Det är en intressant diskussion. Jag som är hästtjej i botten men just nu inte har hästar i mitt liv, till största del mitt eget val eftersom jag kände mig frustrerad av att inte kunna lägga så mycket tid på hästar och ridning som jag ville, eftersom jag själv även vill prioritera att kunna vara med barnen och andra hobbys, men känner att jag just nu är rätt trött på makens hobby som jag anser tar för mycket tid. Egentligen anser jag inte att hobbyn i sig tar för mycket tid, men sammantaget med arbetstid, hans andra hobbys som han pratar om att han vill utöva och att aldrig riktigt veta hur länge han kommer att vara borta gör att jag blir sur.
Som exempel att vi ska åka och handla något tillsammans, maken ska bara göra sin hobby en kort sväng, det borde bara ta 1-1,5 h. Tre timmar senare ringer jag och undrar var han är? Och få då höra en massa anledningar till varför det har dragit ut på tiden, jag har full förståelse för att det kan inträffa saker som man inte har kunnat förutse men när det sker gång på gång, ja då byggs det på.
Jag har inga problem att fixa allt själv, jag kan rodda hus, barn och allt annat på egen hand, men vi har valt att leva tillsammans, jag har inte valt att vara hushållerska åt min man för att hans liv ska flyta så smidigt som möjligt, vilket gör att jag nu och då får lov att se till att han prioriterar och kompromissar för att det ska finnas plats för oss andra i hans liv också. Visst kan vi leva parallella liv och bara sova i samma säng, men då ser jag ingen anledning till att bo ihop, jag har valt min partner för att jag tycker om att umgås med honom, inte för hans snarkningar...
Så länge man bara är två i en relation så är det relativt enkelt att säga att det är bara att den andra också skaffar sig intressen, men när det kommer barn med i relationen så hamnar man i ett helt annat läge. För att få ut det man vill av sin hobby så är det få som det fungerar att ständigt ha barnen med, speciellt när de är små, visst man kan kanske ha tillräckligt med barnvakt för att båda ska kunna göra vad man vill men är det tillräckligt för barnen? Det blir liksom fler faktorer att ta hänsyn till vilket gör att en sån har diskussion är svår eftersom alla har olika relationer, och konstellationer när det gäller familjeliv, det som fungerar för en kanske inte finns på kartan för en annan.
I våran familj så är vi numera fyra som får lov att kompromissa och prioritera för att alla ska få möjlighet att utöva den/de hobbys de vill. En del intressen är det flera som har tillsammans, andra är man ensam om men alla måste få möjligheten att få göra vad de vill, även om det i vissa fall innebär att jag eller maken får göra som vi inte alls tycker är särskilt roligt, som att sitta i en idrottshall en hel dag...

Men å andra sidan så får barnen följa med på våra hobbys och ibland bita ihop för att de tycker att det är urtråkigt, ta och ge!