Att bemöta en ledsen/upprörd främling

[Hazel]

Jag frågade en gång en tjej som såg (i mina ögon) jätteledsen ut om hon va ok. Hon svarade att hon bara va väldigt bakis men hon verkade ändå uppskatta att jag frågade så hade jag känt det va en situation där jag kunde va ett stöd så hade jag nog frågat

 

[sthu]

Jag har nog sett alldeles för många varningar i sociala media, om människor som t.ex. låtsas ha problem med sin bil på vägen, och när man stannar för att hjälpa till hoppar tre snubbar fram ur buskarna och rånar en. I bästa fall.

Eller stories om just gråtande kvinnor som knackar på ens dörr och vill ha hjälp - och när man öppnar dyker samma slags typer upp och rånar en i ens hem.

Osv osv osv. Nu tycks alla dessa filmer komma från ffa USA och jag inbillar mig att läget är lite bättre här i Sverige, fortfarande. Och ja, jag har hjälpt människor som tyckts vara behövande. Min man säger alltid att jag "attract weirdoes" och att människor i samhällets utkanter dras till mig ute på stan eller nån tågstation eller var som helst. Var vi än är. Min dotter är likadan. Jag/vi pratar med folk som söker kontakt och det är alltid otroligt hur glada de blir över att man ser dem och lyssnar. Så jag är inte nån iskall person som vänder ryggen till eller ignorerar. Men, det finns definitivt situationer där jag INTE stannat och hjälpt till. Då är det bättre att ringa 112 (om nån ser skadad ut t.ex. eller nåt hänt längs en väg) än att kliva ut och kanske utsätta sig för nåt.

Jag har råkat ut för något i samma stuk. En man i kostym gick längs 2+1 väg långt bort från närmsta samhälle nyårsdagens morgon. Vi saktade in, tänkte stanna och fråga om han behövde skjuts. Men så fort vi stannade dök det upp en stor röd skåpbil ur skogen, gasade upp rejält snabbt bakom oss och mannen i kostym ställde sig framför bilen.
Vi blev rejält rädda, hade dessutom en liten bebis i bilen, och gasade förbi kostymnissen. Såg i backspegeln när vi körde iväg att mannen hoppade in i skåpbilen, som försvann in i skogen igen.
Det var galet otäckt. Givetvis ringde vi polisen.

Med det sagt, jag har hjälpt och kommer hjälpa människor som behöver det. Men jag väljer när och var jag gör det. Konstiga situationer försöker jag undvika.

 

[Sel]

Jag frågar också om jag kan göra något/hjälpa till. Oftast när jag träffar någon i trångmål eller som är upprörd rör det sig om fulla ungdomar - då brukar jag försäkra mig om att de har någon kompis närvarande och fråga om jag kan ringa någon.

När jag själv är ledsen vill jag helst vara ifred - det blir mycket, mycket värre när någon pratar med mig, men jag uppskattar gesten ändå. Jag tror också att det är otroligt viktigt att vi ser varandra ute i samället.

Andra exemplet i trådstarten hade jag nog lämnat ifred, lite beroende på hur och var och när.

 

[Cattis_E]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Jag satt faktiskt och grät på en bänk för en tid sedan.
En som såg mig frågade då bara behöver du hjälp med något?
Sedan när jag sa nej så frågade hon: Är du säker?

Det tyckte jag var lagom.

 

[Asko]

Jag önskar att jag kunde göra det Tyvärr är jag så gravt hörselskadad att jag inte hade kunnat erbjuda att lyssna på personen. Det är svårt då att veta vad man kan göra.

Men ser jag någon som behöver fysisk hjälp så väljer jag emellan om jag känner mig trygg nog och kan hjälpa till. Tyvärr även hur troligt det är att personen kommer att behöva/vilja prata, det är så jobbigt att anstränga sig att höra och till 75% lyckas jag ändå inte.

 

[TeamLundVer]

Jag har ställt frågan om de är OK.

 

[Mia_R]

Jag frågar om jag kan hjälpa till, sen är det upp till var och en om de vill ha hjälp eller inte. Utlandsreggade bilar väljer jag att hissa ner rutan lite de gånger jag stannat om de inte står olämpligt till, i annat fall ringer jag polisen.

 

[abc]

Jag har nog sett alldeles för många varningar i sociala media, om människor som t.ex. låtsas ha problem med sin bil på vägen, och när man stannar för att hjälpa till hoppar tre snubbar fram ur buskarna och rånar en. I bästa fall.

Eller stories om just gråtande kvinnor som knackar på ens dörr och vill ha hjälp - och när man öppnar dyker samma slags typer upp och rånar en i ens hem.

Detta är ju nåt helt annat än det ts beskriver. I såna här situationer måste man ju vara väldigt försiktig. I ts beskrivningar hade jag definitivt försynt visat att jag finns om hen behöver hjälp.

 

[Grazing]

Jag har råkat ut för något i samma stuk. En man i kostym gick längs 2+1 väg långt bort från närmsta samhälle nyårsdagens morgon. Vi saktade in, tänkte stanna och fråga om han behövde skjuts. Men så fort vi stannade dök det upp en stor röd skåpbil ur skogen, gasade upp rejält snabbt bakom oss och mannen i kostym ställde sig framför bilen.
Vi blev rejält rädda, hade dessutom en liten bebis i bilen, och gasade förbi kostymnissen. Såg i backspegeln när vi körde iväg att mannen hoppade in i skåpbilen, som försvann in i skogen igen.
Det var galet otäckt. Givetvis ringde vi polisen.

Med det sagt, jag har hjälpt och kommer hjälpa människor som behöver det. Men jag väljer när och var jag gör det. Konstiga situationer försöker jag undvika.

I sådana situationer skulle jag aldrig stannat i, i sådana lägen är det bättre att meddela polisen att det går en person på vägen istället för att stanna.