Att ha skadad häst...

Cyllene

Trådstartare
Hur gör ni för att orka? Jag vet att vi är rätt många som har hästar som varit extremt mycket skadade. (Alexandra mfl..)

De flesta av er kan väl "min" historia men här är en av de senaste trådarna Skadelistan och mer har hänt sen dess.

Nu är hon alltså halt igen. Som vanligt hittar ingen orsaken och hon har gått så sen november. Hon är fem år.

Jag har inte råd och jag orkar inte mer!!! Jag gör verkligen inte det!

Samtidigt så är hon mitt allt & jag gör vad som helst för henne. Vi har hittills under fyra års tid varit 8 gånger i Skara, tre gånger på Mälarkliniken och tre gånger på ATG i Mantorp.

V A D F A N S K A M A N G Ö R A!!???

Jag bara orkar inte mer... :cry:

Vara bara tvungen att skriv av mig.

/C
 
* kram *
Förstår din förtvivlan! Du älskar ju din häst, och den är verkligen jättefin! Var inne och tittade på dina bilder på den.

Även min nu 11-åriga häst skadade sig hela tiden när han var unghäst, dock inte lika allvarligt som din.
Men det var boxvilor, sträckningar, uppfläkta hovar osv.
Sedan så fläkte han sig i hagen för ett par år sedan, och veterinären beredde mig på att tävlingskarriären med stor säkerhet var över, och att han kanske inte skulle kunna klara sig alls.

Förstår om du känner att du inte orkar, men på beskrivningen låter det ju som om hästens skador INTE är för att den är ohållbar?
För mig låter det som om din häst har extrem otur, kombinerat med att den fräser runt och inte tänker sig för var den "sätter fötterna".

Så eftersom jag inte tycker det låter som om hästen är medfött svag, så håller jag tummarna för att din och din hästs OTUR nu är slut!
 
Hej!
Jag har inte läst alla dina trådar, men jag vet PRECIS hur du känner det!

Min häst blev dålig i oktober-02, och först nu ska jag börja rida igång henne försiktigt. Sedan den tidpunkten fram tills nu har vi träffat veterinärer 21 gånger. Det har kostat MASSOR av pengar (som jag inte har haft egentligen, men på nåt sätt har jag lyckats pussla ihop det, vi nådde veterinärtaket på halva året så hälften av allt har jag betalat ur egen ficka ).Men det jobbigaste har ändå varit det känslomässiga, jag grät många tårar under denna period och började ställa in mig på att jag kanske skulle förlora henne, det dröjde läääänge innan vi fick rätt diagnos och kunde behandla. Vissa dagar kändes allt nattsvart, men på något sätt fick jag kraft av min häst. Hon hade trots allt världens livsgnista, och när jag tittade på henne så tänkte jag " Nää, vi ska BANNE MIG FIXA DETTA!!!!". Stod inte ut med tanken ens att hon inte skulle bli bra.
I dag är jag glad att vi tog oss igenom detta, det gav ju resultat tillslut!

Jag orkade för att jag älskar henne så mycket :love:

Jag hoppas verkligen att det går bra med din häst *tröst och peppkramar*
 
Fan, det är inte bra att bli det slående exemplet på någon med bara elände ;)

Skämt åsido, som JAG ser det så är det till en viss gräns så att "Ja vad har jag för val då?". Dvs, endera orkar jag det här, eller så..ja vadå? Alt är ju att kasta in handduken och låta hästen fara till de evigt gröna ängarna. Och det har liksom inte känts som ett bättre alternativ. Så då är det bara att vara som den där grodan i skämtteckningen som en fågel försöker äta upp och som desperat kämpar emot det oundvikliga, och texten "Never ever giving up!" under.

PROBLEMET kommer ju att man når en punkt där man allvarligt börjar ifrågasätta både sin egen mentala hälsa (Varför i helvete håller jag på med det här för?") och om man har någon ork kvar. Någonstans så når man ju en punkt där man får slut på bränsle och undrar om det verkligen är värt det. Och om man inte skulle köpa en frisk häst istället och ha lite roligt. jag är ju effektivt botad från den sista tanken eftersom jag verkar vara komplett oförmögen att köpa friska hästar som HÅLLER sig friska :crazy:

Och förr eller senare når du punkten där du bildligt talat går in i väggen. Pengarna är slut, orken är slut och NÖJET med hästar var det länge man såg till. Jag var där i november, men blev ju sen räddad ekonomiskt iaf vilket gav lite extra ork.

Men bara för några veckor sedan undrade jag ju om det var värt att fortsätta kämpa med valacken eller om jag inte borde kasta in handduken och skicka iväg honom. Det var NÄRA att jag gjorde det, men jag lyckades ju leta upp den sista smulan fighting spirit och ge det en chans till. Det som var HELT avgörande för mig för att hitta den där extraorken var två saker:

1. Jag älskar hästen. mer än vad jag kan beskriva. Jag stod nere i stallet och gosade med honom och bara kände att "Nej, i helvete att jag tänker ge upp, jag har förlorat så många de senaste åren att jag inte tänker förlora den här utan fight iaf"

2. Det finns en TIDSGRÄNS nu. Innan jag fattade beslutet om att okej "EN chans till, en REJÄL chans, men EN" så fanns det ingen ände. jag såh eländet sträcka sig härifrån till evigheten, en lång räcka av bakslag, besvikelser och konvalescenser. Nu har jag en TIDSGRÄNS. Det här är den SISTA chansen. Jag har NOGA bestämt mig för vad som ingår i den, och fungerar inte det så är det över.

Och det är ALLTID, oavsett vad det gäller, lättare med en tidsgräns. Att höra "1 års boxvila, sen är han bra och kommer aldrig ha problem med detta" är mycket lättare än "Ja, det är svårt att säga hur lång tid det tar, nog kommer han bli bra men jag vet inte hur lång tid" eller faktiskt även "Ja, det är svårt att säga, det finsn en risk att han aldrig blir bra, men det vet vi om 3 månader" Bara man har en TIDSGRÄNS så blir det mer uthärdligt, för man kan se SLUTET på det hela, även om det slutet är ett mycket hårt och sorgligt sådant.

Så med valacken vet jag att det här är sista chansen. jag tänker göra så att JAG känenr att jag gjort allt, men jag har bestämt vad det innefattar. Han får således sina magnetskydd, han får svindyrt ledtillskott och täta equiatrikerbesök. Allt för att på så många plan som möjligt slåss mot att han ska få en ny inflammation (jag har fortfarande inte bestämt om jag ska åka in på klinik igen nu, galoppen är KASS men det är enda symptomet med så jag kan inte bestämma mig för om det är en strykegrej eller om han är ofräsch igen). OM han får en ny inflammation så får han max 3 ledsprutningar till. Om vet kan motivera det väldigt bra och det finns en bra prognos för att det skulle hjälpa så kör jag även på en artroskopi. Men sen är det slut. Blir han inte bra av det får han en sista, lycklig tid och sen åker han. Blir han bra så tänker jag njuta av honom tills han blir dålig igen och nästa gång han blir dålig så åker han.

Det gör att det nte är den här oändliga karusellen längre.

DOCK, vad jag INTE har garderat mig emot är när han tänker drabbas av en massa ANNAT skit. Ideliga skador etc. Men någonstans därinn så har jag ett halvmedvetet beslut om att jag inte tar detta heller. Han är nio år nu och har tillbringat för många av dem som konvalscent av olika anledningar. Både HAN och JAG förtjänar så mycket bättre.

Sen är ju jag såpass mycket kavlificerad idiot att jag inte gett upp hoppet om att "Snart, snaaart så är det slut på eländet". Jag tror den formen av idioti är nödvändigt för att inte förlora förståndet.

Jag har dock en ENORM fördel i att jag VET vad det är för fel. De 9 månaderna mellan första symptom och erlichiosdiagnos när han var halt överallt och jättedålig och ingen kunde tala om varför var extremt jobbig, men den kom tack och lov under en period när jag kunde hantera det. IDAG skulle jag kasta in handduken i samma läge.

Så vad jag tycker du ska göra är att sätta en TIDSGRÄNS. Jag vet att du älskar hästen och skulle kunna göra vad som helst för henne. Men samtidigt är det ganska bortkastat om du själv går under på kuppen. Så JAG skulle sätta en tidsgräns. Det är ju snart bete och på betet är det alltid lättare, så jag skulle bestämma mig för att "Finns det inget SVAR eller hon är BRA efter betet, då har jag gjort allt, och då får det vara nog". tror du att det skulle kunna det? Känns det som det gör det hanterligare?

Som jag ser det är du där jag var för några veckor sedan, orken är verkligen slut, nöjet är borta men du älskar hästen och kan inte ens tänka tanken på att släppa taget och låta henne gå utan att må kasst. Samtitigt undrar du om det inte är dags att släppa taget. Men har du gjort allt etc etc. Och om du sätter en tidsgräns, och även innefattar vad du är beredd att göra under den tiden (säg inte att du ska göra ALLT utan att specificera, då går du vilse i örter och tillskott och kinesologer, healare och fan och hans moster. Det finns ALLTID något mer att prova, ett halmstrå att greppa. Utan specificera att "okej, jag är beredd att prova det, men jag tänker inte ge en massa sånt eller prova datt".

Spontan reaktion?
 
Ett problem är att jag inte tror att de kommer att döma ut henne. Så att sätta en tidsgräns känns så uppgivet. Alla skador är ju inte relaterade och hon är bara fem i år så försäkringsbolaget kanske inte vill "än"?

Bete funkar inte för henne. Hon måste aktiveras och mår psykiskt dåligt av att gå på bete. En equiatriker har varit inne på att hon har något som liknar "fibromyalgi" eller vad det heter. Att hon helt enkelt får smärta i kroppen ibland och som mest när hon inte får röra på sig... Jag har fått plocka hem henne från beten för att hon fallit ur och mått mentalt dåligt. :crazy:

Att betäcka henne känns lite fel när man inte riktigt vet vart allt kommer ifrån. (Hon har dock kanonstam och är tänkt till avel) Samt att jag inte har några pengar kvar!

Sen som alla "icke hästkunniga" säger - sälj henne. Ingen vid sina sinnens fulla bruk köper ju en häst med den här skadelistan så hon är ju min för resten av våra liv. Sen hade jag ju aldrig sålt henne ändå men det spelar ju ingen roll. :smirk:

Sen har jag ju samma tankar som du. Hur mycket skada har det gjort att hon gick med ehrlichia så länge som hon gjorde utan att det behandlades? Kan så här konstiga hältor så många år senare knytas till det?

S U C K! :cry:
 
Sen är ju jag som du - tror obotligt på att det kommer gå över snart. "Hon är skadad som unghäst men sen håller hon hela livet" :confused:

Man ger ju liksom aldrig upp... Även om man gör det inuti. Och på banken... :cry:
 
Du och din häst måste då ha haft extrem otur!
Känner igen mig på din förtvivlan trots att min unghäst inte haft det lika jobbigt som din. Kan berätta att min pålle rullade fast i boxen nov -02 och fick sedan stå i konvalicenthage 3½ månad pga av hälta. Ett otal sparkskador har han haft sista året och nu senast har han fått bronkit som inte vill ge med sig. Har precis varit inlagd på klinik i 1 vecka pga av bronkiten och ska iväg nu igen på måndag. Tror jag har varit på klinik ca 8-10 gr nu på 1½ år.

Nog är det mycket bekymmer med de små liven alltid... :( Men oturen ska väl inte hänga i alltid, eller vad tror du?
 
Lider verkligen med dig. Vet inte hur jag skulle ha gjort i din situation, eller hur jag skulle ha orkat.

I din gamla tråd skrev du att du skickade ett brev till försäkringsbolaget. Vad hände med det? Fick du någon respons?
 
Jag fick faktiskt inget svar från försäkringsbolaget! Rätt dåligt.

Jag ringde idag och förklarade läget för en sur tjej som sa åt mig att det inte var deras sak utan att jag skulle ta detta med min veterinär. No shit liksom...

Nu har jag mailat Mälarkliniken och nu får vi som om någon orkar läsa igenom hela hennes skadelista. Vi har sex timmars resa dit så någon får gärna tänka till innan vi packar hästen i släpet och åker dit i kyla och vinterväglag!

/C som vill ge upp men ändå inte.
 
Ja du, jag vet också alltför väl hur jobbigt det är.... :( Har haft 4 hästar varav den förste var ett sorgebarn i 6 år....han dömdes ut vid endast 8 års ålder. Nr 2 och 3 har varit kärnfriska och nu är det dags igen med nr 4....Jag har ägt honom i två år, han är nu 5 ½ år och jag har nu skrittat i 1 år och 3 månader pga infektioner, senast ehrlichia som han ännu ej är bra ifrån :cry:

Ja hur klarar man det ??? Jag har också undrat många många gånger....vissa dagar vill man bara stortjuta och det enda som mal i huvudet är vad kan jag göra för att hjälpa min häst...man letar efter alla sorters behandlingar och medikamenter som möjligen kan hjälpa. Men för mig räcker det att min häst gnäggar åt mig när jag kommer till stallet :love: för att jag ska spotta upp mig igen !!!

Men givetvis kan man ju inte hålla på i det oändliga...det kostar MASSOR av pengar att ha sjuka hästar och till sist måste man nog ta ett beslut hur länge man skall hålla på. Med min första häst bestämde jag mig när jag blev gravid att om han fortfarande är halt när jag fått barn då får han tas bort. Han hade då varit halt mer eller mindre i 6 år. Vid böjprov efter 6 månaders vila var han fortfarande halt..på alla fyra benen. Jag tog bort honom och det hörs hemskt men det kändes som en lättnad ändå, troligen för att jag hade kunnat förbereda mig en tid och jag kände att jag gjort allt vad som stod i min makt att göra. För det vill man ju, göra allt som kan göras.

Ang den häst jag har nu som dras med hälta m.m. efter sin ehrlichia infektion, ja med honom har jag fått sänka ambitionerna. Inte träna t.ex. hade tänkt ha honom som dressyrhäst men jag är glad bara jag kan skogsrida honom nu. Kan jag sen träna nångång i framtiden med honom ja då blir det bonus :).

Det värsta tycker jag iallafall är att det är så himla DYRT med alla behandlingar, mediciner osv. Just nu lägger jag ALLA pengar på min häst känns det som....

Vi får väl stötta varandra här, vi med de krassliga pållarna som vi älskar :love: över allt annat
MVH Aker
 
Hej Hej!

Jag har oxå en årgång 99 fast valack som stått konvalisent i snart 8 månader så jag förstår dig både känslomässigt och ekonomiskt inte minst.

Min Magnum han knappt att bli inriden förrens det braka. Jag har mest bara ridit i skogen rätt fram lite försiktig paddockridning fast alltid under instruktör bevakning, jag har låtit kilopraktorn kollat honom regelbundet även långt innan inridningen jag har en väl utpassad sadel som jag la ner en förmönenhet i (enligt mig, 15'000:-)
Men helt plötsligt började han protestera först trodde jag att det var unghäst trots men det var tillslut dubbelsidig hov och kotledsinflamation fram och även känningar i ena knäleden han har fram tills nu blivit sprutad 3 gånger i hov och kotleder och 1 gång i knät visst är det bättre men inte bra. I förrgår tog vi även prov på elichias får svar på onsdag....

Jag har nu bestämt såhär... Min häst är som din måste röra sig nu är han bara grinig och sur det här livet mår han inte bra av så blir han inte fullt ridbar igen då får det bli en envägsbiljett till trapaland men innan det vill jag veta att jag gjort allt i min makt för att få honom bra just nu får han medicin av vet 1 gång i veckan med ledbroskuppbyggnads medel det hjälper vissa och vissa inte sen ska han få gå hela sommaren och i sep/okt om han inte visar en klar förbättring då måste jag ge upp (han har då vilat 15 månader) Det här håller på att knäcka hästen, mig och min ekonomi man måste vara realist efter så lång tid..tror jag :crazy: men ännu har jag inte givit upp.

På nått sätt så känns det lite lättare att ändå ha tagit beslutet innombords att så här får det bli.
Det känns förjävligt men ha en 5-åring som hamster resten av livet det funkar ju inte

Lycka till med din när jag ändå kniper tummarna för min ska jag knipa dom lite extra -för din

Kramis Linda
 
Jag vet hur det är... Jag har tröstat mig med att "han är ju gammal, så det är naturligt att han inte tål så mkt länger", men även där finns ju ett problem, hur mkt skall man prova, när är det hopplöst? När ska man säga att det inte går länger? :confused: Nu har min häst blivit pensionär, och mår jättebra, får komma ut på någon tur i skogen när jag har tid, annars är det pyssel och promenader.

Men då han hade sönder båda gaffelbanden, inte kunne gå i hage, var helt knäpp om man försökte gå promenad, sprang omkring och fläkte upp sina skador igen och igen, så kändes det ganska hopplöst. Jag klarade mig och hittade viljan att kämpa vidare dels i den kärlek jag har för min häst, dels för att han är så underbart snäll och positiv.

Det verkar ju mest vara olyckshändelser som drabbat din häst - nån gång måste ju oturen ta slut! Unga hästar ÄR ju ofta klantiga. Min kliver på sig själv och lyckas få sår även i boxen. Har liksom inte koll på var han har fötterna. Men sånt brukar ju fixa till sig med åren! Så bestäm dig för att det här skall ni kämpa er igenom, nu har du redan gjort så mkt, då skadar det inte att göra lite till! :)
 
Jag vet nästan hur det känns....
Köpte en fördetta travhäst som då var 8 år...hade inte varit skadad tidigare men hann rida henne i 4 månader sen var hon halt...hade först problem att få skona på henne att sitta kvar så det tog ett tag men var ett ganska lätt problem....
Hon höll helt enkelt inte för ridning p.g.a. ledinflamationer....var hemskt att se henne stå efetrsom hon älskade att bli riden....var verkligen min älskling....efter att ha haft henne i två år insåg jag att hon aldrig mera skulle bli frisk....och sällskaps häst skulle hon aldrig fungera som...blev lessen av att inte arbeta :( Tog bort henn fast vet. knappt ville dömma ut henne...kände mig jättehemsk men vet nu att det var rätt eftersom hon mådde jättedåligt både fysiskt och phsykist...

Har nu en ny häst....lite äldre...red igång henne på 2 månader efter 1 månad och 11 dagars bete....har ridit regerlbundet.....bra underlag och har tränat hela hösten....men så i julas fick hon en inflamation i tåsträcakaren som nu inte riktigt vill bli bra....när hon har varit ute hela dagen är benet svalt och inte svullet men har hon stått inne några timmar så är benet lite varmt och lite svullet....kan ju vara ett ålderstäcken men men...hoppas på bättring :)

Visst är det orättvist att vissa ska ha sån otur...har bara haft lite otur så jag kan bara säga att jag nästan vet hur det känns........

Hoppas iallafall att det löser sig om det nu är nån tröst.....

/Jag
 
Ang försäkringsbolaget. Har du 'råd' att strunta i livvärdet? Det är ju isf ett alt. Jag tänker faktiskt göra det med V om det är det som krävs. jag VÄGRAR 'behandla ihjäl' bara för att göra bolaget nöjt. Gudarna ska veta att jag behöver pengarna, och gudarna ska veta att jag betalt HUTLÖSA summor i premier de senaste fem åren. Men jag skulle faktisk be f-bolaget fara och flyga om de vägrade döma ut om han blir dålig igen och inte svarar på behandling. Hur surt det än skulle vara så måste hur jag & hästen mår gå före pengarna. Nu är ju jag i en någon annan (väl?) sits än dig eftersom jag har en till häst i stallet, så jag sitter inte i sjön om jag inte har liversättningen att köpa en ny för.

Även om du inte släpper på bete så brukar det ändå vara lättare när det är sommar och sol etc?
 
Håller med dig Alexandra ....lite vår och sol sen är det mycket lättare att skritta ut sin konvalecenthäst. Eller bara gå ut och promenera med den :) ! Det gör vi och då blir matte lite gladare och får nytt hopp !
Kram Aker
 
Vet hur det känns...
min mammas islandshäst har sedna hon kom till oss som 2.5 åring haft problem med mage, fölningen, fick en skada i menisken som gör att hon ev. inte kommer kunnas att ridas in...vi har haft henne i 4 år....varför blir det så???
Så nu till våren får vi veta....blir det inte bättre så ska hon avlivas...stackars häst , stackars min mammam...

Sam
 
Näe, tyvärr beöver jag få ut alla pengar som går. Jag har henne ganska högt försäkrad, inte vad hon är värd men iallafall hälften. Eller värd som frisk - idag är hon ju i nte värd så mycket! :crazy:
 
Okej, jag förstår. Jag försöker undvika att försäkra mina hästar alltför högt just pga det där =) Men så är de billiga i inköp med, värre om man köper en dyrare häst. Men mer än 40 000 undviker jag att försökra mina i (om de inte kostat mer då).

Men får du en veterinär att döma ut henne tror jag INTE Bolaget krånglar!
 
Jag tvingades inse att min häst var ett osedvanligt dåligt exemplar av häst. Han höll inte ihop ens när han bara fick gå och skrota (då blev han faktiskt om möjligt ännu sämre). Sönderavlade halvblod, klena och felbygda...

Det var en oerhörd sorg och smärta att tvingas till den insikten, att det inte fanns mer att göra för honom. Men i höstas gick det inte längre, han hade blivit behandlad innan betet men försämrades trots vilan betet gav, han fick sluta sina dagar i augusti.

Jag är trygg i förvissningen att jag gjorde allt jag kunde för honom, att han hade ett drägligt liv och fick sluta sina dagar innan hela tillvaron bestod av smärta som kom och gick.
 
Kommer ner till stallet idag. Benet helt rent och hon visar ingen hälta! :)

Än kanske inte undrens tid är förbi! :angel:

Håller tummarna nu för henne & alla era andras skadedrabbade små kräk! :smirk:
 

Liknande trådar

Hästvård Min häst är född 2005 och är alltså 19 år. Jag har haft henne i 9 år. Hon kommer från Irland med okänd historia och har haft en del...
Svar
1
· Visningar
445
Senast: Sirap
·
Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
28
· Visningar
2 783
Senast: bobbbo
·
Hundträning Vi har två hundar, en OEB och en OEB/Bully. Tikar, uppvuxna tillsammans, nu 1,5 och 1,3 år. De skulle ha kastreras efter första löp men...
10 11 12
Svar
220
· Visningar
13 449
Senast: Lhas
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 010

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp