Att inte behålla askan efter avlivning?

[ako]

Enda gången jag har sparat askan efter något djur är efter gamla cockern då barnen ville begrava henne i trädgården. Annars är jag krass där- det som finns kvar är minnet…

 

[Springer]

Jag har aldrig sparat någon aska efter vare sig hund eller katt. Men det finns föremål som kan kopplas ihop med den och den hunden och som jag sparat och aldrig kommer att kunna göra mig av med.

 

[MissFideli]

Hade jag haft en tomt med bra ställe att gräva ner på, så hade jag kanske tagit hem. Men alla 3 katter jag förlorat, har blivit kvar där de är. Har inte känt att askan är viktig, minnen och nån sak räcker gott.

 

[Daff]

Jag funderar en del över hur jag ska göra när det är dags för min hund att gå vidare. Jag tror att det för min skull skulle vara väldigt bra att få ta hem henne och begrava men har inte riktigt något bra ställe. Ev i trädgården till min sommarstuga men är inte alls säker på att jag kommer äga den för evigt.

Kanske ta hem askan och sprida den någonstans men det finns inte någon klockren plats för det heller.

Jag tror att det skulle vara nyttigt för min sorgeprocess att få ha en typ av begravning där mina föräldrar och syskon var med för att känna att jag har deras stöd och att vi kan dela sorgen litegrann, vi är inte så mycket för att visa känslor annars. Är rädd att jag annars inte riktigt skulle veta vad jag skulle göra av min sorg och bli rätt ensam i den.

Ni som skriver att ni inte vill ta hem askan eller kroppen, har ni ändå någon typ av cermoni eller går ni vidare med vardagen?

Det kanske är annorlunda om man lever med någon och automatiskt har sällskap i sorgen men för mig skulle det kännas väldigt ensamt att bara få ta emot andras beklagande men inte få känna att någon delar sorgen. Jag ”gillar” iof vanliga begravningar också - att få möjlighet att prata om människan och dela minnen, att vara på en plats där sorgen är helt accepterad och att känna gemenskapen.

 

[Lhas]

Jag funderar en del över hur jag ska göra när det är dags för min hund att gå vidare. Jag tror att det för min skull skulle vara väldigt bra att få ta hem henne och begrava men har inte riktigt något bra ställe. Ev i trädgården till min sommarstuga men är inte alls säker på att jag kommer äga den för evigt.

Kanske ta hem askan och sprida den någonstans men det finns inte någon klockren plats för det heller.

Jag tror att det skulle vara nyttigt för min sorgeprocess att få ha en typ av begravning där mina föräldrar och syskon var med för att känna att jag har deras stöd och att vi kan dela sorgen litegrann, vi är inte så mycket för att visa känslor annars. Är rädd att jag annars inte riktigt skulle veta vad jag skulle göra av min sorg och bli rätt ensam i den.

Ni som skriver att ni inte vill ta hem askan eller kroppen, har ni ändå någon typ av cermoni eller går ni vidare med vardagen?

Det kanske är annorlunda om man lever med någon och automatiskt har sällskap i sorgen men för mig skulle det kännas väldigt ensamt att bara få ta emot andras beklagande men inte få känna att någon delar sorgen. Jag ”gillar” iof vanliga begravningar också - att få möjlighet att prata om människan och dela minnen, att vara på en plats där sorgen är helt accepterad och att känna gemenskapen.

Jag gick vidare med vardagen efter att ha legat och gråtit några dagar. Tog sedan år innan jag kunde se på bilder på min sista änglahund.
Lever ensam och har ingen hemma att dela sorgen med men vänner och familj tillgängliga närsomhelst ❤

 

[Lingon]

Jag funderar en del över hur jag ska göra när det är dags för min hund att gå vidare. Jag tror att det för min skull skulle vara väldigt bra att få ta hem henne och begrava men har inte riktigt något bra ställe. Ev i trädgården till min sommarstuga men är inte alls säker på att jag kommer äga den för evigt.

Kanske ta hem askan och sprida den någonstans men det finns inte någon klockren plats för det heller.

Jag tror att det skulle vara nyttigt för min sorgeprocess att få ha en typ av begravning där mina föräldrar och syskon var med för att känna att jag har deras stöd och att vi kan dela sorgen litegrann, vi är inte så mycket för att visa känslor annars. Är rädd att jag annars inte riktigt skulle veta vad jag skulle göra av min sorg och bli rätt ensam i den.

Ni som skriver att ni inte vill ta hem askan eller kroppen, har ni ändå någon typ av cermoni eller går ni vidare med vardagen?

Det kanske är annorlunda om man lever med någon och automatiskt har sällskap i sorgen men för mig skulle det kännas väldigt ensamt att bara få ta emot andras beklagande men inte få känna att någon delar sorgen. Jag ”gillar” iof vanliga begravningar också - att få möjlighet att prata om människan och dela minnen, att vara på en plats där sorgen är helt accepterad och att känna gemenskapen.

Ingen ceremoni. Jag är inte mycket för den typen av gemensamt offentligt sörjande som begravningar är. Jag sörjer helst privat med enbart min familj (man och dotter). Jag har sörjt och gått vidare med livet.

 

[Malibu_Stacy]

Jag funderar en del över hur jag ska göra när det är dags för min hund att gå vidare. Jag tror att det för min skull skulle vara väldigt bra att få ta hem henne och begrava men har inte riktigt något bra ställe. Ev i trädgården till min sommarstuga men är inte alls säker på att jag kommer äga den för evigt.

Kanske ta hem askan och sprida den någonstans men det finns inte någon klockren plats för det heller.

Jag tror att det skulle vara nyttigt för min sorgeprocess att få ha en typ av begravning där mina föräldrar och syskon var med för att känna att jag har deras stöd och att vi kan dela sorgen litegrann, vi är inte så mycket för att visa känslor annars. Är rädd att jag annars inte riktigt skulle veta vad jag skulle göra av min sorg och bli rätt ensam i den.

Ni som skriver att ni inte vill ta hem askan eller kroppen, har ni ändå någon typ av cermoni eller går ni vidare med vardagen?

Det kanske är annorlunda om man lever med någon och automatiskt har sällskap i sorgen men för mig skulle det kännas väldigt ensamt att bara få ta emot andras beklagande men inte få känna att någon delar sorgen. Jag ”gillar” iof vanliga begravningar också - att få möjlighet att prata om människan och dela minnen, att vara på en plats där sorgen är helt accepterad och att känna gemenskapen.

Ingen ceremoni, mer än att jag tände ett ljus om kvällarna vid hans foto.

 

[Blyger]

Jag funderar en del över hur jag ska göra när det är dags för min hund att gå vidare. Jag tror att det för min skull skulle vara väldigt bra att få ta hem henne och begrava men har inte riktigt något bra ställe. Ev i trädgården till min sommarstuga men är inte alls säker på att jag kommer äga den för evigt.

Kanske ta hem askan och sprida den någonstans men det finns inte någon klockren plats för det heller.

Jag tror att det skulle vara nyttigt för min sorgeprocess att få ha en typ av begravning där mina föräldrar och syskon var med för att känna att jag har deras stöd och att vi kan dela sorgen litegrann, vi är inte så mycket för att visa känslor annars. Är rädd att jag annars inte riktigt skulle veta vad jag skulle göra av min sorg och bli rätt ensam i den.

Ni som skriver att ni inte vill ta hem askan eller kroppen, har ni ändå någon typ av cermoni eller går ni vidare med vardagen?

Det kanske är annorlunda om man lever med någon och automatiskt har sällskap i sorgen men för mig skulle det kännas väldigt ensamt att bara få ta emot andras beklagande men inte få känna att någon delar sorgen. Jag ”gillar” iof vanliga begravningar också - att få möjlighet att prata om människan och dela minnen, att vara på en plats där sorgen är helt accepterad och att känna gemenskapen.

Jag har begravt två kaniner i sommarstugan och tyckte helt ärligt begravningen var väldigt jobbig och när den andra kaninen begravdes var jag inte ens med.

Däremot mådde jag rätt illa över tanken att lämna någon av dem på kliniken bara.

Så ville egentligen inte ha begravning men ville inte heller lämna kroppen. Ologiskt, kanske.

 

[cassina]

Jag sitter kvar hos vovven en stund efter sista sprutan. Säger hejdå med tungt hjärta och tar inte separat kremering. Med ett undantag, en liten valp som blev akut sjuk och dog hemma i mitt knä medan jag pratade med veterinären. Där valde jag separat kremering och hon ligger begravd på djurkyrkogården. Det kändes rätt då men inte med efterföljande vovvar.

 

[Mia_R]

Pappas burma som han köpte i mitten av 80-talet kremerades och begravdes senare med honom på en kyrkogård utanför Umeå. Det var helt rätt plats för dem båda.

 

[Snurrfian]

För mig har det aldrig känts viktigt att ta hem kropp eller urna utan jag skickar på kremering tillsammans med andra. Avskedet på plats är däremot viktigt för mig, förra hunden var otroligt jobbig att säga adjö till och jag vill inte ens tänka på den dag då det är Villes tur. Men när det väl är över så hämtar jag mig fort, tittar på bilder och minns det bra.

 

[Sel]

Fler än jag trodde som inte tar askan!
Jag kommer få hem Totte och kommer göra en liten minnesplats för honom i lägenheten ❤

Lite kl*
Jag är också förvånad faktiskt, jag trodde att det var vanligare att ta hem askan eller kroppen än att inte göra det. Jag vet att mormor inte gjorde det med sina hundar, men alla andra jag känner väl nog för att veta har antingen begravt kroppen eller hämtat aska tror jag.
Många jag känner från uppväxten hade i och för sig jakthundar som de avlivade själva och då begravdes kroppen på gården.

 

[athena_arabians]

Vi har inte tagit hem tidigare katter, det har inte känts viktigt eftersom minnena finns kvar.

Med Missia blev det annorlunda, där kände jag själv att jag ville ha med henne hem och jag hade ett bra ställe till henne. Det var den här tiden på året men det var varmt så dagen innan kunde jag gräva. Dagen efter blev det så kallt att jag aldrig hade kunnat gräva så lätt så det var väl meningen någonstans. Det var naturligtvis skitjobbigt men också väldigt fint att begrava henne själv (hon är inlindad i en varm filt ) och allt kändes verkligen rätt.

Senare den våren planterade jag en ros på hennes grav och varje gång den blommar känns det som en hälsning från henne.

 

[Fibusen]

Jag har tagit hem en hund som jag sen begravde ute i trädgården. Jag flyttade sen därifrån och jag har bara ångest över att han ”ligger där helt själv” utan sin matte. Har efter det alltid lämnat djuren och kommer fortsätta med det. Har hört att all aska sprids på en vacker äng, så jag ser det så att då får dom springa runt som galningar på ängen där och leka med varandra, bättre det än att ligga nedgrävd ensam… Jag vet att man inte ska tänka så, och det är bara ett tomt skal ändå, men det känns ändå lättare att veta att dom är där på ängen med alla andra.

Mamma tog hem askan efter hennes förrförra hund, han står i bokhyllan och nu börjar hon själv bli nervös över vad hon ska göra av den. Hon har också flyttat och känner att hon kan inte sprida ut den här, han har ju aldrig bott här eller ens rört sig här. Alternativet är att hon åker dit hon bodde förut och sprider ut han där, men där är hon ju aldrig. Hon har tjatat på mig några gånger nu att dör hon så måste jag lova att inte kasta han i soptunnan iallafall, vilket jag såklart aldrig skulle göra (jag växte också upp med den hunden) men jag vet inte själv vart jag skulle göra av han?

Hunden hon fick ta bort i somras lämnade hon där, och då fick hon dåligt samvete över att hon tog hem hunden före, men inte henne, ungefär som om hon inte betydde lika mycket. Naturligtvis är det inte så!

Jag kommer lämna Mollan också den dagen det är dags, har ingen tvekan alls på det. Tycker tanken är fin ändå att dom har världens bästa fest där på ängen och springer runt och leker, friska och pigga hela dagarna igen.

 

[Fruentimber]

Vi har alltid tagit hem, även mormor och morfar som hade kennel tog alltid hem kroppen eller urna. De hade i princip en hundkyrkogård på sin bakgård. Jag har en hund begravd på mitt ex tomt, där det nu bor någon annan. Känns lite konstigt, men det är som det är. Tre hundar står i urnor hemma hos min mamma - där hade vi gärna grävt ner dem på min mormor och morfars ställe där de en gång föddes, men det känns lite för osäkert just nu då vi inte vet vad som händer med den fastigheten framöver.

Nuvarande hundar kommer att grävas ner hemma på gården.