Är ni öppna med era diagnoser?

[KnotigaDumle]

Såg ett inslag på tv4 om att många med psykisk ohälsa hemlighåller sina diagnoser. Vet att det finns en del här på buke (inkl jag själv) som har någon form av diagnos/psykisk ohälsa.

Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta? Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?

Blev väldigt intresserad av frågan, då jag själv är väldigt öppen med mina "problem", och är uppvuxen i en släkt där vi är många med diverse olika psykiska sjukdomar, där vi alla pratar mycket öppet om detta. Har bl a en kusin som föreläser om att leva med borderline-personlighetsstörning.
Känner dock många som skäms över sina diagnoser, eller som inte alls vågar söka hjälp, trots att de kanske skulle behöva. Jag har, ända sedan jag fick min diagnos som sextonåring, försökt få folk att förstå och acceptera att jag är en helt vanlig människa med lite särskilda hinder bara. Jag önskar verkligen att synen på psykiska problem blev mer öppen över lag, och funderar mycket på hur man skulle kunna jobba för att få fram detta.

 

[Riley]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag berättar för pojkvänner att jag har s.k. (inte i min mening, dock) ätstörningar och att det kan komma att påverka mitt mående i perioder. Tidigare har jag försökt dölja det, med varierande resultat, men i slutändan har jag helt enkelt fått inse att vi till viss del delar varandras liv i en relation, och att de måste få ta med alla mina egenskaper i beräkningarna och besluta sig för om de faktiskt kan, vill och orkar anpassa sig efter mig och mitt mående. Jag har aldrig blivit negativt bemött, inte ens med min nuvarande som inte fick veta förrän jag en dag började stortjuta när jag stod i duschen och kräktes. De har tvärtom blivit "glada" att vi stått varandra så nära att jag vågade anförtro mig. (Sedan tror jag inte att de stannat om det varit på en värre nivå än vad det är, tänk tjejer som åker in på ätstörningskliniker och dylikt, men det är en annan sak.)

Trots det tycker jag fortfarande att det är hemskt jobbigt att berätta sådana här saker, då jag är väldigt besatt av att vara den snälla, tysta, glada flickvännen som alltid är till lags, gör honom lycklig och aldrig ens är på lite dåligt humör. Jag vill inte vara jobbig eller lasta honom med något.

Jag har också en del bekymmer med ångest och depressionsliknande tillstånd (inte diagnosticerat), men det håller jag däremot käft om i relationer, då jag inte tror att jag skulle kunna få ett normalt förhållande med en normal kille med den informationen öppen. Min erfarenhet är att folk i allmänhet är mycket mer rädda för sådan problematik, gentemot "ätstörningar" för att man vill vara smal - det är så vanligt idag att unga allra minst bantar eller räknar kalorier att många inte tycker det är något särskilt. Nämner man ångest verkar vissa snarast tro att man hör röster och är bindgalen, typ. Det är ju tråkigt att okunskapen är så stor men jag tänker inte vara gud och bana väg för upplystheten.

Vänner berättar jag däremot inget om något för. De som kommer en nära upptäcker i regel ändå, men oavsett så är det ju inget som angår/påverkar dem eftersom vi inte är en del av varandras liv i samma praktiska bemärkelse som man är i ett förhållande. Det handlar inte om att jag inte litar på dem, det känns bara onödigt och elakt att dra in dem i ens skit utan en bra anledning.

 

[Killaloe]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är öppen mot de i min närhet som jag umgås med och som det påverkar i stor utsträckning. Kanske inte öppen som i att jag berättar allt, men jag berättar det nödvändigaste samt att jag är ärlig om någon frågar.

Däremot pratar jag inte om det med bekanta eller med personer som jag anser att det inte angår (det innebär också att jag inte är helt öppen med det mot ex arbetsgivare, även om jag såklart inte ljuger om det heller). Inte heller pratar jag om det med personer där jag känner/vet att det saknas förståelse för psykisk ohälsa.

Jag tror att några av problemen och som får personer att inte prata om det är dels att man helt enkelt inte är sjuk om det inte syns utåt enligt någon form av norm i samhället och dels att man blir betraktad som/ser sig själv som misslyckad om man lider av psykisk ohälsa. Att man dessutom ofta får dras med det länge i sin ensamhet på grund av att det saknas resurser inom psykvårdem tror jag också innebär att det blir svårare att våga söka hjälp, för man vet helt enkelt inte om man är tillräckligt sjuk eller om man alls kan få hjälp. Har man dessutom otur och träffar någon som inte förstår en när msn väl söker hjälp, tror jag att man förlorar mycket tillit och kanske tänker att man bara är känslig eller att det är meningen att man ska må så (för att man t.ex. är dålig enligt sin egen världsbild).

Jag vet inte riktigt om det skulle funka, men jag tror mycket på att prata om det tidigt. Gärna redan i skolan och att man faktiskt får träffa folk som haft problem (tänk då som man gör med missbrukare och dylikt i skolorna). Dessutom tror jag att det behövs mer resurser till psykvårdem så att man kan jobbs mer med att förebygga och inte bara hantera kriserna som blir. Jag vet att om jag hade blivit tagen på allvar första gången jag märkte av min diagnos, så hade jag mått bättre och jag hade (med rätt hjälp) antagligen förstått att det inte är FEL på mig och att jag är misslyckad dom person, vilket hade kunnat få mig att vara mer öppen med det och därigenom göra "min del" för att synliggöra den psykiska ohälsan som finns.

 

[Killaloe]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

*halvt kl eller nåt*

Trots det tycker jag fortfarande att det är hemskt jobbigt att berätta sådana här saker, då jag är väldigt besatt av att vara den snälla, tysta, glada flickvännen som alltid är till lags, gör honom lycklig och aldrig ens är på lite dåligt humör. Jag vill inte vara jobbig eller lasta honom med något./QUOTE]

Det här tror jag är viktigt, att man inte vill ställa till besvär och vara jobbig gentemot omgivningen. Man ska liksom bita ihop och hantera allt själv för annars är man krävande osv. Det behöver absolut inte vara uttalat från omgivningen men jag tror (och vet från mig själv och egna erfarenheter) att många tror att det är så. Därför är det ännu viktigare att man får ta plats och att man som omvärld inte förminskar någons dåliga mående eller psykiska problem genom att avfärda personen.

 

[KnotigaDumle]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

*halvt kl eller nåt*

Trots det tycker jag fortfarande att det är hemskt jobbigt att berätta sådana här saker, då jag är väldigt besatt av att vara den snälla, tysta, glada flickvännen som alltid är till lags, gör honom lycklig och aldrig ens är på lite dåligt humör. Jag vill inte vara jobbig eller lasta honom med något./QUOTE]

Det här tror jag är viktigt, att man inte vill ställa till besvär och vara jobbig gentemot omgivningen. Man ska liksom bita ihop och hantera allt själv för annars är man krävande osv. Det behöver absolut inte vara uttalat från omgivningen men jag tror (och vet från mig själv och egna erfarenheter) att många tror att det är så. Därför är det ännu viktigare att man får ta plats och att man som omvärld inte förminskar någons dåliga mående eller psykiska problem genom att avfärda personen.

Jag är också helt med på den här linjen! Jag har fortfarande problem med att vilja skuffa undan och dölja. Inte diagnosen - den är jag väldigt öppen med - men symptomen! Alla i min omgivning vet anledningen till att jag bara jobbar deltid, och att jag inte alltid orkar med att göra allt som andra gör. Men symptomen tar mej med bakom stängda dörrar. Det är så lätt för mej att prata om hur det är, eftersom ingen ser det. Jag kan tala om för pojkvänner vad de kan förvänta sej av mej, men när jag väl får ett "bryt" så låser jag in mej på toaletten.

Nu har jag turen att jobba för en fantastisk arbetsgivare som har full förståelse för mina problem, och på mitt jobb har vi även några andra med liknande och andra bekymmer och diagnoser. Vi är en salig blandning, och stöttar varandra massvis
Mitt nuvarande "ragg" eller vad man ska kalla honom, fick jag ju nästan napp på iom att jag berättade om min diagnos. (det kom på tal, jag sa inte bara "du förresten...") Han blev så orolig att han blev tvungen att ta kontakt med mej igen

 

[Saeta]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag såg också det inslaget och fick ungefär samma tankeställare.

Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta?
Jag är verkligen otroligt öppen. Dels skriver jag allt på min blogg som är öppen för alla. Jag tycker att det är bra att tala om det och att kunna prata om det. Att inte göra så mycket "tabu" över psykisk (och fysisk) ohälsa.

Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Min pojkvän fick veta väldigt tidigt. Det känns bäst för mig att vara så öppen som jag bara kan. För ju mer jag berättar hur jag fungerar, desto lättare kan han (och andra) förstå hur jag fungerar. Men det är absolut inte så att jag direkt börjar babbla om diagnoser och hur jag mår inför okända människor. Men mina vänner vet, och min familj vet. Min släkt skiter nog i allt och förstår nog inte så mycket. Jag försöker att inte göra en så stor sak över det.

Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?
Jag har blivit väldigt bra bemött. På bloggen har jag fått mest respons på det jag skriver och ca 99% av kommentarerna är enbart positiva och uppmuntrande. Jag vart intervjuad i UNT (uppsala nya tidning) för något år sen och pratade även om detta med att det är sån tabu att må psykiskt dåligt och att man borde vara mer öppen. Jag är det iallafall

 

[KnotigaDumle]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Ååh vad härligt att läsa Det är precis sånt här jag menar!!

 

[GotAsecret]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är väldigt öppen med mina, just för att de faktiskt hjälpt mig så himla mycket - när diagnoserna kom så haglade "ahaaaaaaaaaaaa"-upplevelserna över mig!

Idag är jag diagnostiserad med ADHD, borderline, bipolär, panikångest, depression (med självskador och suicid) även ätstörningar (till och från, går hos dietist nu så de har blivit mycket, mycket bättre) och så vidare (utöver mina somatiska besvär, där listan skulle kunnas göras 10 ggr så lång - utan att överdriva)

Och nu så har jag lärt känna många, många, många människor med både NPF och "vanliga" psykiska besvär, personer med allt från lätt depression till psykoser, x antal självmordsförsök, långa tider på psyk (vilket faktiskt är ganska intressant då många av de jag umgås med är betydligt äldre än jag och då får jag således höra dem berätta hur det har varit för dem...) och så vidare.

Det har gett mig mod, hopp, styrka, en mängd erfarenheter och - inte minst - vänner för livet

Idag är jag väldigt engagerad/blivande styrelseledarmot i vår (blivande) socialpsykiatriska förening, som har en sisådär 6-700 individer.

Och det är så förbaskat roligt!
Jag har vuxit som människa och kan ÄNTLIGEN få användning av mina erfarenheter, kunskaper och färdigheter.
I sällskap där ingen dömmer, ingen tittar snett, ALLA accepteras o.s.v.

Jag är så himla glad att denna möjlighet finns för oss!
(och jag hoppas vi vinner över politikerna som vill privatisera, sälja ut oss till lägst bjudande)
Förra året var vi med i både radio, tv och tidningar - så vi fick en massa uppmärksamhet.

Summa summarum - ja, väldigt öppen, väldigt aktiv, väldigt hjälpsam och engagerad...kan jag hjälpa någon som har det jobbigt på något sätt - så gör jag det.
Jag har i flera år haft en dröm att få åka runt och föreläsa...kanske blir det verkligt en dag

Mitt liv har fått en mening, den känslan är obeskrivlig!

 

[Sparrisen123]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag har inte blivit diagnostiserad eftersom jag inte varit till någon läkare/psykolog och inte är öppen nog med mina problem. Så... Nej, jag är inte öppen med mina psykiska besvär.
Jag har inte berättat för någon IRL, på grund av det som redan nämnts här. Jag skäms, jag är rädd för hur jag skulle bli bemött, och framförallt vill jag inte vara till besvär.
Eller förresten, ett par vänner vet om min ätstörning och det har gått bra. De har inte gjort någon grej av det (vilket jag uppskattar enormt!) men de lyssnade när jag berättade, vilket var skönt. Det känns bra att kunna säga till dem att jag "känner att jag är på väg att bli lite dum i huvudet igen" och så vet de vad jag menar och kan säga nåt snällt men inte för glättigt, liksom.
Men de andra psykiska besvären törs jag inte berätta om. Jag gillar dock "kampanjen" eller vad man ska kalla det, tycker verkligen det ska bli mer okej att prata om psykisk ohälsa! Förhoppnnigsvis kan de/ni lite modigare "bana väg" för oss lite fegare, så vi en dag också kan prata mer öppet om det.

Vid närmare eftertanke berättade jag faktiskt för en kille jag dejtade också, om ätstörningen. Även det gick över förväntan. Så jag skulle säga att de jag öppnat mig för har bara känts bra, tack och lov. Tror nog kanske att de flesta vänner etc. tar det på ett bra sätt. Familjen är nog svårare, eller vad säger ni som vet?

 

[NotlikeI]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag skulle räkna mig som öppen med min diagnos (som just nu är adhd, men läkarna misstänker lite slängar av "annat")
Kanske inget jag säger till alla, men kommer det upp på tal så är det inget jag döljer och till lärare och de närmsta pratar jag öppet om det samt försöker förklara för folk vad det innebär. För bara för att jag säger att jag har adhd så räknar jag inte med att folk ska veta vad det innebär

Ätstörningarna är jag inte lika öppen med, de tycker jag inte mer än familj behöver veta.

 

[MM]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är nog inte speciellt öppen alls med mina diagnoser som just nu är UNS ätstörning mot bulimiska hållet, borderline, bipolär, fobisk personlighetsstörning samt en till jag inte ens tänker nämna här.

Man kan ju självklart lägga till ångest och depression som diagnoser men jag tycker det ingår i den bipolära diagnosen i sig, men nämner det utfall ingen känner till bipoläritet.

Jag har nämnt min ätstörning för ett av mina syskon och bett henne hålla tyst om ett.
Några få utvalda vänner känner till ätstörningen och två av dom känner till mina diagnoser.
sedan vet min mans mamma, pappa och syster om ätstörningen och jag har nämnt för systern att jag har borderline.

resten håller jag för mig själv, förutom här i min blogg då.
min kontakt via arbetsförmedlingen vet inte trots att jag borde berätta men jag vill inte. Jag känner att det är att lämna ut alldeles för mycket info om mig själv.
här är jag i alla fall något sånär anonym även om jag känner till några som vet vem jag är. Men det orkar jag inte bry mig om. Dom får väl läsa och tro att jag inte vet.

Jag är nog väldigt sluten pga min barndom. annars hade jag kanske vågat vara mer öppen om det.

 

[Hazel]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

min primära diagnos (kronisk trötthet) styr hela mitt liv, och måste göra det för att jag ska fungera. Så det är ingen idé att försöka dölja det, i regel så kommer det upp i samband med "vad jobbar du med" frågan så det är snabbt avklarat.

Mina andra diagnoser Aspergers/ADHD brukar komma upp när det är något speciellt jag gör eller reagerar på.

En kille har reagerat på det, men det berodde mer på hans egna problem, som han vägrade erkänna för sig själv. Annars har de flesta mött mig med att försöka förstå och acceptera det.

 

[nyponros]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

*kl*

De som vet om mina "diagnoser", eller orsaken till min psykiska ohälsa, är mina närmaste vänner och min familj. Andra vill jag inte berätta det för, eftersom jag inte vill bli annorlunda bemött utifrån mina privata "problem". Jag har ätstörningar sen 7 år tillbaka och har haft återkommande depressioner lika länge, medicinerar för det senare. Jag är dock såpass bra att jag snart avslutar en utbildning och jobbar extra inom samma område som jag kommer jobba inom som färdigutbildad. På jobbet känns det helt självklart att inte prata om mitt privata, speciellt eftersom det är ett vårdyrke och det är mina vårdtagares hälsa som ska vara i fokus och inte min. Mina eventuella svårigheter får jag lämna hemma.

Bland ytligare kompisar och andra jag känner flyktigare vill jag inte heller att det sprids, just eftersom jag inte vill bli behandlad annorlunda än någon annan och för att jag överlag är ganska mån om min integritet.

 

[Och_Aye]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Kl.

Nä, jag är nog inte direkt öppen alls.

Jag berättar att jag har "tendenser till depression" för nära vänner. I min värld innebär det en story om en liiiiten del av mitt förflutna; men framförallt tankar om hur jag funkar idag, när jag mår bäst, när jag mår sämst, HUR jag funkar bäst resp. sämst etc.

Att jag "lider" av PTSD berättar jag bara i de fall det verkligen är nödvändigt. Det gäller t ex sambo, bror, mamma och pappa. Annars vill folk gärna veta VARFÖR och det är i regel ingenting jag delar med mig av till random, även om jag absolut inte tycker att det är mitt fel eller skäms över det.

 

[Septicemia]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är relativt öppen.

Mina äldsta vänner vet det mesta, liksom sambon. Det hade omöjligt gått att undanhålla sjukdomen från någon som är runt mig mycket så jag har varit tydlig med det uppenbara tidigt i relationer, men inte öst ut hela min livshistoria.
Föräldrar och släkt är medvetna om problemen eftersom de uppstod redan när jag bodde hos mina föräldrar, men det är bara om någon frågar som jag förklarar lite djupare.
Frågar någon ytligt bekant så svarar jag med vilken diagnos jag har, men inte så mycket mer om det inte är något denne uppenbarligen är intresserad av eller har frågor kring. Hur gärna jag pratar beror mycket på dagsformen.

Så ja, jag berättar och förklarar om någon vill veta, men jag är inte speciellt ingående vad gäller just min problematik, mina känslor och mitt faktiska mående.

Självklart tycker jag att det borde vara mindre tabu med psykiska besvär (men om man jämför med 20 år sedan så är det en enorm skillnad) och att man inte ska känna sig tvungen att hålla tyst eller skämmas för sig själv, men jag anser också att det är upp till var och en att välja hur mycket av sig själv man vill dela med andra.
Jag kan faktiskt bli lite irriterad när jag blir ifrågasatt kring varför jag inte berättar mer eller föreläser eller skriver om just min sjukdom eftersom jag tycker att det är ett val man själv gör, inget kall som man ska tvingas till bara för att lysa upp samhället.

 

[Breccia_]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

har adhd, det är svårt att hymla om det, det lyser så jävla lätt igenom haha!
fast å andra sidan, i dagsläget är det ingenting jag lider av, jag fungerar bra på medicin, är högfungerande och får ihop allt (barn, jobb, häst, liv o.s.v.) så då känns det nästan roligt att visa att allt går bara man vill.

 

[Ankpower]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta?
Jag är rätt så öppen faktiskt! Jag känner att varför ska man skämmas liksom för att vissa människor tycker det är "obehagligt" eller vad? Dock är anledningen till min PTSD ingen jag berättar för alla men för många så de förstår varför jag i vissa situationer reagerar som jag gör. Men att jag har ADHD, ätstört beteende och lätt att hamna i depression är liksom ingen big deal för mig att berätta om, behövs även mer förstående för psykisk ohälsa tycker jag så att man är öppen om det så är det väl bara bra.

Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Familj (större delen) vet ju sedan innan, sambon berättade jag direkt för, inget kul att släppa en bomb med en massa bagage x antal månader senare, hade kanske inte varit så lätt att hantera då. Lika bra att ha det gjort. Vänner får veta med men kanske efter ett litet tag. Jobb, njäe.

Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?
Bra, med vissa undantag!

 

[Hepzheba]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

kl

Nu blir jag lite sur... Hade suttit och skrivit om mina diagnoser och vilka jag hade berättat för och så råkade jag på något sätt radera det

Orkar inte skriva allt igen, men jag har "bara" depression och ångest och har berättat för de närmsta som de allra flesta har tagit det bra, förutom min mamma som jag tror har svårt att förstå psykiska diagnoser, hon verkar mer vilja ha något konkret: "sågar du dig i tummen får du ett sår" liksom. P.g.a. att jag varit sjuk en del nu i höst har jag berättat för min chef som bara har varit snäll och förstående (jobbar på vårdcentral så det är ju egentligen det minsta man kan begära...) Jag hade nog inte berättat för chefen om det inte var så att jag varit borta en hel del och att jag då bara var vikarie och i intervju för fast tjänst (som jag senare fick "trots" mina problem! )

Det jag har upplevt med dessa något diffusa sjukdomar som ångest och depression är att jag inte gärna vill få stämpeln som lat, vilket jag ju vet att det inte alls handlar om egentligen. Jag tror också att man är rädd att lämna ut en så stor del av sig själv, om man t.ex. har sågat av sig tummen, ja, då har man ingen tumme (vilket kan vara nog så jobbigt!) men det säger inte mycket om vad man känner och tänker. Att vara deprimerad är ju dock betydligt mer personligt, det är ju egentligen bara känslor och många är nog rädda att lämna ut sig själva så.

 

[tuaphua]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

Jag är inte så jätteöppen. Jag har tyvärr fått lära mig att skämmas för att jag är sjuk som yngre. Det är dock något jag försöker släppa.
Jag vill inte heller berätta för vem som helst iom att jag inte vill bli sedd som någon det är synd om eller som ska särbehandlas.
Så jag låter oftast bli att berätta tills de känner mig och redan vet att jag ären rätt stark och stabil person.
Har dock inte berättat för min familj mer än mina föräldrar. Jag vill inte göra de andra ledsna.

Jag har diagnosticerats med PTSD, anorexi, depression, panikångest, generell ångestproblematik, kroniska sömnbesvär, utbrändhet(x antal ggr), social fobi etc. Har också haft problem med kontrollbehov och tvångssyndrom.
Idag har jag tagit mig igenom PTSDn, anorexin, panikångesten, sociala fobin etc.
Jag är nu under utredning för adhd/add och/eller bipolaritet. Läkare och behandlande psykolog är inne på ADHD av kombinerad typ.

Jag ser själv inte på en person med andra ögon om den har diagnoser. Men jag är rädd att andra ska göra det med mig. Mindre idag än förr dock. Och idag vill jag trotsa den känslan och liksom "own" mina diagnoser. Förmodligen är det ju ADHD och mitt mkt händelserika liv som ligger bakom allt. Blir jag diagnosticerad med det eller något annat kommer jag försöka vara öppen med det.
Idag ljuger jag ju inte om någon frågar. Men iom att jag är en skicklig skådis så gör folk inte det.
För mig så är det lite skönt att låtsas vara frisk. För då upplever jag att jag blir bemött som en frisk. Och då mår jag faktiskt bättre. För jag omges med mer positiva vibbar är oro och sorg.

Dock använder jag mig av mina erfarenheter och berättar gärna för andra som är sjuka att även jag är det om de tycker ngt känns omöjligt. Då kan man se att trots att jag utåt sett ser så glad ut, verkar ha så mycket ork etc kan ha shitty days. Och om jag kan kämpa igenom saker kanske det kan ge dem styrka och hopp att göra detsamma.
För vissa kan det vara skönt att inte vara ensam i sin rekationer kring saker.

 

[Squie]

Sv: Är ni öppna med era diagnoser?

*tittar in från senior*

Jag har alltid varit öppen med den diagnos jag hade. Sedan har jag valt vilka jag har gått djupare in på det hela med.