Att "bara" skaffa ett barn.

[Brandgul]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Måste man vara som alla andra och ha två barn ?

Nej jag vill ha tre

 

[Brandgul]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag tror att det är något som får ge sig med tiden. De första månaderna efter sonens ankomst kunde jag inte tänka mig syskon.

Jag känner lyxen av att bara ha ett barn. Vi kan ägna all tid åt honom. Nu har vi gjort bort den första småbarnstiden.

Men samtidigt kan jag få hjärtsnörp av att tänka mig honom som ensam. Sittandes framför TV:n medans vi ska hinna med andra saker.

Avgörandet för mig kom när jag ringde till en väninna. För de var det inte alls självklart ö h t att få barn. Men de lyckades mot alla odds två gånger och sista gången blev det dubbelt upp. Jag ringde hem till de under ett lov. Ungarna skrek och tjoade i bakgrunden. Då tänkte jag på storasystern. Att hon kunde suttit där ensam hela lovet. I ett tyst hus. Då kände jag att det var rätt för oss att försöka på syskon.

Ibland skojar vi om tre barn, men vi börjar ju bli lite gamla och vi får väl se hur vi orkar med blivande syskonet först SEN får vi se

Jag kan tycka att det känns rätt spännande att få¨uppleva familjedynamiken i en större familj, samtidigt som jag kan känna lite rädsla över att sonen inte kommer att få all uppmärksamhet något mer. Jag är själv tredje syskonet och har aldrig känt att vi alla inte fått plats. Så kan mamma kan väl jag. Hoppas jag

 

[fijja]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Nu har jag inte läst hela tråden.
Bara ditt inlägg

Jag har bekanta som bara har ett barn, och dom barnen har växt upp till lika ansvarfulla, medkännande och underbara människor som barn som har syskon.

Själv var jag ett sladdbarn med två äldre systrar som var utflugna ur hemmet när jag var 7 år.
Visst ville jag ha ett småsyskon, men knappast så att jag led utav att vara ensam, tvärtom, jag fick mycket fler förmåner och blev ganska skönt bortskämd när man blev 'ensambarn' i hemmet

Jag lekte ju med kompisar, man är ju i skolan, så det sociala livet får man ju ändå och lär sig ta hänsyn ändå!

Själv har jag bara ett barn. Han var ensam tills han fyllde ca 7 år. Sen träffade jag en man med två barn i samma ålder, vi har flyttat ihop nu och min son är 9, och visst, han är sååå glad över sina nya syskon och jag är jättelycklig för dom.
Men hade det inte varit för dom så hade jag inte skaffat fler.

Det jag ville säga till dig är att du ska göra det som känns bäst för dig! Ditt barn kommer vara lycklig och bli en fin människa pga av sin uppfostran och kärlek från föräldrarna.
Tycker inte att det är själviskt eller att man missunnar sitt barn någon för att man inte skaffar syskon. Man ska ju vilja, känna att det är rätt :-)

Men vill du skaffa fler, go for it! Det är jag säker på att du klarar. Uppmärksamhet är jag säker på att du kommer kunna ge alla, man blir ju lite avlastad i bland, eftersom dom leker med varandra och ger varandra uppmärksamheten!


Hmm.. lite luddigt... Men kontentan är väl iaf att jag tror att barn är lyckliga, en eller flera i familjen om man har föräldrar som är engagerade.

 

[Kattennizze]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag är så kluven i denna fråga

Jag är lite i samma sits som du, en jättejobbig grav och har åldern emot mig. Dock så kommer tankarna på syskon ändå och nu är det ju 7månader sedan min lilla pojke tittade ut

Vi har över lag varit dåliga på att föröka oss i vår släkt så mitt barn känner jag kommer att vara ganska ensam när vi väl försvinner och det känns inte helt ok.

Men just allt annat som säger att ett barn räcker för mig.

Ja jag vet inte alls.

Precis så känner jag också. Mina egna syskon kommer förmodligen inte skaffa barn alls och ja, då blir ju min son helt ensam kvar i min släkt när vi är borta. Ingen att prata med om sin uppväxt och sin barndom. Det känns lite sorgligt på något vis, även om jag helt håller med om att man inte ska skaffa fler barn om man inte vill. Jag menar, jag vill ju ha ett liv också. Det här är nog vanliga funderingar speciellt bland hästtjejer eftersom hästarna tar så mycket tid och energi och pengar.

 

[Hyacinth]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag tror INTE det blir nåra syskon här. Sambon vill ha fler, men inte jag. I mitt fall beror det på att graviditeten och förlossningen var fruktansvärda.

 

[Ramona]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Mina egna syskon kommer förmodligen inte skaffa barn alls och ja, då blir ju min son helt ensam kvar i min släkt när vi är borta. Ingen att prata med om sin uppväxt och sin barndom. Det känns lite sorgligt på något vis, även om jag helt håller med om att man inte ska skaffa fler barn om man inte vill.

Men släkten är ju större än din närmaste familj. Har du inga kusiner? Har det inte fått några barn? Tremänningar som fått barn etc?

Vi har bra kontakt i våran släkt och vi kusiner har bra kontakt med varandra. Jag har väldigt bra kontakt med min moster som fungerar som en extramamma. En av mina kusiner har precis tagit på sig ansvaret att övningsköra med mig nu när jag fått för mig att ta mc-kort. Jag har en bror men han är ju inte mitt allt och någon komplett social struktur i mitt liv. Resten av släkten är ju också med, vilket gör att när mina föräldrar går bort så kommer det att finnas "rötter" kvar.

 

[Minna86]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har två yngre bröder och har alltid önskat att jag varit ensambarn. Nu är vi 24, 22 och 18 och jag har inget utbyte alls av mina bröder och umgås eller pratar aldrig med dom (förutom när vi träffas av andra anledningar). Nu är vi ju unga allihop så det kanske förändras när de blir äldre, de har dock en jättebra relation.

Det finns folk i jättestora släkter som inte träffas eller har någon "nytta" av varandra och så finns det de som är "ensamma" som har ett jättestort kontaktnät och en mycket socialt liv med icke-släktingar. Det är precis som att folk säger att man ska skaffa barn för att inte sitta ensam på ålderdomshemmet. Man kan bli ensam även om man har många barn/syskon så det är en dålig anledning.

Detta med lekkamrater vet jag inte om det är ett så stort problem egentligen, barn börjar ju dagis och sen går de i skolan och där finns massor med barn att leka med.
Jag och mina bröder lekte massor när vi var små men vi gick inte på dagis heller, så planerar man att vara hemma med sitt barn tills det börjar skolan så kan det ju vara trevligt med syskon

Jag hoppas att jag bara kommer skaffa ett barn eftersom det verkar vara det bästa sättet att få plats med mycket i sitt liv. Man har barn samtidigt som man har tid/råd med att uppleva saker i livet.

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Avgörandet för mig kom när jag ringde till en väninna. För de var det inte alls självklart ö h t att få barn. Men de lyckades mot alla odds två gånger och sista gången blev det dubbelt upp. Jag ringde hem till de under ett lov. Ungarna skrek och tjoade i bakgrunden. Då tänkte jag på storasystern. Att hon kunde suttit där ensam hela lovet. I ett tyst hus. Då kände jag att det var rätt för oss att försöka på syskon.

Men där kommer ju ansvaret som förälder in så man ser till att det inte blir så. Kanske åka på en resa, ta hem kompisar, leka med andra barn, vara i stallet om det nu är intressant osv. Eller kanske tom gå på dagis för att få umgänget.

Jag gillar den här tråden och diskussionerna som blivit. Tack alla!

 

[Sar]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon. Jag tycker att jag haft en i det närmaste helt perfekt barndom och har rätt tajta band med vissa släktingar som nog kan räknas som "syskonstarka".

Sedan fick jag själv tvillingar så nu har jag på nära håll upplevt också den syskonglädjen. Och jag har bekanta vars syskon inte gett dem någon glädje alls och som hade mått bättre av att växa upp som endabarn.

Så mitt svar är att det finns inget rätt eller fel. Det kommer att bli bra hur än det blir, att skaffa fler barn med det enda argumentet att det befintliga barnet ska få ett syskon tycker jag är helt befängt. Ska man ha fler barn så vill jag att det ska vara för att man faktiskt som förälder vill ha fler barn!

Jag var för övrigt helt inställd på att ha ett barn, men så blev det två på en gång och nu sitter jag med 3:an i magen. Hrm......;-)

 

[Novali01]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har aldrig velat ha barn men när jag var 32 blev det en liten kille iaf...de första åren hade jag inte en tanke på att skaffa en till, jag gillade ju fortfarande inte andras barn.... men åren gick o runt 37 började jag definiera den där konstiga känslan jag burit i ett par år....o kom fram till att det var en känsla av att nåt fattades! Så när jag var 39 fick vi kille nr2 o den där känslan försvann som genom ett trollslag. Det skiljer ju 7 år på mina killar så jag har hela tiden kunnat rida o träna som jag ville. Efter nr 2 var jag dessutom uppe i sadeln dubbelt så fort som efter nr 1 för då kunde jag ju rutinerna!

Jag förstår om du känner dig stressad av ålder o krämpor i denna graviditeten men för det första så är ingen graviditet lik den andra, du kanske seglar genom nr 2 utan ett enda problem! O för det andra så tror jag du får vänta o se vad dina känslor säger dig när nr 1 växt upp lite grann....det du känner nu kan vara totalt motsatsen till vad du känner när bäbis är 1 år.

Men oavsett vad du o din man bestämmer er för så kommer det bli rätt för er, eller hur?

 

[Britta68]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har 8,5 år mellan mina pojkar, och tänkte länge att jag bara skulle ha ett barn. Orsakerna var många: jag är egentligen inte speciellt barnkär (även om jag förstås älskar mina egna ungar), tycker det är jobbigt med ungar som stojar och härjar, har jobbat mycket själv och satsat på det, min man har haft gamla föräldrar som skall tas om hand och ja, det har varit mycket.

Men så i "sista minuten" (nåja, jag var 37) bestämde vi oss för att försöka få ett till och nu blir snart lilleman 4 år! Och det ångrar jag ju inte en sekund även om det delvis var som att börja om på nya kula med allting. Men nu är JAG mera mogen för detta, märker jag, tar saker och ting mera med ro och vet att småbarnstiden är flyktigt kort.

Så, för mig har det funkat bra att ha två barn med långt mellanrum, även om det verkar vara en ganska ovanlig lösning!

 

[vindvissla]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag tror att det finns fördelar och nackdelar med både och. Om barnet inte har syskon kan man som du säger ta hem kompisar, se till att vara med andra barn, ta med kompisar på semester mm.

För min egen del vill jag ha mer än ett, för jag tycker om att ha barn och hade gärna haft fyra om sambon gått med på det, men så var det det där med att kompromissa

 

[Kattennizze]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Men släkten är ju större än din närmaste familj. Har du inga kusiner? Har det inte fått några barn? Tremänningar som fått barn etc?

Vi har bra kontakt i våran släkt och vi kusiner har bra kontakt med varandra. Jag har väldigt bra kontakt med min moster som fungerar som en extramamma. En av mina kusiner har precis tagit på sig ansvaret att övningsköra med mig nu när jag fått för mig att ta mc-kort. Jag har en bror men han är ju inte mitt allt och någon komplett social struktur i mitt liv. Resten av släkten är ju också med, vilket gör att när mina föräldrar går bort så kommer det att finnas "rötter" kvar.

Nej tyvärr finns inte de med i bilden, de bor inte ens i Sverige och släkten är dessutom osams efter en arvstvist så nej, det finns inga fler. Heltrist måste jag säga. Jag önskar att jag hade det som du!

 

[No1]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

- Ensambarnen hade ofta varit avundsjuka på sina kompisars syskon när de var mindre. Nu som tonåringar så tyckte de att de hade mer press på sig än vad kompisarna med syskon hade. Oftast inte uttalad press, men just det att det bara är de som kan lyckas misslyckas med sakerna de tar sig för tyckte de var jobbigt. Både inom sport och skola, de kände att de var så viktiga för sina föräldrar att det ibland blev lite tungt.

Kan så vara men det behöver inte vara negativt, du kan fokusera på det enda barnet samtidigt som du fortfarande har ett (eget) liv som inte handlar om barn.
Jag tycker ofta människor med fler än ett barn många gånger knappt har tid med sina ungar och är superstressade och sömnlösa.

Det här kan kanske få det att kännas bättre :

http://www.dn.se/ekonomi/aldst-syskon-pluggar-mest-1.523468

 

[Pinkilly]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

*kl*

Intressant tråd! Går själv med samma tankar. Fick barn för 5 månader sen och innan har det varit en självklarhet för mig att ha två barn men nu känner jag mig liksom nöjd. Känns jobbigt att vara gravid igen, rädd för att få prematur barn igen, rädd att inte få friskt barn nästa gång när det endå gick så pass bra den här gången, skönt att bara ha en att fokusera på och ge all kärlek till mm. mm.

Känns konstigt att det känns så här när jag alltid varit inställd på två och det känns som att man "måste" vilja ha två...

 

[Ferrari]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag fyller 20 år om knappt en månad och är mamma till Isaac, snart 3 månader.

Detta är något jag funderat en hel del på, syskonfrågan. Jag själv är mellanbarn, med en storasyster (1,5 år äldre) och en lillebror (4 år yngre)... jag och min syster har gjort allt ihop i alla år, vi är fortfarande dom mest tajta nu, när vi båda flugit ur boet s a s. Min lillebror, ja, han är en "pain in the ass" sen han blev ensambarn - innan dess var han faktiskt riktigt vettig.

Jag kände mig till viss del klämd som mittenbarn, vilket har fått mig att känna - inte tre barn. Däremot har jag funderat på 2 barn, för jag vet vilket starkt band jag och min syster har. Men som jag känner nu är att jag bara vill ha Isaac, jag vill inte ha flera barn, men å andra sidan vill jag inte neka honom den möjligheten till ett syskon.

Fast om man ska se det ur en annan synvinkel, så har faktiskt Isaac en 7 år äldre halvbror - jag vet inte om det kommer att räcka, för jag vet ju själv att jag tyckte 4 år var för mycket mellan mig och min lillebror. Jag skulle vilja ha två barn tätt isåfall.

Det är svårt det där. Jag vill bara ha ett barn, men jag vill ge Isaac ett syskon som är nära honom i ålder. Ska jag vara egoistisk så skaffar jag inga fler barn, men jag måste ju tänka på framtiden också. Sen är jag ung - visserligen - men antingen två barn nu (inom 5 år) eller ingen mer efter Isaac. Vill inte ha fler barn efter min 25 års dag. Så jag hinner nog fatta ett beslut.

Så kort sammanfattat: Pinkilly - jag känner exakt samma sak som dig. Min son föddes frisk men med en lättare missbildning, nästa gång kanske det blir något värre - man vet ju aldrig,

 

[ch791022]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Har inte läst igenom tråden, så svara bar TS direkt eftersom jag växt upp som ensam barn.

Har aldrig tyckt att det varit ett problem att jag är själv, även om det ofta från omgivningen känns som om jag borde tycka det...

Men har nog på sätt och vis haft en lite udda uppväxt då jag bara bott med mamma, och haft mor och far(mormor och morfar) som extra delar i min lilla familj sedan jag var 8. Och har alltid haft en mycket nära relation till mamma, som nog på sätt och vis också haft rollen som storasyster...

Så på många sätt för mig känns det som jag inte själv haft några problem med det, utan det mer varit omgivning som tyckt att det ska vara ett problem. Och på sätt och vis är jag bortskämd för jag haft både mamma, mor och far som ställt upp för mig i vått och torrt.
Sen har jag flera gånger fått kommentaren att folk först blir förvånade över att jag är ensambarn, för jag uppför mig tydligen inte som ett vad nu som menas med det?

Så tror man som förälder till ensambarn ska tänka sig för och inte ta en för strikt föräldraroll, så att man kan täcka upp för syskonrollen också.

/Camilla

 

[caballus]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Dessutom så "råkade jag" för ett par år sedan intervjua 150 tonåringar om vad de tycker om sin placering i barnaskara. Äldst, yngst, mellanbarn eller ensambarn osv, och de som var ensambarn var helt eniga i att de velat ha syskon.

Jag är ensambarn och jag ville Inte ha syskon, ingen särskild anledning där, men har aldrig känt att det saknats mig då jag lekt bra själv i min egen fantasivärld som enstöring och haft ett mycket gott socialt nätverk runt mig i övrigt.
Om det skadat mig eller inte får väl de som känner mig svara på

Jag är heller ej intresserad av att skaffa fler syskon till lilljäntan pga en jäkligt påfrestande graviditet, men hon har iofs 2 st äldre halvbröder på varannanvecka-basis som hon formligen Avgudar! Så familjen känns garanterat komplett som den är.

 

[AKB]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Har redan börjat fundera på det här med syskon. Vi är inne på att det blir absolut inte mer än två iaf. Men kan tänka oss att det kanske räcker med ett barn.
Sambon påstår att han klarat sig bra i alla år och han är ensambarn. Och då är han verkligen ensam, för han har inte några kusiner eller andra släktingar som är yngre än typ 50. Han är lugn, ansvarstagande och trygg i sig själv.

Själv är jag lite hispig som mellanbarn med en 4 år äldre syster och 7 år yngre bror. Syrran va den duktige och brorsan den bortskämde. Jag va den som ställde till med trubbel och bus. Lekte inte direkt något med mina syskon heller. Som barn hade jag nog inte lidit av att vara ensam, men nu som vuxen är det trevligt med syskon. Samma tror jag det är med sambon. Hans pappa gick bort nyligen, så det blev ett stort ansvar där att axla själv med att ta hand som sin mor och allt som hade med begravning och div. pappersarbete som blev.

Personligen så tittar jag inte snett på någon som bara har ett barn. Reagerar starkare på de med typ 10 ungar. Men man bestämmer själv utan att någon annan ska lägga sig i!

 

[NataliTM]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag säger som flera andra - skaffa inte fler barn om du inte vill det.

Min mamma växte upp som mellanbarn och trivdes aldrig. De 3 tålde knappast varandra och gör det fortfarande inte (eller ja, min moster är avliden idag).

Jag är sladdbarn med en 12 år äldre bror. Men vi har aldrig bott i samma hem. Han var min stora idol när jag var liten Hade heller aldrig några kusiner (den enda var i ålder med min bror och vi träffades sällan) utan var väldigt mycket ensambarn. Jag har aldrig haft några problem med det och har aldrig saknat några hemmaboende syskon.

Men jag förstår absolut hur du tänker. Tycker dock inte att du ska haka upp dig på det utan låt tiden ha sin gång. Vill du ha ett barn till senare så är det ju bara att satsa på att försöka få det. Vill du det inte så lägg ingen energi på att fundera över det - då skapar du bara ångest för dig själv.