illa och hinner precis få en spypåse innan bananen och clementinen jag åt vid 8 km upp igen. Jag var mycket glad över att jag inte hade ätit något mindre angenämt, som t.ex. hamburgare och pommes….
Sköterskan förklara att det är barnet som gått ner och förbi taggarna som orsakat kräkningen. Jag är fascinerad.

30035812.jpg


Vid 21.30 har dom personalbyte och jag ska då bli undersökt för ryggmärgsbedövning av sköterskan som börjar jobba då. När hon kommer in och undersöker visar det sig att jag är öppen nästan 8 cm och EDA kommer inte hjälpa mig mycket. Jag konstaterar nöjt att jag klarar mig utan den och förlitar mig helt på lustgasen.
När varje värk kommer andas jag djupt med lustgasen och koncentrerar mig p att få in så mycket som möjligt och när jag känner att värken nått sin topp andas jag in frisk luft i rummet och blåser ut i masken 3ggr, precis som sköterskan sagt till mig att göra. Mellan värkarna blundar jag, slappnar och hinner t.o.m. somna på de få minuterna som går mellan varje värk.
Sköterskan undrar om jag har kissat sedan vi kom in, Andreas skvallrar att så inte är fallet och en rullande ta rullas in till mig. Lyckas klämma fram en liten skvätt kiss, nog mycket för att sköterskan ska vara nöjd….

22.15 bestäms det att fosterhinnan ska spräckas vid 22.30 för att hjälpa på lite snabbare. Vattnet går av sig själv 22.28.
Värkarbetet rullar på, jag suger lustgas och sover mellan värkarna, Andreas står bredvid, servar med vatten och håller mig i handen och håller i masken när jag vilar. Den onda sköterskan (tyckte jag då) ville att jag skulle ställa mig upp för att hjälpa barnet att komma ner mer, jag försöker förklara att jag mycket hellre vill ligga ner, men hon lyckas övertala mig. Väl på fötter försöker jag hitta en bekväm ställning att klara värken och lyckas till slut, på tå, med böjda knän. (vad skulle ja inte göra för att få se ett kort på den ställningen!)
Jättefokuserad å mitt jobb känner jag plötsligt hur det trycker på och jag kan inte stoppa det… utbrister lite uppgivet: ”jaha… Nu bajsa ja på mig åxå….” just då och såhär i efterhand spelade det absolut ingen som helst roll, även om jag hade lite skräck för just det momentet innan förlossning.

Sköterskan och Andreas hjälper mig tillbaka upp i sängen, jag torkas ren och får en rejäl krystvärk. Genom en dimma, hör jag sköterskan säga till Andreas att det verkar som att värkarna ändrar karaktär. Jag känner mig som i en annan värld, där bara jag existerar och allt runt mig finns på andra sidan en tjock vägg och alla röster hörs dovt.

Efter att nästa ha trycka sönder Andreas hand och slitit av honom tröjan fäller dom äntligen ner handtagen till mig. Jag hittar ett bra grepp, lägger hakan mot bröstet och jobbar ihop med nästa värk och möts av en smärta jag aldrig kunnat föreställa mig! Det gr så fruktansvärt ont! Jag vill inte krysta mer, utan försöker bara att slappna och andas.
Vid ett tillfälle hade jag som förslag att de skulle klippa upp mig och dra ut ungen, men det föll inte i god jord.
Till slut är jag så trött på denna smärta och tar i när värken kommer. Till mig stora förvåning gör det inte alls så ont som första gången och jag tar i för kung och foster land och hinner med 2 krystar på varje värk. Huvudet börjar titta ut. Jag får knipförbud. Andreas tjuvkikar (”va fan gör du, nu vill du väl aldrig mer sätta på mig!!” tänker jag.) Han ser en hjässa med mörkt hår. Jag blir irriterad på klumpen som aldrig tycks vilja komma ut och när nästa värk kommer jag ja i så in i norden och äntligen kommer hon ut så pass mycket att jag får krystförbud och ska flåsandas. Jag är lydig och flåsar och motstår impulsen att trycka på. Ett ”ok, nu tar vi det sista” från sköterskan och jag tar i som jag aldrig har tagit i förr. Värken hinner försvinna (eller är det bara jag som inte känner den) och jag vägrar släppa. För varje ord Andreas och sköterskan säger till mig tar jag i ännu mer och när jag hör att någon säger ”vilka urkrafter!” finner jag ännu mer kraft, drar i handtagen och känner att huvudet glidet ut! När axlarna kommer tar det stopp. Jag slappnar av, sköterskan manövrer ut barnet och en blick neråt konstaterar att mitt barn är slemmig, blåaktig, har en massa mörkt hår och är lite blodig.
”Såja! Nu är det klart!” säger sköterskan.
”Va? Är den ute?” säger jag.
”Vad blev det?” säger Andreas.
Sköterskan bara ler och tittar på honom och säger att han får titta efter själv.
Det blev en tjej.

30035816.jpg


Sen ligger hon på min mage, blodprov tas, Andreas får klippa navelsträngen och jag får upp henne på mitt bröst.
En MYCKET nöjd mamma är jag.
Klockan är 23.34
Hon känner efter på magen och säger att moderkakan är lös och samtidigt som jag gör ett halvhjärtat försök till att krysta ut den, drar hon i navelsträngen och jag känner hur det sista av graviditet försvinner ur mig.
Jag sys ihop med minst 5 stygn, både invändigt och utvändigt och gnäller över att det gör så förbaskat ont när hon sätter bedövningssprutan. Passar på att suga i mig lite mer lustgas.

Söndag 22/11
Min lilla dotter börjar söka efter bröstet ganska omgående och vi får hjälp med att hitta rätt och hon hugger genast sönder min vänstra bröstvårta. Jag försöker härda ut och hon hittar ett tag som funkar.

30035829.jpg


Mätning och vägningen och jag sprätter upp ur sängen för att känna på min nya, intressanta mage och blir helförälskad i den! Vilken rolig degklump och jag kan känna mina revben igen!
Vår dotter mäter 51 cm, väger 387 gram och har ett huvudomfång på 35 cm.
Eftersom klockan är så pass mycket nu, får vi ligga kvar på förlossningen för att vila tills morgonen. Jag och dottern i en säng, Andreas på golvet.
Vaknar vid 04.30 av att hon gallskriker, jag försöker vyssa, men inget hjälper. Efter nån minut spyr hon. Det är slemmigt, lite mjölk och fruktansvärt mycket! Jag ringer på signalknappen och får hjälp med att bädda rent runt henne. Dom säger att det är fostervatten och helt normalt att de spyr såna mängder.
Vi somnar m och blir väckta vid 07.30 med fika.
Efter en koll på eftervården tar vi in på patienthotellet och försöker komma till rätta med vår nya familjemedlem.
Jag försöker amma henne. Hon hugger sönder min högra bröstvårta. Jag försöker härda ut. Hon äter och spyr lite, som bäbisar gör. Skiter som hon ska och kissar lite blodblandad, inga konstigheter.
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Måndag 23/11
På natten inser jag att amning är ett aber och vi går ner till avd 11 för att få hjälp med det. Personalen tar en titt på mina bröstvårtor och konstaterar samma som mig, det funkar inte. Jag får hyra en bröstpump och ge henne mjölken med sked. 10 ml får vi besked om att hon ska ha. Jag mjölkar, vi matar, hon spyr. Vi börjar undvika saker som får henne att spy, t.ex. att skrika. Skriker hon inte, spyr hon inte, så vi låter henne sova som hon vill. På natten lånar vi en bröstpump.

Tisdag 24/11
PKU-test och undersökning för hemfärd.
Allt ser bra ut, men mitt hjärta slutade nästan slå när jag såg att vågen stannade på 3400-nånting, istället för de 37 som jag hade förväntat mig. Jag känner mig helt stum, men formulerar försiktigt frågan om hur mycket det är ok att en bäbis droppar i vikt. Till svar får vi 1 % och när läkaren räknar har Matilda droppat 10,5%. Tack vare att hon är så pass stark och livlig får vi ändå ett ok till att åka hem och ett snabbt samtal med en sköterska får vi lite förhållningsregler om maten, hur mycket hon ska ha och hur ofta. 10 ml/dygn ska vi öka, det innebär att hon nu ska äta 40-50 ml/gång. Hon skickar iväg Andreas till apoteket för att köpa lite saker vi behöver ha till mjölken och till henne. När vi börjar prata om kräkningarna reagerar hon lite och tycker att det är lite märkligt att hon spyr så pass mycket. ”Spyr hon så efter varje gång?” frågar hon. Nej, svarar vi, det är lite olika, blir hemskickade och ska återkomma till dom om hon fortsätter att spy på det viset.
Får en tid för vägning på MVC i Arvika dagen efter.

Väl hemma försöker vi hitta ett system som funkar, med pumpning, matning och undvikande av spyor. Vi slutar byta blöja. Hon har slutat kissa, så vi ser ingen anledning till varför vi ska göra henne upprörd med att byta, när vi vet att hon börjar spy då. Varken jag eller Andreas reagerar på avsaknad av kiss.

Eter att ha mutat i henne mat vid minst lilla tillfälle, tröttnar Andreas på att mata med kopp, kanna och sked, ringer sin syster och åker och hämtar 2 flaskor. Bättre ett flaskbarn än ingen barn alls tänker vi. Klockan är nu 23.30.

Onsdag 25/11
Går upp, gör oss i ordning, matar Matilda och åker in till Arvika. Hon spyr i bilen och håller på att kväva sig av mängden.
In på MVC, av med kläderna och upp på vågen. Den stannar på 3300-nånting och jag sjunker genom jorden. En total viktnedgång på 15 % och barnmorskan tittar bekymrat på oss och ringer till Karlstad. Vi får åka tillbaka.
Hem igen, packa väskor igen och åter i bilen. Vi förstår att vi kommer att bli borta några nätter och packar för ca 4 dagar. Jag gråter konstant mellan Sulvik och Kil, en sträcka på ca 6 mil.

Väl inne i Karlstad blir det nya undersökningar. Allt ser bra ut, utom just viktnedgången. Hon är stark, vaken när hon väl vaknar och inte uttorkad. Vi läggs in för observation

På kvällen diskuteras vad som kommer att ske. Vi får besked om att ingen åtgärd kommer att sättas in förrän dagen efter och Andreas åker därför hem igen för att vila sig, eftersom han inte får någon säng på sjukhuset. Jag stannar kvar.
Vi prövar att ge henne mat, 50 ml. 3 timmar senare drar vi upp 81 ml med sonden och hon vill ha mer mat, får då 80 ml till, som hon spontant spyr upp.
Nu blir det svält för henne och hon får dropp kopplat.
Det blir bestämt att hon ska ultraljudas och röntgas, men inget kommer att ske förrän dagen efter. Jag ringer Andreas och uppdaterar så gott jag kan med min telefon, som håller på att lägga av och hela tiden tappar kopplingen!
Försöker vila. Sköterskorna kollar oss 1 ggn/timme och drar upp magsyra med sonden. Matilda är hungrig och vill ha mat. Jag är förtvivlad, utmattad och känner mig extremt maktlös. Försöker trösta henne så gott det går med nappen. Som tur var började vi med napp redan första kvällen hon skedmatades, så att hon skulle få suga och tur var väl det, för utan napp hade ni nog inte klarat detta!

Sent, sent kommer en sköterska in och säger att nu blir det röntgen! NU? Frågar ja… Japp, nu på en gång. Hinner inte ens ringa Andreas innan vi ska gå iväg. Med tårarna som ständigt brinner bakom ögonlocken försöker jag hålla ihop mig själv och vara stark, men balanserar hela tiden på gränsen till sammanbrott, sömnen har varit allt annat än tillfredsställande sedan torsdag natt och förlossningen gör sig hela tiden påmind.

Väl på röntgen får jag hålla i ett hysteriskt barn, så svetten dryper av mig. På ultraljud, samma sak, fast där har jag det hemska blyförklädet på mig och det känns som hela jag ska trilla ihop i en hög å golvet och rinna iväg ner i golvbrunnen. Hela proceduren tar nog en timme.

Torsdag 26/11
Vid 02.00 kommer jourläkaren in och meddelar resultatet av röntgen och ultraljud. Det är ett hinder i tolvfingertarmen, men vad det är och hur det ser ut vet han inte. Han ska prata med sin överläkare och säger att han återkommer lite senare.
Jag uppdaterar Andreas.
Efter någon timme kommer han och säger lugnt till mig att överläkaren inte känner till så mycket om detta och dm har inte resurser i Karlstad för att rätta till det, så vi kommer att bli skickade till Göteborg på morgonen. Matilda i ambulans tillsammans med en sköterska och jag och Andreas i taxi eller egen bil. Ju fler ord läkaren säger till mig, desto fler tårar rinner det. Jag ber honom ringa till Andreas och berätta vad dom kommit fram till, jag kan inte längre kontrollera mig själv och gråter hejdlöst!
(såhär ser man ut efter det som har hänt..... klockan är nog vid 4 på morgonen...)
30038987.jpg


Andreas kommer till oss vid 07.00 och jag kan slappna av lite. Får äntligen komma ifrån så jag kan pumpa lite, Matilda måste ju ha mat när hon kan äta igen och jag försöker pumpa regelbundet, även om det strular till sig ibland.
Går och duschar.

Möter en liiiiten tjej i en liiiiten bilstol, som sitter fast i en stoor ställning när jag kommer ut. Kan inte låta bli att skratta, den synen kommer jag nog aldrig att glömma. Med sin droppställning, sin sköterska och 2 ambulansförare åker hon till Göteborg. Klockan är nu 08.45.
Jag och Andreas packar våra saker och åker efter i egen bil.

30038990.jpg

30038993.jpg

30038997.jpg
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Vi inkommer till Drottning Sivlias Barnsjukhus avd 327 vid 13.00 på eftermiddagen, då ligger Matilda i sin nya säng i ett rum tillsammans med 3 andra små bäbisar som kräver lite extra tillsyn. Sköterskorna visar oss runt och är verkligen hur underbara som helst. Sköterskorna får bara lämna rummet om samtliga föräldrar är på plats, så vi har gott stöd av dem hela tiden oh svara så gott de kan på våra frågor.

På eftermiddagen får vi träffa Roger, en av våra läkare. Det blir ny röntgen och nytt ultraljud och vi försöker turas m att vara med henne och fixa det praktiska. Vi har fått rum på Ronald Mcdonald Hus som ligger precis bredvid sjukhuset och Andreas får checka in oss, eftersom min kropp inte ens klara av att bära våra väskor, än mindre gå den lilla biten dit.

Som sagt, mitt minne sviker mig, så jag minns inte exakt vilken dag som vad skedde, men efter undersökningarna får vi träffa Sigge, läkaren som ska genomföra hennes operation. Han tar sig tid att förklara för oss vad som har hänt med henne och varför det har blivit så. Matilda har Duodenal Membran, dvs en hinna över tolvfingertarmen som hindrar maten från att gå vidare i tarmsystemet. Dock är det ett litet hål, så en väldigt liten del av det hon har fått i sig har passerat och tack vare det lila hålet är hon fortfarande hyfsat pigg och kry.
Att det blir operation är det inget tvivel om, men eftersom hennes tillstånd inte är akut och livshotande, så blir vi satta på väntelista. På kirurgen är dom redo, men på IVA är det värre, bl.a. kom det in en kille som skulle transplantera hjärtat när hon var tänkt att få sin OP, så vi fick vänta lite till.

Under fredagen 27/11 sätter dom in ett totaldropp, ett dropp med protein och fett, för att hon få mer mättnadskänsla och få lite mer energi. Vår dotter, som dittills varit otröstligt lugnade sig och vi kunde äntligen ha henne i knä utan att få panik!
Bukefalos egna Vindvissla och Escodobe fixar så att jag får en ny telefon till mig, eftersom min gamla helt har gett upp hoppet om livet och bara funkar på sms! Att det finns så underbara människor, som ställer upp på det viset som de gjorde gör mig helt gråtfärdig och den tacksamheten jag kände när Escodobe gav mig telefonen går inte att förklara. Utan att mena det fick hon även bli min lilla psykolog, hon blev den första som jag kunde berätta allt för utan att börja gråta och därifrån blev allt bara bättre.
Allt gott till er underbara!

Lördag 28/11
Väntan, väntan och åter väntan.
Våra dagar ser ut som såhär:
Upp vid 7, jag duschar, Andreas gör frukost.
Till avd vid 8.
Lunch vid 12.
Åter avd 13.30
Smörgås vid 17.00
Till huset 20.0-21.00 beroende på Matildas humör.
30048425.jpg
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Söndag 29/11
Andreas mamma och pappa kommer med saker till oss. Vi ska åka och äta lunch när sköterskan kommer in och säger att det blir operation idag! De har ordnat en plats på avd 316, neonatalavdelningen, där Matilda kan ligga under uppvaket. De har ingen tid till ss än, men vi ska hålla ss i närheten, så ringer de när det är dags. Vi åker till pizzerian och ska beställa, men hinner knappt innanför dörrarna innan Sofia, vår sköterska ringer och säger att det är dags vid 13.00. Vi stressar tillbaka och följer henne upp till kirurgen. Där träffar vi narkosläkare och berättar det vi har om henne bakgrund, eftersom hon bara är en vecka gammal, så går det ganska fort.
Pussar henne hejdå och går tillbaka till huset, där svärfar och svärmor väntar med maten till oss.
Det blir dryga timmar innan de äntligen ringer och säger att allt har gått bra och att vi är välkomna till 316 för att träffa henne. De varnar ss för att hon är kopplad till respirator och diverse andra övervakningar och är rejält svullen, så att vi inte får en chock när vi ser henne.

Svullen var hon, men det var underbart att få se henne igen.

30048426.jpg

30048429.jpg


Måndag 30/11
Vaknar till ordentligt och vi blir flyttade tillbaka till vår plats på 327, till samma rum och samma sköterskor, en lättnad, de har blivit en del av vår trygghet och vi kan slappna av med deras rutiner och de rutiner vi själva byggt upp utifrån dom.
Matilda går fortfarande på svält, har sond, CVK, kisspåse och en massa sladdar hit och dit! Bökigt att hålla på med henne.
30048441.jpg
30048442.jpg


Sigge kommer och pratar med oss och berättar hur OP gick.
När han öppnade henne upptäckte han att tarmarna var åt fel håll, det som ska ligga till höger ligger till vänster och vice versa. Han lägger rätt dom och tar även bort blindtarmen.

Tisdag 1/12
Kisspåsen kopplas bort och 08.00 äter hon sin första måltid med lagad mage! Hela 3 ml, med spruta. Det är borta i ett nafs.
Matning var tredje timme, 3 ml varje gång.
30048447.jpg


Onsdag 2/12
Ökar maten till 5 ml.
Sonden öppnas en timme innan varje måltid, så att eventuella överskott ska kunna ta sig ut tillbaka, men inget kommer!

Torsdag 3/12
Ökar till 8 ml.
Hon äter med mycket god aptit!

Fredag 4/12
Vi får börja amma och maten ökas till 20 ml.
Detta innebär att jag måste sova på avdelningen och blir väckt var tredje timme för att ge henne mat. Matilda visar sig vara en ganska glupsk tjej och kan lätt sätta i sig 40-50 ml/gång och vi får hejda henne lite.
30048506.jpg


Lördag 5/12
Ökar till 40 ml.
Tar brt sonden.

Söndag 6/12
Ökar till 50 ml.

Måndag 7/12
Blir släppta å fri amning och får ha med henne till oss på huset! Lite nervöst, men väldigt skönt att vara lite mer fria med henne!
Hon väger nu 4015 gram och har ökat stadigt!
30048588.jpg


Tisdag 8/12
Vid kontrollvägning har hon droppat nästan 1 gram i vikt, vilket är normalt enligt sköterskan, hon har blivit påmanad med droppet för att ha en reserv. Blir dock lite orolig. För varje dag hon inte ökar i vikt är en dag vi måste stanna kvar på sjukhuset.

Onsdag 9/12
Droppar ytterligare i vikt och mitt mod sjunker ungefär samtidigt. Har jag inte nog med mjölk? Finns det ingen näring i mjölken? Har hon mer fel på tarmarna och därför inte kan upp näringen?
Jag fortsätter att amma henne, men det känns inte bra och å eftermiddag beslutar vi att ge henne med flaska istället, så att hon får i sig det hon ska ha.
Det känns som ett stort nederlag och värre blir det när jag börjar pumpa igen och inser att min mjölkproduktion har gått ner och jag inte längre har så det räcker till henne. Och jag som har sålt 7.5 liter till modermjölkcentralen! Det är ju mat som min Matilda skulle behöva! Jag pumpar och pumpar och gråter och gråter och försöker hålla mig stark för hennes skull. Det är svårt. De senaste veckorna har verkligen satt sina spår på psyket.

Torsdag 10/12
Äntligen en viktuppgång och det var tydligen allt de ville se, för vi blir hemskickade samma dag! Gråter såklart, men denna gången och äntligen är det tårar av lättnad och glädje.
Vi packar ihop, städar vårt rum, tackar för oss och åker hem till Värmland igen!


Nu ska jag inte berätta mer, men min mjölkproduktion ville inte komma igång när vi kom hem heller. Jättetråkigt, så jag bestämde att börja dryga ut det jag har med ersättning och börja introducera hennes mage på den nya kosten. Samma dag som jag köpte ersättning släppte det och min egna produktion kom igång igen!
Idag, en vecka efter hemgång väger hon 4055 och är en välgödd liten dam. Mår bra, äter, skiter och skriker emellanåt, som bäbisar ska göra!


Tack alla ni som har tänkt på oss och stöttat oss under de senaste veckarna, ni är guld värda.
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Herregud vilken resa ni redan varit med om! Hoppas att allt går bra i framtiden!! Å grattis till er underbara lilla Matilda!!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

herregud vad ni har fått gå igenom.
Sitter här och gråtar när jag läser och det är VÄLDIGT ovanligt vill jag lova.

All heder åt er som orkat så bra som ni har gjort.
Massor av blöta peppkramar.
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

:cry::love::cry::love:

Så såg jag ut när jag läste din berättelse.

Tack för att du delar med dig :)

All lycka nu till hela familjen..
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Grattis till er fina lilla tjej!:love:
Och tack för att du delat med dig, väldigt starkt skrivet!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Herreminje! Men så himla skönt att det gick bra, och så nöjd hon ser ut på bilden 4/12! :)
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Tårarna bara sprutar. Vilken start ni fick... Oj oj oj... Vad duktiga ni är som klarat av det!!

Kramar!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Åh gud vilken resa och vilka minnen det väckte, tårarna trillar och jag känner verkligen med er.

Lycka till nu med er lilla underbara fina tjej:love:

Kramar i mängder
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Jösses vilken start ni fick:eek: Men denna lilla tjej kommer med sin envishet och mammas enorma stöd bli något stort en dag!!!:love::D
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Nu har jag gråtit slut på tårar för idag! Tusen tack för att du ville dela med dig av eran upplevelse. Massor med kramar till dig Cilla med familj, som orkat med allt detta!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

vad säger man - spontant - HURRA !

Fan vad ni är bra ! Härligt att allt fungerar och lillan är frisk och kry

Vilken underbar liten dotter ni har - hon kan ju till och med le redan !
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

gud vilken resa!!

hon verkar verkligen vara en stark kämpe, som namnet säger
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Herregud, vilken start. :eek:

Men det är en liten envis kämpe till dotter ni fått. :love: :love:

Grattis och lycka till. :laugh:
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Har skickat kram tidigare men gör det igen!!!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

:cry::love::cry::love:

Så såg jag ut när jag läste din berättelse.

Hihi jag också!

kl
Du och Andreas är otroligt starka och lilla Matilda också fast hon inte riktigt vet om det än! Vem som helst hade blivit knäckt för mindre kan jag lova. Tack för att jag fick läsa din berättelse!
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

Men hjalp vad jobbigt ni haft det :eek: inte heller jag kunde stoppa tararna nar jag laste din berattelse, nu blir det forhoppningsvis bara ljusa och glada stunder framover! Underbart sot liten tjej :love:
 
Sv: Äntligen - Här är min berättelse om min förslossning och det som kom sen...

OJ, det var inte någon enkel start! Stort GRATTIS i allafall till er fina lilla tjej :)!!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mina båda döttrar, 8 och 10, åker buss till skolan. Planeringen för bussarna är en aning bristfällig så trots att det är 4 km till...
2
Svar
32
· Visningar
3 458
Senast: Eurydome
·
Kropp & Själ Jag har lite problem när jag ska sova, med värk kring höften typ. Jag ligger på ena sidan och då gör det inte ont, kan kännas lite när...
2
Svar
33
· Visningar
1 919
Senast: Badger
·
Kropp & Själ Jag vill börja med att säga att jag velade mellan att lägga tråden här eller på Barn men landade i att det inte är bebisen som är den...
Svar
13
· Visningar
1 184
Senast: Milosari
·
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 617
Senast: Saigon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp