Är tatueringar en klassmarkör?

[Badger]

Självklart, men att ett socialt fenomen är komplext betyder ju inte att det är osynligt. De där 20 minigrejorna blir ju tillsammans en väldigt tydlig social markör.

För vissa extremfall kanske. Som att Canada Goose jackor för många år sedan var kedjade för de blev stulna så ofta? Det blir ju liksom knasigt när man skriver det. Men menar du att du alltid kan gissa klass på en person?

 

[Mabuse]

För vissa extremfall kanske. Som att Canada Goose jackor för många år sedan var kedjade för de blev stulna så ofta? Det blir ju liksom knasigt när man skriver det. Men menar du att du alltid kan gissa klass på en person?

Ja, absolut. Det är inte att gissa, det syns ju, och hörs på hur man pratar.

 

[Badger]

Ja, absolut. Det är inte att gissa, det syns ju, och hörs på hur man pratar.

Men vet du om du fick till det rätt? Vad är kontrollen?

Vad anser du vara ena eller andra klassens kriterier? Och vad anser kanske personen att den var för klass? (tex rejäl arbetarklass när båda föräldrarna är akademiker och man pluggar)

 

[Mabuse]

Men vet du om du fick till det rätt? Vad är kontrollen?

Vad anser du vara ena eller andra klassens kriterier? Och vad anser kanske personen att den var för klass? (tex rejäl arbetarklass när båda föräldrarna är akademiker och man pluggar)

Klass är ju mer ett faktum. Om man är barn till en professor och en överläkare, har vuxit upp i en sekelskiftesvåning med äkta konst, och själv är partner på Vinge, då är man ju inte arbetarklass oavsett om man tycker det själv.

Om det är så att en person med den bakgrunden själv blir undersköterska, gifter sig med en hantverkare och bor i lägenhet i Upplands väsby med barn som inte går på högskola, vilket statistiskt sett är väldigt osannolikt, då är man ju precis det: En blandning av arbetarklass och övre medelklass.

Hur man vet att det är rätt är ju att det finns forskare som studerar de där markörerna, och vet att de är vanligare i vissa grupper. Äkta konst är en markör. Sekelskifteslägenhet är en markör. Osv osv. Själv har jag t ex en fjällrävenryggsäck som jobbväska, det är verkligen en klassmarkör, om man tittar på vilka som har det. Den formligen skriker medelklass, förmodligen vänster.

I princip allting som människor gör och väljer kan fungera som sociala markörer. Kläder. Intressen. Matvanor. Träningsvanor. Yrke. Semestervanor. Smak i största allmänhet. Hur man uttrycker sig. Politisk åsikt. Kläder.

Det är lite som hur man ser att någon är kvinna eller man utan att se dem nakna. Vi gör klass lite på samma sätt som vi gör kön.

 

[Badger]

Klass är ju mer ett faktum. Om man är barn till en professor och en överläkare, har vuxit upp i en sekelskiftesvåning med äkta konst, och själv är partner på Vinge, då är man ju inte arbetarklass oavsett om man tycker det själv.

Om det är så att en person med den bakgrunden själv blir undersköterska, gifter sig med en hantverkare och bor i lägenhet i Upplands väsby med barn som inte går på högskola, vilket statistiskt sett är väldigt osannolikt, då är man ju precis det: En blandning av arbetarklass och övre medelklass.

Hur man vet att det är rätt är ju att det finns forskare som studerar de där markörerna, och vet att de är vanligare i vissa grupper. Äkta konst är en markör. Sekelskifteslägenhet är en markör. Osv osv. Själv har jag t ex en fjällrävenryggsäck som jobbväska, det är verkligen en klassmarkör, om man tittar på vilka som har det. Den formligen skriker medelklass, förmodligen vänster.

I princip allting som människor gör och väljer kan fungera som sociala markörer. Kläder. Intressen. Matvanor. Träningsvanor. Yrke. Semestervanor. Smak i största allmänhet. Hur man uttrycker sig. Politisk åsikt. Kläder.

Det är lite som hur man ser att någon är kvinna eller man utan att se dem nakna. Vi gör klass lite på samma sätt som vi gör kön.

Jag protesterar mot att du gör det så väldigt lätt, när jag inte tycker det är det.

Jag håller mer med dem som att det är möjligt att du kan ploppa de två ytterligheterna i fack, men massan i mitten knappast.

 

[Robbansmatte2]

Jag är en välutbildad medelklasstant! Jag har helt klart fördomar mot personer med mycket tatueringar - jag förknippar många tatueringar med kriminella eller personer med låg utbildning ... Är jag bara totalt omodern och fördomsfull eller är mina fördomar "Sanna" -'är tatueringar i stor mängd en modern klassmarkör? Om jag ser en ung kille eller tjej som är tungt tatuerad hur stor är chansen att hon eller han är högskoleutbildad? Jag är ärligt nyfiken och fullt beredd att begrava mina fördomar! Så vad säger ni?

Nu kommer jag in på slutet men för 50 år sedan sådär var bara sjöfolk, hamnarbetare och kung Fredrik av Danmark tatuerade ( samt många folk i andra länder tex Maorier) Jag är född -56. Nu är alla tatuerade om de vill, har inte ett skvatt med klass eller socioekonomisk bakgrund att göra. Jag skulle själv göra en försiktig tatuering som visade att jag har pacemaker om jag skulle ut och resa. Varje tatuering med sådan inf. kan rädda liv och identifiera en kropp om ngt. hänt.

 

[Otherside]

Precis detta!
Det är ju snordyrt att gå till en även en "normalbra" tatuerare och bland tatuerare finns det olika "klass". Vissa är extremt dyra och har en unik kundkrets med täta plånböcker. Dessa kunder tatuerar inte in en liten diskret ros på skinkan utan de gör grejer som ska synas.
Tatueringar kan helt klart statuera välstånd, mycket pengar och hög utbildning beroende på vem konstnären är.

Fast de jag träffar, de yngre i alla fall (yngre än medelålders) med sleeves och mer därtill, har definitivt ingen hög inkomst. Några är arbetslösa och får A-kassa sedan länge. Jag förvånas ofta ofta över hur de har råd, då en sån tatuering kostar i klass med en resa till Maldiverna (minst!) och det har gemene man inte råd med.

 

[Mabuse]

Jag protesterar mot att du gör det så väldigt lätt, när jag inte tycker det är det.

Jag håller mer med dem som att det är möjligt att du kan ploppa de två ytterligheterna i fack, men massan i mitten knappast.

Jag har inte sagt att det är lätt, jag råkar vara intresserad av sociala mönster, så jag är observant på smådetaljer, och då blir det ju lätt. Ungefär som att det är lätt för en avelsnörd att se skillnad på ett dressyravlat halvblod och en travare genom att titta på en exteriörbild. För att man har lärt sig vilka detaljer man ska titta efter. Det betyder ju inte att det står stämplat i pannan på dem.

Socialgrupper är heller inte så entydiga, det är ju det som gör det intressant! Se hur det sociala arvet yttrar sig, se hur kulturellt och socialt kapital yttrar sig.

 

[Mabuse]

I tråden fram till nu har iaf klassmarkör i samband med tatuering varit tydligt avsedd med lågutbildad, fattig och kriminell.
Tatueringar finns i alla varianter på alla varianter av människor. Allt från fattiga och kriminella till stenrika och högutbildade.

Även rika och högutbildade kan ha taskigt gjorda ungdomstatueringar som de bär med stoltet.
Skitfånig diskussion egentligen.

Ja, teoretiskt sett. Men inte i praktiken. Och om man har det så ser de olika ut.

Tror människor på riktigt att vi lever i ett klasslöst samhälle där alla har samma förutsättningar?

 

[Blue]

Min spontana känsla till trådens frågeställning var: till viss del ja. När jag googlade snabbt hittade jag en nyhetsartikel som sa att 50% av amerikaner med gymnasieutbildning (high school) bor i ett hushåll med någon som är tatuerad medan bara 14% av universitetsutbildade (college graduate) gör det. Men det är ju inte direkt svårt att hitta framgångsrika person med tatueringar. Nästan alla har väl några indikatorer, eller markörer, som "går emot" det "klasskikt" som de "tillhör" då det säkert finns flera hundra indikatorer.

 

[nullo-modo]

Det är just den här sortens faktorer, som gör att jag inte kan tänka mig att tatuera mig.

Hur kommer t.ex. tatueringen att kännas/upplevas av mig, när ålder som rynkor, smärre fettvalkar, oavsiktligt mindre hår, mindre muskler m.m. gör att min egen kroppsuppfattningen måste hänga med kroppens förändringar?
Vill jag verkligen ha en tatuering som "krymper" eller "utvidgas" när kroppen ändras?


Ett motiv/en kategori av motiv som är populärt och anses ha en betydelse/sända ett slags budskap när man är i 20-årsåldern, kan ha förändrat betydelse/anses vulgärt/sända ett annat sorts budskap, när man blivit 40 år.

Ska då ens förhållande, till den egna i princip permanenta tatuering vara sådant, att tatueringar ska tas bort med stort besvär, eller ändras med viss periodicitet?

Bör inte en tatuering, stå för värden och budskap som man räknar man att man kan behålla hela livet?

Om man ser tatueringar som relativt "flyktiga", alltså med ett max 5-10 års perspektiv, är det inte enklare att sända signaler om sig själv, med något mer "flyktiga" metoder?

T.ex. att låta kroppsmåla sig med det man tycker är viktigt när man ska gå fest?

Med hjälp av kläder, klädmönster och smycken?

Min äldsta tatuering börjar närma sig 20 år då den är från 2003.
Den är absolut inte den snyggaste men den är den som bryter mest och är en så stor del av mig.
Alla mina tatueringar betyder något för mig, är som spår av vad som hänt i livet både positiva och negativa händelser.

 

[Modest]

Jag har inte sagt att det är lätt, jag råkar vara intresserad av sociala mönster, så jag är observant på smådetaljer, och då blir det ju lätt. Ungefär som att det är lätt för en avelsnörd att se skillnad på ett dressyravlat halvblod och en travare genom att titta på en exteriörbild. För att man har lärt sig vilka detaljer man ska titta efter. Det betyder ju inte att det står stämplat i pannan på dem.

Socialgrupper är heller inte så entydiga, det är ju det som gör det intressant! Se hur det sociala arvet yttrar sig, se hur kulturellt och socialt kapital yttrar sig.

Jag håller helt med dig. Jag tror mig också vara ganska observant och jag har i mitt yrke mottagningsbesök med främlingar varje dag. Det är oftast jättelätt att se och höra vilken socioekonomisk grupp de tillhör.

 

[skogaliten]

Min äldsta tatuering börjar närma sig 20 år då den är från 2003.
Den är absolut inte den snyggaste men den är den som bryter mest och är en så stor del av mig.
Alla mina tatueringar betyder något för mig, är som spår av vad som hänt i livet både positiva och negativa händelser.

Jag tänker inte enbart ur ett 20-årsperspektiv, utan även ur ett 40- eller 60-årigt...

Det är alltså både hur den egna kroppen förändras, och därmed tatueringen, och hur man själv förändras.

Visst finns det företeelser, minnessaker, eller för den delen någon tatuering, som är lika betydelsfullt hela (och då menar jag verkligen hela) livet, men det kan också vara så att något som kändes viktigt och meningsfullt vid 20 årsålder, som fortfarande var det vid 30 och 40 år, är väldigt maärkligt för en själv, när man blir 70 år...

 

[Ramona]

Jag protesterar mot att du gör det så väldigt lätt, när jag inte tycker det är det.

Fast bara för att du inte tycker att det är lätt innebär det ju inte att andra tycker att det är lätt. Vet man vad som är skillnaden så ser man ju den tydligt. Precis som allting annat, tex hästar som Mabuse skrev. Vi som är hästmänniskor ser ju stor skillnad på en travare, en shire och en dressyrstammad sporthäst.

 

[Mabuse]

Jag håller helt med dig. Jag tror mig också vara ganska observant och jag har i mitt yrke mottagningsbesök med främlingar varje dag. Det är oftast jättelätt att se och höra vilken socioekonomisk grupp de tillhör.

Socioekonomisk grupp är öht ett bättre begrepp än klass, tycker jag.

 

[TygerTyger]

Jag håller helt med dig. Jag tror mig också vara ganska observant och jag har i mitt yrke mottagningsbesök med främlingar varje dag. Det är oftast jättelätt att se och höra vilken socioekonomisk grupp de tillhör.

Hur får du facit sen? Alltså hur vet du att du har rätt? Frågar i allmänhet men lite grundat i att jag är ganska säker på att jag ofta blir "felsorterad".

 

[Modest]

Hur får du facit sen? Alltså hur vet du att du har rätt? Frågar i allmänhet men lite grundat i att jag är ganska säker på att jag ofta blir "felsorterad".

Jag får ju reda på många olika saker eftersom jag behöver fråga om dem. Var och hur de bor, arbete/utbildning, ekonomi, antal barn, sjukdomar/sjukdomshistoria/utsatthet, alkohol, tobak, droger, fritidsintressen, barndom, tilltro/misstänksamhet till omvärlden/andra människor, inneboende resurser, etc etc. Detta tillsammans med hur de klär sig, tar hand om sig (eller inte tar hand om sig), smyckar sig, för sig, pratar och uttrycker sig ger mig en tydlig bild om vad personen har för socioekonomisk tillhörighet.

Dock vet jag inte riktigt vad du och några andra menar med "facit". Få människor har ju sin socioekonomiska tillhörighet dokumenterad svart på vitt. Jag tycker att jag är hyfsad på att bedöma det då det ingått i min utbildning och nu i mitt dagliga arbete, bara.

 

[TygerTyger]

Jag får ju reda på många olika saker eftersom jag behöver fråga om dem. Var och hur de bor, arbete/utbildning, ekonomi, antal barn, sjukdomar/sjukdomshistoria/utsatthet, alkohol, tobak, droger, fritidsintressen, barndom, tilltro/misstänksamhet till omvärlden/andra människor, inneboende resurser, etc etc. Detta tillsammans med hur de klär sig, tar hand om sig (eller inte tar hand om sig), smyckar sig, för sig, pratar och uttrycker sig ger mig en tydlig bild om vad personen har för socioekonomisk tillhörighet.

Dock vet jag inte riktigt vad du och några andra menar med "facit". Få människor har ju sin socioekonomiska tillhörighet dokumenterad svart på vitt. Jag tycker att jag är hyfsad på att bedöma det då det ingått i min utbildning och nu i mitt dagliga arbete, bara.

Okej, tack! Då förstår jag.

 

[Luff]

Jag håller helt med dig. Jag tror mig också vara ganska observant och jag har i mitt yrke mottagningsbesök med främlingar varje dag. Det är oftast jättelätt att se och höra vilken socioekonomisk grupp de tillhör.

Varför lägger du ens tid på tankar om socioekonomisk bakgrund? Jag är så trött på att alltid först vid möten få ta mig upp ur en grop jag inte grävt. Nä, jag sminkar mig inte, jag går i jeans o tunika, jag pratar dialekt. Nä, jag tar inte "hand om mig". Jag jobbar hårt, har ett ärvt kapital som jag vårdar, är jävligt bra på mitt jobb, har koll på samhällsfrågor. Och då sitter du och ska sortera mig. Och tro mig, det märks. - Jobbar du? Eh, jaha heltid? Med vad sa du? Oj, det är väl tufft?

 

[Ramona]

Varför lägger du ens tid på tankar om socioekonomisk bakgrund? Jag är så trött på att alltid först vid möten få ta mig upp ur en grop jag inte grävt. Nä, jag sminkar mig inte, jag går i jeans o tunika, jag pratar dialekt. Nä, jag tar inte "hand om mig". Jag jobbar hårt, har ett ärvt kapital som jag vårdar, är jävligt bra på mitt jobb, har koll på samhällsfrågor. Och då sitter du och ska sortera mig. Och tro mig, det märks. - Jobbar du? Eh, jaha heltid? Med vad sa du? Oj, det är väl tufft?

Det här är ju riktigt intressant för vi har ju samma jobb. Jag jobbar ju inte hårt , är till och med rätt så lat, men jag har ju en annan stil och jag känner aldrig att jag behöver gräva mig ut ur någon grop. Det är ju bara tragiskt!