Att alltid vara (mentalt) tillgänglig för sina barn och partner

Taraxacum

Trådstartare
Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man är en sån person som gärna säger precis allt han tänker och vill gärna inkludera mig i sina funderingar över komplicerade datatekniska felsökningar/elektronik/vad det än må vara han pysslar med. Allt detta gör mig vääääldigt trött mentalt. Att alltid, all vaken tid, finnas där för att lyssna, svara på frågor, komma med lösningar osv på vad helst mina familjemedlemmar vill dela med mig. Har jag tur är det bara en i taget som vill ha min uppmärksamhet. Flertal ggr per dag är det alla tre som pratar med mig samtidigt och jag får agera mötesordförande och fördela ordet i tur och ordning.
Jag har precis återhämtat mig efter en utmattningsdepression. Jag är en person med behov av stillsam återhämtning ensam, i tystnad. Jag mår bra av att bara få vara i mina egna tanker, styra över min egen tid och inte behöva kompromissa, diskutera, planera etc. Med små barn så blir det såklart en hel del av det som, för mig, tar energi och mycket liten tid för det som ger energi och jag har svårt att hitta en balans.

Mina barn är för små för att förstå att jag behöver en stund ifred ibland. Att be om det ger motsatt effekt. Jag får som tur är små stunder här och där när barnen leker eller kollar på tv/platta och jag fixar med tvätt eller disk eller annat, men man vet aldrig hur länge det varar och jag kan inte slappna av helt för rätt vad det är så händer något och jag behöver finnas där för dom igen.

Men min man, skulle jag kunna be att han låter mig vara ifred? Att jag när barnen somnat får sitta i soffan med en tekopp och en tv-serie utan att bli störd.

För mig känns det väldigt elakt att be om eftersom jag känner att jag avvisar honom. Men det är ju egentligen det jag behöver. Tid då jag garanterat får vara i fred och låta huvudet slappna av.

Ni andra (jag är förhoppningsvis inte den enda) som också är känsliga för stimuli, intryck, ljud och behöver ensamhet för att orka med livet men samtidigt lever familjeliv, hur gör ni?
 
Prata med din man. Eftersom han och barnen är likadana kanske han kan dra ett tyngre lass med dem när det gäller pratandet. Kom överens med honom och barnen att du får gå undan t.ex. till sovrummet och då ska du få vara ifred. Då får de umgås och prata med varandra och du är för dig själv. Det är inget fel i det!! Det måste de respektera.

Jag hade blivit tokig om min man och barn pratat med mig hela tiden! Men som tur är är vi rätt lika alla tre och har stort behov av ensamtid.
 
Nu är jag visserligen inte sambo med någon för närvarande, men min särbo har inga som helst problem med att jag säger att jag behöver ta det lugnt en stund, eller vice versa. Så, prata med din man, det är absolut inte elakt att säga att du behöver återhämta dig.
 
Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man är en sån person som gärna säger precis allt han tänker och vill gärna inkludera mig i sina funderingar över komplicerade datatekniska felsökningar/elektronik/vad det än må vara han pysslar med. Allt detta gör mig vääääldigt trött mentalt. Att alltid, all vaken tid, finnas där för att lyssna, svara på frågor, komma med lösningar osv på vad helst mina familjemedlemmar vill dela med mig. Har jag tur är det bara en i taget som vill ha min uppmärksamhet. Flertal ggr per dag är det alla tre som pratar med mig samtidigt och jag får agera mötesordförande och fördela ordet i tur och ordning.
Jag har precis återhämtat mig efter en utmattningsdepression. Jag är en person med behov av stillsam återhämtning ensam, i tystnad. Jag mår bra av att bara få vara i mina egna tanker, styra över min egen tid och inte behöva kompromissa, diskutera, planera etc. Med små barn så blir det såklart en hel del av det som, för mig, tar energi och mycket liten tid för det som ger energi och jag har svårt att hitta en balans.

Mina barn är för små för att förstå att jag behöver en stund ifred ibland. Att be om det ger motsatt effekt. Jag får som tur är små stunder här och där när barnen leker eller kollar på tv/platta och jag fixar med tvätt eller disk eller annat, men man vet aldrig hur länge det varar och jag kan inte slappna av helt för rätt vad det är så händer något och jag behöver finnas där för dom igen.

Men min man, skulle jag kunna be att han låter mig vara ifred? Att jag när barnen somnat får sitta i soffan med en tekopp och en tv-serie utan att bli störd.

För mig känns det väldigt elakt att be om eftersom jag känner att jag avvisar honom. Men det är ju egentligen det jag behöver. Tid då jag garanterat får vara i fred och låta huvudet slappna av.

Ni andra (jag är förhoppningsvis inte den enda) som också är känsliga för stimuli, intryck, ljud och behöver ensamhet för att orka med livet men samtidigt lever familjeliv, hur gör ni?
Jag behöver mycket egen tid och det gör både partner och barn också (som såklart är lite äldre än små barn, även om samtliga utom en hade de tendenserna även som riktigt små - att de ville ha tid för att leka själva emellanåt stilla och lugnt utan kompisar, syskon eller föräldrar.)

Självklart måste du kunna prata med din man om ditt behov av återhämtning och egentid, och att ni tillsammans kan skapa det åt varandra även när barnen är vakna och behöver omsorg.

Det är inte elakhet, jag tänker mer att det är omtanke i att ha en hållbar relation.

Men livet blir såklart lite lättare om man har ungefär samma behov av ensamtid och är beredda att pitcha in för att tillgodose dem tillsammans.
 
Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man är en sån person som gärna säger precis allt han tänker och vill gärna inkludera mig i sina funderingar över komplicerade datatekniska felsökningar/elektronik/vad det än må vara han pysslar med. Allt detta gör mig vääääldigt trött mentalt. Att alltid, all vaken tid, finnas där för att lyssna, svara på frågor, komma med lösningar osv på vad helst mina familjemedlemmar vill dela med mig. Har jag tur är det bara en i taget som vill ha min uppmärksamhet. Flertal ggr per dag är det alla tre som pratar med mig samtidigt och jag får agera mötesordförande och fördela ordet i tur och ordning.
Jag har precis återhämtat mig efter en utmattningsdepression. Jag är en person med behov av stillsam återhämtning ensam, i tystnad. Jag mår bra av att bara få vara i mina egna tanker, styra över min egen tid och inte behöva kompromissa, diskutera, planera etc. Med små barn så blir det såklart en hel del av det som, för mig, tar energi och mycket liten tid för det som ger energi och jag har svårt att hitta en balans.

Mina barn är för små för att förstå att jag behöver en stund ifred ibland. Att be om det ger motsatt effekt. Jag får som tur är små stunder här och där när barnen leker eller kollar på tv/platta och jag fixar med tvätt eller disk eller annat, men man vet aldrig hur länge det varar och jag kan inte slappna av helt för rätt vad det är så händer något och jag behöver finnas där för dom igen.

Men min man, skulle jag kunna be att han låter mig vara ifred? Att jag när barnen somnat får sitta i soffan med en tekopp och en tv-serie utan att bli störd.

För mig känns det väldigt elakt att be om eftersom jag känner att jag avvisar honom. Men det är ju egentligen det jag behöver. Tid då jag garanterat får vara i fred och låta huvudet slappna av.

Ni andra (jag är förhoppningsvis inte den enda) som också är känsliga för stimuli, intryck, ljud och behöver ensamhet för att orka med livet men samtidigt lever familjeliv, hur gör ni?
Men varför skulle det vara elakt att be om en stund själv? Han är väl vuxen och kan överleva utan en mänskligt bollplank några timmar åt gången, Herregud, jag hade fått en bryt av det där, inte konstigt att du är utmattad. Ni får nog planera in lediga tider åt dig då han kan klara av sig själv och ungarna.
 
Jag är mkt känslig för ljudintryck pga utmattningssyndrom, brusreducerade hörlurar hjälper mig väldigt mycket.
Lärde även barnen i unga år att de fick prata en i taget, stå i kö kan de göra genom att ta min hand och vänta till sin tur.
Inomhus får de inte skrika. Utomhus däremot får de härja och låta hur mkt de vill.

Hur små är dina barn? Jobbar du?
 
Jag hade nog brutit samman för längesen om jag inte fick ha lite ensamtid varje dag, min sambo är tacksamt nog en person med en del egna hobbies så vi sitter gärna en stund på varsitt håll kvällstid och pysslar med vårt.

Däremot har jag faktiskt fått prata med min sambo om att snälla inte pocka på min uppmärksamhet när jag försöker läsa när vi gått och lagt oss, där är vi nämligen helt olika och jobbar ständigt på att hitta en gyllene medelväg. Jag har nämligen alltid sen jag var liten läst en stund när jag gått och lagt mig medan min sambo går och lägger sig när han ska sova. Så antingen vill han släcka direkt eller så vill han ligga och mysa och eller ligga och prata, oftast båda. Han hade då en period där han liksom petade på mig för att få min uppmärksamhet och det gjorde mig VANSINNIG. Så vi har fått prata en hel del om våra behov och hur vi funkar. Jag hade ju älskat om han var exakt likadan som mig där och också ville ligga och läsa men där är vi helt enkelt motsatser och får jobba på det.
 
Jag förstår inte riktigt hur det gällande din partner kan vara ett problem. Det är ju bara att meddela den hur det behöver vara för att du ska fungera.
Barnen beror ju lite på ålder men ganska tidigt hände det att jag sa till min dotter att mina öron inte längre kunde processa fler ord. Jag brukade hänvisa henne till att prata med katten :)
Det är faktiskt inte elakt att säga till de man bor med att man behöver vara ifred.
 
Tack så jättemycket för era tankar :bow:

Jag har senaste tiden insett att min självkänsla är rätt låg och att jag är mer bekväm i att tillgodose alla andras behov och sätter mig själv sist. Något jag försöker jobba på. Att äga min space som Squie skrev.

Jag behöver diskutera detta med att jag behöver tystnad med min man men jag vet inte HUR. För mig är det så självklart att man inte pratar med någon som pratar i telefon med någon annan, stör när nån läser en bok eller bryter in mitt i ett samtal eller vilken aktivitet det än må vara. Är personen man vill prata med upptagen med något så väntar man.

Lika självklart är det för min man att det som han vill meddela borde jag kunna ta emot fast jag gör något annat samtidigt. Jag får ständigt avbryta och säga att jag är upptagen, kan du vänta en liten stund.

Ska jag be om tystnad vissa klockslag? Som att "nu är jag trött och behöver vila, prata inte med mig på 2 timmar". "Nu ska jag läsa min bok. Stör mig inte då".

Det här har gått så långt att jag allvarligt funderar på om vi måste gå isär, enbart för att jag ska få vara ifred.
 
Tack så jättemycket för era tankar :bow:

Jag har senaste tiden insett att min självkänsla är rätt låg och att jag är mer bekväm i att tillgodose alla andras behov och sätter mig själv sist. Något jag försöker jobba på. Att äga min space som Squie skrev.

Jag behöver diskutera detta med att jag behöver tystnad med min man men jag vet inte HUR. För mig är det så självklart att man inte pratar med någon som pratar i telefon med någon annan, stör när nån läser en bok eller bryter in mitt i ett samtal eller vilken aktivitet det än må vara. Är personen man vill prata med upptagen med något så väntar man.

Lika självklart är det för min man att det som han vill meddela borde jag kunna ta emot fast jag gör något annat samtidigt. Jag får ständigt avbryta och säga att jag är upptagen, kan du vänta en liten stund.

Ska jag be om tystnad vissa klockslag? Som att "nu är jag trött och behöver vila, prata inte med mig på 2 timmar". "Nu ska jag läsa min bok. Stör mig inte då".

Det här har gått så långt att jag allvarligt funderar på om vi måste gå isär, enbart för att jag ska få vara ifred.

Är han på riktigt???! Låter väldigt respektlöst! Som nåt ett litet barn kan göra innan det lärt sig att man inte gör så.
 
Det här har gått så långt att jag allvarligt funderar på om vi måste gå isär, enbart för att jag ska få vara ifred.

Det är det här jag menar med att det inte har minsta spår av elakhet att ta upp frågan rakt och enkelt utan helt enkelt är omsorg om er relation. Det låter väldigt prematurt att fundera på separation av bara den här anledningen om man inte ens pratat allvarligt om saken. Sen kan ju definitivt en sådan här sak vara skäl att gå isär om man inte lyckas hitta en fungerande väg tillsammans, efter att man pratat allvar med varandra och försökt lösa problemet. Jag förstår verkligen att det är extremt slitsamt och eftersom du till och med har haft utmattningsdepression borde förståelsen och lyhördheten kunna vara mycket bättre, men samtidigt är det svårt att ställa de absoluta kraven om man inte ens pratat om det.
 
Det är det här jag menar med att det inte har minsta spår av elakhet att ta upp frågan rakt och enkelt utan helt enkelt är omsorg om er relation. Det låter väldigt prematurt att fundera på separation om man inte ens pratat allvarligt om saken. Sen kan ju definitivt en sådan här sak vara skäl att gå isär om man inte lyckas hitta en fungerande väg tillsammans, efter att man pratat allvar med varandra och försökt lösa problemet. Jag förstår verkligen att det är extremt slitsamt och eftersom du till och med har haft utmattningsdepression borde förståelsen och lyhördheten kunna vara mycket bättre, men samtidigt är det svårt att ställa de absoluta kraven om man inte ens pratat om det.

Fast jag tycker ju att man ska kunna förvänta sig lite mer empati från sin partne roch att partnern ska ha iaf lite förmåga att läsa av rummet innan han öppnar munnen. Om och om igen. Hon har ju dessutom sagt många gånger att det f¨r vänta för att hon är upptagen nu men han verkar fortsätta och fattar inte nästan gång samma situation uppstår. Låter rätt ego tycker jag. Som att hans behov att prata med henne trumfar hennes behov av att få vara ifred.

Jag behöver definitivt vara ensam med mina tankar ofta. Jag beskriver det som att jag behöver få tänka klart mina tankar utan att bli avbruten av något.
 
Är han på riktigt???! Låter väldigt respektlöst! Som nåt ett litet barn kan göra innan det lärt sig att man inte gör så.
Vi har levt ihop i 8 år nu och jag har ännu inte fått honom att förstå att jag vill att vi är i samma rum om han vill prata med mig. Det skriks gärna från rummet intill eller nedervåningen.
Eller att jag vill lyssna klart på den jag redan lyssnar på innan han kan komma med sitt.
 
Känns det bekvämt att sitta med hörlurar? (Gärna ett par stora blaffiga som syns ordentligt! ;)) Upplever att det är mycket lättare för både barn och övriga att förstå att man inte är mottaglig för någonting då, oavsett om man faktiskt lyssnar på någonting i dem eller ej.

Har också det behovet av att bara få vara ifred och det är jättesvårt nu när vi bägge är föräldralediga/jobbar hemifrån och Alltid är hemma hela familjen. Innan jag gick på föräldraledighet med minsta tyckte jag att det gjorde mycket att jobba hemifrån någon dag i veckan för att verkligen få vara hemma ifred, annars blev liksom den mesta egentiden när jag åkte hemifrån och det är inte alls samma sak känner jag.

Men jag brukar också säga till min man (och försöker med äldsta dottern som är 4, men där är det svårare än så länge.) typ att just nu är jag verkligen inte mottaglig för någonting, så snälla prata inte med mig.
 
Känns det bekvämt att sitta med hörlurar? (Gärna ett par stora blaffiga som syns ordentligt! ;)) Upplever att det är mycket lättare för både barn och övriga att förstå att man inte är mottaglig för någonting då, oavsett om man faktiskt lyssnar på någonting i dem eller ej.

Har också det behovet av att bara få vara ifred och det är jättesvårt nu när vi bägge är föräldralediga/jobbar hemifrån och Alltid är hemma hela familjen. Innan jag gick på föräldraledighet med minsta tyckte jag att det gjorde mycket att jobba hemifrån någon dag i veckan för att verkligen få vara hemma ifred, annars blev liksom den mesta egentiden när jag åkte hemifrån och det är inte alls samma sak känner jag.

Men jag brukar också säga till min man (och försöker med äldsta dottern som är 4, men där är det svårare än så länge.) typ att just nu är jag verkligen inte mottaglig för någonting, så snälla prata inte med mig.
Känner igen mig i det där, behovet av att bara få vara hemma. Det är tråkigt att alltid behöva lämna huset för att få lite frid i sinnet.
 
Jag blir matt bara av att läsa hur du har det, jag hade nog inte orkat med å ha det så utan att klicka 😅 och ja, jag har lite explosivt humör, det är något jag är medveten om och stoppar mig själv en del.

Men med det sagt, man får faktiskt lov att bli sur på och skälla lite på någon som är sjukt irriterande och gränslös för det är han ju faktiskt. Man får ta plats, sätta gränser för sig själv, ha tid ifred och att be andra medlemmar i huset att sluta gasta mellan rummen. Våra förskolebarn beter sig bättre än så (oftast) 🙈

Att man glömmer sig ibland om man är exalterad för något och att man avbryter mitt i något annat händer så klart men att ständigt avbryta, störa, kräva uppmärksamhet etc låter fullständigt tokigt i mina öron. Tycker absolut du kan be om 2h när du får lov att sitta ifred på kvällen och bara vara och göra det du vill i tystnad, känns ju som en rättighet alla måste få ha. Hur ska man annars kunna ladda upp sig? Ta vara på dig själv tycker jag ❤️
 

Liknande trådar

Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
92
· Visningar
6 114
Senast: Sirap
·
Skola & Jobb 15 år i vården blev det men nu säger kroppen tvärstopp, ALLT gör ont, hela tiden. 3 omgångar av vad jag förstått i efterhand var...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 489
Senast: fejko
·
Småbarn Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser...
2 3 4
Svar
68
· Visningar
11 348
Senast: Emtherlia
·
  • Artikel
Dagbok Huset jag köpte hade inte använts som permanentbostad på de senaste “60+-ish” åren, och hade även stått helt lämnat åt sitt öde under...
2
Svar
26
· Visningar
6 277
Senast: Calmiche
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Annonsera mera VII
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp