Att lämna i smyg

[Palermo]

Jag ska chatta med kvinnojouren i eftermiddag. Det känns nervöst. Men okej. Jag hoppas att han jobbar... Så att jag slipper hålla koll på att han inte ser.
Jag klamrar mig fast vid ett pyttelitet hopp om att skyddsnätet ska funka. Att myndigheterna ska se att jag inte är den felande parten. Att det som ska hjälpa faktiskt gör det istället för stjälper. Sparkar på den som redan ligger.

Jag tror att mycket av din rädsla för myndigheter kommer från mannen, eller förstärks av mannen.

Precis som @Tantan beskriver, har jag också erfarenhet av ett ex som försökte övertyga allt och alla på alla nivåer om att jag var typ totalt galen och knappt visste vad jag gjorde. Men det har ingen som helst betydelse om mannen gör så, sos och alla andra vet mycket väl att det där handlar om mannen själv, hans utspel, hans sätt att få kontroll över situationen. Det är ju bara du (och barnen) som är formade av hans maktspel, andra personer är inte det.

Om jag inte minns fel, så tyckte både @Tantan s ex och mitt ex att bara det att hon resp jag ville separera i sig var symtom på galenskap. Det handlar naturligtvis INTE om kvinnans psykiska tillstånd, utan är ett utspel från mannens sida för att behålla kontrollen och makten.

Din man är inte det minsta unik.

 

[Jahaja]

Angående soc; jag kan inte öppet beskriva men han har haft kontakt med dem innan och är omtyckt där. Jag också visserligen men inte lika mycket.

Annars... Jag borde ha sett det här. Jag borde ha reagerat för ett decennium sedan. Jag borde ha bett honom dra åt helvete redan när han kallade första vännen(som råkade vara man)för psykiskt sjuk.
Jag borde reagerat för varje vän han hittade fel på.
Jag borde reagerat när han blev så kränkt av att inte få hämta och lämna mig på jobbet.
Jag borde reagerat varje gång han stack iväg till en kompis/fest/ut på krogen fast jag grät och bad honom stanna hemma.
Jag borde reagerat när började söka jobb på mina arbetsplatser.
Jag borde reagerat när han så envist hävdar att jag gör mina barn illa genom att ha det yrke jag har.
Jag borde reagerat varje gång han lovade barnen saker och sedan gjorde sig upptagen utan att ens säga nåt alls till barnet i fråga.
Jag borde reagerat när HAN SJÄLV påpekade att jag rycker till när han rör vid mig.
Jag borde reagerat första gången nåt barn gömde sig i trädgården hellre än komma till oss och berätta att hen gjort nåt dumt.
Jag borde reagerat när jag chockade mig själv med att be BARNEN bita ihop och inte vara så känslosamma för att pappa är stressad.
Jag borde reagerat när han började säga till mig att jag borde gå och lägga mig/duscha/gå in/klä på mig varmare etc och bli upprörd om jag valde att inte göra som han föreslog.
Jag borde reagerat när han inte hade några problem att ha sex med mig fast jag sagt att jag ville prata om nåt som hänt och grät och han sen kunde vända sig om och somna.
Jag borde reagerat då och då och då och då. Hundratals tillfällen som jag borde ha sagt att NU RÄCKER DET. Jag borde så mycket... Jag borde ha pensionssparat också

 

[Blyger]

Du kan inte förändra det som hänt men du kan förändra framtiden

 

[Görel]

Angående soc; jag kan inte öppet beskriva men han har haft kontakt med dem innan och är omtyckt där. Jag också visserligen men inte lika mycket.

Annars... Jag borde ha sett det här. Jag borde ha reagerat för ett decennium sedan. Jag borde ha bett honom dra åt helvete redan när han kallade första vännen(som råkade vara man)för psykiskt sjuk.
Jag borde reagerat för varje vän han hittade fel på.
Jag borde reagerat när han blev så kränkt av att inte få hämta och lämna mig på jobbet.
Jag borde reagerat varje gång han stack iväg till en kompis/fest/ut på krogen fast jag grät och bad honom stanna hemma.
Jag borde reagerat när började söka jobb på mina arbetsplatser.
Jag borde reagerat när han så envist hävdar att jag gör mina barn illa genom att ha det yrke jag har.
Jag borde reagerat varje gång han lovade barnen saker och sedan gjorde sig upptagen utan att ens säga nåt alls till barnet i fråga.
Jag borde reagerat när HAN SJÄLV påpekade att jag rycker till när han rör vid mig.
Jag borde reagerat första gången nåt barn gömde sig i trädgården hellre än komma till oss och berätta att hen gjort nåt dumt.
Jag borde reagerat när jag chockade mig själv med att be BARNEN bita ihop och inte vara så känslosamma för att pappa är stressad.
Jag borde reagerat när han började säga till mig att jag borde gå och lägga mig/duscha/gå in/klä på mig varmare etc och bli upprörd om jag valde att inte göra som han föreslog.
Jag borde reagerat när han inte hade några problem att ha sex med mig fast jag sagt att jag ville prata om nåt som hänt och grät och han sen kunde vända sig om och somna.
Jag borde reagerat då och då och då och då. Hundratals tillfällen som jag borde ha sagt att NU RÄCKER DET. Jag borde så mycket... Jag borde ha pensionssparat också

Slå inte på dig själv. Det du har utsatts för brukar kallas normaliseringsprocessen. Han har valt att manipulera dig för att ha makt över dig.

 

[jemeni]

Det är alltid lätt att vara efterklok.
Det är alltid lättare att se varningssignaler i efterhand än när man är mitt i det.

Grubbla inte över att du skulle ha gjort annorlunda.
Viktigaste är att du har upptäck det nu och tar dig och dina barn ur detta på något sätt.

 

[Migo]

Angående soc; jag kan inte öppet beskriva men han har haft kontakt med dem innan och är omtyckt där. Jag också visserligen men inte lika mycket.

Annars... Jag borde ha sett det här. Jag borde ha reagerat för ett decennium sedan. Jag borde ha bett honom dra åt helvete redan när han kallade första vännen(som råkade vara man)för psykiskt sjuk.
Jag borde reagerat för varje vän han hittade fel på.
Jag borde reagerat när han blev så kränkt av att inte få hämta och lämna mig på jobbet.
Jag borde reagerat varje gång han stack iväg till en kompis/fest/ut på krogen fast jag grät och bad honom stanna hemma.
Jag borde reagerat när började söka jobb på mina arbetsplatser.
Jag borde reagerat när han så envist hävdar att jag gör mina barn illa genom att ha det yrke jag har.
Jag borde reagerat varje gång han lovade barnen saker och sedan gjorde sig upptagen utan att ens säga nåt alls till barnet i fråga.
Jag borde reagerat när HAN SJÄLV påpekade att jag rycker till när han rör vid mig.
Jag borde reagerat första gången nåt barn gömde sig i trädgården hellre än komma till oss och berätta att hen gjort nåt dumt.
Jag borde reagerat när jag chockade mig själv med att be BARNEN bita ihop och inte vara så känslosamma för att pappa är stressad.
Jag borde reagerat när han började säga till mig att jag borde gå och lägga mig/duscha/gå in/klä på mig varmare etc och bli upprörd om jag valde att inte göra som han föreslog.
Jag borde reagerat när han inte hade några problem att ha sex med mig fast jag sagt att jag ville prata om nåt som hänt och grät och han sen kunde vända sig om och somna.
Jag borde reagerat då och då och då och då. Hundratals tillfällen som jag borde ha sagt att NU RÄCKER DET. Jag borde så mycket... Jag borde ha pensionssparat också

"Borde" är ett meningslöst ord som bara skuldbelägger och ökar skillnaden mellan "vem du tror du skulle vart om du var perfekt" och den du är.

Nu kan du - var här och nu!

 

[Palermo]

Angående soc; jag kan inte öppet beskriva men han har haft kontakt med dem innan och är omtyckt där. Jag också visserligen men inte lika mycket.

Annars... Jag borde ha sett det här. Jag borde ha reagerat för ett decennium sedan. Jag borde ha bett honom dra åt helvete redan när han kallade första vännen(som råkade vara man)för psykiskt sjuk.
Jag borde reagerat för varje vän han hittade fel på.
Jag borde reagerat när han blev så kränkt av att inte få hämta och lämna mig på jobbet.
Jag borde reagerat varje gång han stack iväg till en kompis/fest/ut på krogen fast jag grät och bad honom stanna hemma.
Jag borde reagerat när började söka jobb på mina arbetsplatser.
Jag borde reagerat när han så envist hävdar att jag gör mina barn illa genom att ha det yrke jag har.
Jag borde reagerat varje gång han lovade barnen saker och sedan gjorde sig upptagen utan att ens säga nåt alls till barnet i fråga.
Jag borde reagerat när HAN SJÄLV påpekade att jag rycker till när han rör vid mig.
Jag borde reagerat första gången nåt barn gömde sig i trädgården hellre än komma till oss och berätta att hen gjort nåt dumt.
Jag borde reagerat när jag chockade mig själv med att be BARNEN bita ihop och inte vara så känslosamma för att pappa är stressad.
Jag borde reagerat när han började säga till mig att jag borde gå och lägga mig/duscha/gå in/klä på mig varmare etc och bli upprörd om jag valde att inte göra som han föreslog.
Jag borde reagerat när han inte hade några problem att ha sex med mig fast jag sagt att jag ville prata om nåt som hänt och grät och han sen kunde vända sig om och somna.
Jag borde reagerat då och då och då och då. Hundratals tillfällen som jag borde ha sagt att NU RÄCKER DET. Jag borde så mycket... Jag borde ha pensionssparat också

Förutom det de andra har skrivit om vad du "borde" ha gjort - jag håller med dem. Och HAN borde inte ha skapat den här situationen!

Jag fattar att det känns jobbigt med soc. Men det handlar inte om att vara omtyckt av dem. Det är helt ovidkommande, och din bild kan även där vara formad av honom.

 

[Mirre]

Ta hjälp av din arbetsgivare, kollegor och kanske även skolan och berätta hur ni har det och att ni behöver akut boende. Det kan finnas någon som har någonting, en sommarstuga eller vad som helst som ni kan vara i så länge. Be någon du har förtroende för att leta möbler och annat på till exempel köp och säljsidor. På så sätt kommer det inte fram till honom att det är du som är på väg bort om han skulle se det. Organisationer som Giving People är väldigt bra och där är man anonym. Det kommer aldrig ut vem som söker hjälpen utan det står bara t.ex. "Kvinna, 35 år med 2 barn 7 och 9 år. Behöver kläder till flicka str xxx och matkasse/presentkort" Den som vill hjälpa kontaktar sedan Giving people som förmedlar hjälpen vidare. Jag har fått hjälp därifrån en gång. Även kyrkan kan hjälpa till med till exempel matkasse.
Vi kan ha kläder att skicka beroende på hur gamla dina barn är. Mina troll är 17, 13 och 6 och vi har massor som de växt ur och inte använder. Vi bor utanför Örebro men kan även skicka såklart.

 

[skiesabove]

. Organisationer som Giving People är väldigt bra och där är man anonym. Det kommer aldrig ut vem som söker hjälpen utan det står bara t.ex. "Kvinna, 35 år med 2 barn 7 och 9 år. Behöver kläder till flicka str xxx och matkasse/presentkort" Den som vill hjälpa kontaktar sedan Giving people som förmedlar hjälpen vidare. Jag har fått hjälp därifrån en gång. Även kyrkan kan hjälpa till med till exempel matkasse.
Vi kan ha kläder att skicka beroende på hur gamla dina barn är. Mina troll är 17, 13 och 6 och vi har massor som de växt ur och inte använder. Vi bor utanför Örebro men kan även skicka såklart.

Vilken bra idé!

Jag har MASSOR med barnkläder år 0-9 som jag tänkt köra till återvinningen pga orkar inte lägga ut på annons.

Jag borde kontakta Giving People och Vilda Kidz istället!

Och TS, jag kan posta ett paket till dig om du vill, bara säg vad du behöver.

 

[Jahaja]

Jag insåg precis att han ju kommer vägra att föra över föräldradagar till mig... Så till hösten måste jag lämna bebis hos honom.... Skit skit skit skit med allt.

 

[Jahaja]

Tack snälla ni för alla tips och erbjudanden. Jag bara... Allt håller på att rasa för mig.

 

[Palermo]

Jag insåg precis att han ju kommer vägra att föra över föräldradagar till mig... Så till hösten måste jag lämna bebis hos honom.... Skit skit skit skit med allt.

Andas. Prata med kvinnojour, FK, bvc.

De jag känner som varit separerade med bebis, så har bebisen bott hos mamman och så har det hanterats på något genomförbart sätt.

 

[Galant]

Här är en till som jobbat inom socialtjänsten med barn och ungdomar i 30 år. Din historia följer det vanliga mönstret och är på intet sätt unik. Vi ser och förstår vad som hänt. Jag har aldrig stött på något barn eller ungdom som tagits från sina föräldrar lättvindigt. Det jag däremot har stött på är många ungdomar med psykisk ohälsa som vuxit upp i osunda hem där en eller två föräldrar på olika sätt utsatt dem för situationer som inte varit bra för dem. Det dessa ungdomar ofta frågar mig är varför ingen vuxen sett dem och hjälpt dem. Varför inte de varit värda en glad uppväxt med stödjande föräldrar. De har också ofta frågor om sitt eget värde och om det inte vore bättre att bara få dö och varför deras föräldrar skaffat dem när de i alla fall inte tycker om dem. Mitt hjärta blöder för dina barn som sitter fast i ett sammanhang de inte på något sätt kan ta sig ur. De har inte valt något av det här och så länge du stannar är de fast utan möjlighet att undkomma. Jag har svårt att tro att det är vad du vill ge dem så ta dig bort från det här osunda förhållandet. Den väg du nu följer leder till, i bästa fall, att någon som jag kommer få lyssna till dina barns frågor. Se deras sorg och kamp för att läka de sår de fått av sin uppväxt.

 

[monster1]

Jag tänker för barnens skulle och som en som växt upp med en arg förälder att det är bättre att kunna få lugn och ro halva tiden än ingen tid alls. Nu måste ju både du och barnen leva livet på helspänn, om du separerar kommer de ha ett hem där de kan känna sig trygga även om det andra hemmet möjligen blir mer otryggt. Nu har de inget tryggt hem alls.

 

[Rumpnissen]

Tack snälla ni för alla tips och erbjudanden. Jag bara... Allt håller på att rasa för mig.

Du har redan fått så många kloka svar – det här är bara ännu ett som vill säga samma sak:

Du blir utsatt för våld. Och det är viktigt att säga det tydligt. För det handlar inte bara om fysiskt våld. Psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld är minst lika allvarligt – ofta värre. Det du beskriver följer mönstret på en normaliseringsprocess, precis så som det ser ut för otaliga kvinnor i samma situation. Det är inte ovanligt. Men det är alltid otroligt allvarligt.

Det är inte ditt fel att du inte lämnat än. Det är inte du som borde ha gjort mer, eller gjort annorlunda. Ansvaret är helt och hållet hans.

Du nämner att han är en lokal profil, omtyckt och välkänd. Jag förstår att det gör situationen ännu svårare. Men vi som arbetar med eller har kunskap om våld i nära relationer vet att våldsamma män finns i alla samhällsskikt, alla yrken, alla typer av familjer. Det finns inte en ”viss sorts” män som slår eller kontrollerar. Det är vanligare än många tror. "I de lugnaste vatten", som man brukar säga.

Socialtjänsten finns där för dig – och för dina barn. Jag vet att det finns skräckhistorier, men jag tror de ofta sprids av personer med dunkla avsikter. Socialtjänsten har kunskap om våld i nära relationer, barns behov och hur man skyddar och stöttar i exakt sådana här situationer. Om steget dit känns för stort just nu, finns kvinnojouren. De har både kunskap, erfarenhet och förståelse – och de vet precis vad du går igenom.

Jag vet att det kanske inte hjälper just nu. Men du ska veta: Du är inte ensam. Hundratals, tusentals kvinnor har varit där du är. Jag har aldrig hört någon säga att hon ångrat att hon lämnade.

Samtidigt är det också sant att just det ögonblicket – att lämna – är det farligaste. Därför måste det få ske med stöd, skydd och rätt hjälp omkring dig. Och det finns hjälp att få.

Jag vet inte var i landet du bor. På boendepriserna låter det inte som här – men jag finns i Hallands inland, bara ett pm bort om du någon gång skulle behöva det.

 

[Sleepan]

Jag insåg precis att han ju kommer vägra att föra över föräldradagar till mig... Så till hösten måste jag lämna bebis hos honom.... Skit skit skit skit med allt.

Kommer han ens vilja det? Han låter inte som den typiska mannen som vill vara föräldraledig.

 

[SaraXX]

Och de anmälde inte direkt?

Jag var anonym.

 

[tanten]

JAG tror vi skulle klara oss i en rackars husvagn ett år om vi bara fick lugn! Jag oroar mig enbart för soc. När de blir inblandade tappar man kontrollen helt som förälder och får ta vad som erbjuds.

Jag tror du matats med skräckpropanganda?

Läs vad kloka @Görel skriver!
Socialtjänsten vill ingen illa och som hon skriver så sker kontakten med dig. Partner behöver inte godkänna eller diskutera Eller ens veta nåt.

(Glöm inte att våld är mycket mer än fysisk misshandel.)

 

[mamman]

Det ä

DET KOMMER INTE VARA ett problem med soc att dom delar rum, att du delar sovrum med dom eller att du sover i vardagsrummet.
Jag får spunk på folk som skrämmer upp folk i sköra situationer på falska grunder.

Jag förstår inte riktigt varför du svarar på mitt inlägg på det här sättet? Jag skriver ju att de får dela ( men med andra ord) som reaktion på inlägg som hävdade motsatsen

 

[Tantan]

Jag tror att mycket av din rädsla för myndigheter kommer från mannen, eller förstärks av mannen.

Precis som @Tantan beskriver, har jag också erfarenhet av ett ex som försökte övertyga allt och alla på alla nivåer om att jag var typ totalt galen och knappt visste vad jag gjorde. Men det har ingen som helst betydelse om mannen gör så, sos och alla andra vet mycket väl att det där handlar om mannen själv, hans utspel, hans sätt att få kontroll över situationen. Det är ju bara du (och barnen) som är formade av hans maktspel, andra personer är inte det.

Om jag inte minns fel, så tyckte både @Tantan s ex och mitt ex att bara det att hon resp jag ville separera i sig var symtom på galenskap. Det handlar naturligtvis INTE om kvinnans psykiska tillstånd, utan är ett utspel från mannens sida för att behålla kontrollen och makten.

Din man är inte det minsta unik.

Exakt.

Tilläggas kan att jag också har arbetat inom socialtjänsten. I mitt nuvarande arbete stöter jag på sånt här hela tiden. Det är vanligare än man tror.