Sv: Att "bara" skaffa ett barn.
Då fyller jag på med ännu ett ensambarns perspektiv.
Egentligen är jag inte ensambarn, min halvbror är 14 år äldre (och som pappa i skrivande stund håller på att adoptera

) och bodde bara hemma tills jag var fyra år, jag har inget minne av honom som hemmaboende alls. Dock var det alltid superspännande och kul när han kom hem till större helger och så. Som någon tidigare skrivit - han var min idol!
När jag var 3-4 år fick mamma missfall. Några år senare kom det hela på tal, säkert undrade jag i efterhand varför mamma låg på sjukhus den där gången, varpå mamma förklarade och min enkla åsikt var att det var bra att jag inte fick något syskon än för jag kunde ju inte rida ut själv än.

Ytterligare några år senare när jag faktiskt var stark nog att dra åt sadelgjorden på min shettis och hade fått förtroendet att rida vissa rundor ensam så förklarade jag för mamma och pappa att nu kunde jag tänka mig ett syskon...
Mamma och jag gjorde allt tillsammans, även långt upp i tonåren, vi hade hästarna som gemensamt intresse, vi älskar båda att måla/teckna så jag har verkligen aldrig känt någon saknad av syskon. Jag hade en kompis som jag var väldigt tight med, framför allt under lågstadiet - vi lekte hela helgerna och loven, och det räckte tydligen (kompisen var mellanbarn och kom väl inte direkt bra överrens med sina syskon).
Jag kände aldrig press att lyckas från annan än mig själv, kanske fanns den pressen för att mamma är lärare? Jag vet inte men från föräldrarna kommer den inte i alla fall, de blev glada för varje G när jag själv inte var nöjd med mindre än MVG.
Angående regler så kanske jag hade fördel av brorsan? Jag fick mycket ansvar själv, och skötte mig, det fanns ju bara fördelar med det...
Nu när jag själv är mamma känner jag att jag nog vill ha två barn, en till om några år (sonen 10 månader). Jag vill kunna njuta av sonen och ge honom full uppmärksamhet framöver. Det gör till och med ont i hjärtat att tänka på att han ska
behöva dela, även om det är så naturligt som det bara kan bli.

Men samtidigt lär man väl bli himla sugen på en liten igen längre fram. Det får mogna fram, än är jag inte så gammal så det löser sig. Dessutom har sonen en 7½ år äldre syster så helt ensam blir han inte även om vi har liten släkt, han har endast en kusin och ingen mer lär det bli...