Ärvda möbler - en klassfråga? (utbruten från Att fråga vad någon jobbar med?)

Mabuse

Trådstartare
Ja jag kan ju tycka att totalt ilvitt har sina estetiska poänger (en kollega har rent av fått till det ombonat med luddiga vita mattor och ett par vita soffor och vita blommor och allt), men det finns inte en pinal här som jag vill byta ut :laugh: och jag sjunker in nöjt hos folk med mycket gamla möbler och mattor, känns hemtamt. (Det är säkert lättstädat också med den stilen)
Är det kanske lite en klassfråga också? Med ärvda gamla möbler menar jag? I min släkt finns liksom inget att ärva, det var billiga möbler i första läget, och sen har de använts av den som köpte dem tills de var utslitna. Jag menar, jag skulle gärna ha mina föräldrars bokhyllor, men de behöver dem ju själva...
 
Är det kanske lite en klassfråga också? Med ärvda gamla möbler menar jag? I min släkt finns liksom inget att ärva, det var billiga möbler i första läget, och sen har de använts av den som köpte dem tills de var utslitna. Jag menar, jag skulle gärna ha mina föräldrars bokhyllor, men de behöver dem ju själva...
Jo så är det nog. Att dessutom ha gamla möbler man verkligen inte vill eller kan slänga ut.

Samtidigt kan det ju ha med smak också att göra. Jag menar mycket av det mamma har är gammelmormors, och andra släktingar men en del fina bokhyllor är ju också något hittat i antikaffärer och myrorna rent av.
 
Är det kanske lite en klassfråga också? Med ärvda gamla möbler menar jag? I min släkt finns liksom inget att ärva, det var billiga möbler i första läget, och sen har de använts av den som köpte dem tills de var utslitna. Jag menar, jag skulle gärna ha mina föräldrars bokhyllor, men de behöver dem ju själva...

Jag har ganska mycket av min farfars saker, de var ju småbönder med 10 ha åker och tre kor så det är inte någon rik släkt precis. Men hållbara saker.
 
Jo så är det nog. Att dessutom ha gamla möbler man verkligen inte vill eller kan slänga ut.
Samtidigt kan det ju ha med smak också att göra. Jag menar mycket av det mamma har är gammelmormors, och andra släktingar men en del fina bokhyllor är ju också något hittat i antikaffärer och myrorna rent av.
Smak spelar absolut in, men också att det rent teoretiskt finns något att ärva, som man i så fall kan tacka nej till. De här ärvda sakerna, är det när släktingar har dött, eller är det släktingar som gör sig av med möbler som inte är trasiga och utslitna?

Vi har en del gamla möbler hemma, men det är köpt i antikaffärer och liknande - släkten har ingenting. Jag har en del ärvda trasmattor och broderade dukar, men mattorna sjunger verkligen på sista versen nu, efter 50-60 års användning.
 
Senast ändrad:
Jag har ganska mycket av min farfars saker, de var ju småbönder med 10 ha åker och tre kor så det är inte någon rik släkt precis. Men hållbara saker.
Allt är relativt. I min släkt skulle det räknas som rikt. Alltså, de var inte fattiga direkt, men i hela släkten fanns ett sånt hemman. Men det ärvde de äldsta bröderna, så farfar som var nummer tio ärvde ingenting såklart. Farfar jobbade i hamnen och farmor var hemmafru, så de få fina, hållbara saker de hade står kvar i deras hus, som finns kvar i släkten. På mammas sida var de flyktingar, så allt som fanns med där rymdes i en koffert. Det finns ett par böcker och en liten tavla, som jag har ärvt.
 
Är det kanske lite en klassfråga också? Med ärvda gamla möbler menar jag? I min släkt finns liksom inget att ärva, det var billiga möbler i första läget, och sen har de använts av den som köpte dem tills de var utslitna. Jag menar, jag skulle gärna ha mina föräldrars bokhyllor, men de behöver dem ju själva...
Det gör det nog.
Mina ärvda möbler kommer att hålla i många hundra år.
 
Allt är relativt. I min släkt skulle det räknas som rikt. Alltså, de var inte fattiga direkt, men i hela släkten fanns ett sånt hemman. Men det ärvde de äldsta bröderna, så farfar som var nummer tio ärvde ingenting såklart. Farfar jobbade i hamnen och farmor var hemmafru, så de få fina, hållbara saker de hade står kvar i deras hus, som finns kvar i släkten. På mammas sida var de flyktingar, så allt som fanns med där rymdes i en koffert. Det finns ett par böcker och en liten tavla, som jag har ärvt.

Likadant i min släkt. Det har liksom inte funnits nåt att ärva direkt. Och har det funnits nåt så var det när jag var i tonåren och varken hade intresse eller plats att förvara gamla möbler. I mitt fall fanns inget äldre än 50-60-tal. Den stilen har aldrig varit i min smak.
 
Smak spelar absolut in, men också att det rent teoretiskt finns något att ärva, som man i så fall kan tacka nej till. De här ärvda sakerna, är det när släktingar har dött, eller är det släktingar som gör sig av med möbler som inte är trasiga och utslitna?

Vi har en del gamla möbler hemma, men det är köpt i antikaffärer och liknande - släkten har ingenting. Jag har en del ärvda trasmattor och broderade dukar, men mattorna sjunger verkligen på sista versen nu, efter 50-60 års användning.
Tjaa när någon äldre släkting dör så måste ju möblerna ta vägen någonstans och då hamnar lite här och var, hos den som bor närmst och som bedöms ha plats för det. Så tex mamma har pappas mormors möbler. Så när mitt barn tex behövde skrivbord så kunde jag tigga till mig min farfars gamla skrivbord av henne (som ändå var praktiskt taget mitt eftersom jag hade det som liten). Så har jag väl något skåp som pappas frus mamma hade och som de inte behövde när de köpte nytt (som ser gammalt ut oavsett :D). Och något bord i förrådet och ett par taburetter i hallen som farmors systers dotter tänkte jag ville ha, mycket av det hamnade hos en ingift faster. Medan jag tex har praktiskt taget ingenting från farmor som bodde långt bort. (och till slut om platsen sinar får de stå på landet) (osäker på om tacka nej alltid varit ett alternativ.)
 
Senast ändrad:
Tjaa när någon äldre släkting dör så måste ju möblerna ta vägen någonstans och då hamnar lite här och var, hos den som bor närmst och som bedöms ha plats för det. Så tex mamma har pappas mormors möbler. Så när mitt barn tex behövde skrivbord så kunde jag tigga till mig min farfars gamla skrivbord av henne (som ändå var praktiskt taget mitt eftersom jag hade det som liten). Så har jag väl något skåp som pappas frus mamma hade och som de inte behövde när de köpte nytt (som ser gammalt ut oavsett :D). Och något bord i förrådet och ett par taburetter i hallen som farmors systers dotter tänkte jag ville ha, mycket av det hamnade hos en ingift faster. Medan jag tex har praktiskt taget ingenting från farmor som bodde långt bort. (och till slut om platsen sinar får de stå på landet) (osäker på om tacka nej alltid varit ett alternativ.)
Fascinerande! Det låter rimligt och naturligt när du beskriver det, men sånt existerar inte i min släkt. Den är så liten, och t ex mina föräldrars kusiner (som i exemplet med farmors systers dotter) vet jag inte ens vad de heter, än mindre var de bor eller kan tänkas ha för möbler. Närmsta släkting jag känner till som lever (utöver mina syskon och deras barn) är en moster 50 mil bort som jag inte träffat på minst 35 år. Jag antar att hon fortfarande bor 50 mil bort, vi har ingen kontakt.

Om släkten inte flyttar runt och emigrerar så mycket, så tänker jag att det är mer sannolikt att man ger varandra möbler.
 
Om släkten inte flyttar runt och emigrerar så mycket, så tänker jag att det är mer sannolikt att man ger varandra möbler.
Emigrerar man tar man väl inte med så mycket, men bor man inom samma land är det väl inget konstigt att ta med sig möbler. När gammelmormor, som hade stor gård, dog tog vi arvingar vad vi ville ha och tog med det hem, trots att det var 50 mil mellan mitt hem och hennes. När farmor och mormor dog bodde jag utomlands så jag ville inte ha några stora möbler, men jag tog med andra saker. Däremot hade mormor testamenterat en stor tavla till mig och lite andra grejer så de fick bo hos mina päron tills jag kom på vad jag skulle göra med dem, men en vacker dag flyttade jag tillbaka till Sverige och då fick de bo i min bostad.

Sen är det ju lite sådär som @Badger skriver att den som behöver någonting mest får grejerna. Jag har ännu inte varit med om något bråk om möbler etc trots att egentligen majoriteten av släkten gått bort numer. Den som behöver ett köksbord tar köksbordet, den som behöver en stor spegel i hallen tar den, etc. När jag flyttade tillbaka till Sverige passade mina päron på att dumpa av lite grejer hemma hos mig de tyckte inte fick plats i deras förråd, bland annat en stor brun antik byrå som är hopplös att både dra ut och putta in lådorna på, farmors sekretär som är både opraktiskt och ful i mitt hem och farmors sjömanskista som min mamma målat om från grön/svart till vit, så den får numer gärna bo hemma hos mig. Farmors sekretär har jag liksom inte hjärta att kasta ut så den får bo kvar.
 
Fascinerande! Det låter rimligt och naturligt när du beskriver det, men sånt existerar inte i min släkt. Den är så liten, och t ex mina föräldrars kusiner (som i exemplet med farmors systers dotter) vet jag inte ens vad de heter, än mindre var de bor eller kan tänkas ha för möbler. Närmsta släkting jag känner till som lever (utöver mina syskon och deras barn) är en moster 50 mil bort som jag inte träffat på minst 35 år. Jag antar att hon fortfarande bor 50 mil bort, vi har ingen kontakt.

Om släkten inte flyttar runt och emigrerar så mycket, så tänker jag att det är mer sannolikt att man ger varandra möbler.
Jag tänker att det även beror på när folk dör/flyttar in på boenden. Tittar jag på mina egna barn så finns det lite möbler över, det hänger dels ihop med att vi nyligen köpte en avstyckad gård där det även ingick en del möbler, dels att vi har haft utrymmet att spara möbler efter min gudmor, mormor och deras farmor och farfar. När min mormor och gudmor dog med ett halvårs mellanrum så flyttade syrran och hennes sambo ihop i sin första egna lägenhet, de kunde möblera hela lägenheten med ärvda möbler för att det rent tidsmässigt passade. Hade de flyttat ihop och möblerat sin lägenhet ett halvår tidigare så hade de istället fått köpa möbler.

Hade vi inte haft utrymmet att spara möbler som inte får plats inne, ja då hade mina barn fått köpt nytt. Sen handlar det även om hur stor släkt man har och hur den ser ut. Makens släkt är stor och har bott i samma område länge, han har ärvt från barnlösa mostrar, fastrar, far/morbröder.
 
Mitt problem med ärvda möbler är väl mest att de i mitt fall varit för tunga, stora, mörka och gett ett allmänt tungt intryck. Inte min stil helt enkelt. Jag vill ju ha saker i mitt hem som jag valt. Inte det som råkade bli ledigt och gratis just då. När jag skaffar möbler har jag oftast en idé på var den ska stå, vilka funktioner jag vill att den ska ha och så ska den passa in i rummet den ska stå både storlek och stil.
 
Mitt problem med ärvda möbler är väl mest att de i mitt fall varit för tunga, stora, mörka och gett ett allmänt tungt intryck. Inte min stil helt enkelt. Jag vill ju ha saker i mitt hem som jag valt. Inte det som råkade bli ledigt och gratis just då. När jag skaffar möbler har jag oftast en idé på var den ska stå, vilka funktioner jag vill att den ska ha och så ska den passa in i rummet den ska stå både storlek och stil.
Så är det ju också, men jag gillar mina rötter, jag finner en viss tröst i att jag har farmors sjömanskista tex, eller mammas mosters syskrin. Det ger mig trygghet på något vis, stabilitet. Kan inte förklara det på ett vettigt sätt tror jag, men det grundar mig som människa att människor som jag delar DNA med har haft vissa grejer innan mig. Sen har jag gjort vissa grejer till mina egna, tex målat om, tagit av fula fötter etc. Men det är så utveckling ser ut!
 
Nja min mamma kommer från en fattig släkt med pigor/drängar och småtorpägare. Farfar och farfarsfar var dock händiga så har ärvt endel ’bonnabyggda’ möbler av allmogestuk därifrån.
Mormor dog när jag var i tonåren men som tur hade mamma plats att förvara sakerna i 15år till jag hade eget hus 😅
 
Mitt problem med ärvda möbler är väl mest att de i mitt fall varit för tunga, stora, mörka och gett ett allmänt tungt intryck. Inte min stil helt enkelt. Jag vill ju ha saker i mitt hem som jag valt. Inte det som råkade bli ledigt och gratis just då. När jag skaffar möbler har jag oftast en idé på var den ska stå, vilka funktioner jag vill att den ska ha och så ska den passa in i rummet den ska stå både storlek och stil.
Det är ju verkligen en klassfråga. Om man har råd att tacka nej till gratis möbler.
 
Det är ju verkligen en klassfråga. Om man har råd att tacka nej till gratis möbler.

Man ska ha råd att förvara dem till man har plats för dem också. Många vittnar om att föräldrar med stor bostad har kunnat förvara möblerna åt dem till de själva hade plats för dem.

För min del har aldrig arv kommit i samband att jag faktiskt behövt och haft plats för nya möbler. Jag känner ingen som kan förvara åt mig gratis. De gånger jag behövt nya möbler har det inte funnits några att få gratis.
 
Mitt fall är nog lite speciellt... jag kommer inte från någon rik släkt på vare sig mammas eller pappas sida. Farmor fick ärva mitt hus av han som ägde det, han var barnlös och hon jobbade som husa här. Pappa köpte det av henne när hon inte orkade med det. Hade hon inte ärvt det hade pappa aldrig haft råd att köpa något hus.

Pappa höll ju på med auktioner... och jag har insett i efterhand att han hade en relativt "dyr" smak. Massor av saker jag gått igenom efter han dog har varit förhållandevis värdefulla och av "märken" (tex de horribla ljusstakarna jag alltid avskytt var tydligen Musselmalet från Kunglig Dansk :laugh:). Det mesta är också tämligen till väldigt gammalt. Men pappa har ju kunnat göra fynd på auktionerna han haft så därför har han inte lagt så vansinnigt med pengar på dem. Jag kan ju inte fråga honom men jag gissar att det varit en kombination av saker han tyckt om och som han kunnat köpa till ett bra pris eftersom de inte har varit i ropet vid inköpstillfället.

Så visst, jag har ju ärvt möbler av pappa trots att han inte var rik. Men jag har inte en möbel från någon generation längre bak än så, det fanns inget att ärva. Däremot uppskattar jag högt farmors linnehanddukar med hennes initialer inbroderade :heart Som @Ramona känner jag mig nära mina rötter när jag hanterar sakerna jag ärvt.
 
Jag vet inte om det är en klassfråga eller om det är om våra äldre släktingar valde att skaffa kvalitetsmöbler.

Jag har en del möbler från mina morföräldrar som de beställde från en snickare när de gifte sig 1929. Det är helt klart att alla som satte bo då inte kunde beställa ett möblemang på det sättet och de hade det bättre ställt. Men jag har också en del möbler från min mosters man som växte upp i en etta i Vasastan och som inte fick några syskon för att de inte hade råd med flera barn. Bland annat deras gamla köksbord som är 1x1 meter men med smarta skivor kan bli mer än dubbelt så stort. Jag gissar att det inte var billigt men att de valde att investera i kvalitet.
 
Vi har en del möbler som funnits nära släkthistorien, men de är inte ”ärvda familjeklenoder” utan kommer genom en svärfar som är antikhandlare och gillar möblers historia (och att köpa dem från sin hembygd). Slagbordet som förmodligen är från början av 1800-talet är inte heller en finmöbel och har aldrig varit, det har använts i praktiken i kök i sådär 200 år och ser ut därefter. Kök som ligger nära släkten på den sidan.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp