Att lämna i smyg

[Keb71]

Har du barnen på heltid ska du få underhåll. Så lova inte bort några pengar.

Även vid växelvist boende ska den som barnen bor mest hos erhålla underhåll från den andra föräldern; det räknas ut efter en procentsats upp till strax under 50%.

 

[Jahaja]

Jag kommer begära 75% av boendet. Minst. Stora vill inte träffa pappa just nu. Eller ens prata i telefon. Hen känner sig så sviken och ledsen och arg. Hen har frågat flera gånger vad som händer om pappa dyker upp och vill tvinga hen att följa med. Och om hen verkligen måste bo med pappa. Att hen inte vill det. Att om jag och pappa ska skiljas så vill Stora bara bo med mig och kanske träffa pappa och typ fika eller ta en promenad ibland. Ska vi inte skiljas vill Stora hellere bo i familjehem. Bara hen inte måste bo i samma hus som pappa igen.

Mellan fick en ångest attack och satt och skrek att hen skulle dö igår. Att hen inte kunde andas. Jag fick lämna Stora ansvarig för Lilla och sitta med Mellan på köksgolvet i 40 min och prata ner ångesten. Det har aldrig hänt förr. När känslor äntligen får kännas?

Det börjar starkt, livet som ensamstående. Jag är helt slut. Fast det är väl som vanligt iofs. Det känns som att sköta en bikupa med upprörda små bin som surrar runt mig hela tiden. Men jag slipper tassa på tå. Slipper lyssna efter uppblossande konflikter mellan barn och pappa. Slipper försöka förutse vad pappa kan bli irriterad över. Behöver inte laga en extra maträtt för att pappa inte tänker äta samma som vi. Behöver inte trösta nån som fått skäll för nåt de inte fattar.

 

[SiZo]

Jag kommer begära 75% av boendet. Minst. Stora vill inte träffa pappa just nu. Eller ens prata i telefon. Hen känner sig så sviken och ledsen och arg. Hen har frågat flera gånger vad som händer om pappa dyker upp och vill tvinga hen att följa med. Och om hen verkligen måste bo med pappa. Att hen inte vill det. Att om jag och pappa ska skiljas så vill Stora bara bo med mig och kanske träffa pappa och typ fika eller ta en promenad ibland. Ska vi inte skiljas vill Stora hellere bo i familjehem. Bara hen inte måste bo i samma hus som pappa igen.

Mellan fick en ångest attack och satt och skrek att hen skulle dö igår. Att hen inte kunde andas. Jag fick lämna Stora ansvarig för Lilla och sitta med Mellan på köksgolvet i 40 min och prata ner ångesten. Det har aldrig hänt förr. När känslor äntligen får kännas?

Det börjar starkt, livet som ensamstående. Jag är helt slut. Fast det är väl som vanligt iofs. Det känns som att sköta en bikupa med upprörda små bin som surrar runt mig hela tiden. Men jag slipper tassa på tå. Slipper lyssna efter uppblossande konflikter mellan barn och pappa. Slipper försöka förutse vad pappa kan bli irriterad över. Behöver inte laga en extra maträtt för att pappa inte tänker äta samma som vi. Behöver inte trösta nån som fått skäll för nåt de inte fattar.

Barn som är så gamla att de kan fatta beslut själva får bestämma själva. Bra att ha i bakhuvudet.

Min kompis visste inte det som då 11åring, tills jag berättade det för henne. Och vipps så bytte hon vilken förälder hon bodde hos.

 

[Bulldoozer]

Jag kommer begära 75% av boendet. Minst. Stora vill inte träffa pappa just nu. Eller ens prata i telefon. Hen känner sig så sviken och ledsen och arg. Hen har frågat flera gånger vad som händer om pappa dyker upp och vill tvinga hen att följa med. Och om hen verkligen måste bo med pappa. Att hen inte vill det. Att om jag och pappa ska skiljas så vill Stora bara bo med mig och kanske träffa pappa och typ fika eller ta en promenad ibland. Ska vi inte skiljas vill Stora hellere bo i familjehem. Bara hen inte måste bo i samma hus som pappa igen.

Mellan fick en ångest attack och satt och skrek att hen skulle dö igår. Att hen inte kunde andas. Jag fick lämna Stora ansvarig för Lilla och sitta med Mellan på köksgolvet i 40 min och prata ner ångesten. Det har aldrig hänt förr. När känslor äntligen får kännas?

Det börjar starkt, livet som ensamstående. Jag är helt slut. Fast det är väl som vanligt iofs. Det känns som att sköta en bikupa med upprörda små bin som surrar runt mig hela tiden. Men jag slipper tassa på tå. Slipper lyssna efter uppblossande konflikter mellan barn och pappa. Slipper försöka förutse vad pappa kan bli irriterad över. Behöver inte laga en extra maträtt för att pappa inte tänker äta samma som vi. Behöver inte trösta nån som fått skäll för nåt de inte fattar.

Du gör det bästa för dina barn.
Själv är jag och syskonen uppväxta i ett sånt hem där man var tvungen att tassa på tå. Husets herre kom hem och gormade om damtussar i hörnet fast huset var skinande rent, bytte kanal på TVn när han gick förbi fast han själv inte skulle titta på nåt, skrek på en för att man varit ute, skrek på en för att man satt på sitt rum.. Det spelade ingen roll hur städat det var, hur mycket han passades upp på för han hittade alltid fel annars hittade han på nåt som var fel. Min äldsta bror slängde han i golvet för jämnan för han sa emot (starkt svart och vitt tänk hos min bror gjorde att han inte kunde ta orättvisor) tills han blev så stor att han inte vågade.
Tyvärr var vi nästan vuxna när vi till slut blev av med honom och det präglade första åren av mitt vuxna liv mycket negativt. Min bror kom aldrig över uppväxten, tyvärr, vilket bidragit till att han i princip sabbat hela sitt vuxna liv.

Vi var fattiga som kyrkråttor efter separationen men mådde 1000 gånger bättre av att leva på havregrynsgröt och soppa än att ha gubbeländet i huset. Jag är lättad å dina barns vägnar, de förtjänar en uppväxt där de kan andas och våga vara sig själva .

 

[Rugge]

Låt barnen få känna. Äntligen kan de få utlopp.
Det finns inget facit för hur du ska hantera allt, du gör ditt absolut yttersta för dina barn.
Det är okej att inte vara tillräckligt. Men var inte rädd för att be om och ta emot stöd
Du är så stark!!

 

[Tualma]

Jag grät en skvätt av lättnad när jag läste hur du satt ner foten, @Jahaja.
Det i sig är läkande för dina barn. Det kommer att vara tumultartat, kaos och känslor överallt nu ett tag framöver. Och det är så det behöver få vara. Och vet du, det gäller inte bara barnen, utan dig också. Gråt tillsammans, svär och förbanna. Det lösgör, öppnar upp för att ni också ska kunna skratta och må bra tillsammans.
Är det något jag har lärt mig av vår familjs kris, så är det det. Att vara stark för sina barn innebär inte att stänga ute sina egna känslor. Tvärtom.

 

[sidensvans]

Jag grät en skvätt av lättnad när jag läste hur du satt ner foten, @Jahaja.
Det i sig är läkande för dina barn. Det kommer att vara tumultartat, kaos och känslor överallt nu ett tag framöver. Och det är så det behöver få vara. Och vet du, det gäller inte bara barnen, utan dig också. Gråt tillsammans, svär och förbanna. Det lösgör, öppnar upp för att ni också ska kunna skratta och må bra tillsammans.
Är det något jag har lärt mig av vår familjs kris, så är det det. Att vara stark för sina barn innebär inte att stänga ute sina egna känslor. Tvärtom.

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

 

[the_connemara]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Jag kommer aldrig förstå detta sätt att komma in I en tråd som första inlägg?

 

[Lavinia]

Jag blir så glad för din och barnens skull!
Äntligen kommer ni få chans att läka och vara er själva.

Det kommer vara tufft, men ni klarar det. Ni har varandra .

 

[Tualma]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Ja, men visst. För att normalisera psykisk misshandel och trycka undan känslor brukar vara ett jättebra koncept för att hantera en dylik krissituation.

I det här läget, när mamman har, slätat över, försökt mildra otaliga överträdelser mot såväl barnen som henne själv, är det tvärtom att vara ärlig med sina känslor det som kommer att hjälpa till att läka såren. Och gråta, svära och förbanna kan man även göra över sig själv, att man lårit det hända och över en situation och en tillvaro som inte blev vad man hade önskat, över att den man älskar inte var den man trodde och ville...
Barnens relation med sin pappa, om de vill ha någon är något för ett senare skede. En relation där ena parten är kuvad, är ingen hälsosam relation.
En relation som växer fram ur ärlighet, med andra/nya glasögon än de ett barn har som lever under en förälders nyckfulla förtryck, har större chans att bli en relation där barnet kan må bra, känna att dess gränser ska respekteras.
Tro mig. Jag vet. Jag är en dotter som har genomlidit en skärseld och kommit ut på andra sidan.
Jag är också en mamma till barn som mött en annan typ av livskris och trauma.

@Jahaja . Du gör SÅ rätt här och nu. Lita på dina instinkter.

 

[tanten]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Återfår innebär att den funnits.
Det vet vi väl inte?

 

[Otherside]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Inte alla har båda föräldrarna i sina liv för alltid. Ibland är det nödvändigt att välja bort en som förgiftar ens liv. Alla relationer är inte goda och det behöver de inte heller vara, och då kan man avsluta den.

I det här läget tycker jag man ska tillåta sig att vädra precis alla känslor utan spärrar. Äntligen. Efter att ha hållit dem nedtryckta och stått ut i så många år. Ts får absolut inte förbjuda såna yttringar, då blir hon bara en förlängning av hans förtryck och traumat löper vidare.

Detta är rentav viktigt innan man kan gå vidare och börja läka, börja få ett bra liv. Släpp ut ALLT! Inga känslor är förbjudna.

 

[Anna-Bella]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Vara far innebär faktiskt mer än att bidra med DNA. Kanske vill de ha en relation med sin far, kanske inte. Men man kan inte förutsätta ATT det går att ha en god relation med en förälder bara för att det är ens förälder. Jag sa upp kontakten med min far när jag var 14 år och vidhåller att det är ett av de bästa besluten jag tagit. Varför skulle jag fortsätta ha kontakt med en människa som betedde sig så illa bara för att vi delar DNA?

 

[MJLee]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

I en 'vanlig' separation kan jag se din poäng, men det här är ingen normal separation. Det är helt andra omständigheter som råder. Uppenbart är att iaf den äldsta absolut inte vill ha en relation till pappan, vilket ska respekteras och hen ska inte få dåligt samvete över att hen inte vill ha något att göra med personen som psykiskt och ibland fysiskt misshandlat hen. De andra barnen får själva bestämma sig för om de vill ha något med pappan att göra. Ett delat DNA har mycket lite att göra med vem som är pappa och mamma. Föräldrar är trygghet, en ovillkorlig kärlek, tålamod, värme. Allt det TS är och det den sk pappan inte är.

 

[Irrbloss]

Oavsett hur usel och elak make han har varit, så tycker jag inte att du ska svära och förbanna honom inför dina barn. Han kommer att vara deras far resten av livet, och ju fortare de återfår en god relation till honom desto bättre.

Men jisses, har du läst tråden överhuvudtaget? Det har av allt att döma aldrig funnits en bra relation och barnen ska inte behöva se karln igen om de inte vill. Och ingen ska behöva lägga locket på känslorna efter ett sånt här trauma pga "tänk om". Ja, tänk om han hade betett sig som folk istället? Men han har varit fruktansvärd, och varken TS eller barnen är skyldiga honom nånting om han så krälar på sina bara knän och ber om förlåtelse i framtiden.

 

[Jahaja]

Svarar alla i ett inlägg.

Alla känslor är okej. Jag uppmuntrar dem att prata om vad de känner("men mamma du bryr dig fööör mycket!" säger Mellan)och att man kan känna flera saker samtidigt. Man kan vara väldigt arg och besviken på pappa men ändå sakna honom. Man kan vara arg på någon man älskar. Jag har varit öppen med att jag också är arg och besviken på pappa men att de inte behöver vara det. Jag har också nämnt att det fanns fler anledningar att jag blev så arg än de som har med barnen att göra. Att vi hade andra konflikter helt enkelt men som är bara mellan mig och pappa.

Jag har fått gränssätta Stora lite idag då hen vaktar mig som en hök och blir fruktansvärt avundsjuk så fort jag umgås med de andra barnen. Samt aggressiv mot mig när jag gränssatt och då skrämt Mellan med sitt skrikande och svärande och kastande av saker. Men har försökt få fram budskapet att hens känslor är naturliga och får finnas men att hen inte får skrämmas.

Pappan har kontaktat mig. Igår och idag för att fråga hur barnen mår och om vi behöver nåt. Jag har svarat med barnens hälsostatus(vi är förkylda)och vad jag gör för att lindra symtomen. Och att vi har allt vi behöver hemma.
I eftermiddags surnade han till. Han ringde först videosamtal till mig ett par gånger som jag inte svarade på. Sen sms om jag kunde ringa videosamtal så han får prata med barnen för han saknar dem. Jag svarade att jag inte kommer ringa några videosamtal och att barnen har tillgång till sina mobiler och kan ringa när de vill.
Såg sen när jag kollade deras mobiler att han ringt dem några gånger både igår och idag. Mellan hade fått sms med massa hjärtan också, det har aldrig hänt förr. Inget av barnen har sagt nåt till mig och ingen av dem har svarat honom...
Jag ska prata med Mellan imorgon om ifall hen vill prata med pappa i telefon. Kanske har hen velat svara, iaf lite grann, men oroat sig för att få skäll Risk att pappa börjar ordna med erbjudanden om att hämta Mellan eller vilja prata med Stora eller mig. Eller att saknaden gör Mellan ledsen och hen ber pappa komma hem och så står vi där med en ny konflikt. Som Mellan kommer känna sig skyldig till... Mellan har ju inte varit lika illa utsatt och vill bara att allt ska bli som vanligt... Jag vet inte hur jag ska göra faktiskt...

Angående att förbanna och svära över pappa: jag försöker fokusera på beteendet som orsakat det här. Inte personen. Även om Stora är jättearg just nu och Mellan nog också är ledsen på pappa så är han en del av dem. De delar drag både fysiskt och mentalt; att svära över honom skulle vara att säga att jag inte älskar hela barnen. Att jag ångrar dem.
Jag känner själv väldigt lite. Försöker hålla alla flytande och oroar mig främst över ekonomin och hur jag ska ro iland att de bor(åtminstone mest)hos mig.

 

[BornAgain]

Jag hade en pappa som absolut inte var bra för oss barn och det har hämmat mig hela mitt liv. Han ville nog inte illa och hade behövt stöd själv, men hade jag kunnat resa i tiden hade jag nog ändå åkt tillbaka och sett till att han försvann ur våra liv.

Jag tycker som vuxen synd om och om min pappa, men det ursäktar inte.

Jag tycker du handlar rätt och människor som har blivit behandlade som dina barn och du har rätt att vara både arga, ledsna och rädda.

 

[BornAgain]

Du är stor och stark

 

[Amha]

Barn som är så gamla att de kan fatta beslut själva får bestämma själva. Bra att ha i bakhuvudet.

Min kompis visste inte det som då 11åring, tills jag berättade det för henne. Och vipps så bytte hon vilken förälder hon bodde hos.

Sanning med modifikation, tyvärr. Det finns praxis där det dömts motsatt, trots att barnets önskan. Det har då tagits in faktorer som eventuellt skolbyte och liknande förändringar där man bedömt att barnet inte är tillräckligt gammalt för att fatta beslut i frågan.

 

[SiZo]

Sanning med modifikation, tyvärr. Det finns praxis där det dömts motsatt, trots att barnets önskan. Det har då tagits in faktorer som eventuellt skolbyte och liknande förändringar där man bedömt att barnet inte är tillräckligt gammalt för att fatta beslut i frågan.

Jo absolut. Men det är inte relevant i det här fallet.