Att göra fel på jobbet...

[labb]

Tyvärr tror jag inte att personen som "kastat" in mig i projektet ser det så; utan jag har fått frågan: "kan du göra detta?" och eftersom jag trott att jag kan det så har jag sagt: "ja", kort och gott. Jag hade gärna haft lite mer handledning kring själva beräkningsförfarandet (vilket jag har fått när jag har ställt specifika frågor, men inte förrän då. Dvs det har varit upp till mig att förstå vad som är "rätt" frågor att ställa för att "rätt" saker ska bli gjorda), men jag tror inte riktigt att personerna som gett mig uppgifter förstått att jag inte har förstått. Typ

Jag gillar den matematiska grunden, sannolikhetsteorin, men avundas inte dem som håller på med tillämpad statistik, det blir för svårt helt enkelt.

 

[Philosophia]

Tyvärr tror jag inte att personen som "kastat" in mig i projektet ser det så; utan jag har fått frågan: "kan du göra detta?" och eftersom jag trott att jag kan det så har jag sagt: "ja", kort och gott. Jag hade gärna haft lite mer handledning kring själva beräkningsförfarandet (vilket jag har fått när jag har ställt specifika frågor, men inte förrän då. Dvs det har varit upp till mig att förstå vad som är "rätt" frågor att ställa för att "rätt" saker ska bli gjorda), men jag tror inte riktigt att personerna som gett mig uppgifter förstått att jag inte har förstått. Typ

Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver men har trots inte det några riktigt bra råd att ge - mer än att det blir bättre när man har disputerat. Jag upplever att det är lättare att säga till om jag inte förstår nu än när jag var doktorand.

Jag upplever doktorandtiden som tuffare på det sättet - trots att det är en utbildning som man går. Som doktorand - särskilt som kvinna - så uppfattas man som osjälvständig om man inte förstår eller om man behöver hjälp av någon annan att reda ut något. Som forskare kallas det istället för att man är noggrann och seriös (eller att man nätverkar, ägnar sig åt kollegialt samarbete, är kommunikativ,eller vad som helst).

Och för att avsluta lite raljerande: När unga manliga doktorander ställer frågor om saker de inte förstår så är de oftast inte osjälvständiga, utan de ställer helt enkelt "intellektuellt utmanande frågor".

 

[mandalaki]

Och för att avsluta lite raljerande: När unga manliga doktorander ställer frågor om saker de inte förstår så är de oftast inte osjälvständiga, utan de ställer helt enkelt "intellektuellt utmanande frågor".

Vilket fantastiskt sätt att säga Det där var så urbota korkat att jag inte riktigt vet vad jag ska svara.

 

[Mabuse]

Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver men har trots inte det några riktigt bra råd att ge - mer än att det blir bättre när man har disputerat. Jag upplever att det är lättare att säga till om jag inte förstår nu än när jag var doktorand.

Jag upplever doktorandtiden som tuffare på det sättet - trots att det är en utbildning som man går. Som doktorand - särskilt som kvinna - så uppfattas man som osjälvständig om man inte förstår eller om man behöver hjälp av någon annan att reda ut något. Som forskare kallas det istället för att man är noggrann och seriös (eller att man nätverkar, ägnar sig åt kollegialt samarbete, är kommunikativ,eller vad som helst).

Och för att avsluta lite raljerande: När unga manliga doktorander ställer frågor om saker de inte förstår så är de oftast inte osjälvständiga, utan de ställer helt enkelt "intellektuellt utmanande frågor".

Jag tror nog också det varierar väldigt mycket från ämne till ämne, och mellan olika handledare. Jag har inte upplevt att kvinnor och män handleds olika, men jag är iofs i ett ämne med ganska jämn könsfördelning, och där genus är en del av ämnet som alla antas kunna.

När det gäller frågor är min erfarenhet tvärtom - som doktorand har du en helt annan frisedel för "dumma" frågor och hjälp, som disputerad förväntas du kunna gå för egen maskin. En fråga kan vara helt ok från en doktorand, men om man som disputerad frågar kollegor samma sak så uppfattas man nog som lite osjälvständig.

 

[Mabuse]

Jag känner typ att jag borde ha fattat det som de andra forskarna redan visste. Dvs jag borde ha försett mig själv med bättre förutsättningar. Det var inte förrän jag efter många om och men ställde en rak fråga som jag fick svar svart på vitt hur en viss beräkning skulle göras. Då kände jag mest "facepalm, vad korkad jag är som inte förstod detta på en gång". Att jag inte har definitiva svar osv är jag okej med; det ingår liksom i yrket . Det är den här känslan av "gud, hur kan jag inte ha fattat det här på en gång?!" som stör mig något enormt.

Jag tycker det låter som att du blandar ihop kunskap och begåvning eller smarthet? Du visste helt enkelt inte, och de andra visste mer. Det handlar inte om att du inte fattade, det handlar om att du inte visste. Självklart vet de andra mer, de har fler år i yrket, men det är ju bara att gno på, så lär man sig lite mer och lite mer. Du behöver inte bli smartare, du behöver lära dig mer. Vilket alla forskare behöver hela tiden.

Undervisar du något? Det är annars ett ganska bra sätt att få reality check när man börjar känna att man inget kan - jämfört med studenterna inser man att man förstås kan en massa. Men det man själv kan känns ofta som självklarheter (för det är det ju för en själv, man har ju fattat det!), det andra kan men inte en själv känns oftast mycket mer avancerat.

 

[Philosophia]

När det gäller frågor är min erfarenhet tvärtom - som doktorand har du en helt annan frisedel för "dumma" frågor och hjälp, som disputerad förväntas du kunna gå för egen maskin. En fråga kan vara helt ok från en doktorand, men om man som disputerad frågar kollegor samma sak så uppfattas man nog som lite osjälvständig.

Fast nu talar jag nog egentligen inte om dumma frågor, utan om att be om förtydliganden och klargöranden hur man har tänkt sig att något ska genomföras - givet att det inte är glasklart. Det gäller framförallt när jag blir tillfrågad att göra någon sak i ett projekt som redan är igång och som jag inte är i detalj insatt i. Som doktorand vågade jag inte riktigt göra det, utan lade ner väldigt mycket tid på att lista ut saker och ting själv. Idag frågar jag om det inte är klart.

Hur pass mycket frisedel som man har som doktorand skiljer sig nog åt. Jag tror att rollen som forskarstuderande blir tydligare om det finns flera doktorander och en strukturerad forskarskola med doktorandkurser. I en sådan miljö förväntas man nog inte behöva gå helt för egen maskin från start.

 

[Mabuse]

Fast nu talar jag nog egentligen inte om dumma frågor, utan om att be om förtydliganden och klargöranden hur man har tänkt sig att något ska genomföras - givet att det inte är glasklart. Det gäller framförallt när jag blir tillfrågad att göra någon sak i ett projekt som redan är igång och som jag inte är i detalj insatt i. Som doktorand vågade jag inte riktigt göra det, utan lade ner väldigt mycket tid på att lista ut saker och ting själv. Idag frågar jag om det inte är klart.

Hur pass mycket frisedel som man har som doktorand skiljer sig nog åt. Jag tror att rollen som forskarstuderande blir tydligare om det finns flera doktorander och en strukturerad forskarskola med doktorandkurser. I en sådan miljö förväntas man nog inte behöva gå helt för egen maskin från start.

Så kan det vara, jag har ingen erfarenhet från såna forskarskolor. Doktorandkurser har jag gått såklart, men det tror jag ingår i någon form i de flesta eller till och med alla doktorandutbildningar?

Jag menade just det du beskriver, att man frågar om något inte är glasklart. Jag upplever att det är mer ok att doktorander gör det, än att disputerade gör det. Möjligen att man som doktorand inte fattade att allt inte var självklart, och därför helt på sin plats att fråga om... På det sättet upplever åtminstone jag att jag har mer självförtroende att fråga nu, för nu vet jag mer om vad som är legitimt och inte att fråga om. Och jag kan se att doktorander verkligen har frisedel att fråga om allt om de vill, alla vet ju att de är under utbildning och kan mindre. Och generellt för yrket upplever jag att principen nog är att man frågar varandra hela tiden - seminarier t ex är ju egentligen inget annat än en formaliserad frågestund där man kan ta hjälp av sina kollegor i sitt arbete.

 

[Petruska]

Och för att avsluta lite raljerande: När unga manliga doktorander ställer frågor om saker de inte förstår så är de oftast inte osjälvständiga, utan de ställer helt enkelt "intellektuellt utmanande frågor".

Jag är i en aningens förbittrad fas just nu, så jag skulle nog säga att männens frågor - doktorander eller inte - när de inte förstår, mycket tydligt implicerar att det där de inte förstår handlar om att det är felaktigt eller imbecillt. Inte att de själva inte begriper, utan att de genomskådar bristerna i någon annans resonemang.

Det finns ett alldeles särskilt akademiskt sätt att säga att något är "obegripligt" på, som jag vid gud hoppas att jag aldrig kommer att lägga mig till med. Där man visar att det "obegripliga" inte är värt mina ansträngningar.

 

[Mabuse]

Jag är i en aningens förbittrad fas just nu, så jag skulle nog säga att männens frågor - doktorander eller inte - när de inte förstår, mycket tydligt implicerar att det där de inte förstår handlar om att det är felaktigt eller imbecillt. Inte att de själva inte begriper, utan att de genomskådar bristerna i någon annans resonemang.

Det finns ett alldeles särskilt akademiskt sätt att säga att något är "obegripligt" på, som jag vid gud hoppas att jag aldrig kommer att lägga mig till med. Där man visar att det "obegripliga" inte är värt mina ansträngningar.

Akademiskt språkbruk är absolut speciellt, men jag tänker mig att det kommer sig av att man kritiserar varandras arbete oavlåtligen. För att det inte ska bli alltför deprimerande har man utvecklat mycket artiga sätt att påpeka fel och brister. Att säga att någon annans arbete är "obegripligt" skulle jag tycka var enormt starkt, jag har nog aldrig varit med om att någon använt det, och skulle nog uppfatta det som oförskämt. Däremot så skulle jag nog säga att "jag förstod inte riktigt x?", alternativt "när det gäller x har ni valt en lite annan definition än den gängse, ni kanske kan utveckla i texten varför ni gör det så nån elak reviewer inte hänger upp sig på det?", istället för att säga "det ni skriver om x är obegripligt" eller "när det gäller definitionen av x tycker jag ni är ute och cyklar". Definitivt skulle man aldrig nånsin säga att nån annans forskning är ointressant till dem. Britterna är fantastiska på det där, de kan såga en jämte fotknölarna så att man ändå känner sig uppmuntrad.

Apropå kvinnor förmodade brist på självförtroende, så har en ny studie kommit med en ny vinkling på det som är intressant: https://hbr.org/2014/08/why-women-d...e=Social&utm_medium=Social&utm_campaign=Wired

 

[Petruska]

Att säga att någon annans arbete är "obegripligt" skulle jag tycka var enormt starkt, jag har nog aldrig varit med om att någon använt det, och skulle nog uppfatta det som oförskämt.

Och det är alltså det som rätt frekvent görs runt mig. Eller ja, det sker inte (utom vid något enstaka undantag som sedan berättas som någon sorts skräckhistoria) direkt så att någon säger att den text/teori som någon annan just är i färd med att lägga fram är "obegriplig", men tex att andra texter, problemställningar och teorier är det. Gärna tex texter av andra forskare i samma disciplin men med annan teoretisk inriktning (än den enligt den manlige forskaren själv enda begripliga).

Studien ser spännande ut!

 

[Mabuse]

Och det är alltså det som rätt frekvent görs runt mig. Eller ja, det sker inte (utom vid något enstaka undantag som sedan berättas som någon sorts skräckhistoria) direkt så att någon säger att den text/teori som någon annan just är i färd med att lägga fram är "obegriplig", men tex att andra texter, problemställningar och teorier är det. Gärna tex texter av andra forskare i samma disciplin men med annan teoretisk inriktning (än den enligt den manlige forskaren själv enda begripliga).

Studien ser spännande ut!

Aha, den sortens "obegriplighet". Det där med mångdisciplinaritet är inte så lätt för en del (män). Har man otur befinner sig en sån Don Quixote i en tvärvetenskaplig forskningsmiljö, och det blir ju väldigt fort väldigt tröttsamt. En del kanske fungerar bäst i sammanhang där det bara finns ett paradigm.

 

[Petruska]

Aha, den sortens "obegriplighet". Det där med mångdisciplinaritet är inte så lätt för en del (män). Har man otur befinner sig en sån Don Quixote i en tvärvetenskaplig forskningsmiljö, och det blir ju väldigt fort väldigt tröttsamt. En del kanske fungerar bäst i sammanhang där det bara finns ett paradigm.

Tex allt som på något vis har med poststrukturalism (eller vad man vill kalla det), postkolonialism eller pedagogik att göra, tenderar att vara OBEGRIPLIGT. Gärna även begreppsapparaten i bland mycket annat biologi (vilket inte är konstigt, man fattar inte biologi medfött, men det är inte så de säger).

 

[Petruska]

PS. Jag överdriver nog lite just nu pga min nämnda förbittrade fas. Men ändå.

 

[Mabuse]

Tex allt som på något vis har med poststrukturalism (eller vad man vill kalla det), postkolonialism eller pedagogik att göra, tenderar att vara OBEGRIPLIGT. Gärna även begreppsapparaten i bland mycket annat biologi (vilket inte är konstigt, man fattar inte biologi medfött, men det är inte så de säger).

Som av en händelse har jag också bara stött på den hållningen från objektivistiskt skolade män. Oftast har personen ifråga också en mycket märklig och ofullständig bild av vad tocken där "poststrukturalism" skulle innebära.

Bästa strategin är att tänka på annat när de börjar prata. Extremt sällan de har något att säga om annan forskning än det egna specialområdet som är värt att lyssna på. Alternativt, om man är samhällsvetenskapligt lagd, roa sig med att studera hur maktpositioner skapas och upprätthålls.

 

[Mabuse]

PS. Jag överdriver nog lite just nu pga min nämnda förbittrade fas. Men ändå.

Jag tror man blir förbittrad av att tvingas delta i akademiskt samtal med såna personer för ofta. Hitta annan forskningsmiljö?

 

[labb]

Går ni ut öppet med er manssyn eller är det bara på anonyma, kvinnodominerade forum ni för fram era åsikter om män?

 

[snow]

Jag tycker det låter som att du blandar ihop kunskap och begåvning eller smarthet? Du visste helt enkelt inte, och de andra visste mer. Det handlar inte om att du inte fattade, det handlar om att du inte visste. Självklart vet de andra mer, de har fler år i yrket, men det är ju bara att gno på, så lär man sig lite mer och lite mer. Du behöver inte bli smartare, du behöver lära dig mer. Vilket alla forskare behöver hela tiden.

Undervisar du något? Det är annars ett ganska bra sätt att få reality check när man börjar känna att man inget kan - jämfört med studenterna inser man att man förstås kan en massa. Men det man själv kan känns ofta som självklarheter (för det är det ju för en själv, man har ju fattat det!), det andra kan men inte en själv känns oftast mycket mer avancerat.

Intellektuellt kopplar jag vad du säger. Känslomässigt säger min inre duktiga flicka "amen du är äääändå inkompetent och misslyckad" men jag väljer att ignorera henne . Fick f.ö. ett mycket uppmuntrande svar på ett mail från en av forskarna i morse så jag tror att han förstår att jag har lite av en självförtroendekris. Och han verkar heller inte tycka att jag är dum i huvudet. Samt att jag jobbar svinhårt med det här nu (senaste korrigeringen gjorde jag 01:30 i natt efter att ha vaknat upp ur en orolig sömn och kommit på en grej som jag missat).

Ja, jag undervisar och det är verkligen bästa skolan för att förstå både vad man faktiskt kan, och vad man inte kan (!). Vissa saker har jag ju tentat av för ett bra tag sedan, men när jag ska förklara det för någon annan som ännu inte lärt sig måste jag oftast gå igenom ämnet igen i detalj och får då massor av aha-upplevelser. Jag hade inte varit hälften så duktig om jag inte hade undervisat (vilket jag började med redan på Master-nivå pga att dåvarande institution tydligen hade höga tankar om mig; det utvecklade mig enormt och bidrog till att jag vågade hoppa på forskarstudier).

Apropå kvinnor förmodade brist på självförtroende, så har en ny studie kommit med en ny vinkling på det som är intressant: https://hbr.org/2014/08/why-women-d...e=Social&utm_medium=Social&utm_campaign=Wired

Jätteintressant! Just fenomenet "kvinnor som inte försöker pga att de inte vill misslyckas" har jag stött på mycket inom idrotter jag pysslat med också, och då specifik mansdominerade sådana. Tjejer som t.ex. inte vill tävla av rädsla för att komma sist, som inte vill träna tillsammans med män av rädsla för att vara sämst, som vill träna för sig själva och bli "tillräckligt bra" innan de vågar träna tillsammans i grupp osv. Samma fenomen existerar säkert hos män men jag har inte sett det lika tydligt.

 

[snow]

Går ni ut öppet med er manssyn eller är det bara på anonyma, kvinnodominerade forum ni för fram era åsikter om män?

Jag har tagit upp liknande frågor med min (manliga) huvudhandledare, ja. Han är en superbra handledare som stöttat mig i alla väder och aldrig satt mig i skiten. Dock är det ofta inte konstruktivt att diskutera sin "manssyn" med män eftersom de som man önskar skulle ta åt sig är de som oftast slår bakut och kommer med standardargumentet som "inte alla män".

Jag uppskattar skitmycket att kvinnliga forskare yttrar sig i den här tråden; det är en boost för mitt självförtroende att jag inte är ensam om att känna som jag gör och att det finns andra sidor av myntet. Jag har fått helt andra perspektiv nu tack vare detta anonyma, kvinnodominerade forum än vad jag hade när jag startade tråden. Sjukt tacksam för det.

 

[Raderad medlem 6459]

Går ni ut öppet med er manssyn eller är det bara på anonyma, kvinnodominerade forum ni för fram era åsikter om män?

Men herregud skojar du eller med den där frågan??

 

[mandalaki]

Går ni ut öppet med er manssyn eller är det bara på anonyma, kvinnodominerade forum ni för fram era åsikter om män?

Hur gör du själv, är det bara på anonyma forum du vädrar din kvinnosyn?