Att ha en relation med någon som har barn sedan tidigare

[Tass]

Du satte nog fingret mitt i prick. Det som gjort mig väldigt ledsen tidvis är att jag ständigt fått vara den som fått stå tillbaka och vara den förstående och bara nicka och se glad ut. Jag hade en lång diskussion några veckor tillbaka med honom om just detta, att jag inte är till för att vara smidig för någon och att det på snudd känns som att man blir utnyttjad.

Dina känslor och önskningar är lika viktiga som alla andras. Du är värd lika mycket respekt som alla andra. Att man sen som vuxen tar speciell hänsyn till barn är en annan sak.

 

[Sleepy]

men en stor grej för mig är att han ej vill ha fler barn...

Det behöver ni prata mer om. Inkludera det i din ambition att även se till dina egna behov. Sätt ord på dina känslor så att du kan förmedla dem; han ska ju inte bara tala om sina egna önskemål, utan även ta hänsyn till dina.

 

[Sleepy]

Dina känslor och önskningar är lika viktiga som alla andras.

Precis. Och överdriven hänsyn till andra (vuxna) med påföljande förträngda egna behov är inget bra recept för framtiden.

 

[tott]

Vad gör man? Satsar på något enklare?

Man satsar på kärleken! Allt löser sig efter hand, om det är meningen att det skall bli ni. Lev i nuet!

 

[Inte_Ung]

Jag ska alltså bara hänga med på åkturen och inte tänka så mycket?

Ja.
Försök att finnas där som en bra kompis om barnen vill det.
Om du bara låter bli att stänga dem ute så löser sig resten.

 

[Inte_Ung]

Jag vet inte hur jag ska hantera allt och vad som förväntas av mig.

Strunta i att hantera.
Var dig själv.
Om du bara är helt vanligt hygglig och uppför dig som folk mot barnen så kommer de att sköta kontakten med dig själva.
Häng bara på.
Var snäll men sätt gränser runt dig själv, inte runt barnen.

Det är inte alls så svårt.

 

[Lampan]

Du satte nog fingret mitt i prick. Det som gjort mig väldigt ledsen tidvis är att jag ständigt fått vara den som fått stå tillbaka och vara den förstående och bara nicka och se glad ut. Jag hade en lång diskussion några veckor tillbaka med honom om just detta, att jag inte är till för att vara smidig för någon och att det på snudd känns som att man blir utnyttjad.

Oj, det där lät inte alls bra
Tycker du att du får ut vad du vill i er relation?

Han ska ta lika mycket hänsyn till dina känslor och behov som du tar till hans behov och känslor

 

[Hermelin]

Så är det ju. I takt med att man blir äldre så har de potentiellt tänkbara partners som finns att välja bland en historia som innehåller både ex och barn. Det är bara att hantera. Du verkar ju ha kloka tankar så du kommer säkert att hitta en bra relation till hans barn. Att de är små underlättar den saken.

Kärleken är inte alltid enkel - njut av den nu när du funnit den.

 

[stjarnhimmel]

Du satte nog fingret mitt i prick. Det som gjort mig väldigt ledsen tidvis är att jag ständigt fått vara den som fått stå tillbaka och vara den förstående och bara nicka och se glad ut. Jag hade en lång diskussion några veckor tillbaka med honom om just detta, att jag inte är till för att vara smidig för någon och att det på snudd känns som att man blir utnyttjad.

Det där känner jag igen lite.. Jag känner att det är lätt att om man är den som inte har barn så känner man att man måste vara den som ska anpassa sig hela tiden.
Men- du måste också få ut det du behöver av relationen.
Tex måste det ju finnas stunder då det bara är du och mannen? Det måste ju finnas utrymmen då han kan kompromissa för din skull?
Om man är den som har barn tror jag det är viktigt att man hittar sätt så partnern också får utrymme.

 

[anaby]

Jag har sedan ett år tillbaka träffat en man, han är ca 10 år äldre och han är egentligen mycket av det jag inte alls letade efter hos en man på så vis att han hade 3 barn sedan tidigare (en på 3, och tvillingar på 8 år), detta har satt mig i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Vi har alltså träffats ett år, han har 3 barn sedan tidigare och ytterligare en "dotter" på 17 år som egentligen är exfruns men som har växt upp med honom som pappa (de har lite sporadisk kontakt vad jag förstår). Han och hans exfru gick isär och hon flyttade ut ur hans hus en dryg månad innan jag och han träffades, men den faktiska skilsmässan gick igenom först flera månader senare. Barnen bor veckovis i den mån det går, han jobbar periodvis borta vilket gör att det ibland blir så att han har dem flera veckor i sträck när han är hemma. Han bor i villa på den ort som barn och exfrun finns och är såklart inte flyttbar. Jag bor drygt 8 mil därifrån.

Jag tog ganska lätt på hela relationen från början, han var ju inte direkt det jag sökte egentligen, men nu är jag hooked. Pga hela situationen med barn, exfru osv har jag inte ställt så mycket krav i relationen, kanske delvis pga osäkerhet också förstås. Det smusslades en hel del till en början, jag kom efter att han lagt barnen och parkerade ofta längre ner på gatan för att grannarna inte skulle undra (flera av dem umgås än med exfrun), vi är inte vänner på FB osv. Jag har varit ganska okej med alltihopa då jag ville få en chans att se om det är något värt att satsa på innan det blev någon cirkus och folk fick nys om det hela, samtidigt som det gett mig tvivel om han verkligen var seriös.

I slutet av sommaren berättade han under en middag hos grannarna att han träffade någon ny, inom ett dygn hade informationen färdats till hans exfru och han fick ett sms där det stod att hon (exfrun) var genuint glad för hans skull och önskade oss allt gott, samt att hon förstod att det var svårt för oss att hinna träffas utan barnen då han har dem när han är hemma, så om hon kunde göra något för att underlätta så var det bara att säga till (jag fick läsa smset).

Ganska nyligen har jag börjat träffa barnen, jag presenterades som en vän och under ganska lättsamma former. Jag är helt grön på det här med barn och jag vill ju såklart att han ska tycka att jag är bra med dem, men jag tycker att vi kommit överens rätt bra och barnen har tex släpat med mig ut för att visa igelkottar i trädgården när jag kommit på kvällen. Nyligen frågade en av tvillingarna honom 'den flickan som brukar vara här, du tycker om henne va?'.

Jag vet inte hur jag ska hantera allt och vad som förväntas av mig. Jag är själv ett skilsmässobarn och vet att det inte alltid är en kul tid i livet när ens föräldrar hittar någon ny, ibland lever man kanske i illusionen om att föräldrarna ska hitta tillbaks till varann. Och jag vill ju inte vara dem som "tog pappa ifrån dem". Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på... Den enda jag vet är att jag faktiskt tycker om denna mannen och dessa fina barnen kommer förstås på köpet. Han är helt fantastisk med barnen och allt man vill se hos en pappa, men en stor grej för mig är att han ej vill ha fler barn... och jag är väl där i livet att jag vill inte ha barn just nu, men vet inte om jag är beredd att avsäga mig möjligheten i framtiden.

Vad gör man? Satsar på något enklare?

Jag blev tillsammans med en fantastisk man med 4 barn efter min skilsmässa våren 2015 Jag har 2 vuxna barn och han har 4 barn, 2 vuxna och 2 som är minderåriga. De bor hos honom varannan helg och varannan vecka.

Jag har alltid sagt att jag om jag skulle skilja mig skulle jag INTE skulle kunna bli tillsammans med någon som har minderåriga barn....men nu blev det som det blev och "kärlek vid första ögonkastet" kan man inte ignorera Jag visste om att han hade flera barn och kände att jag ändå ville inleda ett förhållande med honom då känslorna var så otroligt starka redan från första stund. Inget jag har ångrat hittills!!

Vi bor som han brukar säga....bara en kvart bort från varandra. Det har helt klart underlättat vårt förhållande!!

För oss gick det OTROLIGT snabbt att inleda ett förhållande! Vi visste redan första gången vi träffades att det skulle bli vi Första veckan bodde han hos mig hela helgen och träffade mina barn och föräldrar och andra veckan träffade jag hans barn och mamma. Tror att det tog 3 veckor innan jag träffade hans exfru som är mamma till barnen. Hon och jag pratar mer med varandra än de gör när vi träffas alla 3.

Jag brukar alltid träffa alla hans barn när jag är hos honom på helgen och det blir även ett besök till hans mamma som bor i närheten. Vi äter middag och umgås lite allmänt. Jag är deras pappas "flickvän" och vi är särbo och det tycker jag har fungerat jättebra. Han tar ansvar för sina barn och jag för mina. Om det blir tjafs och bråk mellan dem pga olika orsaker...händer inte ofta MEN när det händer är jag den som avleder och hittar en lösning på problemet ( man kan säga att jag säger hur jag tycker att vi ska göra för att hitta en lösning som är bra för alla inblandade och alla är eniga i förslaget) så att alla blir nöjda igen. Hittills har det fungerat bra Om vi är ute på aktiviteter under helgen så är oftast 3 av hans 4 barn med på det Vi fotar ganska mycket och åker runt lite här och var för att hitta bra motiv. Men gör även annat trevligt tillsammans

Något att tänka på som är viktigt tycker jag är: Vi har valt varandra ...det har varken mina eller hans barn gjort!!

Nu har vi snart varit tillsammans i 7 månader och de yngre barnen som är 16 och 9 år känner jag rätt bra vid det här laget. Flickan som är 9 år har kommit in i en period då hon mest vill vara med mig istället för pappa när jag är där och hälsar på Det är ju sånt som kommer och går under tidens gång.

Vi bor så pass nära att vi träffas i snitt 5 ggr i veckan....hos antigen mig eller honom. Jobbar jag natt kommer han ofta till mig några kvällar innan jobbet börjar annars hade vi bara kunnat träffas 2 ggr den veckan. Man löser det mesta när allt känns bra och man vill ha en relation

Eftersom både han och jag har barn sedan tidigare och är närmare 50 år så vill ingen av oss ha fler barn Just nu passar särbo bra men jag har ingen aning om vad som händer i framtiden eller om några år. Vi har inte ens diskuterat det utan fokuserar istället på att lära känna varandra och ha det bra tillsammans på alla sätt och vis

Dock kan jag säga att första gången vi träffade varandra var jag ganska hård med att berätta VAD jag var ute efter för typ av man och hur jag ville att mitt framtida förhållande skulle vara. Han berättade hur han ville ha det så vi hade väldigt bra koll på varandra efter 3,5 timmars diskussioner om våra tidigare liv. I slutändan visade det sig vara lyckat och bra för oss då vi tycker lika om ALLT!! Det passar förmodligen inte alla men jag ansåg att jag inte hade så mycket att förlora då vi inte kände varandra och jag ville heller INTE ha ett liknande förhållande som det jag hade haft i 25 år med min exman.

Det finns inget rätt eller fel utan man får gå på magkänslan och prata med varandra så att man vet hur den andra upplever saker och ting men framförallt HUR man vill ha det i förhållandet! Då löser man det mesta

STORT LYCKA TILL!!

Mvh anaby

 

[Mischmasch]

Förlåt om jag kapar tråden lite men har stött på en liknande situation själv där jag inte riktigt vetat vilka råd jag ska ge. I det fallet har mannen barn sedan tidigare och vill inte ha fler, kvinnan har inga barn men vill ha. Mannen har uttryckt det som "varför räcker det inte med mina barn?" Dom barnen har redan en mamma som dom bor växelvis hos och är det något jag lärt mig av alla buketrådar genom åren är att man absolut inte ska gå in i ett förhållande och försöka vara mamma åt någon annans barn.. Men om han tycker att hon borde kunna nöja sig med hans barn så verkar det ju vara det han förväntar sig, att hon ska vara "mamma" åt dom alltså fast dom redan har en mamma. Tankar?

 

[Sleepy]

Mannen har uttryckt det som "varför räcker det inte med mina barn?"

"För att de är dina barn."

Om det vore så att "barn är barn" skulle inte så många skaffa egna utan adoptera istället. Att bli förälder till egna barn är något väldigt speciellt och fantastiskt - som han fått uppleva, men missunnar henne. Vilken högst osympatisk man.

 

[Centaur]

Det egentliga problemet är väl inte hur hans barn ser på dig men att du vill ha egna barn och han inte vill ha flera?

Det är en dealbreaker för väldigt många. Har sett flera långvariga förhållanden gå sönder pga att den ena parten vill ha barn och den andra absolut inte vill.

Tro inte att han kommer ändra sig med tiden. Självklart kan han ändra sig men du måste utgå från att han menar det han säger. Du måste reda ut för dig själv hur viktigt ett eget barn är för dig? Är det något du längtar efter och absolut vill uppleva ska du inte fortsätta med denna mannen, då är han inte rätt man för dig och det kommer ta slut ändå förr eller senare. Jag vill inte ha barn och jag skulle aldrig kunna ha ett förhållande med någon vars stora dröm och längtan var ett barn. Det går att kompromissa om det allra mesta men inte när det gäller barn...

Vet inte hur gammal du är men statistiken visar att efter 35 sjunker möjligheten att bli gravid kraftigt, det tycker jag det är viktigt att vara medveten om ifall barn är väldigt viktigt. Många kvinnor i dag väntar länge med barn och när de bestämmer sig för att det är dags kan det vara för sent. Som kvinna har man inte obegränsad tid på sig.

Tycker du däremot att det inte är hela världen om du får barn eller ej och att det viktigaste är att vara med mannen du älskar så är det bara att satsa och köra på för fullt. Han verkar absolut se dig som något seriöst om han berättar för vänner och familj. Var dig själv och försök att inte analysera så mycket. Det leder aldrig till något gott.

 

[Niyama]

"För att de är dina barn."

Om det vore så att "barn är barn" skulle inte så många skaffa egna utan adoptera istället. Att bli förälder till egna barn är något väldigt speciellt och fantastiskt - som han fått uppleva, men missunnar henne. Vilken högst osympatisk man.

Fast de som adopterat ser ju vanligtvis barnen just som sina. Min mamma är adopterad och jag såg min mormor som mormor, hon såg mig som sitt barnbarn och min mamma som sitt barn. Alla kanske inte känner så, men det känns rätt trist att förutsätta att det inte är som ens egna barn att adoptera. Och det är inte heller en särskilt enkel process att adoptera, så det är inte bara att göra istället för biologiska.

Sen håller jag med om att det inte är samma sak att ens partner har barn som om man själv har det (biologiska eller adopterade) men jag förstår inte var adoption kom in i bilden.

 

[Inte_Ung]

Om det vore så att "barn är barn" skulle inte så många skaffa egna utan adoptera istället.

Adoptera är att skaffa egna barn.
Tillsammans.
Inte att få någon annans barn som den redan har.

Det är dock svårt att adoptera så om man kan tillverka själv blir det enklare.
Jag tror att fler skulle välja adoption i stället om det inte vore så himla bökigt.

 

[hastflicka]

"För att de är dina barn."

Om det vore så att "barn är barn" skulle inte så många skaffa egna utan adoptera istället. Att bli förälder till egna barn är något väldigt speciellt och fantastiskt - som han fått uppleva, men missunnar henne. Vilken högst osympatisk man.

Maken sager, och har sagt sedan min tredje son och hans forsta biologiska foddes, att han har tre barn. Tva har en annan biologis far, men det gor inte Maken till mindre pappa for det. Pappan ar den som gar upp mitt i natten och trostar, den som stannar hemma med sjukt barn om mamma maste jobba ... den som alltid finns och satter barnen forst.

Har du bade adopterade och "egna" barn?

 

[Sleepy]

de som adopterat ser ju vanligtvis barnen just som sina. .. håller jag med om att det inte är samma sak att ens partner har barn som om man själv har det (biologiska eller adopterade)

Självklart älskar man sina adopterade barn som sina egna. Den relationen kan man ju få till en partners barn också, men att se det som en självklarhet att "det räcker väl med mina barn" tycker jag är missunnsamt.

 

[cirkus]

Maken sager, och har sagt sedan min tredje son och hans forsta biologiska foddes, att han har tre barn. Tva har en annan biologis far, men det gor inte Maken till mindre pappa for det. Pappan ar den som gar upp mitt i natten och trostar, den som stannar hemma med sjukt barn om mamma maste jobba ... den som alltid finns och satter barnen forst.

Har du bade adopterade och "egna" barn?

Det är lika hos oss - de två jag hade med mig i boet refererar vi bägge till som våra barn lika mycket som det gemensamma. Barnen själva gör samma referens när det är mest praktiskt för att slippa förklara bonussystemet. Pappan till de två äldsta har tagit avstånd ifrån pga deras politiska åsikt (de är feminister)

 

[Kattennizze]

Så är det ju. I takt med att man blir äldre så har de potentiellt tänkbara partners som finns att välja bland en historia som innehåller både ex och barn. Det är bara att hantera. Du verkar ju ha kloka tankar så du kommer säkert att hitta en bra relation till hans barn. Att de är små underlättar den saken.

Kärleken är inte alltid enkel - njut av den nu när du funnit den.

Men det som kallas kärlek borde vara enkelt! Varför inte? Jag får intrycket, precis som Petruska, att du tassar på tå runt detta. Du försöker på något sätt smyga in i deras liv ungefär som en möbel som finns där men inte låter eller hörs. Varför då? Dina känslor och behov då?

 

[Myrten]

Självklart älskar man sina adopterade barn som sina egna. Den relationen kan man ju få till en partners barn också, men att se det som en självklarhet att "det räcker väl med mina barn" tycker jag är missunnsamt.

Nejmen alltså, adopterade barn är föräldrarnas egna. Min mamma var adopterad (flyktingbarn under kriget). Hennes adoptivmamma var min mormor. Min systerson är adopterad, jag är hans moster.

Om den ena partern känner att hen inte vill ha (fler) barn så tror jag inte det är någon bra idé att göra det för den andras skull. Tycker inte det har med missunnsamhet att göra. Däremot är det möjligt att det gör att förhållandet inte funkar på längre sikt.