Det har varit lugnt ett tag. Han är mer förstående med barnen, deltar mer i familjelivet och låter bli att gå i kamp med Stora.
Men nu läggs mer press på Mellan istället. Mellan är nu helt slut av att försöka visa hänsyn mot Stora och inte trigga hen(Mellan har urkass impulskontroll, ev ADHD).
Mellan låter också det gå ut över mig med svordomar, vägran att göra det hen ska, gnäll och otrevligheter. Pappa ryter åt Mellan att hen ska skärpa sig och är stenhård med att Mellan SKA vara kvar och bli tillsagd fast jag vet att hen är i affekt och behöver vara ifred. Får hen det kommer hen av sig själv och säger förlåt sen.
Mig flinar han åt. Jag försöker vara kall, lugn, stadig, saklig i all kontakt. Han flinar och kittlas/nyps på skoj och säger att jag inte kan ta ett skämt.
Jag är bara slut. Jag gör allt för alla, fixar handel, matlagning, planering, möten, städar, tvättar, viker, sorterar, ersätter kläder som blivit urvuxna, försöker komma på aktiviteter som gör vardag och helg meningsfulla, försöker läsa av och förebygga konflikter och lugna utbrott. Jag blir slagen, sparkad, riven, knuffad och får höra vilken idiot/äckel/peddo/kärring/häxa jag är flera dagar i veckan. Jag balanserar på en knivsegg med Stora ang vad jag kan säga eller inte, vad som triggar, läsa av hen efter skoldagen, hur jag ska gränssätta när hen är dum mot syskon, att inte själv bli triggad när hen är dum mot mig. Försöker kompensera Mellan för att hen inte riktigt har hunnits med, för att hen behöver oroa sig för att Stora ska få utbrott, för att hen måste kämpa så hårt för att visa hänsyn till Stora, för att Stora är dum och säger sårande saker till hen, för att hen inte kan ha kompisar hemma eftersom Stora inte fixar det.
Jag känner nästan inget längre. Det är bara tyst i mig. Fruset. Evig vinter. Det enda jag känner är skräcken att mina barn tas ifrån mig. Och den kvävande känslan av maktlöshet. Jag VILL flytta men har inte råd. Och ingen kan hjälpa mig. Soc har vad jag förstår inte tillgång till boenden, alls. Det finns inga. De kan inte heller garantera bidrag så att jag går runt ekonomiskt på de lägenheter som trots allt finns(3
r dock)men som har en hyra som motsvarar hela min inkomst.
Ingen kan garantera att jag får behålla föräldradagarna för Lilla som pappan fört över.
Jag kan ordna annat boende och;
- söka ekonomiska bidrag och hoppas att jag får dem(handläggningstid 3 mån). Jag har inga sparpengar att leva på under tiden. Bilen är värd kanske 5000 kr. Om den går igenom besiktningen nästa vecka.
- kontakta familjerätten och försöka få till hela boendet hos mig mot umgänge dagtid/varannan helg med pappa. Detta får jag nog igenom, alla barnen vill nog vara med pappa ibland, iaf till att börja med. Tills de ser hur det blir(eller tills drt blir bra där med om han tillhör skaran som skärper sig och vi kan ha varannan vecka). Men nån garanti finns inte. OM det går igenom sitter jag bättre till ekonomiskt då jag isåfall får fullt underhåll för alla barn. Men inga garantier. Och jag kan inte göra detta medan vi bor ihop för det kommer vara som att gå genom ett krutlager med en fackla i var hand. Men jag kan inte skaffa mig ett boende som jag inte hår råd med innan.
Ett annat alternativ är att kasta ut honom och vara kvar i huset själv medan det ordnas med försäljning. Ev kan jag låna pengar privat så att jag fixar nåt halvårs amortering+ränta. Jag bör kunna säga bostadsbidrag också. Och få underhåll. Men det hänger på om jag KAN kasta ut honom, juridiskt. Han äger trots allt också bostaden. Jag skulle behöva diskutera de här alternativen med handläggarna på soc. Men jag vågar inte för jag är rädd att de feltolkar eller nåt om jag erkänner hur otroligt dåligt jag också mår.
Ingen vet att jag ibland tänker tanken att bara få slippa allt. Om jag haft sömntabletter hemma. Att bara få försvinna iväg. Låta soc ta barnen och sen bara slippa allt.
Det är tanken på att barnen kommer ta på sig skulden som(och drt faktum att jag inte har tillgång till annat än Alvedon och Pepcid Duo) hindrar mig.
Och att jag SER en annan framtid för oss. Jag kan bara inte ta oss dit. Men den finns där. Och om jag nånsin kommer dit, jäklar vad vi ska hoppa i sängen då!!! Och fulsjunga och tokdansa och skita totalt i vad nån jävel tycker. Vi ska göra allt det vi inte kan nu. Jag ska älska och pyssla om och busa med mina ungar tills de fattar att de är bra som de är, att de alltid, för evigt har min kärlek vad som än händer. Även om de säger "jävla kärring" ibland. Även om det f0r dålig betyg. Även om läxan är för svår. Även om det grälar med en kompis. Även om det råkat ha sönder nåt. Jag ska njuta av att slippa ha panik för alla små missöden. Jag ska bara få oss dit fast jag inte kan. Fast jag bara vill försvinna. Jag önskar att han skulle slå mig. Ge sig på mig riktigt rejält. Så att jag kunde få slå honom sönder och samman i självförsvar. För det här är värre. Det syns inte. Hörs inte utanför hemmets väggar. Jag är så trasig inombords men måste låtsas att allt är bra för de gånger jag delat med mig har ingen riktigt trott mig. För han är så trevlig, snäll, hjälpsam, uppskattad på arbetsplatsen. Han var med på lokalradio som "välgörenhetsprofil" som förbättrat vardagen för så många.
INTE FÖR OSS! INTE FÖR SIN EGEN FAMILJ. VI ÄLSKAR HONOM MEN HAN ÄR VÅR DEMON.
Gällande dina möjligheter att ventilera och bolla olika alternativ, finns det möjlighet för dig att via socialtjänsten försöka få en egen kontakt med familjebehandlare? Med mer fokus på din egen roll i situationen som är och att stötta dig i helheten kring familjen. Förstår att det kan kännas svårt att diskutera de frågorna direkt med era socialsekreterare.
