Aspergers hos kvinnor

[Habina]

På tal om anpassad hjälp kan jag tipsa alla som känner igen sig men inte har en diagnos om att höra av sig till sitt jobb/universitet och se vilka möjligheter det finns för anpassningar och hjälp. Jag har till exempel trott att för att få viss sorts hjälp på universitetet krävs en formell diagnos, tydligen är det en vanlig missuppfattning, men jag fick nyligen veta att det enda som krävs är att någon intygar att den nedsatta funktionen varit långvarig och inte förväntas försvinna snart. Sådant intyg kan man få bland annat via psykolog. Kanske är det liknande policy på andra ställen, det kan vara värt att kolla upp om man har den typen av problem i vardagen.

Bra tips! Min chef har förstått mina svårigheter fullt ut, vilket är skönt, så vi har anpassat mitt jobb utifrån mina behov (tex att hen inte ger mig "svävande beslut" som att jag ska vara med på fika ibland, utan jag har en fast dag då jag är med på fika), men jag känner att jag behöver en utredning i det fall min chef slutar och nästa chef inte är lika intresserad av att jag ska må bra på jobbet. Jag har hittills i mitt arbetsliv haft 15 chefer (på sju jobb) och det här är första chefen som är vettig.

 

[Kiwifrukt]

På tal om anpassad hjälp kan jag tipsa alla som känner igen sig men inte har en diagnos om att höra av sig till sitt jobb/universitet och se vilka möjligheter det finns för anpassningar och hjälp. Jag har till exempel trott att för att få viss sorts hjälp på universitetet krävs en formell diagnos, tydligen är det en vanlig missuppfattning, men jag fick nyligen veta att det enda som krävs är att någon intygar att den nedsatta funktionen varit långvarig och inte förväntas försvinna snart. Sådant intyg kan man få bland annat via psykolog. Kanske är det liknande policy på andra ställen, det kan vara värt att kolla upp om man har den typen av problem i vardagen.

Berätta gärna mer om det här om du vill och kan. Jag känner mer och mer att jag behöver göra någonting åt min både fysiska och sociala miljö på arbetsplatsen, de dagar jag inte får jobba hemifrån. Jag har inte suttit i mitt rum på jobbet före pandemin, utan jag flyttades dit när pandemin redan var ett faktum. Rummet ligger precis vid fikarummet, så det är ett fruktansvärt spring i korridorerna vid fika- och lunchtider (kylskåpet som tillhör vår avdelning står också i fikarummet). Jag blir väldigt lätt störd av ljud. Jag diskuterade detta med min chef för någon vecka sen och då verkade han inse allvaret och pratade om ett annat rum till mig som jag tror hade fungerat mycket bättre, som ligger mer avskilt, men nu när jag pratade med honom igen i tisdags hade det visst skitit sig med rummet.

Den sociala situationen tycker jag nästan är ännu värre än den fysiska. Jag mår jättedåligt över att försöka anpassa mig hela tiden, när jag märker att vad jag än gör så förstår inte mina kollegor mig. Jag tycker inte deras skämt är roliga, de fattar inte när jag skämtar utan tror att jag menar allvar och så blir det jättekonstig stämning. Jag känner ett stort förtroende för min chef och skulle absolut kunna anförtro mig åt honom, men jag vill ju samtidigt inte verka alltför superkonstig inför honom heller. Han är väldigt extrovert och utåtriktad, just det tycker jag om med honom för han tar mig på helt rätt sätt och jag kan vara naturlig med honom, men det är bara honom jag kan det med. Han upplever förmodligen inte mig som introvert och med sociala svårigheter för att jag inte är sån med honom.

Jag vet att min arbetsplats har ganska breda möjligheter till hjälp om det är ergonomiska problem eller syn/hörsel, men funderar på hur det ser ut om det handlar om problem kopplade till "jag stör mig på springande människor utanför och i mitt rum" eller mer som @Habina skrev här ovan, att jag mår bättre av rak information, typ "var med på fredagsfikat, men du behöver inte känna dig tvingad att vara med alla andra dagar".

 

[Mkb]

Oh, vill du berätta mera? Jag kan inte se framför mig vilka möjliga anpassningar som skulle gynna mig (en av mina svårigheter) och på just den frågan har faktiskt min arbetsterapeut inte riktigt några idéer när vi pratade om det precis i början. Jag tror inte jag har några sådana "enkla" och större svårigheter som är lätta att peka ut. Iaf har vi inte kommit så långt ännu. Jag har svårt att se något annat än typ "byt jobb" och jag trivs ändå oerhört bra trots mina svårigheter. Jag har bytt till en avdelning med mindre belastning och mindre saker att hålla i huvudet samtidigt men det är också det enda jag insett jag behöver för att köra av att jobba.

Berätta gärna mer om det här om du vill och kan. Jag känner mer och mer att jag behöver göra någonting åt min både fysiska och sociala miljö på arbetsplatsen, de dagar jag inte får jobba hemifrån. Jag har inte suttit i mitt rum på jobbet före pandemin, utan jag flyttades dit när pandemin redan var ett faktum. Rummet ligger precis vid fikarummet, så det är ett fruktansvärt spring i korridorerna vid fika- och lunchtider (kylskåpet som tillhör vår avdelning står också i fikarummet). Jag blir väldigt lätt störd av ljud. Jag diskuterade detta med min chef för någon vecka sen och då verkade han inse allvaret och pratade om ett annat rum till mig som jag tror hade fungerat mycket bättre, som ligger mer avskilt, men nu när jag pratade med honom igen i tisdags hade det visst skitit sig med rummet.

Den sociala situationen tycker jag nästan är ännu värre än den fysiska. Jag mår jättedåligt över att försöka anpassa mig hela tiden, när jag märker att vad jag än gör så förstår inte mina kollegor mig. Jag tycker inte deras skämt är roliga, de fattar inte när jag skämtar utan tror att jag menar allvar och så blir det jättekonstig stämning. Jag känner ett stort förtroende för min chef och skulle absolut kunna anförtro mig åt honom, men jag vill ju samtidigt inte verka alltför superkonstig inför honom heller. Han är väldigt extrovert och utåtriktad, just det tycker jag om med honom för han tar mig på helt rätt sätt och jag kan vara naturlig med honom, men det är bara honom jag kan det med. Han upplever förmodligen inte mig som introvert och med sociala svårigheter för att jag inte är sån med honom.

Jag vet att min arbetsplats har ganska breda möjligheter till hjälp om det är ergonomiska problem eller syn/hörsel, men funderar på hur det ser ut om det handlar om problem kopplade till "jag stör mig på springande människor utanför och i mitt rum" eller mer som @Habina skrev här ovan, att jag mår bättre av rak information, typ "var med på fredagsfikat, men du behöver inte känna dig tvingad att vara med alla andra dagar".

Svarar båda, jag har inte hunnit få reda på så mycket än eftersom jag inte kontaktat den direkt ansvariga än. Jag var i kontakt med studenthälsan i helt annat ärende när ämnet kom upp och jag blev positivt överraskad av att de erbjöd hjälp även för de utan formell diagnos. En del i det kanske är de långa väntetiderna för utredning, att man inte ska gå utan hjälp bara för att man inte fått sina problem utredda.

Jag tycker att det du tar upp @Kiwifrukt (och även @Habina) med lugn miljö, förutsägbarhet och tydlig kommunikation av vad som förväntas verkar vara sådant som generellt ger en bättre arbetsmiljö och absolut sådant man kan ta upp. Är det möjligt att jobba med hörlurar för att stänga ute ljud? Jag vet inte vilken typ av jobb du har men det kan kanske vara ett konkret hjälpmedel om man är känslig för ljud.