Att göra slut

[Veligast]

Ny användare här, även om jag varit aktiv under ett annat alias länge!
Jag vet inte om jag vill vara tillsammans med min pojkvän, och det känns så hemskt att skriva. Och tänka. Önskar nästan att det hade varit något som hänt, men det är väl snarare det som är problemet. Inget händer.

Vi har varit tillsammans i ungefär 2.5 år, och under den tiden har jag bytt arbete och fått nästan 10k i löneförhöjning, jag har tagit examen från en utbildning och jag har nått mina första sparmål. Jag har ansökt till ännu en utbildning där jag gått vidare till sista steget efter arbetsprov, och får svar om några dagar om jag blivit antagen. Har även blivit head-huntad till ett ännu ett annat uppdrag. Med det sagt känner jag mig inte speciellt driven eller karriärmässig. Jag har planerat väl, hoppat på chanser när de dykt upp utan att egentligen vara helt hundra på om det kommer klaffa eller ej.

Vi lärde känna varandra genom ideellt engagemang. Jag såg en person som hade driv, mål och planer för livet, och vi var vänner i flera år innan vi blev tillsammans. Såhär 2.5 år senare så har absolut ingenting hänt. Han är kvar på samma plats i studier, har hankat sig fram på tim-anställningar och skjutit upp studierna och skyller nu hans situation på alla andra än sig själv. Det är chefer som är dumma, studievägledare som inte bryr sig, lärare som inte svarar.. Han tar noll och inget ansvar för sin situation. Han har heller aldrig planerat ett nyår, drar typ aldrig ihop ett gäng för att umgås, jag får sparka ut honom genom dörren för att umgås med sina egna vänner. Självfallet har han inte betalat in a-kassa eller börjat söka ordentliga jobb i tid... Jag är så trött på att vara, och rädd för att ännu mer bli, en i mängden av tjejer/kvinnor som får agera projektledareTM i sitt eget förhållande.

Känner mig bara så otroligt neutralt inställd till hans existens. Tycker jag är så dum som ens har de här tankarna när allt jag ville göra förr var att vara i ett förhållande. Nu ser jag bara mig själv i min framtid. Mitt hus, mina intressen. Vill ha barn, men vet inte om han någonsin kommer vara mogen för det. Han är bara så naivt inställd till verkligheten. Som sagt, önskar nästan att något hade hänt för att ha en anledning till att göra slut. Varför måste livet vara så svårt?!

 

[Irrbloss]

Något har ju hänt? Du har insett att ni är på väldigt olika platser i livet och att det inte rör sig i en positiv riktning. Det är en fullt legitim anledning att göra slut.

 

[Hajfisk]

Varför måste livet vara så svårt?!

Det måste det inte och ett av de enklaste sätten att se till att det inte är det är att avsluta dåliga eller tråkiga eller ojämställda förhållanden. Självklart är det inte enkelt rent känslomässigt och det är asjobbigt att såra någon, men ärligt talat, är det schysstare att fortsätta vara tillsammans med någon där man är "otroligt neutralt inställd till hans existens"?

 

[Bulldoozer]

Eftersom det låter som om du redan passerat gränsen och gått ut genom dörren från förhållandet så att säga så är det väl bara att göra slut?
Det låter som om det inte finns nåt kvar för dig och du längtar efter att lämna. Egentligen behöver man inte ha nån anledning att lämna ett förhållande eller lämna en förklaring, ni har växt isär.

Samtidigt i min värld är 2,5 år inte lång tid.. Tänk om jag lämnat maken för att han var rätt slapp, säaongsarbetade, klarade inte räkningarna (alltså ta tag i att betala) och mest skötte hemmet och spelade spel första åren?
Dock visste jag att han var min person och han gjorde supermycket annat som att ta hand om dottern och stötta mig med mitt tävlande. Efter några år bestämde han sig för att plugga, fick vettigt jobb och idag är rollerna omvända. Han betalar räkningarna, jobbar mer än heltid och tjänar dubbla mot mig. Vill bara säga att man aldrig vet hur framtiden kommer te sig och hur man utvecklas. En bra sak är att kunna prata med varandra om det som är viktigt och ens "dealbreakers". Att man faktiskt talar om för sin partner vad man behöver i förhållandet och att denne också kan tala om vad den behöver. Nu låter det för sent för det men kan vara värt att ta med sig till nästa förhållande än att man tragglar på tills man inte orkar se personen till slut.

 

[Veligast]

Eftersom det låter som om du redan passerat gränsen och gått ut genom dörren från förhållandet så att säga så är det väl bara att göra slut?
Det låter som om det inte finns nåt kvar för dig och du längtar efter att lämna. Egentligen behöver man inte ha nån anledning att lämna ett förhållande eller lämna en förklaring, ni har växt isär.

Samtidigt i min värld är 2,5 år inte lång tid.. Tänk om jag lämnat maken för att han var rätt slapp, säaongsarbetade, klarade inte räkningarna (alltså ta tag i att betala) och mest skötte hemmet och spelade spel första åren?
Dock visste jag att han var min person och han gjorde supermycket annat som att ta hand om dottern och stötta mig med mitt tävlande. Efter några år bestämde han sig för att plugga, fick vettigt jobb och idag är rollerna omvända. Han betalar räkningarna, jobbar mer än heltid och tjänar dubbla mot mig. Vill bara säga att man aldrig vet hur framtiden kommer te sig och hur man utvecklas. En bra sak är att kunna prata med varandra om det som är viktigt och ens "dealbreakers". Att man faktiskt talar om för sin partner vad man behöver i förhållandet och att denne också kan tala om vad den behöver. Nu låter det för sent för det men kan vara värt att ta med sig till nästa förhållande än att man tragglar på tills man inte orkar se personen till slut.

Inser att mitt inlägg kanske blev lite väl penga-fokuserat och det behöver det egentligen inte vara. Problemet har kanske inte varit att han "bara" jobbat timme då han gjorde det för att göra klart sina rester för att kunna ta sin examen. Har han gjort det? Nej. Alltså skrivit klart sina rester. Det tog mig ett halvår av tjat för att få honom att överhuvudtaget vända sig till studievägledare för att se vad som behöver göras för att bli klar. Har erbjudit honom att flytta in här under några av de sista momenten som behövs för att klara ekonomin, men han har inte kunnat påbörja detta. Vill liksom stötta och pusha, för det är det man ska göra i ett förhållande. Han gjorde det när jag var arbetslös (hade betalat a-kassa så klarade mig ekonomiskt, sökte 250 jobb. Han har sökt 3-4 stycken sedan efter sommaren). I ett förhållande stöttar man och är där för varandra, men jag tycker inte att han ska behöva tjata på mig att söka jobb och tvärt om.
Så det är väl mer det som jag känner skaver, att han inte gör något för att förbättra sin situation utan mer väntar på att någon annan ska lösa det.

 

[Veligast]

Det måste det inte och ett av de enklaste sätten att se till att det inte är det är att avsluta dåliga eller tråkiga eller ojämställda förhållanden. Självklart är det inte enkelt rent känslomässigt och det är asjobbigt att såra någon, men ärligt talat, är det schysstare att fortsätta vara tillsammans med någon där man är "otroligt neutralt inställd till hans existens"?

Han är liksom otroligt fin, snäll och omtänksam... Men börjar vackla i min attraktion för honom.

 

[Red_Chili]

Det låter lite som min situation. Fantastiskt fin partner, oerhört omtänksam och snäll, rolig och attraktiv. Men så blev vi för olika, han för bekväm i sin situation och jag ville vidare till nytt jobb, nytt boende, nya möjligheter i livet.

Nu sitter jag här, ensam i nytt boende i ny stad och inser att jag ändå har det bättre ensam här, än kvar i gamla staden med honom. Tyvärr får väl tilläggas, för jag hade gärna haft det så som vi hade det. Förut. Innan vi drog för mycket åt olika håll. Vi är inte ovänner, men vi är överens om att det inte finns något att bygga vidare på längre.

 

[Görel]

Har han stöttat dig i dina medgångar? Eller ingår du i de han beskyller för att ha orsakat hans situation?

För mig skulle det vara avgörande. Min egen erfarenhet av de som anklagar andra för sina motgångar är att de inte kan glädjas med andras medgångar.

 

[Bulldoozer]

Inser att mitt inlägg kanske blev lite väl penga-fokuserat och det behöver det egentligen inte vara. Problemet har kanske inte varit att han "bara" jobbat timme då han gjorde det för att göra klart sina rester för att kunna ta sin examen. Har han gjort det? Nej. Alltså skrivit klart sina rester. Det tog mig ett halvår av tjat för att få honom att överhuvudtaget vända sig till studievägledare för att se vad som behöver göras för att bli klar. Har erbjudit honom att flytta in här under några av de sista momenten som behövs för att klara ekonomin, men han har inte kunnat påbörja detta. Vill liksom stötta och pusha, för det är det man ska göra i ett förhållande. Han gjorde det när jag var arbetslös (hade betalat a-kassa så klarade mig ekonomiskt, sökte 250 jobb. Han har sökt 3-4 stycken sedan efter sommaren). I ett förhållande stöttar man och är där för varandra, men jag tycker inte att han ska behöva tjata på mig att söka jobb och tvärt om.
Så det är väl mer det som jag känner skaver, att han inte gör något för att förbättra sin situation utan mer väntar på att någon annan ska lösa det.

Pengagrejen var egentligen en parentes från min sida.
Av texten uppfattar jag det som att du känner dig "färdig" med förhållandet och det är naturligt att man växer isär. Därav känner jag att det inte så mycket att ge råd om mer än att lämna, är man färdig i ett förhållande så finns inte mycket annat att göra. Att stanna kvar är att göra våld på sig själv och osjysst mot honom.

 

[Inte_Ung]

Han är liksom otroligt fin, snäll och omtänksam... Men börjar vackla i min attraktion för honom.

Hur mår han, egentligen?
En depressionen kan se ut så där.
Börja med att ta reda på om det går att ordna upp.

 

[Mia_R]

Jag tröttnad på att ex var så otroligt oföretagsam, han är en sån som skulle kunna bli stående på ett ben resten av livet istället för att ta ett steg framåt. Allt tar tid, när jag är mer för att få saker gjorda så hände ingenting, ingenting, ingenting tills jag en gång tog fram släggan och bokstavligen slog ner några stenar i en vägg så det gick att mura igen ett hål förra ägaren gjort vid spisen. Ex skrek. Sen kapade jag en bit leca som passade och murade dit den, hur bra som helst, huset står kvar och inget rasade.

 

[Nepenthe]

Jag läser in att du går framåt, du har driv, mål, drömmar och han verkar fastnat..
Och det är inte kul att driva en annan person framåt eller äns hjälpa dem med basala saker.

Ja, han mår säkert inte bra men det är inte ditt ansvar. Vad det låter som har du redan funnits där tillräckligt.

Man kan finnas där och stötta men en kan inte bära en annan person genom livet.

 

[Bison]

Man behöver inte ha någon mer anledning än att man är less.
Jag hade aldrig pallat med någon slöfock och jag tjatar inte på vuxna människor
Sjukt oattraktivt att vara så oengagerad, thank you next.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att man skall vara litet försiktig med att skrika "Dumpa" i ett sådant här läge.
Om någon mår dåligt och kan tillfriskna, så kan man bli lyckligast av att stanna kvar och ta sig igenom det.
Att hitta någon som man går i takt med är svårt.
Så det kan vara bättre att jobba på vad man har.

Med det inte sagt att man skall acceptera att bli utnyttjad på något vis.
Ni behöver reda ut vad som har gått fel.

 

[Bulldoozer]

Jag tycker att man skall vara litet försiktig med att skrika "Dumpa" i ett sådant här läge.
Om någon mår dåligt och kan tillfriskna, så kan man bli lyckligast av att stanna kvar och ta sig igenom det.
Att hitta någon som man går i takt med är svårt.
Så det kan vara bättre att jobba på vad man har.

Med det inte sagt att man skall acceptera att bli utnyttjad på något vis.
Ni behöver reda ut vad som har gått fel.

Fast när ts skriver "Känner mig bara så otroligt neutralt inställd till hans existens" så känns det som om tåget för att reda ut saker redan passerat för länge sen. En grundförutsättning för att vara kvar i ett förhållande och reda ut saker är ändå att man har nåt slags tycke (ganska stort enligt mig) för sin partner..

 

[Bison]

Jag tycker att man skall vara litet försiktig med att skrika "Dumpa" i ett sådant här läge.
Om någon mår dåligt och kan tillfriskna, så kan man bli lyckligast av att stanna kvar och ta sig igenom det.
Att hitta någon som man går i takt med är svårt.
Så det kan vara bättre att jobba på vad man har.

Med det inte sagt att man skall acceptera att bli utnyttjad på något vis.
Ni behöver reda ut vad som har gått fel.

Jag är hellre själv än stannar i en relation där jag känner att vi behöver jobba med saker.
Om det tar mer än det ger och inte känns enkelt, roligt och trevligt med en stark attraktion är jag mycket hellre utan.
Tycker att folk snarare stannar för länge i dåliga relationer än gör slut för snabbt.

 

[Inte_Ung]

Fast när ts skriver "Känner mig bara så otroligt neutralt inställd till hans existens" så känns det som om tåget för att reda ut saker redan passerat för länge sen. En grundförutsättning för att vara kvar i ett förhållande och reda ut saker är ändå att man har nåt slags tycke (ganska stort enligt mig) för sin partner..

Jo visserligen.
Men så kommer det här:

Han är liksom otroligt fin, snäll och omtänksam... Men börjar vackla i min attraktion för honom.

Sådana män är inte så lätta att hitta

 

[Inte_Ung]

Jag är hellre själv än stannar i en relation där jag känner att vi behöver jobba med saker.
Om det tar mer än det ger och inte känns enkelt, roligt och trevligt med en stark attraktion är jag mycket hellre utan.
Tycker att folk snarare stannar för länge i dåliga relationer än gör slut för snabbt.

Det där är ju en fråga om vad man vill ha i sitt liv.
Om man i stället önskar sig ett liv med en partner och med familj så måste man ju väga in även det i ekvationen när man väljer väg.
Det är svårt att hitta någon annan människa som man kan dela sitt liv med utan att bli allt för irriterad.

Om man som du, och även jag, lika gärna lever ensamma, så lägger man in det i ekvationen.
Nu så lever jag i en relation sedan 25 år med samma människa.
Vi har ett mentalt och intellektuellt behov av varandra som håller ihop oss.
Och det gör att vissa andra besvärande egenskaper blir lätta att överse med.

 

[Hermelin]

Man behöver inte ha någon mer anledning än att man är less.
Jag hade aldrig pallat med någon slöfock och jag tjatar inte på vuxna människor
Sjukt oattraktivt att vara så oengagerad, thank you next.

Exakt så här!

 

[Sryoqwe]

Jo visserligen.
Men så kommer det här:

Sådana män är inte så lätta att hitta

Majoriteten av de män jag känner, i alla åldrar, skulle kunna beskrivas med de orden. De är ganska subjektiva. Sen behöver man faktiskt inte vara tillsammans med någon, är genomsnittet verkligen så dåligt att man inte kan vara attraherad av individen i det går det bra att inte vara tillsammans med denne. Även om individen kanske är bättre än snittet. Du dejtar ju individen, förhoppningsvis inte i relation till alla andra män?