Att ge för mycket av sig själv (utbruten från Dejtingtråden 25)

pepp

Trådstartare
Denna var fin och passande :love:
36382
 

Jag förstår att man kan tycka att texten är fin. Men samtidigt - den beskriver något som inte är sunt! Att ge och ge av sig själv tills det inte finns något kvar är verkligen bara förfärligt - ingenting som någon någonsin skall behöva göra! Ta hand om dig själv istället, sätt dina egna gränser, se till att du mår bra, umgås med människor som får dig att må bra och som inte dränerar dig!
 
Jag förstår att man kan tycka att texten är fin. Men samtidigt - den beskriver något som inte är sunt! Att ge och ge av sig själv tills det inte finns något kvar är verkligen bara förfärligt - ingenting som någon någonsin skall behöva göra! Ta hand om dig själv istället, sätt dina egna gränser, se till att du mår bra, umgås med människor som får dig att må bra och som inte dränerar dig!
Jag tror att man tycker den är fin om den träffar en. Det gör i alla fall jag. Så som texten beskriver är jag också. Jag ger och ger tills det inte finns något kvar att ge. Sen när jag är nere i gropen så får man bara kavla upp ärmarna och klättra upp igen. Och igen. Jag vet att det inte är sunt, jag vet att jag inte borde göra så, och ja jag kan skämmas över det och bli irriterad på mig själv. Jag försöker också att inte ge för mycket. Men när någon sätter ord på det, och såpass vackert som i den texten, gör det att jag känner mig starkare :love:
 
Jag förstår att man kan tycka att texten är fin. Men samtidigt - den beskriver något som inte är sunt! Att ge och ge av sig själv tills det inte finns något kvar är verkligen bara förfärligt - ingenting som någon någonsin skall behöva göra! Ta hand om dig själv istället, sätt dina egna gränser, se till att du mår bra, umgås med människor som får dig att må bra och som inte dränerar dig!

Förstår hur du menar. Har tyvärr alldeles för lätt att ge allt av mig själv i relationer. Nåt att jobba på helt enkelt.
Men kan tycka det både är en bra och dålig egenskap, måste väl hitta nån gräns :)
 
Att bara ge är i slutändan inte bara snällt utan det blir ofta ett bekvämt sätt att lägga ansvaret för att begränsa på någon annan. Det är ganska enkelt att motivera det för sig själv med att man bara är snäll eller att det är ens personlighet men alltför ofta så är det grundat i som en "feghet" (i brist på bättre ord och jag menar inte att anklaga någon utan mest för att väcka tankar) att ta ansvar för sig själv och ens egna mående och vilja. Det kan vara enkelt att ge och sedan bli besviken och peka att det är den andra parten som gjorde fel, utnyttjade, inte gav tillbaka men det blir också en väldigt förenklad bild av det hela. Man är aldrig ansvarig för andras dåliga handlingar men man är ansvarig för att själv sätta gränser för hur mycket man klarar av att ge av sig själv.
 
En fråga - har ni (pepp och @Fazeem ) funderat på varför ni ger så mycket av er själva? Vad får ni ut av det?
Precis som @pepp säger är det en del av min personlighet. Visst är det mycket i min uppväxt som gjort att jag kanske har ett skevt sätt att förhålla mig till relationer, och det reflekterar jag över ofta och jobbar på. Men i slutändan ger jag mycket av mig själv för att jag till slut kommer få tillbaka allt, eller en del :)
 
Precis som @pepp säger är det en del av min personlighet. Visst är det mycket i min uppväxt som gjort att jag kanske har ett skevt sätt att förhålla mig till relationer, och det reflekterar jag över ofta och jobbar på. Men i slutändan ger jag mycket av mig själv för att jag till slut kommer få tillbaka allt, eller en del :)
...fast jag tror inte det finns en sådan personlighet. Jag tror som @durachiny att det är ett sätt att slippa ta ansvar eller ett sätt att komma undan någonting annat. Tror allt ligger mycket djupare än att man kan skylla på personlighet.

...och alla får nåt tillbaka någon gång - oberoende om man är en "giver" eller bara en "vanlig människa".
 
Precis som @pepp säger är det en del av min personlighet. Visst är det mycket i min uppväxt som gjort att jag kanske har ett skevt sätt att förhålla mig till relationer, och det reflekterar jag över ofta och jobbar på. Men i slutändan ger jag mycket av mig själv för att jag till slut kommer få tillbaka allt, eller en del :)

Får du verkligen tillbaka "allt" som du ger, eller är det något som du förväntar dig att få? Jag frågar därför att om det "bara" är en förväntan, så riskerar du att bli väldigt besviken när det inte händer. Jag tror också att omgivningen (sådana personer som jag, till exempel) inte riktigt "ser" att personer som du bara ger och ger och ger och till slut tömmer sig själva, helt enkelt därför att vi som inte har den personligheten förutsätter att man sätter sina egna gränser. Och det bidrar till problemet, tänker jag.
 
Enormt interessant tema (möjligtvis ämne för en egen tråd?)... Enligt min erfarenhet så är det att vara en såkalt "giver" som ger (för) mycket av sig själv inte särskilt bra i längden, vare sig i förhållanden eller generelt i livet. Därför att 9 av 10 människor inte fungerar likadant, så man kommer bli utnyttjad och överkörd, garanterad.

En fundering som jag inte har belägg för men som jag ändå tänker ta upp med er, är om "givers" ofta har en dålig självbild och "överpresterar" för att bli omtyckt? Och även finner sig i att bli dåligt behandlad/inte få tillbaka lika mycket som de ger, pga att man inte tror man förtjänar bättre?
 
Enormt interessant tema (möjligtvis ämne för en egen tråd?)... Enligt min erfarenhet så är det att vara en såkalt "giver" som ger (för) mycket av sig själv inte särskilt bra i längden, vare sig i förhållanden eller generelt i livet. Därför att 9 av 10 människor inte fungerar likadant, så man kommer bli utnyttjad och överkörd, garanterad.

En fundering som jag inte har belägg för men som jag ändå tänker ta upp med er, är om "givers" ofta har en dålig självbild och "överpresterar" för att bli omtyckt? Och även finner sig i att bli dåligt behandlad/inte få tillbaka lika mycket som de ger, pga att man inte tror man förtjänar bättre?

Ja hade nog varit bra med en utbrytning.
Det sista du skriver om stämmer väldigt bra in på mig iallafall, tyvärr.
 
@sorbifolia

Jag ger gärna och mycket av mig själv och känner inte igen mig alls i din teori. Var tillsammans med en och samma man i 25 år, varav gifta i 23, har en stark och positiv självbild, självkänsla och självförtroende. Blir inte vare sig utnyttjad eller dåligt behandlad och förtjänar absolut det bästa jag kan "få". Därav att jag är singel i dagsläget, för ingen jag träffat har kunnat/velat ge mig vad jag vill ha och vad jag anser mig förtjäna.

Det är alltså bara sån jag är och inget jag kompenserar upp mig själv med pga någon dålig självkänsla.
 
@sorbifolia

Jag ger gärna och mycket av mig själv och känner inte igen mig alls i din teori. Var tillsammans med en och samma man i 25 år, varav gifta i 23, har en stark och positiv självbild, självkänsla och självförtroende. Blir inte vare sig utnyttjad eller dåligt behandlad och förtjänar absolut det bästa jag kan "få". Därav att jag är singel i dagsläget, för ingen jag träffat har kunnat/velat ge mig vad jag vill ha och vad jag anser mig förtjäna.

Det är alltså bara sån jag är och inget jag kompenserar upp mig själv med pga någon dålig självkänsla.

Vad bra! :) Det låter som en sund inställning.

Som du kanske såg så skrev jag "ofta" och inte "alltid", men ville även ha feedback på om andra håller med/känner igen sig, så tack för din input.
 
Enormt interessant tema (möjligtvis ämne för en egen tråd?)... Enligt min erfarenhet så är det att vara en såkalt "giver" som ger (för) mycket av sig själv inte särskilt bra i längden, vare sig i förhållanden eller generelt i livet. Därför att 9 av 10 människor inte fungerar likadant, så man kommer bli utnyttjad och överkörd, garanterad.

En fundering som jag inte har belägg för men som jag ändå tänker ta upp med er, är om "givers" ofta har en dålig självbild och "överpresterar" för att bli omtyckt? Och även finner sig i att bli dåligt behandlad/inte få tillbaka lika mycket som de ger, pga att man inte tror man förtjänar bättre?
För mig är det här spot-on. Jag är en ”giver”. Men det bottnar sig helt i att jag upplever att om jag inte ger och anpassar mig efter den andra så är det ingen som vill vara med mig. För mig har det inte handlat om att slippa ansvar - jag har tagit allt ansvar för relationen istället. Visst har det med dålig självkänsla att göra, men också det faktum att folk oftast försvunnit när jag inte längre anpassar mig, när jag tar plats och blir mer ”krävande”. Nu när jag inte längre gör det så är vänskaperna färre, men jag vet att de i större utsträckning finns kvar och gör de inte det är det också okej. Men det är svårt att bryta livslånga mönster så kommer på mig själv ibland att anpassa mig. Och det är därför jag undviker kärleksrelationer just nu - ju närmre relation, ju mer sårbar jag är, ju svårare är det att hålla mig borta från det.
 
@tott och @Roheryn

Svarar båda.

Nej, jag vet att jag inte kommer få tillbaka allt. Och ja, jag vet att det inte är en toppenegenskap. Jag har ju dock skrivit tidigare att det är någonting jag jobbar på (hos kurator och psykolog), då jag vet att det inte är ett beteende som gynnar mig i slutändan. Självklart vet jag att det finns en stor risk att jag blir besviken, då jag vet att långt ifrån alla är som jag. Men jag vet vad jag är värd, och har länge jobbat med att sätta gränser för hur mycket jag faktiskt ska ge i relationer innan jag faktiskt ska bryta. Däremot tycker jag att det är en del av mig som person. Jag tror att jag hade varit sådan även om jag inte hade haft mitt bagage (som vi inte behöver gå in på här :p ), visserligen kanske inte i samma utsträckning. Att vilja ge mycket av sig själv i sig är ingen dålig egenskap, och är någonting jag tycker är fint. Sen vet jag att jag lätt kan ge för mycket. Herregud vad många gånger jag gjort det. Men ja då får jag, som jag sa innan, klättra upp igen och köra vidare. Tills jag en dag hittar en bättre balans i mig själv och i ett förhållande :)
 
En fundering som jag inte har belägg för men som jag ändå tänker ta upp med er, är om "givers" ofta har en dålig självbild och "överpresterar" för att bli omtyckt? Och även finner sig i att bli dåligt behandlad/inte få tillbaka lika mycket som de ger, pga att man inte tror man förtjänar bättre?
Du satte ord på mina funderingar.
Jag tror att det är så.
 

Liknande trådar

Relationer Jag jobbar på kontor och en av mina närmaste kollegor sedan 15 år tillbaka ska sluta. Vi umgås inte privat men har haft väldigt kul ihop...
Svar
10
· Visningar
1 182
Relationer Min man fyller 40 om en månad ungefär. Jag har ingen aning om vad jag ska ge honom! Han gillar modellflyg, flygplan. Har inte så...
2
Svar
25
· Visningar
1 848
Senast: BernT
·
Hemmet Jag funderar på att ge upp tanken på att släpa in gran i år. Kanske skulle saker och ting vara lite smidigare om vi bara har en gran på...
Svar
16
· Visningar
716
Senast: Linn-Nora
·
Trädgård & Växter Fick en/ett prickblad av min mamma som inte mått så bra. Min gissning, baserat på hennes övriga växters status, är att hon vattnat den...
Svar
2
· Visningar
368
Senast: Gnist
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Annonsera mera VII
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp