G
Galathea
Äntligen sommarlov! Men som hundägare blir det inte alltid som man minns det när man var liten. Upp varje morgon. I alla väder. Ut och kissa. Trampa i en hundskit för att någon som vanligt inte behagar plocka upp efter sin hund. Hem igen och krypa ner i sängen igen. Sovmorgon ju. Slumra till lite. Vakna igen av att ett hundhuvud sitter och stirrar på en. "Matte du glömde frukosten." Serverar frukost. Släpar sig tillbaka till sängen. Blundar lite. Hundgnäll och anklagande blick. Favoritfilten ligger på golvet, inte i bädden. Suckar och hjälper filten tillbaka över gammelhunden som nöjt somnar om.
Klarvaken. Sätter mig vid datorn istället. Afghanen kravlar nöjd upp i sängen 1,45 sekunder efter att jag klivit ur den och ligger nu utsträckt på rygg och visar hela paketet utan att bry sig. Snark från biabädden. Snark från sängen.
Kanske ska man passa på att gå ett varv på stan. Utan hundar för en gångs skull. Kryper ur mjukisbyxorna och den smutsiga tjocktröjan som jag i stort sett bor i annars och hoppar i ett par jeans. Försöker frenetiskt ta bort tvåtusen afghanhundhår som envisas med att sitta överallt på kläderna och beger mig sedan ut på stan. Konstigt. Inga koppel att hålla reda på. Ingen hanhund att hindra från att kissa på fasader. Ingen stressad tik att parera mellan mötande hundar.
På väg hem igen går jag in i en butik. Ska bara köpa en liten grej. Alla pengar går ju till hundmat och pälsvårdsprodukter och tävlingar, men något litet kan jag unna mig. Rotar runt i väskan och upp väller bajspåsar, utställningskoppel och en påse med illaluktande gamla hundgodisar från helgen. Kanske skulle ha städat ur väskan innan. Lutar mig mot disken medan jag rotar i fickorna efter plånboken. KLICK! Klicker i fickan ja. Får upp några uppblötta levergodisar, ytterligare en bajspåse och en boll av hundhår innan jag äntligen får fram kortet, kan betala och på hemvägen inse att hundarna verkligen finns överallt.
För tja.. Så är det helt enkelt. Jag har inte hunden som hobby. Jag andas hund. Jag lever hund. Favoritstunden på dagen är när jag kan rulla ihop mig bredvid gammelhunden i biabädden eller när jag hämtar afghanen på dagis. Lycka är när en självständig, icke kontaktsökande hund som min afghan faktiskt SÖKER min ögonkontakt eller när den gamla omplaceringsdobermannen ännu en gång passerar en hund utan att reagera. I skolan pratar andra om barn, fester, uteställen eller semestrar. Jag pratar om hundar, utställningar och licensprov. Hemma är det lätt rörigt med två personer och två hundar i en etta, varav den ena tenderar att dra hem smuts, grus och pinnar i äkta Trasselsudd-anda. Jag är ofta trött och det känns alltid som att jag är på väg någonstans eftersom det alltid "snart är dags för nästa promenad/aktivitet".
Men. Jag skulle aldrig byte det mot något i hela världen. Jag har givetvis andra intressen också, jag går till och med ut ibland.
Men hundarna är det som jag alltid, alltid kommer hem till. Det är dom som finns där, som blir överlyckliga när jag är glad, som tålmodigt ligger stilla när jag gråter och snorar i deras päls och som alltid blir lika glada när jag kliver innanför dörren.
Att leva med och få lära känna en hund är en ära och det absolut bästa jag vet.
Hur känner ni inför era hundar? Ibland kan jag tänka att jag kanske är lite väl insnöad, men så kommer jag på hur mycket dom hjälpt mig och hur mycket det ger mig och då struntar jag i det. Dom som förstår dom förstår, resten gör det inte.
Klarvaken. Sätter mig vid datorn istället. Afghanen kravlar nöjd upp i sängen 1,45 sekunder efter att jag klivit ur den och ligger nu utsträckt på rygg och visar hela paketet utan att bry sig. Snark från biabädden. Snark från sängen.
Kanske ska man passa på att gå ett varv på stan. Utan hundar för en gångs skull. Kryper ur mjukisbyxorna och den smutsiga tjocktröjan som jag i stort sett bor i annars och hoppar i ett par jeans. Försöker frenetiskt ta bort tvåtusen afghanhundhår som envisas med att sitta överallt på kläderna och beger mig sedan ut på stan. Konstigt. Inga koppel att hålla reda på. Ingen hanhund att hindra från att kissa på fasader. Ingen stressad tik att parera mellan mötande hundar.
På väg hem igen går jag in i en butik. Ska bara köpa en liten grej. Alla pengar går ju till hundmat och pälsvårdsprodukter och tävlingar, men något litet kan jag unna mig. Rotar runt i väskan och upp väller bajspåsar, utställningskoppel och en påse med illaluktande gamla hundgodisar från helgen. Kanske skulle ha städat ur väskan innan. Lutar mig mot disken medan jag rotar i fickorna efter plånboken. KLICK! Klicker i fickan ja. Får upp några uppblötta levergodisar, ytterligare en bajspåse och en boll av hundhår innan jag äntligen får fram kortet, kan betala och på hemvägen inse att hundarna verkligen finns överallt.
För tja.. Så är det helt enkelt. Jag har inte hunden som hobby. Jag andas hund. Jag lever hund. Favoritstunden på dagen är när jag kan rulla ihop mig bredvid gammelhunden i biabädden eller när jag hämtar afghanen på dagis. Lycka är när en självständig, icke kontaktsökande hund som min afghan faktiskt SÖKER min ögonkontakt eller när den gamla omplaceringsdobermannen ännu en gång passerar en hund utan att reagera. I skolan pratar andra om barn, fester, uteställen eller semestrar. Jag pratar om hundar, utställningar och licensprov. Hemma är det lätt rörigt med två personer och två hundar i en etta, varav den ena tenderar att dra hem smuts, grus och pinnar i äkta Trasselsudd-anda. Jag är ofta trött och det känns alltid som att jag är på väg någonstans eftersom det alltid "snart är dags för nästa promenad/aktivitet".
Men. Jag skulle aldrig byte det mot något i hela världen. Jag har givetvis andra intressen också, jag går till och med ut ibland.
Men hundarna är det som jag alltid, alltid kommer hem till. Det är dom som finns där, som blir överlyckliga när jag är glad, som tålmodigt ligger stilla när jag gråter och snorar i deras päls och som alltid blir lika glada när jag kliver innanför dörren.Att leva med och få lära känna en hund är en ära och det absolut bästa jag vet.
Hur känner ni inför era hundar? Ibland kan jag tänka att jag kanske är lite väl insnöad, men så kommer jag på hur mycket dom hjälpt mig och hur mycket det ger mig och då struntar jag i det. Dom som förstår dom förstår, resten gör det inte.
