Att bli äldre

[Thaliaste]

Fast en 76-åring ska va pensionär inte statsminister kan jag tycka. På mitt jobb är ”ålderismen” tvärtom, du ska va så gammal som möjligt, vi yngre är barnen typ. Jag + en kollega som är ett år äldre än jag brukar refereras till som tonåringarna. Vi är 32 och 33

Varför kan man inte få vara statsminister som 76-åring om man vill?

 

[sjoberga]

Varför kan man inte få vara statsminister som 76-åring om man vill?

Jag tänker att åldern spelar en ganska stor roll, det skulle vara få 76-åringar, om ens någon, som skulle vara lämplig för jobbet. Jag är inte särskilt imponerad av de gamla stofiler som landet i väst haft de senaste 6 åren, som ett exempel. Jag känner inte någon 70+ som skulle klara ett 24/7-jobb med hög medieprofil särskilt väl.

(Däremot håller jag också med om att kunskaperna och erfarenheterna borde kunna användas bättre än att klippas av vid 65, men tänker då i mer senior rådgivare på lagom arbetstid. )

Tänker dock inte att det ska vara i lag förbjudet, men ganska sunt att det inte förekommer.

 

[Stefffie]

Jag ar nog i samma alder som flertalet i traden (32), men haller mig artificiellt ung genom att bo i storstad omringad av i stora drag barnlosa, och manga andra singlar..

Jag laser just nu en bok som fatt mig att reflektera kring att jag onskar att jag var den personen jag ar idag, typ 6-8 ar sedan. Om jag bara haft mitt nuvarande sjalvfortroende, lugn och insikt nar jag var 24 typ - vilka annorlunda val jag gjort. Jag ar ganska introvert, sa mina agren ar typ mer att jag sagt nej till for mycket, och inte gjort det mesta av den dar ungdomliga energin, stressat och jobbat for mycket.
Men sen ar jag sympatisk mot den dar 24-aringen - vi borjar alla fran olika stallen i livet och den jag var da var inte en person som kunde gora andra val an de hon gjorde da.

Den andra aspekten ar ju den har med barn - pa enda sidan kanns det absurt att jag skulle ha barn, och jag vill absolut inte ge upp friheten och sjalviskheten man har som barnfri, a andra sidan borjar medvetenheten om fertilieten vaxa...

 

[BernT]

Varför kan man inte få vara statsminister som 76-åring om man vill?

Jag känner ingen 76-åring som hade som @sjoberga skriver pallat det. Sen känner ju inte jag alla världens 76-åringar. Hellre yngre (50-60) än nån gammal som inte orkar med. Man ÄR gammal vid 76, ingen skam i det.

 

[julgrisen]

Jag känner igen mig väldigt mycket i trådstarten, förutom att jag väl på ett sätt blivit lite vuxen innan pandemin också, festandet låg bakom mig då också men jag hade väl installerat mig i ett rätt bekvämt liv där jag tog långfrukostar med tidningen varje lördag, åt ost och korv med min bästis varje onsdag och då och då var ute och tog en öl eller två en vardag. Sen kom pandemin och när jag gick ut på andra sidan var jag 36 år, tvåbarnsmamma, husägare och hade bytt jobb till nåt jag tycker är mycket tråkigare men passar mer med småbarnslivet. Och ja, åldrandet har definitivt blivit mer märkbart sedan jag fick barn. Sömnbrist, en annan kropp och ett annat psyke har jag fått med mig. Och jag känner liksom inte riktigt igen mig. Jag har alltid tyckt om att bli äldre, jag känner mig mer tillfreds med mig själv och har inte så mycket emot att kroppen förändras heller. Och precis som du säger @Voeux så tycker jag väldigt mycket om mitt nya liv, men det är svårt att veta vem jag är nu på nåt sätt. Mina barn är snart två år och jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag är en mamma.

 

[Habina]

Jag kom på en till grej som jag ständigt kämpar med. Det är de där stunderna när jag ska fatta ett beslut, rådfrågar alla omkring mig vad de tycker och sen nånstans försöker övertyga mig själv om att jag FÅR bestämma själv, för jag är ju myndig numera. Jag har alltså fortfarande, efter 22 år, inte helt greppat att jag är myndig.

Nån gång när jag kände mig som en tjurig barnunge och sa till en kompis "men då säger jag upp mig och flyttar till Skåne med hästarna. Skiter i allt bara". Så svarade hen lugnt att ja, det kan du ju göra om du vill. Du är vuxen och får bestämma själv hur du ska leva ditt liv.

Försöker fortfarande begripa det...

 

[Pilot]

Du har helt enkelt kommit till stadiet att du märker att vi har en rätt stark "ålderism" i Sverige. Jag är några år äldre än du (men inte så jättemycket) och för mig känns det en smula ironiskt att en 34-åring skriver detta...vänta tills du blir lika gammal som jag, vill jag säga

Min pappa har länge pratat om hur vi undervärderar de äldre i samhället. Jag har inte riktigt förstått honom i det, hört vad han sagt men som innehavare av ungdomsprivilegiet inte förstått, typ. Ungefär i din ålder, och nu som äldre än så, ser jag också hur mycket vårt samhälle hyllar det ungdomliga och vill gömma undan det åldrade.

Jag ser det t ex som otänkbart att en 76-ing skulle bli vald till statsminister.

Jag håller helt med i det övre inlägget, det är ju inte bara i Sverige utan i västvärlden i stort? Även om det ter sig på olika kulturella sätt.
USA kan ha en äldre president (gammal vit man, det gör nog ingen förvånad?) men det är samtidigt ett land som förespråkar ungdomlighet stort.

Sen tycker jag att någon som styr ett land ska sitta så att hen får känna på hur besluten påverkar landet i lång tid framåt.

 

[Thaliaste]

Jag tänker att åldern spelar en ganska stor roll, det skulle vara få 76-åringar, om ens någon, som skulle vara lämplig för jobbet. Jag är inte särskilt imponerad av de gamla stofiler som landet i väst haft de senaste 6 åren, som ett exempel. Jag känner inte någon 70+ som skulle klara ett 24/7-jobb med hög medieprofil särskilt väl.

(Däremot håller jag också med om att kunskaperna och erfarenheterna borde kunna användas bättre än att klippas av vid 65, men tänker då i mer senior rådgivare på lagom arbetstid. )

Tänker dock inte att det ska vara i lag förbjudet, men ganska sunt att det inte förekommer.

Det är ju inte så att jag efterfrågar en massa 76-åringar som efterträder varandra, det var mer en reflektion över att det överhuvudtaget inte skulle hända. Ingen valberedning skulle föreslå en i den åldern som kandidat och hen skulle inte få tillräckligt många röster. I allmänhet tycker "man" inte att folk i den åldern ska ha en sådan position. Tror det är mer avgörande än att det inte finns någon 70-plussare som skulle klara av det.

 

[Thaliaste]

Jag håller helt med i det övre inlägget, det är ju inte bara i Sverige utan i västvärlden i stort? Även om det ter sig på olika kulturella sätt.
USA kan ha en äldre president (gammal vit man, det gör nog ingen förvånad?) men det är samtidigt ett land som förespråkar ungdomlighet stort.

Sen tycker jag att någon som styr ett land ska sitta så att hen får känna på hur besluten påverkar landet i lång tid framåt.

Absolut, det finns såklart i många fler länder än i Sverige, vi är inte unika.

Man kan vända på det också, i en del länder vore det lika otänkbart att en 35-åring kan bli statsminister/statsministerkandidat.

 

[Teilani]

Jag gillar inte att bli äldre, absolut att jag hellre lever ett tag till än alternativet...
Men jag känner att jag blir mer begränsad ju äldre jag blir. En del är kroppen, ont i knän helt omotiverat, trött på kvällarna och ramlar jag av en häst tar det veckor innan jag är mig själv igen. Då tillkommer rädslor som gör att jag inte vågar göra saker som förut var självklara. Eller så gör jag det, men har en klump i magen.

En annan del är förväntningarna från omgivningen, de yngre kompisarna frågar inte mig om jag vill följa med på rave. Jag ska liksom sitta hemma och sticka istället. När jag var yngre var det inte konstigt att jag gjorde båda, men som äldre blir det konstigt.

 

[Fruentimber]

Så himla intressant tråd @Voeux . Åldrandet har absolut kommit ikapp mig under pandemin. Var helt övertygad fram till i våras att jag skulle fylla 34 i år, men nej, jag fyllde ju 35? Kändes på riktigt som att jag hade blivit stulen på ett år av mitt liv. Jag bestämde mig även förra året att mitt hår skulle få vila från färgning - sagt och gjort, har nu helt min naturliga hårfärg men gjorde ju den bistra upptäckten att jag numera tydligen har gråa strån i luggen. Den insikten fick mig att bryta ut i gråt och ålderskris. Det var som ett slag i ansiktet. Jag är ju fortfarande inte vuxen? Det var ju typ igår som jag flyttade hem från Oslo där jag bodde i kollektiv, hade två jobb, flera gäng att hänga med och sprang på krogen 4 nätter i veckan som om det inte fanns någon morgondag.

Jag har nog väldigt svårt att acceptera att jag närmar mig 40, men jag har också länge haft känslan att livet liksom springer ifrån mig och att jag fortfarande står på perrongen medan tåget går. Trots att jag ändå är ganska vuxen numera med egen gård, fästman, kandidatexamen, pensionssparande och anställning (dock ej tillsvidare).

 

[Halfrek]

Jag fyllde 40 i början av året och jag fattar inte hur det är möjligt. Jag har ingen ålderskris direkt men känner mer att livet springer på så jäkla fort, ju äldre jag blir desto fortare går det. Sen lever jag nog inte ett klassiskt "vuxenliv" jag har inga barn (vill inte ha heller), bor själv, springer på spelningar i tid och otid osv. Samtidigt har jag utbildning, fast jobb och en hel del vuxenpoäng.

Det som fått mig att känna mig vuxen är tyvärr när min mamma gick bort för 1,5 år sen, då kom vuxenlivet och dängde mig i huvudet. Någonting händer i en när föräldrar går bort på något vis. Så var det iaf för mig.

 

[Septicemia]

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Först ville jag skriva att det skönt att inte vara 20 längre men det är nog en lögn jag försöker intala mig själv eftersom åldrande är oundvikligt. Det hade varit skönt att ha samma ork som jag hade för 10-15 år sedan och det hade varit kul att inte vara den enda barnfria i umgängeskretsen. Kunna dygna utan att bli bakis av sömnbrist. Jag kan tom sakna att genomlida varma sommardagar i lack och korsetter, idag är jag alldeles för bekväm även om kläderna hänger kvar i garderoben. Liksom visst känner jag att tid ger perspektiv, att jag blivit trygg i mina värderingar och åsikter på ett annat vis nu än när jag var yngre men det fattade jag ju inte då.

Det känns ofta som att jag ljuger när folk frågar om min ålder, någon som är närmre 35 än 20 ska väl KÄNNA sig vuxen? Det verkar åtminstone som att många andra känner likadant, även mina kollegor på 50+ med utflugna barn kan säga "har vi någon vuxen som kan ta ansvar för det här?"

För några år sedan, strax före 30 kanske, så kände jag mig tvungen bryta upp från min gamla klädstil. Gissar att det var någon slags ålderskris. Lägga korta kjolar, tröjor med skräniga tryck, nitar och kängor på hyllan. Klä mig mer moget, sluta se ut som tonåringarna på sociala medier. Det var skittråkigt. Jag blev olycklig utan att fatta varför och en dag så kände jag bara fuck it. Jag tänker ha mina minikjolar, knäppa skor och bandtröjor. Inte köpa kläder som "funkar på jobbet". Inte tänka "det här är jag för gammal för". Livet är fan för kort för sån skit.

Såatteh kanske inte helt tillfreds med att tillhöra kategorin Vuxna men mer ok med vem jag är som person nu än förr?

 

[Nahar]

Sett ur en ren biologisk aspekt då.

Jo men det är rätt, är man på alla sätt så ingen tvekan men fint att du tänker på möjligheterna!

Mycket du skriver är redan poesi. T.ex ovan!

Men det här stör helheten. Att åldras är att acceptera den man är. Jag blir ledsen varje gång jag hör om en tjej som känner att hon behöver modifiera sitt eget utseende. Det här är den manliga motsvarigheten; acceptera, och bli fri!

Tack!

Nja. Jag har försökt men det är svårt. Det är så mycket av vår identitet som sitter i frisyren, och det är få män under 40, eller ens under 50, som "kommer undan" med skallighet rent estetiskt. Grått hår har jag till exempel aldrig haft problem med, och tanken på skallighet runt 45-50 som pappa/syskon fått, det kunde jag väl acceptera. Men det är ju 30 jag rundat nu, inte 40. Att se håret bokstavligen rasa av på två år, precis när jag egentligen bestämt mig för att jag nu är säker nog i min manlighet/yrkesroll/självförtroende att ha långt hår, är sorgligt och jobbigt. Att bara kunna välja frisyr mellan rakat, snaggat, några cm, eller Bill Bayley när jag innan klippt mig olika 2-3 gånger om året... Det är inte bara hår. Hår är så mycket mer.

Så jo, en del av mig säger också självacceptans och inte utseendehets. En annan del säger att det också är självacceptans att se och acceptera att jag inte är redo än för den delen av åldrandet. Att jag alltid längtat efter långt, grått hår. Inte att bli "en gubbe bland de andra" innan jag ens blivit gubbe på riktigt.

Jag fyllde 40 i början av året och jag fattar inte hur det är möjligt. Jag har ingen ålderskris direkt men känner mer att livet springer på så jäkla fort, ju äldre jag blir desto fortare går det. Sen lever jag nog inte ett klassiskt "vuxenliv" jag har inga barn (vill inte ha heller), bor själv, springer på spelningar i tid och otid osv. Samtidigt har jag utbildning, fast jobb och en hel del vuxenpoäng.

Det som fått mig att känna mig vuxen är tyvärr när min mamma gick bort för 1,5 år sen, då kom vuxenlivet och dängde mig i huvudet. Någonting händer i en när föräldrar går bort på något vis. Så var det iaf för mig.

Stör mig också på hur fort tiden går. Livet är alldeles för kort. En hinner ju inte med någonting, och på det hur svårt det är för min generation och yngre att uppnå det som räknas till det mest grundläggande vuxna ska ha; bostad värdig namnet, fast jobb, allmänt stadig livssituation. Mentalt börjar jag landa i att jag är äldre men många delar av mitt liv känns fortfarande som att de inte är ikapp med mig. Och kanske aldrig kommer hinna ikapp. Den känslan av att luta sig tillbaka och njuta av ens arbetes frukter finns liksom inte. Det är min hets i alla fall. Att mitt liv ska vara redo för familj först när jag är 55-60 och då har ändå världen gått åt helvete så jag kommer inte vara hoppfull nog för barn. (bitter? näääädå)

 

[_Taggis_]

Väldigt intressant tråd @Voeux Jag har precis på senare tid börjat fastna i dessa tankebanor...

Sitter på jobbet och har eg inte riktigt tid att skriva nåt vettigt inlägg. Det kräver mer förmulering. Men jag känner verkligen att livet går och man står kvar på perrongen och sen inser att man blev gammal under tiden. Typ. Jag är 38. Jag har eg aldrig haft någon åldersnoja, men jag har heller inte haft så mkt som markerat min ålder. Inga barn, långt förhållande eller annat som liksom påminner mig i vardagen. Jag känner mig ung men ändå inte. När jag ser vad andra i min ålder gör känner jag mig ungdomlig, men samtidigt gammal eftersom jag inte längre är 25 som de flesta verkar vara som lever som mig. Jag är heller inte "vuxen" som de i min ålder som lever Familjen AB med hus och hela baletten. Jag känner mig helt enkelt utanför oavsett i vilken riktning jag tittar.

Jag tror att det som känns mest för mig, är att jag slösat bort hela min ungdom, min unga vuxentid och såklart delvis även nu - på att må dåligt. Jag lever ständigt med en känsla av att "jag har så mkt att ta igen" som mina kompisar gjorde när de var 20-25, år som för mig handlade om att överleva och/eller försöka dö. Samtidigt känner jag att åren går och jag har inte längre, som förr, "all tid i världen" att göra vissa saker. Framförallt är detta en insikt som kommit när mina föräldrar börjar närma sig 70. När de gick i pension och de som lever av äldre släktingar började att på riktigt blir väldigt gamla, kände jag verkligen för första gången i livet att "Fan, man lever alltså inte för evigt". Jag har ju alltid vetat det, men inte insett det. När folk säger att man ser på sina barn att man blir äldre, så känner jag så med äldre släktingars åldrande. Jag fattar att om de är så gamla måste jag också vara på väg...

På nåt vis är det en sorg att ha missat mkt av de bästa åren av livet. Och en sorg att jag fortfarande mår dåligt över så mkt med mig själv och mitt liv att jag fortfarande har kvar mkt av de känslor som jag hade när jag var 20-23 och var sjuk på heltid. Mkt har hänt naturligtvis, men samtidigt inte. Jag har pga detta insett att jag behöver ta tag i vissa saker Nu, och inte sen. Men samtidigt är det ledsamt att stå bredvid och titta på medan livet går, och det största hindret för mig mot att delta i livet, är mig själv. När jag inser det så tänker jag som jag gjorde när jag var 20 - ju snabbare jag dör ju kortare är lidandet, för bra blir det ändå aldrig.

 

[Flixon]

För mig har åldrandet varit skonsamt. Jag inser ju att jag blivit äldre (35), och jag har hunnit med att utbilda mig, gifta mig, få barn, skilja mig och så vidare. Alla erfarenheter jag hunnit samla på mig upplever jag ha gett mig en trygghet i mig själv, jag har fått en annan pondus och ett lugn. Jag trivs helt enkelt med att bli äldre!

Men det här med att bli vuxen "på riktigt", det måste väl ändå vara världens bäst bevarade myt? För när jag pratar med min egen mamma, som snart ska gå i pension, så tycker inte hon heller att hon är riktigt vuxen. Jag kan inte heller är någon skillnad på min pappa rent mentalt, han är exakt samma person som han var när jag var liten. Jag märker ingen större skillnad på mina kollegor beroende på deras ålder heller, de har sina personligheter alldeles oavsett. Och det kanske är det som är grejen, personligheten ändras ju inte med åldern. Den utvecklas (förhoppningsvis) men ingen av oss kommer ju vakna upp en morgon med en helt ny personlighet, bara för att vi åldras. Är det vad vi förväntar oss när vi tänker oss att bli vuxen?

 

[nightcrawler]

Det som fått mig att känna mig vuxen är tyvärr när min mamma gick bort för 1,5 år sen, då kom vuxenlivet och dängde mig i huvudet. Någonting händer i en när föräldrar går bort på något vis. Så var det iaf för mig.

Mamma gick bort för 6år sen och pappa är 82 och i vissa omgångar väldigt gammal. Även om han är pigg så kan han gå bort när som helst och det har verkligen kommit ifatt mej sen Mamma gick bort. Speciellt sen han fyllde 80. När pappa är borta så har jag ingen kvar. Hur ska jag kunna klara mej själv? Klarar mej gör jag men det går inte in i huvet att jag är vuxen och fyller 40 nästa år. Jag är myndig, jag har haft körkort i 22år och jag har ett eget liv. Jag har alltid stått mina föräldrar nära. Hur ska jag kunna bli vuxen på riktigt? Jag känner mej definitivt inte som 40, möjligen 30. Det jag har märkt som har kommit med åldern är ont i kroppen och viktuppgång som är hopplös att gå ner.

 

[skiesabove]

Jag känner mig mest förvirrad över min ålder.

På pappret är jag 35. Men jag ser ungefär likadan ut som när jag var 18, några kilon fler men det har pendlat upp och ner hela mitt liv, och "allmänna profilen" på min kropp ser likadan ut som vanligt. Jag klär mig likadant, jeans och tshirt. Skön jacka, sköna skor.

Det finns några vita hår, det tycker jag ser fräckt ut, men jag blir ändå leggad på systemet varje gång. Förstår inte riktigt varför, jag har ju inte långt till 40. Ser jag barnslig ut? Eller bara svårplacerad?

Jag tycker att folk verkar precis lika omogna/omedvetna runt om mig som alltid, mina jämnåriga verkar inte ha växt upp särskilt mycket inuti. Deras kroppar ser äldre ut men insidan är tonåringstjafs.

Det bästa med fler år på nacken tycker jag är ett annat tålamod och lugn. Jag kan ibland ha lite mer observatör-perspektiv. Kan planera lite bättre. Kan bearbeta mina upplevelser på ett hälsosammare sätt.

Rent allmänt gött att åren går, typ .

 

[clusia]

Jag gillar att bli äldre. Tycker bara det bli bättre och bättre. Gillar att jag blir tryggare i mig själv och vad jag gillar. Gillar att inte ha baby face längre och slippa legga mig överallt. Gillar att klara mig själv och bestämma själv. Är starkare, piggare och gladare än någonsin. Förmodligen för att jag prioriterar saker som jag värdesätter och inte anpassar mig efter andra. Om det är något jag insett de senaste åren och framförallt under pandemin är hur litet behov jag har av att umgås med andra än Familjen AB.

 

[Luff]

För mig har åldrandet varit skonsamt. Jag inser ju att jag blivit äldre (35), och jag har hunnit med att utbilda mig, gifta mig, få barn, skilja mig och så vidare. Alla erfarenheter jag hunnit samla på mig upplever jag ha gett mig en trygghet i mig själv, jag har fått en annan pondus och ett lugn. Jag trivs helt enkelt med att bli äldre!

Men det här med att bli vuxen "på riktigt", det måste väl ändå vara världens bäst bevarade myt? För när jag pratar med min egen mamma, som snart ska gå i pension, så tycker inte hon heller att hon är riktigt vuxen. Jag kan inte heller är någon skillnad på min pappa rent mentalt, han är exakt samma person som han var när jag var liten. Jag märker ingen större skillnad på mina kollegor beroende på deras ålder heller, de har sina personligheter alldeles oavsett. Och det kanske är det som är grejen, personligheten ändras ju inte med åldern. Den utvecklas (förhoppningsvis) men ingen av oss kommer ju vakna upp en morgon med en helt ny personlighet, bara för att vi åldras. Är det vad vi förväntar oss när vi tänker oss att bli vuxen?

Mamma hade alltid full fart, odlade, cyklade, städade, tog hand om barn. Sen kom demensen vid cirkus 75. Pappa var också likadan som han alltid varit fram till sin död 78 år gammal. Gjorde så lite fysiskt som möjligt men mycket sociala kontakter. Så personligheten tror jag inte ändras speciellt mycket så länge huvudet hänger med.