Jag har alltid varit den som är annorlunda och inte följer normen hur man "ska" vara. När vännerna i tonåren började kära ner sig i nya killar varje vecka blev det väldigt uppenbart. Jag var inte det minsta intresserad utav att fnittra, rodna och glo längtande efter någon fjunig idiot. Vännerna tyckte att jag förstörde för dem genom att inte vilja framstå som ett mjäkigt våp precis som de.
Jag har haft några korta relationer, men det har varit på killens initiativ och de har upphört pga min oförmåga att... ja, leva i tvåsamhet. Jag berättar hur jag är och först tycker killen att det är skönt med en tjej som inte är så där emotionell etc, men när han märker att jag faktiskt talat sanning är det inte lika kul längre..
Min kropp kan uppskatta sex, men hjärnan är upptagen med att analysera situationen och hjärtat har tagit permanent semester. Jag har dessutom stort behov av egentid och avskyr telefonsamtal och sms. Killar är i regel känsliga, behöver pysslas om och få uppmärksamhet för att bekräfta deras självbild/ego. Då jag själv inte behöver yttre bekräftelse tycker jag att folk som behöver det är jobbiga.
Mina systrar har mångåriga stabila förhållanden med barn och hus etc. Ett tag var det ett jävla tjat om att jag bara inte träffat den rätte än eller "Det är ok om du är lesbisk".
Nu har familjen någorlunda accepterat att jag är som jag är.
Pga andra orsaker har jag blivit utredd hos psykolog och då kom det fram att jag har en ovanlig personlighetsstörning. Det var jävligt skönt att få papper på att det är som det är och inte går att ändra på. Sannolikheten att jag kommer att bli kär eller vilja ha ett långvarigt förhållande är i stort sett obefintlig. Jag skäms inte över detta (varför skulle jag det?) och har inga problem med att berätta för folk.
Jag kan uppskatta en attraktiv person, men jag vill inte ligga med den. Jag har en del vänner som jag har en speciell relation med, vi är väldigt nära fysiskt men inte på ett sexuellt plan, cuddlebuddy typ.
En manlig vän ligger jag med när vi träffas ( vartannat till vart tredje år typ) , man vet vad man får och man vet att det är bra, vi har inga romantiska känslor för varandra och har en väl definierad vänskap. Kan utan problem gå flera år utan sex, saknar det inte. Letar inte heller efter en partner, undviker det snarast, jag trivs bäst själv.
