72 timmar klarar vi lätt här hemma i mat, även om det kanske blir lite trista/okonventionella kombinationer.
Värme skulle bli lite tuffare men vi löser det nog, ta in grillen och elda i kanske som nödlösning. Vi har gott om varma kläder, filtar och sovsäckar.
Vatten däremot skulle bli svårare, vi har inget mörkt och svalt utrymme att förvara dunkar i... ska vi ha PET-flaskor i vår lilla frys försvinner ett helt fack bara till två flaskor vilket ju inte räcker långt... Det vet jag inte hur vi ska lösa.
Skulle det handla om en mer långvarig kris packar vi nog ihop och flyttar bort till mamma med sambo i villa. Där finns bättre förvaringsutrymme, öppen spis, trädgård att odla i och så känns det tryggare att vara flera. Både jag och min mamma vet hur man förvarar råvaror så att de håller länge och kan baka och laga enkel mat med små resurser. Våra partners kan meka, bygga och pilla el.
Det som skrämmer mig mest är människors reaktioner vid stora kriser. Min sambo har växt upp mitt i krig och konflikt och det han berättar om sina upplevelser får mig att undra hur han har orkat fortsätta leva... Än idag, nästan 20 år efter flykten från hemlandet, kan han börja skrika, gråta och slåss i sömnen... Jag litar däremot ganska mycket på att han fixar läget om det blir skarpt nån gång. Han vet vad man kan förvänta sig, är stor och stark som en oxe och kan hantera vapen även om han avskyr tanken(och vi har förstås inga hemma).
Jag är världens lugnaste och snällaste människa och oroar mig som sagt faktiskt mest för hur jag ska kunna försvara barn och resurser om det blir panik på riktigt... Å andra sidan är jag ung, frisk och har utfört hårt kroppsarbete i olika djurstallar hela livet och det lär vakna ett monster i mig om någon på något vis hotar sonen. Eller den älskade bonusen för den delen.
Jag hyser inga illusioner om att samhället ska ta hand om mig och min familj utan är tämligen säker på att det gäller att klara sig själv. Jag litar på att sambon och jag fixar rätt mycket tillsammans dock, även kriser.