Ätstörd... är jag?

vtok

Trådstartare
Ok. Det här tar emot något otroligt att skriva men jag vet varken ut eller in längre. Börjar känna mig smått desperat.

Jag funderar lite kring det här med ätstörningar och jag tror att jag är det -- ätstörd alltså. På något sätt. Kanske.

Jag har iaf ett ganska ångestladdat förhållande till mat och min tankeverksamhet kretsar större delen av min vakna tid kring mat; Vad jag kan äta, vad jag inte kan äta, ångesten efter att ha ätit något jag inte 'borde', suget efter än det ena o än det andra, ångesten efter ett inställt träningspass, hur jag bäst kan svälta mig idag -- o ändå orka träna eller prestera på jobbet -- för att kunna fika imorgon, olusten inför att gå hem från jobbet på fredag eftermiddag eftersom allt jag vill göra när jag är ledig är att äta... Planering planering planering. O inte minst misslyckanden misslyckanden misslyckanden.

Som senast i lördags; Jag åt (nyttig mat -- som alltid -- men allt småätande! Godis!) så jag inte ens kom upp ur sängen av depp i söndags. Vilket gjorde att jag åt ännu mer. Och ju sämre jag börjar må desto mer slår det över till nån slags 'hetsätning' rentav. Kan inte stoppa, trots att jag VET att det bara ger än mer ångest -- jag bokstavligt talat ser kalorierna plussas på i takt med att jag tuggar. Så kommer måndagen och jag går med enorm vånda till jobbet -- 'det måste SYNAS att jag gått upp säkert fyra kilo över helgen!!' -- och börjar om igen. Äta, svälta, hetsätsa, träna, svälta. Lagom finns inte.

Jag har inte anorexia eller bulimi. Jag äter (obviously:grin: -- och på gränsen till för mycket dessutom, dvs. vågen står still men det är detsamma som för mycket eftersom jag vill gå ner i vikt -- vilket också är BMI-mässigt helt motiverat) och jag framkallar inga kräkningar. Men alla dessa tankar -- och ångesten -- är ständigt närvarande. Det gör mig väldigt deppig, irritabel (stora humörsvängningar) och egoistisk gentemot min omgivning eftersom jag hela tiden har så fullt upp med att kriga med mig själv....

Det här har förstås pågått ett tag -- jag har fört ett krig med kilon ungefär så länge jag kan minnas. Men nu vet jag ärligt talat inte hur jag ska hantera detta längre. Det känns så fånigt! Vuxna människa ska väl kunna äta ordentligt och inte ha vikt- o utseendenojjor (det sistnämnda är ett kapitel för sig efter trots allt närmare 40 kilos viktnedgång.... Ond. Jävla. Cirkel) som den värsta tonåring... Men jo -- så är det :(...

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen... Få ventilera lite (tack för det). Undrar kanske om någon vet om det går att ta sig ur det här? Är det något som går att söka hjälp för? Var? Och då -- hur samlar man mod nog att göra det?
 
Ok. Det här tar emot något otroligt att skriva men jag vet varken ut eller in längre. Börjar känna mig smått desperat.

Jag funderar lite kring det här med ätstörningar och jag tror att jag är det -- ätstörd alltså. På något sätt. Kanske.

Jag har iaf ett ganska ångestladdat förhållande till mat och min tankeverksamhet kretsar större delen av min vakna tid kring mat; Vad jag kan äta, vad jag inte kan äta, ångesten efter att ha ätit något jag inte 'borde', suget efter än det ena o än det andra, ångesten efter ett inställt träningspass, hur jag bäst kan svälta mig idag -- o ändå orka träna eller prestera på jobbet -- för att kunna fika imorgon, olusten inför att gå hem från jobbet på fredag eftermiddag eftersom allt jag vill göra när jag är ledig är att äta... Planering planering planering. O inte minst misslyckanden misslyckanden misslyckanden.

Som senast i lördags; Jag åt (nyttig mat -- som alltid -- men allt småätande! Godis!) så jag inte ens kom upp ur sängen av depp i söndags. Vilket gjorde att jag åt ännu mer. Och ju sämre jag börjar må desto mer slår det över till nån slags 'hetsätning' rentav. Kan inte stoppa, trots att jag VET att det bara ger än mer ångest -- jag bokstavligt talat ser kalorierna plussas på i takt med att jag tuggar. Så kommer måndagen och jag går med enorm vånda till jobbet -- 'det måste SYNAS att jag gått upp säkert fyra kilo över helgen!!' -- och börjar om igen. Äta, svälta, hetsätsa, träna, svälta. Lagom finns inte.

Jag har inte anorexia eller bulimi. Jag äter (obviously:grin: -- och på gränsen till för mycket dessutom, dvs. vågen står still men det är detsamma som för mycket eftersom jag vill gå ner i vikt -- vilket också är BMI-mässigt helt motiverat) och jag framkallar inga kräkningar. Men alla dessa tankar -- och ångesten -- är ständigt närvarande. Det gör mig väldigt deppig, irritabel (stora humörsvängningar) och egoistisk gentemot min omgivning eftersom jag hela tiden har så fullt upp med att kriga med mig själv....

Det här har förstås pågått ett tag -- jag har fört ett krig med kilon ungefär så länge jag kan minnas. Men nu vet jag ärligt talat inte hur jag ska hantera detta längre. Det känns så fånigt! Vuxna människa ska väl kunna äta ordentligt och inte ha vikt- o utseendenojjor (det sistnämnda är ett kapitel för sig efter trots allt närmare 40 kilos viktnedgång.... Ond. Jävla. Cirkel) som den värsta tonåring... Men jo -- så är det :(...

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen... Få ventilera lite (tack för det). Undrar kanske om någon vet om det går att ta sig ur det här? Är det något som går att söka hjälp för? Var? Och då -- hur samlar man mod nog att göra det?
Ja, det låter som att du har en ätstörning. De allra flesta ätstörnigar är inte renodlad anorexi eller bulimi. Du ska inte behöva ha det såhär och det finns hjälp att få. Kolla upp vad det finns för ätstörningsmottagningen där du bor och hur du går tillväga för att få komma dit. Ibland går det att skriva egenremiss, ibland börjar du med att boka en tid på en vårdcentral.
 
Jag uppfattar det också som att du har en ätstörning. Eftersom du verkar må så pass dåligt i det hela, skulle jag rekommendera att du söker hjälp.

Om det sedan är något slags ätstörning som är ditt primära problem, så att säga, eller om du snarare har något slags ångestproblematik som du försöker kontrollera genom mat och träning, är ju inte lätt att säga. Det jag är ute efter med att ens nämna det är bara att säga att det ju inte är säkert att det är någon ätstörningsenhet som är bästa hjälpen för dig. Men för mig står det rätt klart att du behöver hjälp.
 
Vet inte vad jag vill med tråden egentligen... Få ventilera lite (tack för det). Undrar kanske om någon vet om det går att ta sig ur det här? Är det något som går att söka hjälp för? Var? Och då -- hur samlar man mod nog att göra det?
Det går att ta sig ur, ätstörningar har ju ofta inte en koppling direkt till maten utan maten är ju ofta ett sätt att hantera andra känslor runt omkring så att säga. Skulle nog råda vårdcentralen först så kan säkerligen dom slussa vidare dig på något vänster.

Och samla mod..det är bara att göra. Vill du komma till botten med det så är det tråkigt nog bara att ta tag i och göra det. Har du en vän eller någon stadigare typ så kanske den kan dra med dig lite och prata och förklara på plats om vad det handlar om mera, eller skriv ner allt på ett papper och sammanfatta det där. Det är väl vad jag kan tycka är svårt, att hitta rätt ord så att folk förstår.
 
Jag tycker som @Grazing att du skall ta hjälp av någon du litar på, skriva ned dina tankar kring mat och starta hos VC. Se papperet som en minneslapp och låt din stödperson komma in i samtalet om du inte klarar att uttrycka dig klart.
 
Tack för att du skrev denna tråd!
Jag sitter i samma båt och vet inte hur jag ska ta mig ur och leva ett avstressat liv utan dessa konstanta tankar och oro över mat.
Du får gärna meddela om hur det går för dig, måste själv få tummen ur och ringa till VC
 
Hej igen. Jag tackar så mycket för dom svar jag fått!

Det känns ändå skönt att få lite bekräftelse på att jag kanske nånstans är lite rätt ute i mina tankar o att det går att söka hjälp -- att jag inte bara är helt knäpp. Även om det känns just så.... Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu:(.

Jag har hittat kontaktuppgifter till ätstörningsenheten här men ni tror på VC i första hand alltså?

Jag har haft hjälp av VC och psykiatrin tidigare -- vilket gör att det känns så himla svårt att komma krypande tillbaka igen. Jag var inne på att allt det här hade en stor del i mitt mående redan senast jag hade en samtalskontakt på VC -- men har så oerhört svårt för att öppna mig tillräckligt o prata om det.

Det slutade med att samtalskontakten helt abrupt avslutade vår kontakt. H*n tyckte att jag verkade må bra (det kom jag också att göra vid den tidpunkten ska sägas -- men alla dessa tankar fanns ju där även då o jag ville verkligen prata om detta --- men kom så aldrig dit) o hade inget 'konkret' att få hjälp för även om h*n insåg att jag mådde väldigt dåligt från o till. Jag har aldrig känt mig så dum.

Kan man skriva ner sina tankar o låta första kontakten på VC läsa -- och så gå vidare därifrån? Kan o kan -- hur ställer sig en läkare till det? Framstår man mest som rätt knepig eller kan det vara ett sätt att gå? Jag avskyr att bara vara till besvär:(.
 
Hej igen. Jag tackar så mycket för dom svar jag fått!

Det känns ändå skönt att få lite bekräftelse på att jag kanske nånstans är lite rätt ute i mina tankar o att det går att söka hjälp -- att jag inte bara är helt knäpp. Även om det känns just så.... Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu:(.

Jag har hittat kontaktuppgifter till ätstörningsenheten här men ni tror på VC i första hand alltså?

Jag har haft hjälp av VC och psykiatrin tidigare -- vilket gör att det känns så himla svårt att komma krypande tillbaka igen. Jag var inne på att allt det här hade en stor del i mitt mående redan senast jag hade en samtalskontakt på VC -- men har så oerhört svårt för att öppna mig tillräckligt o prata om det.

Det slutade med att samtalskontakten helt abrupt avslutade vår kontakt. H*n tyckte att jag verkade må bra (det kom jag också att göra vid den tidpunkten ska sägas -- men alla dessa tankar fanns ju där även då o jag ville verkligen prata om detta --- men kom så aldrig dit) o hade inget 'konkret' att få hjälp för även om h*n insåg att jag mådde väldigt dåligt från o till. Jag har aldrig känt mig så dum.

Kan man skriva ner sina tankar o låta första kontakten på VC läsa -- och så gå vidare därifrån? Kan o kan -- hur ställer sig en läkare till det? Framstår man mest som rätt knepig eller kan det vara ett sätt att gå? Jag avskyr att bara vara till besvär:(.
Går säkert bra att skriva en egenremiss direkt till ätstörningsenheten också. Du kan ju alltid testa och höra vad dom säger. Ring eller mejla och fråga hur du ska gå tillväga för att komma dit om du inte vill gå omvägar så att säga.

Jag brukar tänka att dom som jobbar inom vården nog har stött på både det ena och det andra och det krävs nog ganska mycket för att dom ska tycka någon är konstig eller knepig, alla har ju sina egna sätt att kommunicera på och få fram sina tankar på. Och besvär är du ju inte eftersom det liksom är för sådana som dig som dom finns för.
 
Jag känner igen väldigt mycket av vad du skriver. Jag ska till en dietist nu i veckan och ta upp det med henne, jag har inte heller anorexia eller bulimi, jag varken kräks eller hetsäter okontrollerat men jag har helt klart ett stört ätbeteende där jag kan äta alldeles för mycket stundtals. Och precis som du handlar livet om att äta, svälta, träna......bra att du söker hjälp, berätta gärna om du vill hur det går.
 
Jag är psykolog och jobbar med ätstörningsvård, och jag tycker inte att du ska gå via VC. Jag tycker att du ska söka dig direkt till ätstörningsmottagningen i första hand och då kommer de troligen göra en bedömning av din problematik. Det kan vara så att de bedömer att du kan vårdas inom primärvård, men det är bättre att du utreds av de som är specialister istället för att "göra ett försök" på vårdcentralen.

Det är helt omöjligt för mig att bedöma dina svårigheter här på ett internetforum, men det låter verkligen som att det här är väldigt problematisk för dig och då är det bästa att söka hjälp så fort som möjligt.
Vid ätstörningsproblematik är det oerhört viktigt att försöka få till förändring så snart som möjligt, det är väldigt dumt att gå med svårigheterna längre än du behöver.

Lycka till!
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 220
Senast: jemeni
·
Kropp & Själ Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på...
13 14 15
Svar
290
· Visningar
20 340
Senast: Kiwifrukt
·
  • Låst
Kropp & Själ Jag har massa frågor om mat, relation till mat osv och även kring behandling för ätstörning/matrelaterad problematik, om nån har koll på...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
17 724
Senast: Gunnar
·
Skola & Jobb Eftersom buke är mitt orakel hoppas jag på bra svar från folket. Har hamnat i en lite knepig situation och jag vet inte riktigt vilken...
2 3
Svar
52
· Visningar
8 510
Senast: Fiorano
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp