All the single ladies - se hit! (och hjälp mig)

[Singoalla]

Jag vill fråga er om en sak som är lite känslig. Jag lever ensam, har mitt jobb, min hund och min lägenhet. Många vänner och en fantastisk familj. Jag har egentligen ingenting att klaga på, alls, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag så gärna skulle vilja träffa någon att dela livet med. Någon som står där och lagar mat när man kommer hem från jobbet och frågar hur ens dag har varit. Någon som man kan krypa upp i famnen på när allt känns tungt. Men det känns som att omgivningen lägger så stort värde i att vara en "stark och självständig kvinna" att jag nästan känner mig lite dum som inte håller med. Visst, jag är både stark och självständig, det har jag nog bevisat fler gånger än jag har velat i mitt liv. Men det betyder inte att jag vill behöva vara det, hela tiden varje dag.

Nu har jag varit singel 1,5 år och jag vet redan nu vad ni tänker. Det är ju ingenting på en hel livstid. Nej, jag vet. Jag VET. Men det känns inte så. Just idag känns det som en evighet. Är det inte lite roligt att vara singel då? Kanske ni tänker. Ska man inte passa på att ha lite kul så länge man kan? Mitt svar är dessvärre nej, för vet ni vad jag har märkt? Det tar TID för mig att vilja ligga med någon. Det spelar ingen roll hur trevlig, snäll och attraktiv personen är. Jag måste lära känna hen, några dejter eller så, innan jag känner mig bekväm nog att kasta kläderna. Optimalt läge för "lite kul singelliv"? Nej.

För några veckor sedan insåg jag att jag inte legat på månader och frångick därför den principen och tog med mig en härlig kille hem redan efter första dejten. Det blev som jag trodde, inte lika bekvämt som jag hade önskat. Inte för att det var något fel på honom alls, han var som sagt superhärlig. Men för att jag helt enkelt inte fått den tid jag behövde innan. Så när jag gick ut på en dejt i fredags så gick jag hem själv. Lite på rosa moln för att vi hade haft så himla trevligt tillsammans och jag fick fjärilar i magen. Har han messat tillbaka? Nej. Jag känner mig så himla sårbar ibland. När jag inte dejtar så ja.. händer det inte så mycket. Alls. Det är ju inte direkt så någon trevlig typ kommer och plingar på dörren. När jag väl dejtar så verkar jag mest bli dumpad Av dom jag gillar då, dom jag inte får känslor för dumpar jag själv (Fast alltid på ett snällt sätt)

Vad ni än tänker, så säg nu inte "Din tid kommer" eller "När du minst anar det.." För även om jag också tror att mitt livs kärlek står där bakom hörnet någonstans (romantiker som jag är) så vet man aldrig om det är i morgon eller om 5 år.

Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?

Puss

 

[Bison]

Självklart får man prata om det och längta.
Inga konstigheter alls

På fråga två, jag har häst, nuff said
Mitt livsmål är att vara lycklig, göra roliga saker och umgås med personer jag tycker om.

 

[addicted]

Jag vill fråga er om en sak som är lite känslig. Jag lever ensam, har mitt jobb, min hund och min lägenhet. Många vänner och en fantastisk familj. Jag har egentligen ingenting att klaga på, alls, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag så gärna skulle vilja träffa någon att dela livet med. Någon som står där och lagar mat när man kommer hem från jobbet och frågar hur ens dag har varit. Någon som man kan krypa upp i famnen på när allt känns tungt. Men det känns som att omgivningen lägger så stort värde i att vara en "stark och självständig kvinna" att jag nästan känner mig lite dum som inte håller med. Visst, jag är både stark och självständig, det har jag nog bevisat fler gånger än jag har velat i mitt liv. Men det betyder inte att jag vill behöva vara det, hela tiden varje dag.

Nu har jag varit singel 1,5 år och jag vet redan nu vad ni tänker. Det är ju ingenting på en hel livstid. Nej, jag vet. Jag VET. Men det känns inte så. Just idag känns det som en evighet. Är det inte lite roligt att vara singel då? Kanske ni tänker. Ska man inte passa på att ha lite kul så länge man kan? Mitt svar är dessvärre nej, för vet ni vad jag har märkt? Det tar TID för mig att vilja ligga med någon. Det spelar ingen roll hur trevlig, snäll och attraktiv personen är. Jag måste lära känna hen, några dejter eller så, innan jag känner mig bekväm nog att kasta kläderna. Optimalt läge för "lite kul singelliv"? Nej.

För några veckor sedan insåg jag att jag inte legat på månader och frångick därför den principen och tog med mig en härlig kille hem redan efter första dejten. Det blev som jag trodde, inte lika bekvämt som jag hade önskat. Inte för att det var något fel på honom alls, han var som sagt superhärlig. Men för att jag helt enkelt inte fått den tid jag behövde innan. Så när jag gick ut på en dejt i fredags så gick jag hem själv. Lite på rosa moln för att vi hade haft så himla trevligt tillsammans och jag fick fjärilar i magen. Har han messat tillbaka? Nej. Jag känner mig så himla sårbar ibland. När jag inte dejtar så ja.. händer det inte så mycket. Alls. Det är ju inte direkt så någon trevlig typ kommer och plingar på dörren. När jag väl dejtar så verkar jag mest bli dumpad Av dom jag gillar då, dom jag inte får känslor för dumpar jag själv (Fast alltid på ett snällt sätt)

Vad ni än tänker, så säg nu inte "Din tid kommer" eller "När du minst anar det.." För även om jag också tror att mitt livs kärlek står där bakom hörnet någonstans (romantiker som jag är) så vet man aldrig om det är i morgon eller om 5 år.

Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?

Puss

Åh, vad jag känner igen mig! Med skillnaden att jag "firar" snart 6 år som singel...

Men som svar på dina frågor.
1. Ja, jag tycker det! Men jag märker att många tycker att det är lite obekvämt att prata om det. Och jag tycker absolut att man kan få längta efter kärleken, det gör jag!
2. Jag har häst, och tävlar. Min familj bor ganska långt bort, så ibland åker jag och hälsar på dem. När jag väl har en helt ledig helg brukar jag tycka att det är ganska skönt. I höst har jag t.ex. just nu tre lediga helger tom första advent...

 

[Singoalla]

På fråga två, jag har häst, nuff said
Mitt livsmål är att vara lycklig, göra roliga saker och umgås med personer jag tycker om.

Det kanske är en kuse man ska köpa helt enkelt

Det låter som du har vettiga livsmål. Jag tänker likadant, men är så mycket "projekt-människa". Måste alltid ha några projekt igång för att känna mig tillfredsställd och jag förstår att en häst täcker dom behoven Det blir lite tomt med bara jobb, och sen hänga med folk och hunden för mig. Kanske ska anmäla mig till marathon eller nåt. Hmmm...

 

[Raderad medlem 19815]

@Singoalla självklart kan man vara stark och självständig OCH vilja ha en partner. Det har ju inte alls med varandra att göra. Lite märkligt av dina vänner/bekanta att göra en sån koppling tycker jag.

 

[Singoalla]

Åh, vad jag känner igen mig! Med skillnaden att jag "firar" snart 6 år som singel...

Men som svar på dina frågor.
1. Ja, jag tycker det! Men jag märker att många tycker att det är lite obekvämt att prata om det. Och jag tycker absolut att man kan få längta efter kärleken, det gör jag!
2. Jag har häst, och tävlar. Min familj bor ganska långt bort, så ibland åker jag och hälsar på dem. När jag väl har en helt ledig helg brukar jag tycka att det är ganska skönt. I höst har jag t.ex. just nu tre lediga helger tom första advent...

1. JA! Och det känns som att kompisar, främst de som är i förhållanden, viftar bort det med ett "Äsch, du kommer hitta nån!" och sen byta samtalsämne. Ja, det klart jag kommer, liksom. Hoppas jag Men det betyder inte att det inte då och då kan få vara skönt att få prata lite om.
2. Jag tror det är lite dit jag måste komma. Jag har för mycket fritid just nu, och då blir det mycket tid för grubblande..

 

[Vogue]

Jag vill fråga er om en sak som är lite känslig. Jag lever ensam, har mitt jobb, min hund och min lägenhet. Många vänner och en fantastisk familj. Jag har egentligen ingenting att klaga på, alls, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag så gärna skulle vilja träffa någon att dela livet med. Någon som står där och lagar mat när man kommer hem från jobbet och frågar hur ens dag har varit. Någon som man kan krypa upp i famnen på när allt känns tungt. Men det känns som att omgivningen lägger så stort värde i att vara en "stark och självständig kvinna" att jag nästan känner mig lite dum som inte håller med. Visst, jag är både stark och självständig, det har jag nog bevisat fler gånger än jag har velat i mitt liv. Men det betyder inte att jag vill behöva vara det, hela tiden varje dag.

Nu har jag varit singel 1,5 år och jag vet redan nu vad ni tänker. Det är ju ingenting på en hel livstid. Nej, jag vet. Jag VET. Men det känns inte så. Just idag känns det som en evighet. Är det inte lite roligt att vara singel då? Kanske ni tänker. Ska man inte passa på att ha lite kul så länge man kan? Mitt svar är dessvärre nej, för vet ni vad jag har märkt? Det tar TID för mig att vilja ligga med någon. Det spelar ingen roll hur trevlig, snäll och attraktiv personen är. Jag måste lära känna hen, några dejter eller så, innan jag känner mig bekväm nog att kasta kläderna. Optimalt läge för "lite kul singelliv"? Nej.

För några veckor sedan insåg jag att jag inte legat på månader och frångick därför den principen och tog med mig en härlig kille hem redan efter första dejten. Det blev som jag trodde, inte lika bekvämt som jag hade önskat. Inte för att det var något fel på honom alls, han var som sagt superhärlig. Men för att jag helt enkelt inte fått den tid jag behövde innan. Så när jag gick ut på en dejt i fredags så gick jag hem själv. Lite på rosa moln för att vi hade haft så himla trevligt tillsammans och jag fick fjärilar i magen. Har han messat tillbaka? Nej. Jag känner mig så himla sårbar ibland. När jag inte dejtar så ja.. händer det inte så mycket. Alls. Det är ju inte direkt så någon trevlig typ kommer och plingar på dörren. När jag väl dejtar så verkar jag mest bli dumpad Av dom jag gillar då, dom jag inte får känslor för dumpar jag själv (Fast alltid på ett snällt sätt)

Vad ni än tänker, så säg nu inte "Din tid kommer" eller "När du minst anar det.." För även om jag också tror att mitt livs kärlek står där bakom hörnet någonstans (romantiker som jag är) så vet man aldrig om det är i morgon eller om 5 år.

Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?

Puss

Jag är precis i samma sits! Herregud det kunde varit jag som skrev det där om att längta! Har inte varit i sitsen till att bli dumpad men däremot så jävla trött på att man pratar på nätet och kanske i telefon, tänker att NU HÄNDER DET och så är det, det ena puckot efter det andra man sen möter. Gärna med nån typ av pervers läggning för att klaga på kvinnor och brösta upp sig.
Jag behöver ingen tupp som tror att han är en man, jag vill ha en som är en MAN! En sån som pappa och alla mina vänners män!

Jag har lagt ner att dejta och tagit bort alla appar, det får komma när min kärlekstory är färdig skriven! (Också sjukt romantisk) och så dricker jag drinkar och är en fantastisk kvinna överlag under tiden!

Har helt fantastiska vänner runt mig som självklart spelar in!

 

[tanten]

Tja, jag vet inte...
visst får man längta. Jag är singel sedan lite mer än 10 år och det är rätt gräsligt.

Inte för att jag saknar saker att göra. Men jag saknar närhet och "tvåsamhet" och jag saknar att höra till ett sammanhang. jag har ingen släkt att tala om. Föräldrarna är döda och ett vuxet barn bara. Inga syskon eller kusiner och därmed inga familjeträffar heller.

Min almanacka är rätt fulltecknad men jag saknar sammanhang. Någon att dela vardag med. Testade att nätdejta men i min ålder - 50+ - verkar det finns rätt gott om rövhattar och rätt ont om män som alls var intresserade av att träffas.
Nöjeslivet bör avnjutas i sällskap med andra och jag har inga vänner att gå på lokal med. Gillar att dansa men numera är självförtroendet så uselt att jag inte riktigt klarar att någon ska hålla i min sladdriga kropp.

Säger som en bekants gamla granne - de säger det finns en för alla men min måtte ha omkommit på något sätt.

Är man yngre och klarar att dejta så tror jag det är ganska givet att det så småningom leder någonvart. Det lär ju numera vara det vanligaste sättet att skaffa partner på?

 

[Singoalla]

@Singoalla självklart kan man vara stark och självständig OCH vilja ha en partner. Det har ju inte alls med varandra att göra. Lite märkligt av dina vänner/bekanta att göra en sån koppling tycker jag.

Jag tycker jag märker av det i samhället överlag. Inte att vilja ha en partner, för det känns det som att de flesta förväntar sig av än. Men det här att man vissa dagar kan känna sig väldigt ensam utan en, att det börjar kännas när kompisar förlovar sig och skaffar barn och den här lilla oron inom än som gnager och säger att man kanske aldrig kommer träffa kärleken. Det känns inte lika accepterat. En vän till mig går på många dejter och pratar väldigt öppet om hur hon så gärna vill träffa någon, och jag hör lite mellan raderna hur hon stämplas som "desperat". Det är himla synd!

 

[Singoalla]

Jag är precis i samma sits! Herregud det kunde varit jag som skrev det där om att längta! Har inte varit i sitsen till att bli dumpad men däremot så jävla trött på att man pratar på nätet och kanske i telefon, tänker att NU HÄNDER DET och så är det, det ena puckot efter det andra man sen möter. Gärna med nån typ av pervers läggning för att klaga på kvinnor och brösta upp sig.
Jag behöver ingen tupp som tror att han är en man, jag vill ha en som är en MAN! En sån som pappa och alla mina vänners män!

Jag har lagt ner att dejta och tagit bort alla appar, det får komma när min kärlekstory är färdig skriven! (Också sjukt romantisk) och så dricker jag drinkar och är en fantastisk kvinna överlag under tiden!

Har helt fantastiska vänner runt mig som självklart spelar in!

Haha, jag vet vad du menar! Jag har dock haft turen att träffa helt fantastiska män genom Tinder, nackdelen är väl dock att dom inte velat ha mig sen Jag har också varit på en del dejter där jag träffat en fantastisk person, men vi har bara inte "klickat".

Låter som du har en grym inställning! Jag vill också tro att jag är en fantastisk kvinna överlag under tiden Ärligt talat, när man tänker på det, det är en ganska stor sak man söker. En livsparter, liksom. THE ONE. Klart det kommer ta tid.

 

[addicted]

1. JA! Och det känns som att kompisar, främst de som är i förhållanden, viftar bort det med ett "Äsch, du kommer hitta nån!" och sen byta samtalsämne. Ja, det klart jag kommer, liksom. Hoppas jag Men det betyder inte att det inte då och då kan få vara skönt att få prata lite om.
2. Jag tror det är lite dit jag måste komma. Jag har för mycket fritid just nu, och då blir det mycket tid för grubblande..

JA! Min familj är lite sån också, typ "det kommer när det kommer". JA, men det hjälper ju inte mig NU! Och efter 6 år börjar jag bli ganska bitter på att höra det där faktiskt De senaste männen jag har träffat har dessutom inte varit ett dugg intresserade av MIG, som person, utan bara av mig som min kropp.

Jag har i perioder för mycket fritid. Men när man siktar på att skapa en vettig häst som kan gå på högre nivå än man själv någonsin ridit, och sedan ännu högre, då har man en hel del att jobba med. Förutom det brukar jag springa, när kroppen håller, och ska eventuellt börja cykla mountainbike

Det finns ju en risk med att hålla på som jag gör också, och det är att kroppen aldrig får vila och att jag går in i väggen istället. Så jag försöker vila de helger jag kan...

 

[Singoalla]

Tja, jag vet inte...
visst får man längta. Jag är singel sedan lite mer än 10 år och det är rätt gräsligt.

Inte för att jag saknar saker att göra. Men jag saknar närhet och "tvåsamhet" och jag saknar att höra till ett sammanhang. jag har ingen släkt att tala om. Föräldrarna är döda och ett vuxet barn bara. Inga syskon eller kusiner och därmed inga familjeträffar heller.

Min almanacka är rätt fulltecknad men jag saknar sammanhang. Någon att dela vardag med. Testade att nätdejta men i min ålder - 50+ - verkar det finns rätt gott om rövhattar och rätt ont om män som alls var intresserade av att träffas.
Nöjeslivet bör avnjutas i sällskap med andra och jag har inga vänner att gå på lokal med. Gillar att dansa men numera är självförtroendet så uselt att jag inte riktigt klarar att någon ska hålla i min sladdriga kropp.

Säger som en bekants gamla granne - de säger det finns en för alla men min måtte ha omkommit på något sätt.

Är man yngre och klarar att dejta så tror jag det är ganska givet att det så småningom leder någonvart. Det lär ju numera vara det vanligaste sättet att skaffa partner på?

Där sa du någonting, det här med att vara i ett sammanhang. Jag kan känna ibland att det tär lite att inte vara någons prio 1. Jag har både vänner och familj, men när allt kommer till kritan så är det deras partner eller familj som är deras prio 1. Resor, helger mm. Det är ingens självklara val att kolla vad jag sysslar med i helgen, och då är mobilen tyst. Inte för att dom inte bryr sig om mig, såklart dom gör, men det är inte heller märkligt för vänner eller familj att inte höras på några dagar.

Jag tycker visst du ska dejta! Även jag, som inte ens har hunnit fylla 30 än, tycker det är utmattande. Lite naket och utsatt. Och ja, man träffar rövhattar ibland. Därför tänker jag typ "vi kan ta en kaffe" och bara avsätta någon timme en förmiddag. Eller "jag ska från punkt A till punkt B kl. si och så, vill du klämma in ett glas vin emellan?" Så behöver det inte bli så stor grej ifall det råkar vara en rövhatt. Eller om man blir dumpad, som i mitt fall

 

[Vogue]

Haha, jag vet vad du menar! Jag har dock haft turen att träffa helt fantastiska män genom Tinder, nackdelen är väl dock att dom inte velat ha mig sen Jag har också varit på en del dejter där jag träffat en fantastisk person, men vi har bara inte "klickat".

Låter som du har en grym inställning! Jag vill också tro att jag är en fantastisk kvinna överlag under tiden Ärligt talat, när man tänker på det, det är en ganska stor sak man söker. En livsparter, liksom. THE ONE. Klart det kommer ta tid.

Eller hur! Jag försöker faktiskt inte att se det som att jag är en ensam singel utan mer som
att jag är så mån om mig själv att jag bara ska ha det bästa! Och vill man inte ge mig det (inifrån och ut) kan det vara!

Skulle du äta en tallrik kall mat med hår i bara för att du är singel och ingen ser?!

NEJ - LIKE THAT!


Är 27 år och har haft både helt fantastiska förhållanden och riktigt dåligt destruktiva så nu får det ta tid!

 

[Vallmo]

Självklart kan man prata om det.

Att längta efter någon att dela livet med behöver inte alls betyda att man är desperat och osjälvständig. Snarare att man är kräsen som inte hoppar på första, bästa av manligt kön.
Sen kanske det spelar lite roll vilken ålder man är i.
Det finns ju ett bäst före datum eller så är det så att flera har hunnit bli uppbokade ju äldre man hunnit bli.

Finns det några kompisar med singelkillar i bekantskapskretsen?
Det kan ju vara ett bra sätt att träffa någon. Fördelen är ju att dom inte är helt okända.
Har du testat internet? Det är bättre än vad man kanske tror.

En hobby är bra att ha.
Men jag tycker inte det ersätter en partner. Det är ju två helt olika saker.

 

[stjarnhimmel]

Jag har mestadels varit singel i mitt 40-åriga liv. Men har just brutit upp ut en relation pga vi inte ville ha samma saker dvs vi hade olika inställning till livet och till en relation.

Jag är riktigt nöjd med mitt liv och har fyllt upp. Men det jag saknar är att veta att någon tänker på mig, smså som vi alltid brukade skicka innan vi somnade om vi inte sov ihop. Dessutom saknar jag närheten dvs att vara naken ihop. Jag är inte intresserad av sex eller att vara naken med någon ny. Det har jag provat men för min kropp funkar det bäst om vi träffats ett tag.

Dessutom förstår jag det ni nämner om sammanhang. Jag har kännt det de senaste åren att tex på helgerna såsom midsommar och nyår är alla mina vänner med sina familjer och släkten. Så var det inte när vi var ca 25. Så visst det är lätt att känna sig utanför.

Personen jag senast hade en relation med träffade jag genom nätdejting. Jag tror definitivt att det går att träffa någon så. Men däremot tycker jag det kan vara mycket jobb. För det kan krävas en hel del träffar och många mail och många försök.

Därför har jag funderat på att gå på en del singelträffar. Dvs vissa dejtingsidor har träffar då man kan gå och göra någon aktivitet och samtidigt träffa folk. Dett tycker jag låter kul. Både att göra en aktivitet och träffa folk.
Du bor ju också i sthlm. Vi sågs ju på en Buketräff så säg gärna till om du också vill gå på något sådant

 

[tanten]

Jag tycker visst du ska dejta! Även jag, som inte ens har hunnit fylla 30 än, tycker det är utmattande. Lite naket och utsatt. Och ja, man träffar rövhattar ibland. Därför tänker jag typ "vi kan ta en kaffe" och bara avsätta någon timme en förmiddag. Eller "jag ska från punkt A till punkt B kl. si och så, vill du klämma in ett glas vin emellan?" Så behöver det inte bli så stor grej ifall det råkar vara en rövhatt. Eller om man blir dumpad, som i mitt fall

Det halvår jag testade nätdejting var rätt hemskt. Tre dejter lyckades jag få till och ingen kändes speciellt lockande.
Jag är tydligen för självständig, har för många egna intressen och är för osnygg. Det känns som män i min ålder vill ha söta mesiga kvinnor som inget hellre vill än att flytta in i deras hus, laga mat och hålla käften. Seriöst - det verkade vara något fel på de flesta karlarna, liksom på mig då....
Så nej - det vidriga vill jag inte uppleva igen. Det knäckte mitt självförtroende skapligt rejält. Vill inte utsätta mig en gång till.

 

[Singoalla]

Skulle du äta en tallrik kall mat med hår i bara för att du är singel och ingen ser?!

NEJ - LIKE THAT!

Kan dock inte svara för en halvliter glass

 

[Vogue]

Kan dock inte svara för en halvliter glass

HELT okej! Även fiskbullar och potatismos med okynneslöst mycket citron & sked!

 

[Singoalla]

Jag har mestadels varit singel i mitt 40-åriga liv. Men har just brutit upp ut en relation pga vi inte ville ha samma saker dvs vi hade olika inställning till livet och till en relation.

Jag är riktigt nöjd med mitt liv och har fyllt upp. Men det jag saknar är att veta att någon tänker på mig, smså som vi alltid brukade skicka innan vi somnade om vi inte sov ihop. Dessutom saknar jag närheten dvs att vara naken ihop. Jag är inte intresserad av sex eller att vara naken med någon ny. Det har jag provat men för min kropp funkar det bäst om vi träffats ett tag.

Dessutom förstår jag det ni nämner om sammanhang. Jag har kännt det de senaste åren att tex på helgerna såsom midsommar och nyår är alla mina vänner med sina familjer och släkten. Så var det inte när vi var ca 25. Så visst det är lätt att känna sig utanför.

Personen jag senast hade en relation med träffade jag genom nätdejting. Jag tror definitivt att det går att träffa någon så. Men däremot tycker jag det kan vara mycket jobb. För det kan krävas en hel del träffar och många mail och många försök.

Därför har jag funderat på att gå på en del singelträffar. Dvs vissa dejtingsidor har träffar då man kan gå och göra någon aktivitet och samtidigt träffa folk. Dett tycker jag låter kul. Både att göra en aktivitet och träffa folk.
Du bor ju också i sthlm. Vi sågs ju på en Buketräff så säg gärna till om du också vill gå på något sådant

Känner igen mig i det du skriver! Jag har ibland messat med en kille jag träffade i början av året, bara för att få känna den där kopplingen ibland. Vi dejtade en stund men jag var inte redo då så ja, jag "blew it". Sen när jag blev redo så hade jag redan stött bort honom. Hur som, vi har messat en del på kvällarna ibland och det har varit så himla skönt att bara få vara i någons tankar lite. Nu har jag dock insett att det inte kommer leda någon vart så jag har slutat.

Ja, jag är på Gillar dig och gillar att träffa singlar så - win win!

 

[Singoalla]

Det halvår jag testade nätdejting var rätt hemskt. Tre dejter lyckades jag få till och ingen kändes speciellt lockande.
Jag är tydligen för självständig, har för många egna intressen och är för osnygg. Det känns som män i min ålder vill ha söta mesiga kvinnor som inget hellre vill än att flytta in i deras hus, laga mat och hålla käften. Seriöst - det verkade vara något fel på de flesta karlarna, liksom på mig då....
Så nej - det vidriga vill jag inte uppleva igen. Det knäckte mitt självförtroende skapligt rejält. Vill inte utsätta mig en gång till.

Ja, jag vet vad du menar. Jag dejtade inte förrän jag kände mig redo att åka på lite törnar igen. Man måste ha den där hårda huden och det har man dessvärre inte alltid. För mig går det i perioder. Som nu, jag gillade honom jag träffade i fredags så det tärde lite att han inte hörde av sig sen. Säkert därför jag skrev den här tråden nu, och kommer vänta att gå på nästa dejt tills jag hunnit skaka av mig det.