Relationer Alltför många misslyckade försök på att gå vidare - hur gör man?

Lovisaleonora

Moderator
Varför inte gå till botten med hela historien?

Exakt VAD är det du saknar med honom? Eller är det en fungerande relation du saknar?
 
Har just blivit lämnad i en mycket destruktiv relation. Igen. Det har hänt så många gånger nu och jag kan inte annat än att försöka protestera beslutet inför honom, varenda gång. Jag vet att jag borde vara glad, men allt inom en tar emot, paniken kommer krypandes och känslorna tar överhanden. Ångest, stress, oförmåga att sova, brist på aptit och ständigt kollande på telefonen efter kontaktförsök från "rätt" person. Jag vet vad som kommer och jag vill verkligen inte gå igenom det igen.

Vad finns det för strategier som fungerar, på riktigt? Läser tips på nätet om att blockera, radera, ta bort. Hitta på annat, distrahera sig. Jag brukar snöa in på att jobba i mängder, men det duger inte som metod. Som mest har det varat i närmre 3 veckors tid och varenda dag, timme och minut har varit en plåga med ständiga tankar på den som saknas. Hur kan jag få mig själv att släppa denna fixering? Jag har inte så mycket annat i livet att göra än att just jobba.
Har t o m testat 6 månaders terapi, vilket hjälpte till viss del, men nu är jag ändå på ruta 1 igen. Det är en skam att inte ha kommit längre och att skiten har pågått i snart 3 års tid.

Det gör ont och är förnedrande när den som nyss påstått sig alltid finnas där och älska en, plötsligt vänder till att hata en, kasta bort en på sekunden och tilltala en på hemska sätt. Jag vill inte leva livet så, men ändå kan jag inte lyckas gå vidare, trots så lång tid och så många försök att göra bättre.

Jag är i desperat behov av alla former av tips på hur jag ska kunna ändra förhållningssättet och släppa tankarna på sorg och elände. Tre års kamp åt helvete, jag slutade som hatad och dumpad trots alla försök. Har ni några kloka tankar och erfarenheter att dela med er av, till ett hopplöst fall? Jag vet att så många andra har lyckats klara sig ur relationer, men inte jag och det skäms jag otroligt mycket för. Jag vill ha en metod för att lyckas gå vidare mentalt, inte bara lägga plåster på såren och inombords alltid hoppas att han ska höra av sig igen. För då vet jag att jag trillar dit igen, om jag får chansen :(
Jag skrev massor och grät ännu mer när jag skulle lappa ihop mig själv efter en destruktiv relation. Det som krasst sett underlättade för mig var att i kaoset i slutet av relationen hittade han på något så huvudlöst dumt att jag vägrade ha kvar honom ens som vän i mitt liv. Så jag visste att det fanns bara en väg att komma vidare ur skiten och det var framåt utan honom. Jag hävde ur mig all smärta och svarta tankar i ett dagboksdokument, strunt samma om jag ältade, strunt samma om det blev upprepningar dag för dag vissa veckor. Till en början var det mycket skrivet i du-form, men när jag mentalt börjat gå vidare blev det han-form. Till en början orkade jag inte plocka bort honom från sociala medier utan bara dolde honom. Det blev inte bra i längden, för det trillade fortfarande in gillanden från honom. Efter ett tag hade jag hämtat mig nog att blocka honom överallt där jag kunde, och då blev det lättare. Han övergick till att maila/messa mig då och då istället, men nu har det tackolov varit tyst en längre tid.
 
@Smokey Du har klarat 3 veckor, det är ju jättebra! Det kommer att bli lättare med tiden, jag lovar. Den akuta krisen kommer att lägga sig. Men, när jag läser din text tänker jag på två saker: en rädsla för att känna obehagliga känslor och ett tråkigt liv som bara består av arbete och en destruktiv relation.

Just nu handlar det om att överleva. I det ingår att blockera honom från alla möjligheter till kontaktförsök och att frossa i att göra saker du mår bra av och som får dig att tänka på annat.

På längre sikt så måste du lära dig att acceptera att livet innebär obehagliga känslor och att det är okej att känna dem, de går över. Du måste(!) också lära dig att fylla ditt liv med saker du tycker om, så att ditt liv inte blir så väldigt tomt bara för att det inte innehåller en partner.
Skriver under på det där. Minns det som det var igår jag och mitt ex delade på oss. Vet jag mådde skit i ett halvår. Det var jobbet som höll mig flytande under den perioden, stannade ibland kvar på jobbet och tjötade/hängde, allt för att slippa åka hem och mötas av ensamheten. Väl hemma försökte jag grotta ner mig i datorn, bodde då i flyttkaos packade inte ens upp flyttlådorna då nästa flytt skulle gå inom 3 månader.

Jag grät många gånger och grät mig till sömns. Det tog tid att komma över, men jag tillät mig sörja och idag kan jag blicka tillbaka och inse att jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde då i den relationen.
Tror det är 5 eller 6 år sedan vi delade på oss. Idag är jag väldigt nöjd med singellivet även om jag ibland saknar den här tvåsamheten.
Det jag saknade mest när det var som värst var inte honom, utan den där tvåsamheten.

Nu fyller jag mitt liv med det jag tycker är roligt och viktigt. Så får vi se vad framtiden har att utvisa. :heart
 
Har just blivit lämnad i en mycket destruktiv relation. Igen. Det har hänt så många gånger nu och jag kan inte annat än att försöka protestera beslutet inför honom, varenda gång. Jag vet att jag borde vara glad, men allt inom en tar emot, paniken kommer krypandes och känslorna tar överhanden. Ångest, stress, oförmåga att sova, brist på aptit och ständigt kollande på telefonen efter kontaktförsök från "rätt" person. Jag vet vad som kommer och jag vill verkligen inte gå igenom det igen.

Vad finns det för strategier som fungerar, på riktigt? Läser tips på nätet om att blockera, radera, ta bort. Hitta på annat, distrahera sig. Jag brukar snöa in på att jobba i mängder, men det duger inte som metod. Som mest har det varat i närmre 3 veckors tid och varenda dag, timme och minut har varit en plåga med ständiga tankar på den som saknas. Hur kan jag få mig själv att släppa denna fixering? Jag har inte så mycket annat i livet att göra än att just jobba.
Har t o m testat 6 månaders terapi, vilket hjälpte till viss del, men nu är jag ändå på ruta 1 igen. Det är en skam att inte ha kommit längre och att skiten har pågått i snart 3 års tid.

Det gör ont och är förnedrande när den som nyss påstått sig alltid finnas där och älska en, plötsligt vänder till att hata en, kasta bort en på sekunden och tilltala en på hemska sätt. Jag vill inte leva livet så, men ändå kan jag inte lyckas gå vidare, trots så lång tid och så många försök att göra bättre.

Jag är i desperat behov av alla former av tips på hur jag ska kunna ändra förhållningssättet och släppa tankarna på sorg och elände. Tre års kamp åt helvete, jag slutade som hatad och dumpad trots alla försök. Har ni några kloka tankar och erfarenheter att dela med er av, till ett hopplöst fall? Jag vet att så många andra har lyckats klara sig ur relationer, men inte jag och det skäms jag otroligt mycket för. Jag vill ha en metod för att lyckas gå vidare mentalt, inte bara lägga plåster på såren och inombords alltid hoppas att han ska höra av sig igen. För då vet jag att jag trillar dit igen, om jag får chansen :(
Du säger att du till och med gått i terapi och att det hjälpte lite grann. Knske är något du skulle börja med igen. Det dämpar ju tydligen lite i alla fall. Kanske kan du börja bygga upp dig själv igen på det sättet?

Jag har en vän som helt bytte liv efter att hon blivit lämnad. Hon flyttade från stan (uppskattningsvis 20 mil) och skaffade ett nytt jobb. Hon insåg att det var det enda sättet för henne att bli av med tankarna om det före detta förhållandet. Hon slapp se platserna där de promenerat, personerna de mött, tallriken han ätit på osv. Hon mår mycket, mycket bättre numera.
 

Smokey

Trådstartare
Mitt råd kan låta okänsligt men jag menar det fullt ut och med kärlek - börja ligg med andra. Om och när du själv tycker att det skulle kännas bra. Få saker har lindrat min hjärtesorg genom åren så mycket som att få närhet, lite pirr i magen och uppskattning från någon annan. Kanske börja med att prata med någon över nätet bara, det kanske räcker som ett första steg. Lite oskyldig men kittlande chatt. Dels är det extremt effektivt för att få tankarna på annat, men det bästa av allt är att man upptäcker att det finns fler fiskar i sjön och att många dessutom är förbaskat mycket trevligare och roligare än den där som man hållt på och grämt sig över. Men som sagt, i den tid och takt som fungerar för dig själv givetvis.
Jag kan inte, inte nu iaf. Har aldrig haft sex utanför ett förhållande och är inte direkt öppen för det heller.. Krävs mycket tillit för att jag ska våga / vilja sådant. Men det är synd att det är så, för det kanske hade kunnat hjälpa. Flirta etc kanske kan funka på sikt, men det är svårt det med. Men jag tror att jag verkligen skulle behöva ha annat att tänka på, så jag önskar att jag kunde praktiserat ett sådant tips... Tack för att du tog dig tid, det funkar säkert för vissa människor
 

Smokey

Trådstartare
Jag är dålig på att hjälpa till med relationskrångel och känslomässigt kaos.
Men rent praktiskt kan jag ha idéer...
Det finns säkert bukefalister i din närhet som skulle kunna tänka sig att adoptera en ny vän! I vilken del av landet finns du? Om du vill berätta? Eller, så kan vi andra här skriva var vi finns, så kan du PMa nån du kan tänkas känna förtroende för. :) Jag finns i Kalmartrakten...
Vilket gulligt förslag. Tack. Jag bor också i Kalmar Län, men i Hultsfreds kommun. Inte den mest tätbefolkade delen av landet tyvärr
 

Smokey

Trådstartare
Okej, jag förstår. Varje dag utan kontakt är ändå en seger men det ska inte vara upp till honom. Du måste ta makten över ditt ansvar i det här. Det verkar inte ha varit en bra relation och därför så kan du inte vända tillbaka. Så enkelt är det. Blockera nu, vänta inte på hans eventuella agerande!

(Och varför vill du ens vara ihop med en människa som hatar dig? Det låter som att du behöver jobba på att vara betydligt snällare mot dig själv).

Trygghet är viktigt och jag respekterar att du prioriterar det i första hand. Men om inte hund och häst skänker dig någon glädje längre så kanske det är läge att låta dem göra någon annan glad istället? Så att du både kan spara mer pengar och prioritera att hitta saker som gör dig glad. Det behöver inte kosta många kronor att göra roliga eller njutningsfulla saker. Och om du inte vet vad som gör dig glad så måste du börja prova!
Jag vet. Jag läser och försöker. Jag tycker bara det är så barnsligt att blockera och hata. Kan vi inte vara hade jag helst velat vara iaf vän/neutral iaf. Jag är inte riktigt där och kan blockera, inte nu iaf. Till saken hör att det blev inte så bra, han hörde av sig angående en mycket sjuk närstående o jag svarade dessvärre ☹ vilket jag skäms för och vet att jag inte borde gjort, men så svårt det är när man faktiskt bryr sig så pass mycket.

Okej, jag förstår. Varje dag utan kontakt är ändå en seger men det ska inte vara upp till honom. Du måste ta makten över ditt ansvar i det här. Det verkar inte ha varit en bra relation och därför så kan du inte vända tillbaka. Så enkelt är det. Blockera nu, vänta inte på hans eventuella agerande!

(Och varför vill du ens vara ihop med en människa som hatar dig? Det låter som att du behöver jobba på att vara betydligt snällare mot dig själv).

Trygghet är viktigt och jag respekterar att du prioriterar det i första hand. Men om inte hund och häst skänker dig någon glädje längre så kanske det är läge att låta dem göra någon annan glad istället? Så att du både kan spara mer pengar och prioritera att hitta saker som gör dig glad. Det behöver inte kosta många kronor att göra roliga eller njutningsfulla saker. Och om du inte vet vad som gör dig glad så måste du börja prova!
Okej, jag förstår. Varje dag utan kontakt är ändå en seger men det ska inte vara upp till honom. Du måste ta makten över ditt ansvar i det här. Det verkar inte ha varit en bra relation och därför så kan du inte vända tillbaka. Så enkelt är det. Blockera nu, vänta inte på hans eventuella agerande!

(Och varför vill du ens vara ihop med en människa som hatar dig? Det låter som att du behöver jobba på att vara betydligt snällare mot dig själv).

Trygghet är viktigt och jag respekterar att du prioriterar det i första hand. Men om inte hund och häst skänker dig någon glädje längre så kanske det är läge att låta dem göra någon annan glad istället? Så att du både kan spara mer pengar och prioritera att hitta saker som gör dig glad. Det behöver inte kosta många kronor att göra roliga eller njutningsfulla saker. Och om du inte vet vad som gör dig glad så måste du börja prova!
Jag försöker blockera, men har inte lyckats än.. Tyvärr haft lite återfall också som att han hörde av sig angående en sjuk närstående. Vet att jag inte borde, men.. Det är så svårt. Ibland undrar jag om det ens är möjligt. ☹

Hästarna har jag funderat på att kanske hitta nya hem till, men det är ett tufft beslut. Hundarna är dels mina "allt" och även om de inte ger mycket glädje nu, är det ett fint stöd och sällskap. Dessutom jobbar jag delvis som hundförare. Men att omplacera hundarna kommer aldrig hända, även om detkanske hade varit ett gott råd..

Självklart vill jag inte vara med någon som hatar mig, men när han kommer tillbaka o är ledsen och vill vara bra, så... Då låtsas han ju älska mig och i perioder blir jag lurad, det är så fantastiskt då. Enda gångerna jag är lycklig, trots att jag vet risken för att förlora allt igen.
 

Smokey

Trådstartare
Jag har inte varit i närheten av din situation med ett destruktivt förgållande men jag kan känna igen svårigheten med att gå vidare och paniken inför ensamheteb. Det som funkade för mig var att sätta ett eget datum för att "då är det ok med kontakt igen" och att sätta det datumet så långt fram att jag, i mitt rationella tänkande, visste att det värsta troligen skulle vara över vid den punkten. Om de så är 3, 6 eller 12 månader framåt så kan det datumet fungera som ett mantra när längtan blir för stark. Tanken är att när man väl kommer dit så är saknaden så pass hanterbar att man inte längre behöver skriva det där sms:et.

Ta hand om dig!
Bra tips! Detta ska jag försöka praktisera på något sätt, det kanske kan underlätta när det blir som jobbigast.
 
Självklart vill jag inte vara med någon som hatar mig, men när han kommer tillbaka o är ledsen och vill vara bra, så... Då låtsas han ju älska mig och i perioder blir jag lurad, det är så fantastiskt då. Enda gångerna jag är lycklig, trots att jag vet risken för att förlora allt igen.
Är du så stark att du orkar gå igenom detta om och om och om och om igen, så kör på denna mannen. Om du orkar med att aldrig veta när det tar slut och när de elaka kommentarerna haglar, så kör på denna mannen. Om du orkar med att aldrig få uppleva riktig trygghet, så kör på denna mannen.

Men är du inte så stark, eller helt enkelt inte villig att gå igenom denna skiten gång på gång, så bryt med honom. Vad har han som du behöver? Ärligt talat? Är det verkligen så fantastiskt när han kallar dig fula namn och menar att du är en hemsk människa? Är det verkligen så att du är lycklig när du får de där kommentarerna?

Jag har alltid tyckt att jag är stark och orkar mycket, men den där skiten du beskriver går bortom vad jag pallar med. Jag hade varit ett psykiskt vrak om jag var tillsammans med en sådan man som du anser vara din trygghet och din lycka. Låter väldigt skevt i mina öron att veta om att allting är kaos, men ändå liksom låtsas att allting är bra och att man är lycklig. Är det inte bättre att hitta någon annan som faktiskt vill vara med dig? Någon som uppskattar dig för den du är och en person som blir en bonus i ditt liv?
 

Smokey

Trådstartare
Har du kontakt med vården? Försök få hjälp där och våga även berätta för de i din närhet.
Fortsätt skriva här det finns många som varit i samma situation, tyvärr. Har du instagram? Där finns många starka kvinnor (likaså här) som finns som stöd. Även många som berättar om sina upplevelser och där känner man sig inte ensam.

Jag har varit i en destruktiv relation i 4 år och jag försökte fler gånger komma ur den, jag kände mig ensam och föll ofta tillbaka. Efter några misslyckade försök att nå ut till vården fick jag till slut hjälp och då bröt jag med honom. Det var den 18e November 2019. Sen började ett helvete där jag blev förföljd och han lät mig inte vara. Läs gärna mitt dagboksinlägg! Jag gör det ibland när jag vill höra av mig till honom.
Inget var roligt i förhållandet.. inte hästen och ibland inte ens hunden. Det var som att jag inte såg klart. Jag försökte begränsa annat i mitt liv men det var han, hela tiden!

Jag kan skriva hur mycket som helst men läs;
https://www.bukefalos.se/threads/han-mar-daligt-oever-saker-jag-varit-med-om.1486502/

Jag är så glad att jag kom ur det och jag ser framemot livet igen! Älskar mitt liv, min häst och hunden som är min bästa vän. Fick en massa stöd härifrån som betyder så mycket :heart

Du är värd så mycket mer och du är inte ensam!
Jag tog ju hjälp av vården en gång, men det känns pinsamt att det inte "hjälpt" så mycket, utan att jag har kvar stora delar av samma problematik fortfarande. Instagram har jag inte använt, trodde bara det var bilder? Tack för tipset.

Om du orkar får du gärna berätta här eller på PM vad som var skillnaden mellan de misslyckade försöken och det som tillslut lyckades. Jag ska läsa strax :) Stark du är som har lyckats, det är verkligen inte lätt. När man är mitt uppe i det, känns det totalt omäktigt emellanåt..
 
Jag vet. Jag läser och försöker. Jag tycker bara det är så barnsligt att blockera och hata. Kan vi inte vara hade jag helst velat vara iaf vän/neutral iaf. Jag är inte riktigt där och kan blockera, inte nu iaf. Till saken hör att det blev inte så bra, han hörde av sig angående en mycket sjuk närstående o jag svarade dessvärre ☹ vilket jag skäms för och vet att jag inte borde gjort, men så svårt det är när man faktiskt bryr sig så pass mycket.

Jag försöker blockera, men har inte lyckats än.. Tyvärr haft lite återfall också som att han hörde av sig angående en sjuk närstående. Vet att jag inte borde, men.. Det är så svårt. Ibland undrar jag om det ens är möjligt. ☹

Hästarna har jag funderat på att kanske hitta nya hem till, men det är ett tufft beslut. Hundarna är dels mina "allt" och även om de inte ger mycket glädje nu, är det ett fint stöd och sällskap. Dessutom jobbar jag delvis som hundförare. Men att omplacera hundarna kommer aldrig hända, även om detkanske hade varit ett gott råd..

Självklart vill jag inte vara med någon som hatar mig, men när han kommer tillbaka o är ledsen och vill vara bra, så... Då låtsas han ju älska mig och i perioder blir jag lurad, det är så fantastiskt då. Enda gångerna jag är lycklig, trots att jag vet risken för att förlora allt igen.
Att blockera innebär inte att man hatar personen. Man blockerar för att man inte vill ha kontakt, bara.

Överlag så håller jag fast vid att du måste arbeta med dig själv. På det sätt du pratar om älska, hata, luras osv så känns det som att din kompass gällande kärlek och relationer är helt felställd för närvarande.

Bara du kan göra jobbet.
 

Smokey

Trådstartare
Varför inte gå till botten med hela historien?

Exakt VAD är det du saknar med honom? Eller är det en fungerande relation du saknar?
I botten med hela historien hör väldigt mycket. Han hade t ex ett förhållande och två barn när vi träffades, vilket jag inte visste om. Försökte acceptera sveket och inse att livet inte blev som man tänkt sig (med två bonusbarn som inte var medräknade från början..), men han dumpar mig ofta med hänvisning till sin övriga familj, t ex att det är bättre för barnen om han har mer tid för de och då har han inte tid för ett förhållande. Sen vill han ändå att vi ska träffas och jag bör finnas där när han har lust, och ofta är han arg på mig för att vi inte är en "familj", men till saken hör att vi var sambos en period för drygt ett år sedan. Sedan drog han iväg med barnen, bodde hos sin pappa i 6 månader och sedan skaffade han lägenhet. På sitt eget initiativ, jag bad honom att inte göra så och var väldigt förtvilvad över flytten. Emellanåt nu så vill han att vi ska försöka vara sambos igen, vilket jag har sagt ja till, men då måste vi ha det tryggt och lugnt i i alla fall 2 - 3 månader utan att han drar eller dumpar mig. Hitintills har det hållit max 3 veckor, sen försvinner han igen. Ofta över småsaker, t ex att han skäller på mig för att jag är slarvig med något, sen gör han exakt samma sak och när jag då säger att det inte bara är jag - då gör han slut och sticker. Hela relationen är mycket infekterad, tyvärr och det är fler saker än det ovan. Jag har föreslagit parterapi men han är inte särskilt sugen. Försöker alltid vara ett stöd för honom och säger att han är välkommen tillbaka, för han hävdar jämt att han inte känner sig välkommen och älskad. Men hur ofta jag än säger det, med villkoret att han bara ska åka några timmar och inte packa med sina saker, så packar han allt som oftast alla saker inför mitt hysteriska lipande och bönande om att han inte ska göra så, skriker att jag inte dög till något och åker. Det gör så ont vid sådana tillfällen, får extrem ångest av det. Efter ett tag ångrar han sig och börjar höra av sig igen. Jag har testat att bara vara välkomnande, fråga vad som ska krävas för att han ska sluta bete sig och även vara arg /sätta ner foten och inte besvara kontakt. Men då lägger han lappar i min brevlåda och tillslut har jag mjuknat pga all hemsk saknad. När han kämpar för att få en tillbaka, känns det ju som att det fula som hände inte var ärligt menat och visst vill jag glömma och förlåta..

Med risk för att låta som ett klassiskt exempel, så är det väl det som var, och ibland fortfarande ÄR, bra. Känslorna för honom, glädjen när han kommer hem efter jobbet, att se fram emot en ledig dag tillsammans, planera någon liten utflykt ihop. När jag skriver det såhär, så låter det lite som att det bara är någon att vara med, men jag har nog aldrig varit så kär i någon annan person tidigare i mitt liv. Jag blir liksom lycklig inombords när jag ser honom..
 
I botten med hela historien hör väldigt mycket. Han hade t ex ett förhållande och två barn när vi träffades, vilket jag inte visste om. Försökte acceptera sveket och inse att livet inte blev som man tänkt sig (med två bonusbarn som inte var medräknade från början..), men han dumpar mig ofta med hänvisning till sin övriga familj, t ex att det är bättre för barnen om han har mer tid för de och då har han inte tid för ett förhållande. Sen vill han ändå att vi ska träffas och jag bör finnas där när han har lust, och ofta är han arg på mig för att vi inte är en "familj", men till saken hör att vi var sambos en period för drygt ett år sedan. Sedan drog han iväg med barnen, bodde hos sin pappa i 6 månader och sedan skaffade han lägenhet. På sitt eget initiativ, jag bad honom att inte göra så och var väldigt förtvilvad över flytten. Emellanåt nu så vill han att vi ska försöka vara sambos igen, vilket jag har sagt ja till, men då måste vi ha det tryggt och lugnt i i alla fall 2 - 3 månader utan att han drar eller dumpar mig. Hitintills har det hållit max 3 veckor, sen försvinner han igen. Ofta över småsaker, t ex att han skäller på mig för att jag är slarvig med något, sen gör han exakt samma sak och när jag då säger att det inte bara är jag - då gör han slut och sticker. Hela relationen är mycket infekterad, tyvärr och det är fler saker än det ovan. Jag har föreslagit parterapi men han är inte särskilt sugen. Försöker alltid vara ett stöd för honom och säger att han är välkommen tillbaka, för han hävdar jämt att han inte känner sig välkommen och älskad. Men hur ofta jag än säger det, med villkoret att han bara ska åka några timmar och inte packa med sina saker, så packar han allt som oftast alla saker inför mitt hysteriska lipande och bönande om att han inte ska göra så, skriker att jag inte dög till något och åker. Det gör så ont vid sådana tillfällen, får extrem ångest av det. Efter ett tag ångrar han sig och börjar höra av sig igen. Jag har testat att bara vara välkomnande, fråga vad som ska krävas för att han ska sluta bete sig och även vara arg /sätta ner foten och inte besvara kontakt. Men då lägger han lappar i min brevlåda och tillslut har jag mjuknat pga all hemsk saknad. När han kämpar för att få en tillbaka, känns det ju som att det fula som hände inte var ärligt menat och visst vill jag glömma och förlåta..

Med risk för att låta som ett klassiskt exempel, så är det väl det som var, och ibland fortfarande ÄR, bra. Känslorna för honom, glädjen när han kommer hem efter jobbet, att se fram emot en ledig dag tillsammans, planera någon liten utflykt ihop. När jag skriver det såhär, så låter det lite som att det bara är någon att vara med, men jag har nog aldrig varit så kär i någon annan person tidigare i mitt liv. Jag blir liksom lycklig inombords när jag ser honom..
Alltså, om han inte ens klarar av att vara med dig i tre veckor utan att behöva packa alla sina saker och fly, så är han fan inte någon som ska vara i ett förhållande. I ett förhållande stannar man och pratar om problemen. Och du bara ger och ger och får inget tillbaka. Han är en manipulerande jävel och han misshandlar dig psykiskt gång på gång. Det här är inte en person du ska vara vän med, du ska göra allt för att ta bort honom ur ditt liv. Jag är ledsen om jag låter hård.
 

Smokey

Trådstartare
Jag skrev massor och grät ännu mer när jag skulle lappa ihop mig själv efter en destruktiv relation. Det som krasst sett underlättade för mig var att i kaoset i slutet av relationen hittade han på något så huvudlöst dumt att jag vägrade ha kvar honom ens som vän i mitt liv. Så jag visste att det fanns bara en väg att komma vidare ur skiten och det var framåt utan honom. Jag hävde ur mig all smärta och svarta tankar i ett dagboksdokument, strunt samma om jag ältade, strunt samma om det blev upprepningar dag för dag vissa veckor. Till en början var det mycket skrivet i du-form, men när jag mentalt börjat gå vidare blev det han-form. Till en början orkade jag inte plocka bort honom från sociala medier utan bara dolde honom. Det blev inte bra i längden, för det trillade fortfarande in gillanden från honom. Efter ett tag hade jag hämtat mig nog att blocka honom överallt där jag kunde, och då blev det lättare. Han övergick till att maila/messa mig då och då istället, men nu har det tackolov varit tyst en längre tid.
Tack för ditt svar. Dagbok kan vara bra, inte tänkt på det. Ofta skriver jag sms till mig själv, som jag hade velat skicka till honom, när det är för jobbigt. Men jag tar till mig av att försöka skriva ner något regelbundet i syfte att hantera det som känns kaosigt/jobbigt. Ibland undrar jag vad som skulle krävas för att jag helst skulle kunna bryta, och just nu så vet jag inte det. Tidigare i livet har jag alltid tänkt att man går vid första hemskheten, den riktigt elaka varianten. Men nu vet jag att det inte är så, och troligtvis är min egen bild extremt snedvriden vid det här laget, som många påpekat.
 
Jag tog ju hjälp av vården en gång, men det känns pinsamt att det inte "hjälpt" så mycket, utan att jag har kvar stora delar av samma problematik fortfarande. Instagram har jag inte använt, trodde bara det var bilder? Tack för tipset.

Om du orkar får du gärna berätta här eller på PM vad som var skillnaden mellan de misslyckade försöken och det som tillslut lyckades. Jag ska läsa strax :) Stark du är som har lyckats, det är verkligen inte lätt. När man är mitt uppe i det, känns det totalt omäktigt emellanåt..
Jag sökte hjälp första gången bara 2 år in i förhållandet via egenremiss till Capio, henne jag pratade med sa då till mig att vi skulle gå i parterapi. Andra gången 2,5 år in och där fick jag bara prata med VC och de kunde inte hjälpa mig sa hon.
3 år in via företagshälsovården då jag märkte att jag började ha svårt att klara av mitt jobb.. där fick jag möta en läkare som sa att jag behövde ändra tankesätt och hon tyckte inte jag behövde någon mer hjälp. Det blev uppföljning och min chef blev riktigt arg när han fick höra bemötandet jag fått där men det tog ändå nästa 5 månader (över sommaren, semestertider) innan jag fick träffa en ny läkare på företagshälsan. Hon ville sjukskriva mig direkt på 100% och såg hur dåligt jag mådde.
Sen tror jag det var efter två besök med min psykolog jag insåg att jag måste förändra min situation.
Jag sökte ALLA gånger för mig och jag visste inte vad som var fel. Min mor är sjuk, jag har upplevt stress på jobbet med ny tjänst och även haft jobbigt med en skadad häst. Jag trodde allt det tog ut sin rätt men när jag och psykologen nystat endast två gånger insåg jag själv att jag måste prova avsluta förhållandet för att ge MIG en chans.

Där började det största helvetet då jag var redo att ta ett kliv och ge mitt ex allt. Att flytta dit jag sagt hela förhållandet att jag inte ville bo och min lägenhet jag hade gick ej att ta tillbaka.
Så jag stod bostadslös med ett ex som vägrade låta mig vara och där han även befann sig på samma arbetsplats som mig.
Du får läsa mitt dagboksinlägg där man kan följa allt.

Jag var helt slut, jag ville ta mitt liv.
När ALLA runt mig subtilt pekat på honom och jag vägrat inse till att så många fler kvinnor varit i samma situation, min psykolog sa till mig att det är dags att ta ett beslut nu till att jag gjorde det för att finnas kvar här på jorden. Kanske inte för mig men de i min närhet. Det var allt detta som fick mig att ta beslutet.

Därför är det viktigt att berätta för många, älta, vrid och vänd på det. Vad får DU ut av relationen?

Instagram är bilder men även texter. Mansbebisar är ett konto som jag följer där kvinnor berättar sina historier. Hur de vänder utåin på sig själva för att rädda en relation som inte ger dem energi.. för VEM!? Inte är det dem själva tyvärr.
 
I botten med hela historien hör väldigt mycket. Han hade t ex ett förhållande och två barn när vi träffades, vilket jag inte visste om. Försökte acceptera sveket och inse att livet inte blev som man tänkt sig (med två bonusbarn som inte var medräknade från början..), men han dumpar mig ofta med hänvisning till sin övriga familj, t ex att det är bättre för barnen om han har mer tid för de och då har han inte tid för ett förhållande. Sen vill han ändå att vi ska träffas och jag bör finnas där när han har lust, och ofta är han arg på mig för att vi inte är en "familj", men till saken hör att vi var sambos en period för drygt ett år sedan. Sedan drog han iväg med barnen, bodde hos sin pappa i 6 månader och sedan skaffade han lägenhet. På sitt eget initiativ, jag bad honom att inte göra så och var väldigt förtvilvad över flytten. Emellanåt nu så vill han att vi ska försöka vara sambos igen, vilket jag har sagt ja till, men då måste vi ha det tryggt och lugnt i i alla fall 2 - 3 månader utan att han drar eller dumpar mig. Hitintills har det hållit max 3 veckor, sen försvinner han igen. Ofta över småsaker, t ex att han skäller på mig för att jag är slarvig med något, sen gör han exakt samma sak och när jag då säger att det inte bara är jag - då gör han slut och sticker. Hela relationen är mycket infekterad, tyvärr och det är fler saker än det ovan. Jag har föreslagit parterapi men han är inte särskilt sugen. Försöker alltid vara ett stöd för honom och säger att han är välkommen tillbaka, för han hävdar jämt att han inte känner sig välkommen och älskad. Men hur ofta jag än säger det, med villkoret att han bara ska åka några timmar och inte packa med sina saker, så packar han allt som oftast alla saker inför mitt hysteriska lipande och bönande om att han inte ska göra så, skriker att jag inte dög till något och åker. Det gör så ont vid sådana tillfällen, får extrem ångest av det. Efter ett tag ångrar han sig och börjar höra av sig igen. Jag har testat att bara vara välkomnande, fråga vad som ska krävas för att han ska sluta bete sig och även vara arg /sätta ner foten och inte besvara kontakt. Men då lägger han lappar i min brevlåda och tillslut har jag mjuknat pga all hemsk saknad. När han kämpar för att få en tillbaka, känns det ju som att det fula som hände inte var ärligt menat och visst vill jag glömma och förlåta..

Med risk för att låta som ett klassiskt exempel, så är det väl det som var, och ibland fortfarande ÄR, bra. Känslorna för honom, glädjen när han kommer hem efter jobbet, att se fram emot en ledig dag tillsammans, planera någon liten utflykt ihop. När jag skriver det såhär, så låter det lite som att det bara är någon att vara med, men jag har nog aldrig varit så kär i någon annan person tidigare i mitt liv. Jag blir liksom lycklig inombords när jag ser honom..
Förlåt, jag har inte läst hela tråden. Och jag ber om ursäkt i förväg ifall det jag skrivit är dåligt, det här är min uppfattning och den behöver inte alls stämma överens med verkligheten.

Jag fick några bilder i mitt huvud när jag läste din text... Men måste bara skriva att wow, han undanhöll så otroligt viktig information som har med vett/etik och sans att göra. Varningsklockor redan där alltså...

---
Min mentala bildserie börjar där du beskrev hur han dumpar dig titt som tätt och använder sin övriga familj som ursäkt och samtidigt klagar på dig att ni två inte är en familj. (men det verkar vara han som inte ens kan hålla ihop det ens ett andetag?). Då får jag en bild av att du är i mitten och flera versioner av honom i åldern av en liten pojke sliter och drar i dina armar, går över dig när du ligger ner och sparkar undan dig som en trasig nalle som ett barn inte längre vill leka/gosa med.

Men när pojken sedan börjar känna tystnaden som ensamheten efterlämnar sig så kommer han sakta smygandes till nallen igen, så att ingen annan hör. Han plockar upp den och kramar om den.

För att snart tröttna på den igen. Dess knappar till ögon var för ojämna. Rosetten kring halsen var alldeles för sne och pälsen var inte tillräckligt mjuk!

Nallen fokuserar på det positiva och ignorerar allt dragande och stampandes och sparkandes, lyssnar inte på alla elaka kommentarer. Nallen vill bara ha kärlek och trygghet - men även kunna ge det tillbaka. Nallen har det som sitt hjärtas mål och funderar på hur den kan uppnå det.

Hur gör nallen det bättre? Vad är lösningen? Parterapi?... Pojken vill inte gå på någon terapi, det är ju trots allt inte något fel i det han gör. För pojken kan inte riktigt se felen i hans handlingar, eller så ignorerar han faktumet. Dock får pojken den där återkommande ensamhetskänslan som gnager inom honom, eller är det skuld? Han vet inte. Men han måste till nallen för att lugna det!
---

Jag målade kanske upp en väldigt taskig bild men det var åt det hållet som jag tolkade det, jag har förmodligen fått en felaktig tolkning av det du skrev. Men det verkar inte vara några skimrande solar eller en varm väldoftande sommaräng utan snarare en känslomässig dragkamp för ditt inre där dina känslor och du kanstas runt då det är väldigt mycket fram och tillbaka, hit och dit. Ingen tydlig linje att följa utan mer som ett mörkt rum utan fönster som inte leder någon vart.


Enligt min tro..... Så hade det varit bra om han ville förbättra och utveckla sig själv. Enligt mig så behöver han jobba på sig själv och hitta en inre balans. Men för att han ska göra detta så måste han själv vilja det. Och av din text att döma så verkar han inte vara intresserad i det.

Och jag tror att även du behöver en paus från honom, och även personer som är som honom, (som kan påverka dig negativt och dra kraft från dig) och spendera tid med dig själv och plåstra om dina sår. Plåstra om ditt hjärta. Vila. Andas. Jag tror det kan vara väldigt nyttigt för dig.

Få ut all din hjärtans sorg. Få ut denna känslomässiga storm som han har utsatt dig för. Som någon tidigare skrev så kanske en dagbok kan vara till hjälp? Gärna en fysisk sådan så du kan se och ta på det.

Och av mina egna erfarenheter som inte är likt dina, så tar kärlekssorg tid. Massor av tid.

Men som de flesta säger så blir det oftast bättre med tiden. Och med denna tid så kanske du får nya idéer, mål eller drömmar. Mycket kan hända! :)
 

Just nu

  • Kattsnack #7

Hästfolk

Hästvård

Träning

Utrustning

Hästavel

  • Födda 2017 del 2

Tävlingsgrenar

  • Tävlingar/ Covid-19?

Allmänt

Hem & Hobby

Barn

Hund

Katt

  • Kattsnack #7

Andra Djur

Bukefalos

Hästnyheter

Upp