Åldersnoja före 25...

[Sparrisen123]

Jag vet att jag inte är ensam om det här, men det känns så ändå ibland... De flesta i min ålder (dvs mellan 20 och 25) verkar nästan oförskämt nöjda med sin ålder. Gammal nog för alla uteställen, ung nog för att festa hela natten. Egen lägenhet, körkort, fast anställning, börjar hitta sin plats i livet, skaffar sambo/make/hustru och barn eller planerar iallafall för det... Parmiddagar, vinpimplande, Helt enkelt, de börjar bli vuxna.

Och så har vi mig. Inget eget boende, inget fast jobb, ingen aning om vad jag vill bli. Jag gillar inte att gå ut på krogen och när jag dricker så är det bara för att bli jättefull (och det händer sällan, jag ogillar andra fulla människor). Jag lyssnar på typ poppunk och ser ut som en 17-åring. Känner mig som en 17-åring också och har mycket mer gemensamt med folk i gymnasieålder än folk i min egen ålder. Jag dricker inte vin, har aldrig haft ett bra stadigt förhållande, äcklas av tanken på graviditet och är inte speciellt intresserad av sex heller. Jag tycker killar i 20-årsåldern ser tusen gånger bättre ut än de i 30-årsåldern, som jag rent logiskt borde kunna tycka ser bra ut. Men de är bara gamla.
Med andra ord: Jag är jävligt o-vuxen. Folk som inte känner mig blir förvånade när de får reda på att jag är över 20, eftersom jag varken ser ut, fungerar eller känner mig så. (Somliga blir till och med förvånade när de får veta att jag är över 18, men det tycker jag är att pusha det lite väl )

Vissa säger "Åh men det ändrar sig, om några år kommer du också drömma om små skrikiga bajsiga bebisar, äckligt rödvin och ett 9 till 5-kontorsjobb" och jag bara eh nej. Det livet är totalt o-lockande.
Jag har haft åldersångest sedan jag var 17, och det blir bara värre för varje år. Det låter kanske överdrivet men jag vill verkligen inte bli äldre, och snart känns det som att tiden för att "klamra sig fast vid ungdomen" är slut och då vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Vuxenlivet är så fruktansvärt motbjudande för mig

Hursomhelst... Säg att jag inte är ensam om att säga såhär, och vad kan jag göra åt det?
Eller jag kan väl inte göra nåt egentligen, antar jag. Jag kan inte bli yngre och jag vill inte "bli vuxen", så frågan borde vara Hur ska jag bete mig för att stå ut med att bli äldre?

 

[sthu]

Sv: Åldersnoja före 25...

Vissa säger "Åh men det ändrar sig, om några år kommer du också drömma om små skrikiga bajsiga bebisar, äckligt rödvin och ett 9 till 5-kontorsjobb"

Jag hatar när folk säger sånt!! Folk är på mig och sambon om att skaffa barn , de säger saker som att vi är i rätt ålder, varit tillsammans så länge (snart tio år), borde passa på när jag är arbetslös och massa sånt strunt. Jag. Hatar. Det.

Varför kan andra människor inte nöja sig med att sköta sina egna liv istället för att säga åt andra hur det ska vara?


Jaha, nu gjorde du mig upprörd
Men okej då, jag förlåter dig.

 

[Teilani]

Sv: Åldersnoja före 25...

Att få ångest av att fastna i radhusfällan med skrikiga barn behöver inte ha med ålder att göra, den livsstilen pasar verkligen inte alla.

Om du trivs med det du har nu varför ändra på det?

Om du känner att dina vänner börjar bli gamla, hitta nya, inte ersätta men komplettera.

Även om du inte vet vad du vill bli kan jag rekommendera högskola, i kåraktiviteterna får man vara hur barnslig som helst och vimmlar av grabbar knappa 20

 

[bettysmatte]

Sv: Åldersnoja före 25...

Det finns vissa saker som är obligatoriska med vuxenlivet, som t.ex. att skaffa ett jobb som man kan försörja sig på. Annars är det väl fritt fram? Jag är 44 år och har inga barn. Däremot dricker jag gärna vin , har hus och (gammal, skruttig) bil, man, fast heltidsjobb, etc. Mina intressen i livet är bl.a. djuren (2 hästar och två hundar), bakning och (periodvis) att läsa böcker. Inte behöver man följa en viss mall för att man blir vuxen...

 

[Modig_Korn]

Sv: Åldersnoja före 25...

Och så har vi mig. Inget eget boende, inget fast jobb, ingen aning om vad jag vill bli. Jag gillar inte att gå ut på krogen och när jag dricker så är det bara för att bli jättefull (och det händer sällan, jag ogillar andra fulla människor). Jag lyssnar på typ poppunk och ser ut som en 17-åring. Känner mig som en 17-åring också och har mycket mer gemensamt med folk i gymnasieålder än folk i min egen ålder. Jag dricker inte vin, har aldrig haft ett bra stadigt förhållande, äcklas av tanken på graviditet och är inte speciellt intresserad av sex heller. Jag tycker killar i 20-årsåldern ser tusen gånger bättre ut än de i 30-årsåldern, som jag rent logiskt borde kunna tycka ser bra ut. Men de är bara gamla.
Med andra ord: Jag är jävligt o-vuxen.

Vissa säger "Åh men det ändrar sig, om några år kommer du också drömma om små skrikiga bajsiga bebisar, äckligt rödvin och ett 9 till 5-kontorsjobb" och jag bara eh nej. Det livet är totalt o-lockande.
Jag har haft åldersångest sedan jag var 17, och det blir bara värre för varje år. Det låter kanske överdrivet men jag vill verkligen inte bli äldre, och snart känns det som att tiden för att "klamra sig fast vid ungdomen" är slut och då vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Vuxenlivet är så fruktansvärt motbjudande för mig

Du beskriver mig på pricken. Fast min åldersnoja började vid 16, och åldersnojan hänger i även efter 25 är min kvalificerade gissning.

 

[Manji]

Sv: Åldersnoja före 25...

Har du provat på det vuxna livet? Att flytta från föräldrarna, skaffa ett jobb, ro runt allt själv och se vart du hamnar?

Jag förstår inte riktigt din bild av "vuxenlivet", därför jag frågar. För jag tycker det låter som att du målat upp en skräckbild av hur du tror att det är, och därför inte vill bli vuxen.

Det jag tycker är den viktigaste delen i vuxenlivet är just självbestämmandet, något du helt uteslutit från din beskrivning. Jag kan faktiskt inte se något i din vuxen-beskrivning som egentligen säger något om vuxenlivet.

För vad har graviditeter, sex, vin och musiksmak med saken att göra? Det finns 15-åringar som blir föräldrar, super och knullar. Är dom vuxna för det?

Jag tycker som sagt att självbestämmandet är det viktigaste med att vara vuxen. Allt annat "vuxet" är ju bara följdeffekter av just självbestämmandet. Du skapar ju ditt eget vuxenliv så som du vill ha det.

 

[Septicemia]

Sv: Åldersnoja före 25...

Jag både känner igen mig i en del av det du skriver och inte, men vad gäller rent siffermässigt så har jag nog haft åldersnoja sedan 19-20, blir 25 i år.

Det som främst kan ge mig lite framtidspanik idag är alla i min ålder och yngre som redan uppnått de mål jag själv vill ta mig till, dvs en avslutad högskoleutbildning och att ha börjat jobba med det man faktiskt brinner för.
Resten, det där med familj, villa, vovve, volvo, bekommer mig inte ett skit. Att passa in i någon slags mall känns fullkomligt absurt när man faktiskt kan bestämma helt själv hur ens liv ska se ut (för det är ju det bästa med att vara myndig).

För min egen del har det i mångt och mycket handlat om att acceptera mig själv och hur mitt liv har kommit att se ut. Hitta vad som behövs för att driva mig framåt ytterligare en bit. Det går inte att spola tillbaka tiden, men det finns inget som säger att man "måste" vara eller göra på ett visst sätt bara för att man per definition är vuxen. Det finns saker man aldrig kommer ifrån, som ansvar för sitt eget liv, men resten är faktiskt helt och hållet upp till en själv.
Det är okej att vänner i alla möjliga åldrar, det är okej att inte ha listat ut sitt liv och det är okej att inte tillhöra normen. Oavsett ålder.

 

[imzork]

Sv: Åldersnoja före 25...

Vissa säger "Åh men det ändrar sig, om några år kommer du också drömma om små skrikiga bajsiga bebisar, äckligt rödvin och ett 9 till 5-kontorsjobb" och jag bara eh nej.

Kontra med: "Åh, om några år kommer du att drömma om att vara 20, fri, barnfri!"

För av de jag känner som skaffade barn tidigt är det 100% som gör detta. Någon har varannan vecka och varvar barnvecka med att ta igen sin förlorade ungdom.

 

[imzork]

Sv: Åldersnoja före 25...

Har du provat på det vuxna livet? Att flytta från föräldrarna, skaffa ett jobb, ro runt allt själv och se vart du hamnar?

Jag förstår inte riktigt din bild av "vuxenlivet", därför jag frågar. För jag tycker det låter som att du målat upp en skräckbild av hur du tror att det är, och därför inte vill bli vuxen.

Det jag tycker är den viktigaste delen i vuxenlivet är just självbestämmandet, något du helt uteslutit från din beskrivning. Jag kan faktiskt inte se något i din vuxen-beskrivning som egentligen säger något om vuxenlivet.

För vad har graviditeter, sex, vin och musiksmak med saken att göra? Det finns 15-åringar som blir föräldrar, super och knullar. Är dom vuxna för det?

Jag tycker som sagt att självbestämmandet är det viktigaste med att vara vuxen. Allt annat "vuxet" är ju bara följdeffekter av just självbestämmandet. Du skapar ju ditt eget vuxenliv så som du vill ha det.

 

[nexxa]

Sv: Åldersnoja före 25...

Jag fyller 25 i augusti och har till och från lite åldersnoja. En hel del i min förra bekantskapskrets fick t o m barn väldigt unga, men man hörde snabbt en underliggande ton av ånger för att de velat leva och få lite fler erfarenheter innan de fått barn. Det blev svårt för dem att behålla sina vänner för att de gick in i en helt annan fas av livet.

Just nu umgås jag blandat med folk i min ålder eller de som är i min sambos ålder dvs 12 år äldre än mig. Nu har alla de barn utom vi och ingen av oss vill ha barn, det har jag alltid vetat också att jag inte vill. Är alldeles för egoistisk med egentid och den friheten till att göra saker utan att det krockar med småbarn! Det som också irrterar mig är tjatet över att vi borde skaffa barn, ju äldre man blir ju mer vill man ha barn osv.

Men jag har svårt att se det ändra sig alltså? Jag trivs så bra med att jag och min sambo kan sitta i soffan en hel kväll och spela xbox och helt glömma av tiden och strunta i att göra mat och käka popcorn i stället. För mig är det en frihet (dåligt exempel kanske). Att kunna sova, äta, resa, göra vad man vill utan att något som hindrar en.

Jag drömmer heller inte om att vara den klassiska Svensson familjen med allt vad det innebär. Många vill och jag respekterar det så länge de respekterar mitt val av att inte leva så

 

[Kiwifrukt]

Sv: Åldersnoja före 25...

Jag känner igen mig i det du skriver, på sätt och vis. Jag fyller 24 senare i höst, men får visa leg om jag ska ta mig in på barnförbjuden film eller köpa en karta Alvedon på Ica.

På vissa sätt har jag väl samlat på mig lite vuxenpoäng, jag tog körkort direkt när jag fyllt arton, har egen bil (köpt med egna pengar från sommarjobbet, så det är inget föräldrarna har betalat!) och har de senaste åren mest umgåtts med personer som är äldre än jag. På andra sätt lever jag precis som jag gjorde för fem år sen, eller tio. Jag är uppväxt i en liten bonnhåla där alla mina gamla kompisar från grundskolan flyttade ihop med sina pojkvänner när vi gick på högstadiet, en del har hus och barn idag, några lever fortfarande ihop och en del (oftast de som skaffade barn tidigt) har gått ifrån varandra, med allt vad en separation innebär när det finns gemensamma barn att ta hänsyn till. Jag fortsatte plugga efter gymnasiet, och tog kandidatexamen nu i juni. Av ekonomiska skäl har jag bott kvar hemma under studietiden, så jag har alltså bott med mamma och pappa, gått i skolan och varit i stallet, precis som jag gjorde när vi var små. För några år sen fick jag nästan panik av att tänka på det, nu har jag faktiskt tänkt om.

Jag söker jobb för fullt, men arbetsmarknaden är ju tyvärr som den är, så jag har fått nöja mig med ett inte fullt så intressant "ungdomssommarjobb" över sommaren, som varken är speciellt stimulerande eller högbetalt, men det är några kronor i alla fall. Jag kan ha mina hästar om jag bor kvar hemma, det skulle jag inte kunna ha om jag hade egen lägenhet, och det väger tyngre.

Men det jag vill ha av vuxenlivet är:
- Ett "riktigt" jobb inom det jag är utbildad för och som jag tycker är intressant.
- Egen bostad när jag har råd att hålla mig med det.
- Byta till en nyare bil.
- Skaffa hund.

I övrigt vill jag faktiskt mest bara vara med hästarna, jag fick nya kompisar i mitt nya stall när jag flyttade i våras, som tänker mer som jag och har mer liknande liv, och det har fått mig att inse att man behöver inte vara barnslig och omogen bara för att man vill rida och hänga i stallet. Jag vill börja tävla igen när unghästen blir tillräckligt gammal. Jag är inte intresserad av att skaffa barn överhuvudtaget, jag har en liten kusin på snart tre år som jag tycker väldigt mycket om och som jag mycket väl kan tänka mig att "låna" och hitta på roliga saker med nu när hon börjar bli lite större, men några egna vill jag verkligen inte ha. Inte heller känner jag att jag måste ha en pojkvän, jag har blivit rejält bränd några gånger och slipper gärna gå i närheten av en karl någonsin igen.

När jag fyllde arton fick jag min första släng av åldersångest, då tog ponnytiden slut. Vid tjugo började de där dumma, elaka tankarna mala om att jag inte hade det liv som "alla andra" hade, men nu när jag fyller 25 om lite mer än ett år har de helt försvunnit. Man är fortfarande ung vid 25. Idag är man fortfarande ung vid 30, jag känner många 30-åringar som inte har familj. Dessutom är alla människor olika. Alla vill inte ha Svensson-livet.

 

[Tassetass]

Sv: Åldersnoja före 25...

Har du provat på det vuxna livet? Att flytta från föräldrarna, skaffa ett jobb, ro runt allt själv och se vart du hamnar?

Jag förstår inte riktigt din bild av "vuxenlivet", därför jag frågar. För jag tycker det låter som att du målat upp en skräckbild av hur du tror att det är, och därför inte vill bli vuxen.

Det jag tycker är den viktigaste delen i vuxenlivet är just självbestämmandet, något du helt uteslutit från din beskrivning. Jag kan faktiskt inte se något i din vuxen-beskrivning som egentligen säger något om vuxenlivet.

För vad har graviditeter, sex, vin och musiksmak med saken att göra? Det finns 15-åringar som blir föräldrar, super och knullar. Är dom vuxna för det?

Jag tycker som sagt att självbestämmandet är det viktigaste med att vara vuxen. Allt annat "vuxet" är ju bara följdeffekter av just självbestämmandet. Du skapar ju ditt eget vuxenliv så som du vill ha det.

Åh, så bra skrivet!

Jag skulle aldrig vilja vara "ung" igen. Fy för att inte kunna bestämma över... Ptja, ALLT!

Visst, "vuxenlivet" kommer med en del ansvar (t.ex. att man, om man kan, ska försörja sig) men det ger så mycket frihet och glädje att det utan någon som helst tvekan är värt det.

Så forma ditt eget vuxenliv, sedan formar du om det om du inte får till det på en gång, sen kanske du formar om det igen bara för att du kan. Det är det som är tjusningen med att vara "vuxen", man kan göra som man vill.

Jag är snart 30 år, nyss avslutat första året på universitetet, förvisso sambo, icke-vinpimplare, inga parmiddagar, äter ibland Polly till frukost bara för att ingen säger att jag inte kan göra det, ställer inte väckarklockan när jag är ledig, dricker inte kaffe, kan tycka att en artonåring är döläcker, eventuella barn är fortfarande några år bort osv osv.

Med andra ord; lev livet som du vill leva det, det finns inga regler för hur man är "vuxen".

 

[Riley]

Sv: Åldersnoja före 25...

Jag känner i mångt och mycket som du. Bor därtill på landet, där många skaffar barn och gifter sig redan i 20-årsåldern, och den andra halvan flyttar till någon stad och pluggar vidare så fort de tagit studenten. Och här står jag, 24 år och vill varken ha barn eller giftermål och har ingen. jävla. aning. om vad jag vill göra med livet. Jag vill bli framgångsrik för att det är min bild av en lycklig, vuxen person, men jag vill inte plugga, och vid närmare eftertanke vill jag nog inte ha en karriär heller: Jag vill bara festa, se konserter, hänga med vänner, spela TV-spel och ha roligt. Slippa rutiner.

Men det märks ju verkligen att 99% av alla i min ålder och äldre som jag umgås med inte nöjer sig med det. "Men du SKA väl studera vidare?" Nej. "Snart kommer din biologiska klocka också att ticka". Det kallas normtryck, inte biologisk klocka, och nej. "Bor du i hyresrätt än? Vore det inte skönt att köpa bostad?" Nej. "Har du inte körkort?" Nej, det finns bussar. "Vad har du för ambitioner i livet?" INTE FAN VET JAG!

Jag har alltid haft någon panik över att bli klar med en master och ha sambo innan jag är 30. Inte för att jag vill, men för att "alla andra" blir det, för att de flesta jag känner tycker att det är pinsamt att plugga när man är över 30 och att det är tragiskt att inte ha sambo, sådant fixar man i ungdomen och sedan ska man ägna resten av livet åt karriär och familj. Jag vill verkligen inte ha något av det, och jag är genuint skiträdd för hur mitt liv kommer se ut om tio år, när alla jag känner har barn och fast partner och karriär och jag bara... någon som vill spela Playstation 3 och dra ut och ragga ONS? Jag är livrädd för att bli ensam och sedd ned på av samhället.

Om jag kunnat gå tillbaka till att vara 20 för evigt hade jag gjort det. No doubt. (Att jag sedan hade åldersångest redan när jag var 16 är en annan sak, men den var ändå trevligare än den jag har nu. Sex år kvar till 30 och fördärvet och misär, woho liksom.)

 

[grodan21]

Sv: Åldersnoja före 25...

Det här med ålder är svårt. Har också haft problem med åldersnoja, varför vet jag inte. Jag är idag nästan 23 och strax klar med min ingenjörexamen. Det enda jag saknar nu är ett jobb inom mitt område. Så jag kan börja leva min dröm. Har de senaste åren känner att mitt levs för det som kommer sen. Har förvisso haft häst, men har aldrig kunnat gjort något. För pengarna har inte funnits. Men mina drömmar är inte att skaffa barn och villa. Sambo kanske jag skulle vilja bli, men är inte helt säker. Och jag nöjer mej länge med att bo i en etta, mer utrymme behöver jag inte och blir det större tar det ju längre tid att städa. så just nu vill jag ha ett jobb så att jag kan köpa häst, bil och lägenhet. Samt kunna resa om JAG vill. Inte driker jag vin eller kaffe heller.

Men samtidigt vet jag hur lätt det är att bli avundsjuk på andra eller bara tro att man vill göra. Det är inte lätt att vet vad som är JAG och vilka ider som man har men som man igentligen inte vill göra. Men en sak kan jag säga, min åldersnoja har blivit bättre! Och antagligen kommer jag inte göra saker som man "ska" göra som ung, men just idag känner jag mig nöjd med det.

 

[imzork]

Sv: Åldersnoja före 25...

"Bor du i hyresrätt än? Vore det inte skönt att köpa bostad?"

Bwahahahahaha!!

Jag är 29 (ochetthalvt) och är inne på min sjätte hyresrätt och är enormt tveksam till att jag någonsin vill bo på något annat sätt. Jag är uppväxt i en bostadsrätt och det både räcker och blir över.

Ska jag någonsin bo på något annat sätt ska jag 1. vara miljonär (eller allra minst höginkomsttagare) 2. inte nöja mig med mindre än perfekt (=jävligt dyrt) och 3. helst av allt äga mitt boende på riktigt (vilket man inte gör med bostadsrätt).

Pinsamt att plugga när man är över 30? Sveriges universitetsstäder håller iiiiiiiinte med.

 

[Riley]

Sv: Åldersnoja före 25...

Faktum är att det är just flest Stockholmare och Uppsalabor i bekantskapskretsen som uttryckt att herregud, man kan ju inte studera när man är 32, då ska klättrandet på karriärsstegen redan vara i full gång (helst slutfört). I mina krokar är det nog ansett tvärtom - vilket dock inte gör saken bättre eftersom normen då snarare är att ha ett par lagom gamla ungar vid 30, så att man faktiskt kan satsa på att studera vidare då istället.

 

[imzork]

Sv: Åldersnoja före 25...

Faktum är att det är just flest Stockholmare och Uppsalabor i bekantskapskretsen som uttryckt att herregud, man kan ju inte studera när man är 32, då ska klättrandet på karriärsstegen redan vara i full gång.

Har de ens satt en fot på universitet eller högskola själva? Har de läst mer än 7,5 hp? Blev de klumpigt vaggade som barn?

Här, där jag bor och i min umgängeskrets, finns det absolut en och annan som började jobba "tidigt", men för de allra flesta har "livet efter studierna" inletts vid 29-30 (och jag är inget undantag). De som har åsikter om att "studera efter 25 = trams" eller "ska ni inte skaffa ett riktigt jobb?" saknar i regel gymnasiebetyg och har ont överallt (eftersom endast fysiskt arbete = riktigt arbete).

Man kan ju absolut vara en karriärist, men att plugga länge är också ett sätt att "göra karriär".

 

[grodan21]

Sv: Åldersnoja före 25...

Faktum är att det är just flest Stockholmare och Uppsalabor i bekantskapskretsen som uttryckt att herregud, man kan ju inte studera när man är 32, då ska klättrandet på karriärsstegen redan vara i full gång (helst slutfört). I mina krokar är det nog ansett tvärtom - vilket dock inte gör saken bättre eftersom normen då snarare är att ha ett par lagom gamla ungar vid 30, så att man faktiskt kan satsa på att studera vidare då istället.

Och har alla verkligen ett behov av att klättra på karriärsstegen? Visat vill jag inte sitta med samma uppgift resten av livet, men jag vill inte klättra till chef. ALDRIG I LIVET!

 

[imzork]

Sv: Åldersnoja före 25...

Och har alla verkligen ett behov av att klättra på karriärsstegen? Visat vill jag inte sitta med samma uppgift resten av livet, men jag vill inte klättra till chef. ALDRIG I LIVET!

Jag har extremt svårt att se mig själv på chefsposition - jag vill inte. Jag vill jobba med det jag är utbildad till och får jag bara göra det så är jag glad. Kan jag till och med klara mig på att jobba lite mindre än heltid så är det ännu bättre (senaste åren har jag haft en sysselsättningsgrad på ca. 55 h/v).

 

[Riley]

Sv: Åldersnoja före 25...

Har de ens satt en fot på universitet eller högskola själva? Har de läst mer än 7,5 hp? Blev de klumpigt vaggade som barn?

Här, där jag bor och i min umgängeskrets, finns det absolut en och annan som började jobba "tidigt", men för de allra flesta har "livet efter studierna" inletts vid 29-30 (och jag är inget undantag). De som har åsikter om att "studera efter 25 = trams" eller "ska ni inte skaffa ett riktigt jobb?" saknar i regel gymnasiebetyg och har ont överallt (eftersom endast fysiskt arbete = riktigt arbete).

Man kan ju absolut vara en karriärist, men att plugga länge är också ett sätt att "göra karriär".

Jodå, samtliga. Ett par har juristexamen och sysslar med någon form av aspiranttid (?) i rätten, så det är väl möjligen teorin om fyrkantiga hjul på barnvagnen som är applicerbar.

Jag känner dock igen resonemanget om riktigt jobb = fysiskt jobb från min småort.