Hej!
Precis som rubriken har jag i stort sett aldrig haft en pojkvän, jag är en tjej i den övre ungvuxen åldern kan man väl säga.
Tidigare har jag väl inte direkt känt att det är något jag vill ha, alltså så pass att man letar efter det aktivt. Utan jag har nog alltid varit en person som tänker att blir det något så blir det något.
Men de senaste åren har jag börjat känna en liten längtan efter att faktiskt ha någon annan där en som man delar sitt liv med. Att alltid se folk runt sig ha sin familj och se deras planer och drömmar gå i uppfyllelse. Flyttar ihop, flyttar ut till nytt eget hus, skaffar barn mm. Har någon att göra saker tillsammans med och där man har den där starka relationen.
Men det är inte alls tänkbart i dagsläget heller. Jag är liksom beroende av min pappa som skjutsar mig till det som behövs, vilket är allt som kräver att jag åker bil hemifrån. (bor på gård)
Bor fortfarande hemma, dock i eget hus och generellt ingen vilja eller tankar att flytta då gården har mycket möjligheter varav min pappa inte har behovet av så stort boende med flera hus eller gård att ta hand om och skulle inte heller kunna sköta om allting själv.
För övrigt har jag liksom inte ens vänner som jag umgås med "privat", har bekanta och "kompisar" som man träffar i arbete eller vid vissa intressen. Vissa skulle jag säkert kunna umgås med privat men jag känner att jag inte kan inleda såna relationer eftersom allt jag gör hemifrån måste jag ha skjuts.
Tex. skulle det vara lämpligt eller ens roligt att ha med farsan när man ska hänga med en kompis på stan eller någon annanstans? Nja.. skulle bli väldigt pinsamt. Det är redan idag påfrestande att alla alltid ser att min pappa kör mig och är med mig till allting.
Så jag har inte ens en tanke idag att skaffa vänner heller, inte förens tills jag är mer självständig. Problemet är att jag tar lite för lång tid på mig..
Samtidigt går tankarna att det kanske skulle hjälpa en att ha en nära vän eller pojkvän också, men hur skulle man kunna inleda något sådant när man har flera problem med ångest och inte funkar som många andra i ens ålder gör i för andra vanliga miljöer och som i nuläget när man är beroende att bli skjutsad till allting.
Samt när man väl ska hitta vänner hur inleder man ens en sådan relation som vuxen? Vem tar stegen, är det bara att börja skriva och hålla kontakten och börja träffas? Tänker att det är ju lättare att bjuda in en tredje ny person när man redan kanske har några vänner.
Angående pojkvän, vilket är ju ett hack kanske ännu svårare och framförallt känsligare. Speciellt som för mig som aldrig haft något sådan relation. För övrigt har man ju också ganska högt säkerhetsstänk när det kommer till att träffa människor i övrigt som man inte känner men framförallt killar och om man inte träffat dom innan. Jag är observant även med killar jag träffar och är ofta eftertänksam i handlingar om jag känner mig trygg med sällskapet eller om killen verkar ge felaktiga signaler. Det finns nog en rädsla i mig att tänk om man blir utnyttjad eller hamnar i våldsam relation..
I mitt arbete och intresse möter jag ofta killar runt min ålder, så jag vet ju att det kan ju finnas en chans där att man stöter på någon. Men hur skulle man ta det vidare? Märker man något speciellt om killen i fråga har samma tankar eller känslor?
Som sagt flera tankar och funderingar en måndagkväll.
Precis som rubriken har jag i stort sett aldrig haft en pojkvän, jag är en tjej i den övre ungvuxen åldern kan man väl säga.
Tidigare har jag väl inte direkt känt att det är något jag vill ha, alltså så pass att man letar efter det aktivt. Utan jag har nog alltid varit en person som tänker att blir det något så blir det något.
Men de senaste åren har jag börjat känna en liten längtan efter att faktiskt ha någon annan där en som man delar sitt liv med. Att alltid se folk runt sig ha sin familj och se deras planer och drömmar gå i uppfyllelse. Flyttar ihop, flyttar ut till nytt eget hus, skaffar barn mm. Har någon att göra saker tillsammans med och där man har den där starka relationen.
Men det är inte alls tänkbart i dagsläget heller. Jag är liksom beroende av min pappa som skjutsar mig till det som behövs, vilket är allt som kräver att jag åker bil hemifrån. (bor på gård)
Bor fortfarande hemma, dock i eget hus och generellt ingen vilja eller tankar att flytta då gården har mycket möjligheter varav min pappa inte har behovet av så stort boende med flera hus eller gård att ta hand om och skulle inte heller kunna sköta om allting själv.
För övrigt har jag liksom inte ens vänner som jag umgås med "privat", har bekanta och "kompisar" som man träffar i arbete eller vid vissa intressen. Vissa skulle jag säkert kunna umgås med privat men jag känner att jag inte kan inleda såna relationer eftersom allt jag gör hemifrån måste jag ha skjuts.
Tex. skulle det vara lämpligt eller ens roligt att ha med farsan när man ska hänga med en kompis på stan eller någon annanstans? Nja.. skulle bli väldigt pinsamt. Det är redan idag påfrestande att alla alltid ser att min pappa kör mig och är med mig till allting.
Så jag har inte ens en tanke idag att skaffa vänner heller, inte förens tills jag är mer självständig. Problemet är att jag tar lite för lång tid på mig..
Samtidigt går tankarna att det kanske skulle hjälpa en att ha en nära vän eller pojkvän också, men hur skulle man kunna inleda något sådant när man har flera problem med ångest och inte funkar som många andra i ens ålder gör i för andra vanliga miljöer och som i nuläget när man är beroende att bli skjutsad till allting.
Samt när man väl ska hitta vänner hur inleder man ens en sådan relation som vuxen? Vem tar stegen, är det bara att börja skriva och hålla kontakten och börja träffas? Tänker att det är ju lättare att bjuda in en tredje ny person när man redan kanske har några vänner.
Angående pojkvän, vilket är ju ett hack kanske ännu svårare och framförallt känsligare. Speciellt som för mig som aldrig haft något sådan relation. För övrigt har man ju också ganska högt säkerhetsstänk när det kommer till att träffa människor i övrigt som man inte känner men framförallt killar och om man inte träffat dom innan. Jag är observant även med killar jag träffar och är ofta eftertänksam i handlingar om jag känner mig trygg med sällskapet eller om killen verkar ge felaktiga signaler. Det finns nog en rädsla i mig att tänk om man blir utnyttjad eller hamnar i våldsam relation..
I mitt arbete och intresse möter jag ofta killar runt min ålder, så jag vet ju att det kan ju finnas en chans där att man stöter på någon. Men hur skulle man ta det vidare? Märker man något speciellt om killen i fråga har samma tankar eller känslor?
Som sagt flera tankar och funderingar en måndagkväll.
.
