Är ni öppna med era diagnoser?

[AgentCarter]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Nja, jag är öppen för alla utom min och sambons familj.

Min egen för att sist jag berättade för en om min förlossningsdepression så förklarade hen att sådant inte existerade osv (för att sedan 15 min senare säga att hen inte menade att förringa min deppression...) Fick också samma reaktion när jag berättade att jag inte hade ätit något på ett halvår när jag var yngre.
Hade säkert kunna berätta för resten av familjen men orkar inte, slutar alltid ändå att man får skit av person 1.

För min sambos familj så är det för att jag inte orkar med om de inte skulle kunna klara av det.

För vänner och okända kan jag glatt berätta om förlossningsdepressionen och den omvända ätstörningen sen att jag med största sannolikhet har PTSD är ingen jag har erkänt för mig själv förens just nu.

Men jag är en välfungerande människa som endast bryter ihop under natten

 

[rock_89]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Kan inte svara på det tråden egentligen handlar om. Men kikar in här ändå. Jag funderar många gånger om jag har någon typ av störning. Jag känner mig inte som "alla andra". Jag har svårt att umgås med folk, men binder nära relationer med få som jag vill umgås med hela tiden och världen typ rasar om något annat händer, jag ser ofta grejer som antingen eller. Funderar emellanåt när jag mår sämre om jag ska kolla upp det.. men det blir inte av.. Jag klarar ju av att jobba och plugga heltid vilket känns som det som är nödvändigt och viktigt.

TS, kan inte du berätta vad som innebär med borderline, eller någon annan som har det? Har snuddat vid tanken men tycker det finns mycket som inte stämmer in.

 

[MM]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Alltså, borderline är en väldigt bred diagnos. man måste uppfylla 5 av 9 kriterier så alla som har borderline kan ha helt olika problematik.
så det är svårt att svara rent generellt på den frågan eftersom du kommer få olika svar från alla du frågar eftersom alla kan uppfylla helt olika kriterier. Det är ju bara 1 kriterie som måste stämma överens-dom 4 andra kan ju vara helt olika.

Jag själv uppfyller 7 kriterier, egentligen 8 men var inte helt ärlig under utredningen med en sak- eftersom jag skäms för just den saken.

Min problematik är störstadels att jag känner mig kluven i 2 olika personligheter, att jag inte vet vem jag är, att jag känner mig tom inombords, att jag är utåtagerande och har väldigt svårt för relationer. Kan inte tro att någon kan tycka om mig, eller att jag klarar av att göra något bra. Jag klarar inte av separationer-oavsett vem det handlar om, jag fäster mig på fel sätt med fel människor, jag tänker svartvitt. inget mellanting utan det är antingen eller. jag är impulsiv med pengar, alkohol och mediciner-gärna allihopa tillsammans. Självmordsförsök tillhörde min vardag tidigare-numera håller jag mig borta från det för att jag måste även om viljan att göra det igen ibland finns. mitt humör kan svänga på en halv sekund och sedan skifta tillbaka lika snabbt igen och så håller det på.
Jag har paranoida tankar väldigt ofta och en del är väldigt verkliga för mig, sedan finns det de gånger jag varit aggressiv men det var mer förr i tiden i samband med mitt utåtagerande då.

Så ja, jag är en väldigt splittrad person. Jag har ingen aning om vem jag är men jag jobbar på det. Jag vet i alla fall att jag inte tänker vara denna jag är idag om 5 år. Min psykolog är kanonbra och får mig att se saker på andra vis än jag gör nu och det går sakta men säkert framåt.

Om du misstänker du kan ha borderline så gå till din VC och säg att du vill göra en utredning så du kan få veta och få hjälp om du känner att du behöver det.
Man är inte sin diagnos men det hjälpte att få veta vad som var fel på mig. Då kändes det lite lättare och först då kunde jag relatera till något som var jag. Inte bara konstig och knäpp i huvudet utan jag har borderline och då kan man vara som jag är och det är normalt i det tillståndet. En bekräftelse på att jag inte var normal men också att jag föll inom ramarna för något, även om det var borderline.

 

[Miss Sixty]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Japp, lider av borderline och PTSD. Jag säger inte att jag mår sämst i hela världen men folk omkring mig måste vetta varför jag är som jag är och förstå att jag inte klarar så mycket.

Bor på ett vård och omdorgsboende med personal dygnet runt. Kämpar på med min vardag. Även om det går väldigt långsamt

 

[MiniLi]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Kan inte svara på det tråden egentligen handlar om. Men kikar in här ändå. Jag funderar många gånger om jag har någon typ av störning. Jag känner mig inte som "alla andra". Jag har svårt att umgås med folk, men binder nära relationer med få som jag vill umgås med hela tiden och världen typ rasar om något annat händer, jag ser ofta grejer som antingen eller. Funderar emellanåt när jag mår sämre om jag ska kolla upp det.. men det blir inte av.. Jag klarar ju av att jobba och plugga heltid vilket känns som det som är nödvändigt och viktigt.

TS, kan inte du berätta vad som innebär med borderline, eller någon annan som har det? Har snuddat vid tanken men tycker det finns mycket som inte stämmer in.

I samtliga diagnoskriterier (oavsett diagnos) ingår att symptomen ska orsaka ett signifikant lidande. Det innebär att man kan ha samtliga symptom, men ändå inte uppfylla kriterierna om man trots svårigheterna får sitt liv att funka ganska bra.
Sen bedömer man detta på lite olika sätt, men generell så behöver man inte alls ha någon diagnos även om man ibland mår dåligt eller fungerar annorlunda än andra.
Att klara av relationer ingår dock i detta med att man ska få livet att funka, så det är inte bara skola och jobb som spelar roll

 

[_FiA_]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag lider av Tvångssyndrom, haft depression, och har ångest dagligen. Jag medicinerar med antidepp och lugnande. Min familj och exet vet i princip allt som finns att veta om mitt mående. Min nuvarande var jag livrädd att ens berätta något för, mest kanske för att jag ju inte visste om ví ens skulle bli ett par och jag var också livrädd för hur han skulle reagera. Men efter några veckor släppte jag bomben, ALLT på en gång. Stackarn! Han såg helt förbluffad ut . Jag bara väntade på att han skulle mumla något och dra som en avlöning. Men han tog det jätte bra och tyckte mest synd om mig, allt det jag fått gå igenom med alla sjukhusvistelser och det jag fortfarande tampas med. Vi är fortfarande tillsammans och nu har det gått 2 månader. han vet väl inte alla detaljer, riktigt så öppen vågar jag inte vara än. Min familj vet som sagt allt också och har stöttat mig genom hela resan. Mina närmaste vänner vet inte riktigt lika mycket men nästan. Mina ytliga vänner vet i princip inget.. dom vet att jag varit på sjukhus och sånt och kanske att jag har lite problem? Mina arbetskollegor vet heller inget, bara att jag är sjukskriven på halvtid för magen och lite psykiska problem.

Mitt psykiska mående är väl inget jag skyltar med direkt, men jag tror att det är viktigt ändå att man har sina närmaste som kan stötta när man har det tungt. Jag pratar inte om det så mycket eftersom jag inte vill bli behandlad annorlunda än andra människor,

 

[_CorpseBride_]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag har haft/har lite olika svårt med att prata om olika diagnoser och under olika tider i mitt liv.
Idag har jag inte svårt att berätta att jag har haft (och fortfarande har kvar lite efterverkningar) av PTSD och depression. Jag tror att jag har lätt att berätta det idag för att jag känner att jag har kommit så långt i min bearbetningsprocess där att det känns tillräckligt avlägset. Att det dessutom utlösts av saker jag överlevt men inte kunnat påverka gör det väl också lättare. Att det finns "en anledning" typ.
Däremot har jag mycket svårare att berätta att jag även haft tvångssyndrom och psykoser under många och långa perioder under min uppväxt. Även om detta också var längre sedan nu så känns det inte alls lika avlägset och är något jag skäms över. Jag har försökt dölja symptomen hela mitt liv för att jag inte velat klassas som onormal och bli inlåst och utfryst, vilket är en känsla som fortfarande sitter kvar.

Så PTSD och depression kan jag erkänna för relativt nyblivna vänner. Tvångssyndrom och psykoser kan jag endast prata med de allra närmaste om, som då gärna känt mig några år. Jag tror att det även är för att jag inte bearbetat de senare lika mycket. Jag har inte fått någon vidare hjälp att bearbeta dem då jag inte vågade erkänna dem förrän väldigt sent i min terapi. Detta gör dock att jag fortfarande kan känna rädsla för att uppleva något liknande igen. Trots att jag kommit så långt är det min största rädsla.

 

[Koltrast]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är trött på att skämmas, smussla och ljuga. Det kostar mig för mycket att hålla på och slingra mig i försök att inte genera människor eller sätta dem i jobbiga situationer. Jag är trött på att ta ansvar för andra människors reaktioner och har börjat vara ganska ärlig. Eftersom jag sedan en tid är sjukskriven och frågor om sysselsättning oundvikligen dyker upp i de flesta sociala sammanhang berättar jag hur det ligger till. Det varierar naturligtvis hur ingående jag berättar om min sjukdom, men det känns viktigt att så att säga sätta ansikte på psykisk ohälsa.

De flesta reagerar med stor förvåning. "Men du som är så smart/glad/snygg(!)/lyckad/social/pigg!". Svårast är att jag känner mig som en hycklare när jag får sådana kommentarer. Visst, jag har tidigare presterat mycket och visst, jag kan vara social och pigg små stunder ibland - men det är just de stunderna. Dygnets övriga timmar och veckans övriga dagar kan jag knappt gå hemifrån.

Mest socialt accepterat känns det som att min utmattningsdepression är, medan ptsd:n, ångestsyndromet, depressionerna och framförallt anorexin är svårare att prata om. Ändå hänger de samman och har utlösts av varandra. Utåt sett har jag funkat precis som alla andra till dess att jag gick in i väggen.

Jag är alltså öppen med att jag är sjuk, men ärlig med hur jag verkligen mår och har det är jag nog inte mot någon. Det törs jag inte.

 

[hagel]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Kl.
Jag är väldigt öppen i vissa sammanhang och stängd som en mussla i andra.

I yrkessammanhang, jobbintervjuer och liknande håller jag helt tyst! Men om jag möter okända människor t.ex. ute så predikar jag gärna lite . Alltså, jag berättar ärligt för att visa att man kan vara hur "normal" som helst även fast diagnoserna haglar. Kompisar berättar jag för om det kommer upp eller är en relevant situation där det kan komma att påverka dem. Men de flesta vet nog, utan att det är så överdrivet viktigt för vår relation, så därför diskuteras det sällan .

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är inte särskilt öppen alls. Ärligt talat skäms jag väldigt mycket för mina problem och skulle mycket hellre fungera som en normal person. Andra dömer jag inte alls men bara själva grejen att kunna svara i en tråd om "ens diagnoser" känns för mig som ett stort misslyckande.

Den första jag pratade med om mina problem var min syster och det var när jag var 25. Innan dess hade jag bara talat med min terapeut, ingen i familjen visste något. Efter det har det blivit lättare och på senare tid har jag även pratat med mina närmaste vänner. Det gör det lättare, känns inte lika tungt när jag inte behöver bära runt på allt själv.

Min pojkvän berättade jag för när vi bestämde oss för att bli sambos. Tanken på att behöva dölja allt för honom, smyga och smussla och stressa, fick mig att ta tjuren vid hornen och bara berätta för honom. Han tog det hela med fantastiskt lugn.

 

[LitetÄpple]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta?
Jag skulle väl kalla mig själv öppen, om någon frågar eller undrar, eller om det kommer upp i ett samtal, jag har inga problem med att prata om det, eller svara på frågor, men jag går väl inte direkt runt och slänger det i ansiktet på folk, typ, ''Hej, jag heter XX, jag är bipolär typ 2'', vid ett första möte. Men det tror jag inte att någon gör.

Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Jag berättar för alla som frågar, eller för de som bör veta, ex. respektive, lärare, osv, helt enkelt för att dessa människor måste förstå om/varför jag ibland uppför mig/reagerar på ett visst sätt. Men som sagt, jag går inte runt och säger något helt omotiverat. Alla i min omgivning vet, utom farmor, av någon anledning. Hon vet inte ens att jag var sjukskriven i fyra år och ännu inte tagit studenten. Det gör lite ont att behöva ljuga, men å andra sidan träffar/pratar vi med henne två, MAX tre gånger per år. Det var pappa som inte ville berätta, och han motiverar det med att ''hon oroar sig ju så mycket'' och att ''hennes hjärta är så dåligt, hon klarar nog inte mer stress och en hjärtattack till'', och det kan jag väl köpa. Till viss del.

Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?
Inga problem någonstans. Som sagt är ju alla mina föreläsare medvetna, just för att jag vet att det kan påverka mina resultat, och de märker direkt på mina arbeten när jag mår sämre, och visar stor förståelse. Ett par gånger har jag till och med fått en ny chans att skriva ett arbete, när jag mår bättre. Det är viktigt att människor som bedömer ens prestationer vet. Pojkvännen och pojkvännens familj hade inga problem eftersom pojkvännen själv sitter med en diagnos, och min egna familj (undantaget farmor) är förstående. Vänner och andra bekanta fäster inte så stor vikt vid det, förutom att de lämnar mig ifred när jag ber dem, och låter mig ta kontakt när jag orkar igen.

Jag är glad att jag lever med en diagnos nu, och inte 50 år tidigare. Jag är rädd att svaren då hade varit radikalt annorlunda.

 

[Niyama]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta? Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?

Ganska öppen. Jag har PTSD, det jag tycker är jobbigt är att folk brukar undra vad det beror på. Antingen att det blir en besvärad tystnad eller så frågor dom, och då kommer den besvärande tystnaden när jag har berättat vad det beror på. Jag känner det ofta som att jag måste försöka lätta upp stämningen. Och jag avskyr när folk "tassar på tå" och inte vågar fråga. Jag har inga problem alls med att berätta vad jag varit med om (dock inte i detalj) men jag har problem med att folk verkar bli så nervösa. Många tar det dock väldigt sansat.

I princip alla jag känner vet om det, vissa mer och vissa mindre. Men det är en så pass komplicerad historia bakom att alla som känner mig ändå märker att det är någonting.

 

[Svarta]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Kan inte svara på det tråden egentligen handlar om. Men kikar in här ändå. Jag funderar många gånger om jag har någon typ av störning. Jag känner mig inte som "alla andra". Jag har svårt att umgås med folk, men binder nära relationer med få som jag vill umgås med hela tiden och världen typ rasar om något annat händer, jag ser ofta grejer som antingen eller. Funderar emellanåt när jag mår sämre om jag ska kolla upp det.. men det blir inte av.. Jag klarar ju av att jobba och plugga heltid vilket känns som det som är nödvändigt och viktigt.

TS, kan inte du berätta vad som innebär med borderline, eller någon annan som har det? Har snuddat vid tanken men tycker det finns mycket som inte stämmer in.

Vad lustigt! Själv har jag motsatt problem. Jag känner mig höjden av normal och lika normal som "alla "(även fast jag har mina klara synpunkter på vad som INTE kan anses normal/accepterar så som pedofili etc.Skriver jag mest för att markera att jag med "alla" menar alla normalstörda typ.)men att jag har dålig självkänsla. Men blir som jagad av doktorer som är värre än telefonförsäljare när de vill som sälja in bokstavsdiagnoser. Jag kunde kanske köpa PTSD men aldrig ADHD och så funderar jag på att men vem lider inte av en gnutta PTSD då?

Sen läste jag med spänning den andra skribentens svar om border line och tycker att det var fint beskrivet, faktiskt. För ofta om man frågar vad border line är så får man bara höra hemskheter och ofördelaktiga beskrivningar.

 

[Svarta]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Psst.... Angående mitt egna inlägg. Jag har inget EMOT adhd men bara det att jag vet solklart att JAG inte har det.

 

[nexxa]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag pratar helst inte om min problematik..det har alltid fått mig att känna mig mindervärdig eller knäpp även om stora delar av det jag lidit av kommit av traumatiska upplevelser.

Förr led jag även av social fobi, detta har jag i princip tagit mig ur. Idag kan jag få den skräcken ibland kring folk men den är hanterbar och ingen har någonsin märkt det förrän de fått reda på det. Annars har jag depression, PTSD, svår ångest. Förr trodde man att jag var manodepressiv men detta verkar inte någon i nuet hålla med om, så om man kan "växa" från det eller det var en feldiagnos är svårt att säga

 

[MM]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Det går inte växa ifrån bipolär sjukdom. Antingen har man det eller inte. Så högst troligt var du feldiagnostiserad.

 

[saddi]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är rätt så öppen med mina diagnoser. Jag bloggar öppet om det & min familj, sambo och min bästa vän vet exakt hur det fungerar. Mina andra vänner vet nog inte exakt vilka diagnoser jag har eller så vet de men ändå inte vad de betyder förutom att jag har perioder när jag inte orkar något alls & mår riktigt dåligt medan jag i andra perioder mår lite för bra. Är väl det enda de behöver veta egentligen. Men frågar de så svarar jag såklart, skäms inte. Men jag tar inte upp mina diagnoser "bara sådär" mer än att jag säger att jag te.x. inte mår bra och därför inte orkar ses.

Är bipolär och har borderline, gad & add.

 

[MiniLi]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Det går inte växa ifrån bipolär sjukdom. Antingen har man det eller inte. Så högst troligt var du feldiagnostiserad.

Det är väl klart att man kan förändras med åren!
Det går väl inte att "växa ifrån" som i beydelsen att det skulle vara någon barnsjukdom men självklart kan vi som människor förändras, utvecklas och hantera oss själva på nya sätt vilket innebär att diagnoskriterierna kanske inte längre uppfylls.

Dessutom förändras hela tiden de professionellas bild av vad de olika diagnoserna innebär, och kriterierna justeras ibland självklart har praktiska följder.

Man ska inte glömma att vi har ytterst lite kunskap om vad det är för tillstånd som vi egentligen sätter etiketterna diagnoser på. Är väl typ bara schizofreni där man faktiskt har hittat neurologiska förklaringar, allt annat är bara beteende och ett och samma beteende kan ha väldigt många orsaker.

 

[MM]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Det är väl klart att man kan förändras med åren!
Det går väl inte att "växa ifrån" som i beydelsen att det skulle vara någon barnsjukdom men självklart kan vi som människor förändras, utvecklas och hantera oss själva på nya sätt vilket innebär att diagnoskriterierna kanske inte längre uppfylls.

Dessutom förändras hela tiden de professionellas bild av vad de olika diagnoserna innebär, och kriterierna justeras ibland självklart har praktiska följder.

Man ska inte glömma att vi har ytterst lite kunskap om vad det är för tillstånd som vi egentligen sätter etiketterna diagnoser på. Är väl typ bara schizofreni där man faktiskt har hittat neurologiska förklaringar, allt annat är bara beteende och ett och samma beteende kan ha väldigt många orsaker.

Klart man som människa kan förändras men faktum är att man kan inte bli frisk om man är bipolär. Sen är det är annan sak att lära sig hantera sin sjukdom så symtomen inte syns lika tydligt.

 

[MiniLi]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Fast då förutsätter du att de beteenden och symptom som vi klumpar ihop till bipolär sjukdom skulle ha samma orsak inom alla människor, något som troligen inte är sant.

Symptomen kan bero på massor med olika saker och således är det alltså väldigt olika vad som behövs för att man ska bli frisk, eller "frisk".