Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

Däremot verkar det vara populärt att dra den enkla slutsatsen när det inte finns fler argument.

Igen: att lära sig självförsvar för att hindra att bli våldtagen är inte att skuldbelägga våldtäksoffer som INTE lärt självförsvar.
Åja, du får ju mängder av argument från andra. Fler än du själv presterar, till och med. Att bara upprepa vad man nyss sa är inte att argumentera.
 
Du lyckas skickligt undvika den springande punkten. Det kommer alltid att finnas mördare, pedofiler, idioter och solochvårare.

Det handlar inte om vem som är i riskzonen. Det handlar om att känna igen och gå därifrån. Vi kommer alla hamna i sällskap av dårar fler gånger under ett liv. Att undvika DET är ju en ren utopi.
Jag tyckte nog att jag även nämnde det, men jag kanske var lite otydlig!?
Vad vi måste göra är att bli bättre på att känna igen varningstecknen och att stötta och hjälpa de utsatta.
 
Jag har funderat på detta angående självförsvar.
Nu sker ju de flesta våldtäkter och övergrepp i nära relationer.
Men- om jag skulle vara med om ett överfall så är jag inte säker på att jag skulle reagera och slå tillbaka allt vad jag kan.
Jag har inte varit med om det men andra oväntade situationer tex olyckor. Och jag är en sådan person som blir paralyserad och ställd och först inte gör någonting. Det är sån jag är som person. Jag reagerar inte direkt utan tänker ofta efter.

Så för mig blir resonemanget lite konstigt. Har jag då ett ansvar att lära mig självförsvar och förändra hur jag är som person dvs reagera snabbare?
 
Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.
Min bror var gift med en kvinna som hade denna läggning, och hon kan prata knut på nästan vemsomhelst. Det vi fått lov att göra är att föra anteckningar över vad som sagts så att man kan titta på det nästa gång då hon försöker vända runt det till något helt annat. "Orden föll väll inte riktigt så" är ett av hennes favorituttryck, och då är det himla skönt att kunna snegla ner på sina anteckningar och kunna konstatera för sig själv att jo, precis så föll orden.

Du kan förlåta honom, det är säkert bra för dig själv också, men att förlåta betyder inte att glömma och stanna kvar. Du kan förlåta och ändå gå därifrån, för det enda som spelar någon roll är hur DU mår. Han har ansvar för sitt eget mående och du har ansvar endast och enbart för ditt eget mående. Ert förhållande är inte bra för dig - då måste du gå. Det gör inte dig till en elak person, det gör dig till en ansvarsfull person. Om han då börjar anklaga dig för att göra honom ledsen så är det faktiskt HANS problem.

Varje steg du tar på vägen ut ur detta förhållande är ett steg på vägen tillbaka till dig själv, jag tror att du kommer att gilla henne! :)
 
Det här blir svårt att skriva eftersom det är svårt att få till det i skrift. Ni vet ju vad jag skrivit i denna tråd förut.

Jag förstår vad @Lovisaleonora menar. Det är aldrig offrets fel. Det skrivs ju också i inläggen. Däremot, och där är jag helt med Lovisaleonora, att vissa personer verkar ha en integritet som kan hindra en eventuell utveckling åt detta håll. Ett "försvar" som verkar vara nästan medfött. Det finns nog gärningsmän för det också dock men de är nog färre.

Jag tror också att man ska vara försiktig med att säga att "jag skulle aldrig hamna där" och jag tror visst att alla kan det. Men jag tror också att det är vanligare att en viss typ av person hamnar där men det har inte med att göra att den personen är dum, konstig, svag eller på annat sätt en dålig människa. Kanske mer en vänlig människa som tror gott om många och med gott hjärta.

Jag har ju t.ex en stark inbyggd skepsis till alla och envar jag möter för första gångerna.

Jag har aldrig hamnat där och varför vet jag egentligen inte men tror att det har mycket med min självkänsla att göra, eller integritet. Några har sagt till mig i andra diskussioner att jag är den på krogen ingen vill tala med och har en integritet, aura, som nästan går över till att många tycker jag är "otrevligt".
I en diskussion har jag hört två prata med varandra och sagt "ja, men det förstår du väl. Det är för att du är kvinna". Jag påpekade då för dem att jag aldrig behandlats så och jag är kvinna. Svaret som kom var "Ja men, dig sätter sig ingen på". Då har det ju inte med att man är kvinna att göra. Då har det ju med något annat att göra. Vad?

Man kan försvåra, man kan lära sig. Det ska verkligen inte behöva vara så, det menar även Lovisaleonora. Men man kan behöva....för att samhället är sådant. Tyvärr!!!

Du låser väl dörren hemma? Du försvårar. Du ska inte behöva göra det men risken är annars större. Är det fel av den som inte låst? Nej, det är alltid förövaren som är ansvarig. Trots det har ju försäkringsbolagen skuldbelagt dig som offer. Har du inte låst om grejjerna så får du inte alltid ut på försäkringen. Det är ditt fel, enligt dem.

Du går väl inte utan sällskap på natten? Du ska fan inte behöva ha sällskap men risken är annars mycket större att du råkar ut för något. Är det den ensamma joggarens fel att den blir våldtagen? Nej, verkligen inte och jag skulle aldrig säga att "hade du tränat självförsvar hade du inte råkat ut för detta". Trots det är ju risken så mycket större för de personerna som är ensamma. Hur många gånger har inte folk i min närhet sagt "är man så dum att man är ute ensam.....". NEJ NEJ......då har man accepterat helt plötsligt att offret ska skuldbeläggas.

Det är aldrig offrets fel och ska inte vara det. Skulden ligger aldrig hos offret men vi måste tyvärr göra jobbet själva då vi aldrig får hjälp. Samhället råder oss dessutom att göra oss säkrare. Inte för att vi bär skulden utan för att du ska kunna hjälpa dig själv om det händer. Att ha verktyg för att slippa är bättre än att inte ha det men fördjävligt att man måste. FÖRDJÄVLIGT!

Jag som person accepterar aldrig att offret är ansvarigt men kan se att en förövare oftast väljer sitt offer. Antingen efter fysiska eller psykiska egenskaper. Det kan finnas anledning till varför någon blir ett offer men det finns ingen ursäkt......någonsin.

Vet inte om jag skriver så man blir rätt förstådd, men hoppas.
 
Jag har aldrig hamnat där och varför vet jag egentligen inte men tror att det har mycket med min självkänsla att göra, eller integritet.

Eller så har den här typen av man aldrig kommit i din väg. Majoriteten av män är ju inte manipulatörer/förtryckare/misshandlare av den kaliber som beskrivs i tråden.

Det tycker jag är en rimligare förklaring än att det handlar om egenskaper hos dig.
 
Du går väl inte utan sällskap på natten? Du ska fan inte behöva ha sällskap men risken är annars mycket större att du råkar ut för något. Är det den ensamma joggarens fel att den blir våldtagen? Nej, verkligen inte och jag skulle aldrig säga att "hade du tränat självförsvar hade du inte råkat ut för detta". Trots det är ju risken så mycket större för de personerna som är ensamma.
Risken för våldtäkt är ju ändå störst i en relation. Trots detta varnas vi sällan för att gå in i relationer med män. Varningar för att jogga ensam för att man kan bli våldtagen känns för mig mest som ännu ett sätt att lägga ansvaret på tjejerna och se det som sjävklart att de ska begränsa sina liv. Risken för att bli överfallsvåldtagen som tjej måste ju vara oändligt mycket mindre än att som man hamna i bråk/bli misshandlad en helgkväll i stan - trots det får män få varningar i stil med de som vi som kvinnor får. Det finns ju en anledning till det.
 
Den här diskussionen påminner om den om diskriminering. Alltid när det kommer på tal finns det kvinnor som hävdar att de aldrig utsatts för det, därför att de har så mycket "skinn på näsan" eller därför att "ingen sätter sig på dem". Hur en än vrider och vänder på det: den typen av resonemang skapar två grupper av kvinnor - en "bättre" grupp som är tuff nog att inte låta sig diskrimineras, och en "sämre" som är svagare. En troligare förklaring är 1. att gruppen som aldrig upplevt diskriminering har missat tydliga tecken på diskriminering, eller 2. att denna grupp har haft en sjujäkla tur och inte vistats i sammanhang där diskriminering förekommer.

Jag har aldrig varit med om ett destruktivt förhållande av typen som beskrivs i denna tråd, men jag har pratat med tillräckligt många kvinnor med dessa erfarenheter för att förstå att det inte handlar om mig, utan om de män jag har träffat på. Inteallamän osv. Jag har helt enkelt haft tur, och mina erfarenheter är ett bevis på att många män är vettiga på det planet - det har helt enkelt inte särskilt mycket med mig att göra.

Sen tror jag absolut att efter negativa erfarenheter med kontrollerande män är det vanligt att en blir mer vaksam och mindre tolerant för den typen av beteende - och definitivt är det så att om en har levt med en kontrollerande man så bryts självkänslan ner till ett minimum, och hinner självkänslan inte byggas upp innan nästa kontrollerande man finns kanske risken att en hamnar i ytterligare ett skadligt förhållande. Men fokus måste ligga på männen - de som kontrollerar och de som inte gör det.

@Hemligaste, hoppas att du tar denna sidodiskussion för vad den är. Oavsett vad så har DU inte gjort något som helst fel, tvärtom! Du är stark och klok och gör ett jättejobb med dig själv just nu. Heja dig!
 
@Efwa


Jag tycker du säger emot dig själv. Först säger du att det inte är offrets fel men sen tror du att du inte hamnat i en destruktiv relation för att du har självkänsla och integritet. Dvs så då har de som haft en destruktiv relation haft låg självkänsla och ingen integritet?
Jag håller inte med dig utifrån de fall jag sett. Det har varit en blandning på folk.
 
@Lovisaleonora Jag beklagar det du upplevde under tonåren. Jag hoppas du inte skuldbelägger dig själv. Jag förstår att du önskar att du hade haft starkare värderingar med dig hemifrån, som ett skydd. Kanske hade det gjort det lättare för dig att ta dig loss, det är möjligt.

Bra att du nu iaf är medveten och vet vilka tecken du ska reagera på.
 
Risken för att bli överfallsvåldtagen som tjej måste ju vara oändligt mycket mindre än att som man hamna i bråk/bli misshandlad en helgkväll i stan - trots det får män få varningar i stil med de som vi som kvinnor får. Det finns ju en anledning till det.

Ja men alla förstår ju att Män inte kan förväntas Begränsa Sig och stanna hemma efter mörkrets inbrott? Eller hålla sig nyktra. Eller undvika vissa platser. Det är ju helt befängt!

--

... Får mig att tänka på en manlig bekant som en måndag förmiddag ville ha sympatier på arbetsplatsen. Han hade promenerat hem från krogen en kväll och gått efter en ensam kvinna på en tom gata. Kvinnan hade nästan börjat springa för att komma ifrån honom. Över detta kände han sig Kränkt och ja alla bara tänker på hur kvinnor påverkas men vi män då, vi som blir misstänkliggjorda och utsatta för kvinnors misstro??????!
 
Jag tänker att typiskt för den här diskussionen är att man säger en sak, men pratar om någonting annat och då undergräver det ens ursprungliga åsikt. Det handlar egentligen inte om att argumenten man för inte är relevanta, utan det handlar om vart man lägger sitt fokus i diskussionen.

Ja, kvinnor kan i vissa situationer undvika en våldtäkt med hjälp av självförsvar.
Ja, kvinnor kan i vissa situationer undvika en våldtäkt genom att inte gå ensamma på natten.
Ja, en del kvinnor löper större risk att hamna i destruktiva relationer än andra.
Ja, en kort kjol eller en urringning kan ibland ha triggat en man till att genomföra ett övergrepp som han inte hade genomfört om han inte hade blivit triggad.

I mina ögon är samtliga ovanstående påståenden sanna. De är inte helt falska. Men jag tror också att det är såhär:

Ja, kvinnor kan i vissa situationer undvika en våldtäkt med hjälp av självförsvar.
Men det är nog betydligt vanligare att kvinnan blir paralyserad, skrämd, osäker på sin rätt, osäker på situationen eller helt enkelt övermannad av den starka mannen trots kunskaper i självförsvar.

Ja, kvinnor kan i vissa situationer undvika en våldtäkt genom att inte gå ensamma på natten.
Men vad antyder vi när vi säger en sådan sak? Att vi inte BÖR gå ensamma? Att vi hade kunnat undvika våldtäkten om vi inte utsatt oss för risk?

Ja, en del kvinnor löper större risk att hamna i destruktiva relationer än andra.
Stämmer säkerligen, vi är ju olika människor med olika erfarenheter. Man sannolikheten är nog större att de kvinnor som hamnat i destruktiva relationer helt enkelt haft otur, och de som inte har det har haft tur. Sen handlar det nog också vad man fastnar för. Jag personligen tycker om känsliga människor, både i kärleksrelationer och vänner. Känsliga människor är oftast de med störst svagheter. Ja, ni kan räkna ut resten här.

Ja, en kort kjol eller en urringning kan ibland ha triggat en man till att genomföra ett övergrepp som han inte hade genomfört om han inte hade blivit triggad.
Säkert i vissa fall. Men troligen hade en våldtäktsman våldtagit ändå, eller hittat något annat att bli triggad av. Kanske långa fina ben i de där jeansen. Eller de där oskuldsfulla ögonen. Vem fan vet?

Min poäng här är att påståenden i sig inte är falska eller felaktiga. Det blir ju också larvigt om man påstår att självförsvar aldrig skulle kunna hindra en våldtäkt, eller att det inte finns sätt att skydda sig på från män med diverse svagheter. Men att säga att man inte beskyller kvinnorna, och sedan lägga sitt fokus på argumenten ovan i en diskussion, anser jag undergräver det påståendet. Jag förstår som sagt argumenten och jag håller med många utav dem. Men det utgör en minoritet av de situationer vi pratar om här, och därför blir det skevt.

TS. Jag ber också om ursäkt för sidospåret men jag kände också, som så många andra, att det är viktigt att ta ställning här.
 
Det här blir svårt att skriva eftersom det är svårt att få till det i skrift. Ni vet ju vad jag skrivit i denna tråd förut.

Jag förstår vad @Lovisaleonora menar. Det är aldrig offrets fel. Det skrivs ju också i inläggen. Däremot, och där är jag helt med Lovisaleonora, att vissa personer verkar ha en integritet som kan hindra en eventuell utveckling åt detta håll. Ett "försvar" som verkar vara nästan medfött. Det finns nog gärningsmän för det också dock men de är nog färre.

Jag tror också att man ska vara försiktig med att säga att "jag skulle aldrig hamna där" och jag tror visst att alla kan det. Men jag tror också att det är vanligare att en viss typ av person hamnar där men det har inte med att göra att den personen är dum, konstig, svag eller på annat sätt en dålig människa. Kanske mer en vänlig människa som tror gott om många och med gott hjärta.

Jag har ju t.ex en stark inbyggd skepsis till alla och envar jag möter för första gångerna.

Jag har aldrig hamnat där och varför vet jag egentligen inte men tror att det har mycket med min självkänsla att göra, eller integritet. Några har sagt till mig i andra diskussioner att jag är den på krogen ingen vill tala med och har en integritet, aura, som nästan går över till att många tycker jag är "otrevligt".
I en diskussion har jag hört två prata med varandra och sagt "ja, men det förstår du väl. Det är för att du är kvinna". Jag påpekade då för dem att jag aldrig behandlats så och jag är kvinna. Svaret som kom var "Ja men, dig sätter sig ingen på". Då har det ju inte med att man är kvinna att göra. Då har det ju med något annat att göra. Vad?

Man kan försvåra, man kan lära sig. Det ska verkligen inte behöva vara så, det menar även Lovisaleonora. Men man kan behöva....för att samhället är sådant. Tyvärr!!!

Du låser väl dörren hemma? Du försvårar. Du ska inte behöva göra det men risken är annars större. Är det fel av den som inte låst? Nej, det är alltid förövaren som är ansvarig. Trots det har ju försäkringsbolagen skuldbelagt dig som offer. Har du inte låst om grejjerna så får du inte alltid ut på försäkringen. Det är ditt fel, enligt dem.

Du går väl inte utan sällskap på natten? Du ska fan inte behöva ha sällskap men risken är annars mycket större att du råkar ut för något. Är det den ensamma joggarens fel att den blir våldtagen? Nej, verkligen inte och jag skulle aldrig säga att "hade du tränat självförsvar hade du inte råkat ut för detta". Trots det är ju risken så mycket större för de personerna som är ensamma. Hur många gånger har inte folk i min närhet sagt "är man så dum att man är ute ensam.....". NEJ NEJ......då har man accepterat helt plötsligt att offret ska skuldbeläggas.

Det är aldrig offrets fel och ska inte vara det. Skulden ligger aldrig hos offret men vi måste tyvärr göra jobbet själva då vi aldrig får hjälp. Samhället råder oss dessutom att göra oss säkrare. Inte för att vi bär skulden utan för att du ska kunna hjälpa dig själv om det händer. Att ha verktyg för att slippa är bättre än att inte ha det men fördjävligt att man måste. FÖRDJÄVLIGT!

Jag som person accepterar aldrig att offret är ansvarigt men kan se att en förövare oftast väljer sitt offer. Antingen efter fysiska eller psykiska egenskaper. Det kan finnas anledning till varför någon blir ett offer men det finns ingen ursäkt......någonsin.

Vet inte om jag skriver så man blir rätt förstådd, men hoppas.

Du vet ju inte vad du talar om. Du hittar bara på och de förklaringar du hittar på framställer dig själv i positiv dager.

Jag har alltså haft en relation av det där slaget. Jag är enligt väldigt många i min omgivning en person med extremt hög och tydlig integritet och ett mycket tydligt avgränsat jag. Det är så klart ganska flummiga bedömningar, men att jag skulle ha hamnat med en sådan man på grund av bristande integritet och liknande - nej. Det är helt osannolikt.

I mitt fall tror jag snarare att min styrka och mina tydliga gränser utmanade honom och jag var för ung och oerfaren för att fatta vad som hände. Hur det hade gått om jag stött på en sådan man idag har jag ingen aning om, faktiskt.
 
Ja, en kort kjol eller en urringning kan ibland ha triggat en man till att genomföra ett övergrepp som han inte hade genomfört om han inte hade blivit triggad.
Jag tror ärligt talat inte på det där. Jag tror att man förenklar alldeles för mycket om man tror att det är en urringning eller kort kjol som är triggern. Våldtäkt och viljan att skada någon är förmodligen bra mer komplicerat än att det skulle handla om ett specifikt klädesplagg.
 
Jag tror ärligt talat inte på det där. Jag tror att man förenklar alldeles för mycket om man tror att det är en urringning eller kort kjol som är triggern. Våldtäkt och viljan att skada någon är förmodligen bra mer komplicerat än att det skulle handla om ett specifikt klädesplagg.

Ja, det är ju precis det som är min poäng. Det kan vara så. Det är ju omöjligt för oss att säga vilka faktorer som har bidragit till att trigga igång ett övergrepp eller inte hos en man som redan är benägen och har viljan att göra något sådant. Det är därför jag säger att argumentet säkerligen kan va varit sant, i vissa fall. Men som jag skrev så är jag också av tron att en våldtäktsman hade våldtagit ändå och därför är argumentet enligt mig inte särskilt starkt.
 
Hej!
Sidospåret som uppkommit gör ingenting för min del, det är intressant att läsa era tankar och reflektioner och jag tycker att det är bra att den här tråden också kan leda till eftertanke.
För min egen del vill jag dock hålla fast vid att det är lätt såhär "i efterhand" se att allt gått galet och att jag "borde" ha förstått på en gång men i början såg jag inga varningssignaler jag valde att bortförklara. Min uppväxt är med två fina föräldrar som uppfostrat tre självständiga döttrar, jag har aldrig dragits till "fel" killar förut utan snarare varit lite fördömande (nu skäms man ju över det) mot mina vänner som tycktes ha svårt att hitta något annat än svin. Jag tror faktiskt att det kan hända vem som helst. Kanske blev jag lite för kär, lite för benägen att vilja att det skulle vara bra, lite för mån om hans mående. Medvetet eller ej så har han ju dragit fördel av det, till en början så lite att jag inte märkte det, sedan allt mer.

Kommer jag ha en bättre "radar" i framtiden? Jag hoppas det. Alla relationer lär en något, formar en, både bra och dåliga. Det känns mer som att jag aldrig vill vara tillsammans med någon igen. Jag hoppas att den tanken läker ut med tiden och att jag vågar älska någon lika helhjärtat som jag gjort nu, även om det försatt mig i den här situationen.
 
Hej!
Sidospåret som uppkommit gör ingenting för min del, det är intressant att läsa era tankar och reflektioner och jag tycker att det är bra att den här tråden också kan leda till eftertanke.
För min egen del vill jag dock hålla fast vid att det är lätt såhär "i efterhand" se att allt gått galet och att jag "borde" ha förstått på en gång men i början såg jag inga varningssignaler jag valde att bortförklara. Min uppväxt är med två fina föräldrar som uppfostrat tre självständiga döttrar, jag har aldrig dragits till "fel" killar förut utan snarare varit lite fördömande (nu skäms man ju över det) mot mina vänner som tycktes ha svårt att hitta något annat än svin. Jag tror faktiskt att det kan hända vem som helst. Kanske blev jag lite för kär, lite för benägen att vilja att det skulle vara bra, lite för mån om hans mående. Medvetet eller ej så har han ju dragit fördel av det, till en början så lite att jag inte märkte det, sedan allt mer.

Kommer jag ha en bättre "radar" i framtiden? Jag hoppas det. Alla relationer lär en något, formar en, både bra och dåliga. Det känns mer som att jag aldrig vill vara tillsammans med någon igen. Jag hoppas att den tanken läker ut med tiden och att jag vågar älska någon lika helhjärtat som jag gjort nu, även om det försatt mig i den här situationen.
Då verkar oerhört klarsynt och stark nu, en enorm vändning från trådens första inlägg! :bow::bow::bow:
 
Det känns mer som att jag aldrig vill vara tillsammans med någon igen.
Det är helt naturligt och faktiskt sunt tycker jag att tänka så! :) Och i början sen som singel blir du kanske, som jag var, överförsiktig, för att sedan landa i att våga lite på ditt omdöme och vad du dragit för lärdomar av den här relationen. Det kommer gå fint ska du se!
 
Det är därför jag säger att argumentet säkerligen kan va varit sant, i vissa fall.
Och jag tycker att det är så svagt att det är ovärt att ens nämna. En våldtäktsman kan triggas av vad som helst så det är onödigt att ens peka ut "kort kjol" eller "urringning" i sammanhanget. Jag hade alltså låtit bli eftersom det är dumt i mitt tycke att göda föreställningen om att tjejens kläder spela roll, även om man sen slår fast att "men vi kan inte riktigt veta".
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 931
Senast: Whoever
·
Relationer Hej! Undrar om någon här varit i liknande sits och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har träffat min kille snart ett år, i...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
5 821
Senast: cewe
·
Relationer Jag träffade en granne på ICA idag. Vi ska träffas några stycken med barn och grilla whamburgare på söndag och jag sa till grannen att...
2
Svar
32
· Visningar
3 776
Senast: Pratsch
·
Relationer Bakgrund: Tillsammans 12 år Gifta 9 år Två barn (4 år + 16 mån) Hus Vi har sedan några år tillbaka (4-5 år) haft mycket konflikter och...
5 6 7
Svar
133
· Visningar
15 898

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp